Morbror Vanja är storartad teaterkonst, på gränsen till för mycket av det goda. Framför allt visar föreställningen att skådespelaryrket är hårt jobb för att uppnå ständigt nya nivåer, skriver Sonja Mäkelä.
Det här händer sällan i Svenskfinland. En teaterproduktion hajpas i ett år innan premiären vilket resulterar i en overklig förväntan och, åtminstone för undertecknad, nästan en misstro mot att pjäsen faktiskt ska bli verklighet. Det hela underblåses av mediala utspel à la demonregissören Andriy Zholdak vars ego inte får plats i en liten teater och som hotar avbryta repetitionerna på grund av en försenad lön. Vidare spelas (den delade) huvudrollen i den svenskspråkiga produktionen av landets mest efterfrågade unga finskspråkiga skådespelerska, Krista Kosonen, som får rikligt med spaltmillimetrar och eterminuter. Rykten om underliga krav av regissören samt 70 timmars arbetsveckor för teaterpersonalen gör sitt. Kort sagt är det med stort intresse och spänd förväntan man går till Klockriketeatern under premiärveckan.
Det första man slås av är den sällsynt vackra scenografin av Tita Dimova och Zholdak – ljust trä, ett lusthus i glas, en glittrande bassäng i mitten med en brygga över, små detaljer som förflyttar en till den ryska landsbygden. Och sedan det förförande ljuset (Pietu Pietiläinen, Zholdak) och ljudet (Ludvig Allén, Zholdak). Regndropparna piskar vattenytan, skön musik av Sergey Patramanskiy. Under de första femton minuterna yttras inte en enda replik men man dras in i en drömsk, kanske redan oroväckande stämning.
Pjäsen av Anton Tjechov är i ärlighetens namn inte hans största mästerverk. ”Scener ur ett lantliv i fyra akter” handlar om kärlek, svek, avund och krossade drömmar samt om frågan hur man ska leva sitt liv – och om medlidande och vikten av att uträtta någonting under sitt jordeliv. Allmänmänskliga existentiella frågor, visst, men inget enastående. En läkare, en avdankad professor med en ung och vacker hustru, en styvdotter, en morbror. Ofria kvinnor i centrum. Med dessa premisser är det snudd på magi att lyckas skapa något så intensivt och överraskande som Zholdak har gjort. En föreställning som är överdriven och massiv och pendlar mellan fars och tragedi. Föreställningen är störande. När man kommer hem närmare midnatt är det omöjligt att lägga sig och sova. Man är snurrig och förbryllad och illa till mods av att det främsta intrycket som förmedlats från scenen är lidande. Skådespelarna arbetar frenetiskt, intensivt, fysiskt och psykiskt spända som fiolsträngar, de spelar teater med stort och svart T. Och jo, resultatet är just detta: Teater. Konst. Men trots att prestationerna är av stjärnklass, är det något störande i att se personerna på scenen så plågade. Arbetsglädje? Jag avundas inte precis ensemblen som måste (får?) gå igenom detta otaliga kvällar de kommande månaderna – det verkar helt enkelt totalt utmattande. Föreställningen bevisar en gång för alla – om någon nu skulle komma på att betvivla det – att skådespelaryrket är hårt jobb för att uppnå ständigt nya nivåer.
Pöysti blixtrar
På fredagen (25.11) är det Linda Zilliacus som spelar Jelena. Jag känner inte till orsaken till varför Jelena spelas av två personer, Kosonen och Zilliacus. Efter all uppmärksamhet Kosonen fått, är det fint att se Zilliacus i rampljuset (egentligen skulle man ju vilja se bägge versionerna) som en sval, plågad, lat Jelena. En sjöjungfru inuti den glittrande stjärtfenan. I sin porslinsaktiga skönhet blir dock Jelena svår att greppa – är hon ömkans- och medlidansvärd eller en bortskämd bitch? På något vis förblir hennes tårar bara teater. Men kanske är de det också? Jelena är en pre-emanciperad frustrerad kvinna och hyperventileringen förmedlar klaustrofobin.
Kampen mellan Jelena och Sonja (Alma Pöysti), professorns dotter från ett tidigare äktenskap, om läkaren Astrovs (Jan Korander) kärlek står i pjäsens centrum. Sonja är den lantliga, mindre vackra unga flickan, osynlig för läkaren. Men så hon försöker! Pöysti är på många sätt kvällens blickfång med sitt extremt fysiska uttryck och sin blixtrande energi och sin hejdlösa åtrå. Växlingen mellan fnittrande flicka och kåt kvinna, mellan dotter och förförare och piga, är blixtsnabb. Pöystis Sonja är en fantastisk karaktär. Morbror Vanja själv – en bifigur i sin egen pjäs – är rörande. Jussi Johnsson är komisk och tragisk och tragikomisk, och bildar ett fint par med suparkumpanen Astrov. Jan Koranders blick och minspel är brännande bistra. Anders Slottes ruinerade godsägare får inte yttra många ord under dramat, och Janina Bermans moder får mest vrida sina händer. Ingendera är dock överflödig. Den självupptagna professor Serebrjakov spelas av en vederbörligt sliskig, rakryggad Anders Larsson.
Tjechovs manus, i ursprunglig översättning av Jarl Hemmer och bearbetat av Zholdak, följs troget vad gäller repliker men tolkas fritt och vilt och associationsrikt och utökas med mycken ordlös närvaro eller frånvaro. När Jelena kallas sjöjungfru, tar Zholdak Tjechov på orden. Och en solstråle kan fångas i en burk, bara så där. Och allt är äkta. Ingen teatersmink, inget låtsas. Mjölk och oliver och fjädrar, äpplen och rosor. Rosor som vissnar, äpplen som ruttnar. ”Det står inte alls bra till i det här huset.”
Morbror Vanja är storartad teaterkonst, på gränsen till för mycket av det goda. Dramat blir melodrama och känslorna är kvävande stora. Avslutningen är hemsk att se på; men berör den? Det är mera så att man vill att lidandet och galenskapen ska få ta slut, äntligen. Ridå! Men här ute finns ingen ridå att avsluta det mänskliga lidandet med. Kanske det är det som envist gnager i tankarna när man ska försöka somna efteråt.
Sonja Mäkelä
Klockriketeatern: Morbror Vanja. Text: Anton Tjechov. Regi: Andriy Zholdak. Scenografi: Tita Dimova & Zholdak. Musik: Sergey Patramanskiy. Ljus: Pietu Pietiläinen & Zholdak. Kostym: Tuomas Lampinen. Ljud: Ludvig Allén & Zholdak. Video: Janne Rehmonen. På scenen: Anders Larsson, Linda Zilliacus, Alma Pöysti, Janina Berman, Jussi Johnsson, Jan Korander, Anders Slotte.
