Då ”ungdomliga” pjäser sällan har fingret på tidens puls, är det smartare att utgå från något hederligt föråldrat.
I mitt minne handlade de skolpjäser jag såg i min ungdom enbart om mobbning, droger och om att det är okej för flickor att inte använda strings. ”Ungdomliga” pjäser riktade till skolelever fungerade inte eftersom de egentligen aldrig var ungdomliga. Detta gällde såväl de pjäser som kom till skolan och de som skolan gick för att se. I tiderna avslöjade en ungdomsmusikal sig vara hopplöst bakom flötet genom att använda ordet ”jumper” – det enda som har stannat i mitt minne av den pjäsen.
Det är därför ett förvånansvärt lyckat drag av Viirus att välja August Strindbergs ”största smärtas barn”, Ett drömspel, som grundtexten för pjäsen som turnerar denna höst. Då de som tänker sig ha fingret på tidens puls oftast är tragikomiskt aningslösa, kan antitesen – det hederligt föråldrade – fungera som en uppfriskande fläkt. Och en mindre hipp författare än stackars misogyna Strindberg är svår att hitta. Dock har han i och med sitt jubileum i år lyfts upp i de finlandssvenska teatrarna i Helsingfors: i våras var det Mitja Siréns version av Advent och nu gäller alltså Jakob Höglunds drömspel.
Ett drömspel är trots sin ”drömlika” form en typiskt moraliserande monstrositet. Det lider ingen brist på gudomliga kvinnor på piedestal som bara råkar gilla att knulla oerhört tröttsamma men av någon outgrundlig orsak ändå fascinerande män – och på så sätt befria dem från deras allomfattande man-pain. Inte heller saknas förstående kvinnor som på ett självutplånande sätt lyssnar till dem i behov en tröstande axel, eller män (läs: Strindberg själv) som inte kan axla ansvaret för sina barn men som däremot är mycket bra på att skuldbelägga mödrarna. Dessutom får vi ta del av en hel del mer eller mindre berättigad klagan om människans tragiska öde och en lovsång till poeterna (läs: Strindberg själv).
Det fantastiska är att regissören och de fyra skådespelarna – Simon Häger, Oskar Pöysti, Jessica Raita och Åsa Wallenius – har lyckats med av detta material göra något bra (vågar jag till och med säga mycket bra?). Åtminstone om vi tänker på att detta är en pjäs som skall tilltala möjligast många. Uppsättningen gör ypperligt bruk av de enkla medel som finns till förfogande – en gymnastiksal, ett par lampor och lite tejp. Publiken blir konkret indragen i händelserna, dock inte på ett obehagligt sätt; ingen behöver känna sig pinsam. Den hoppande strukturen ger scenerna möjligheten att vara korta och oväntade, med hastiga övergångar till vem vet vad. Tempot håller även den mest cyniska åskådare på sin vakt. Trots att man kunde ha levat utan de klichéer (slagsmål och vuxna män utklädda till bebisar) som man tycks stöta på vart man än går inom dagens teater, så lyckas pjäsen hålla sig fräsch. Anspelningar på skolliv och -hierarkier vävs stiligt in utan att någonsin göras alltför klara. För en gångs skull har en teater förstått att skolelever inte är dumma i huvudet.
I pjäsens kanske bästa inslag tilldelas den gudomliga kvinnan ett stipendium för allt skit hon får ta emot. Denna mångfacetterade ironiska pik om kön, antaget ansvar och Strindbergs författarskap ger pjäsen ett djup som uttalat pedagogiska teaterstycken endast kan drömma om.
Otso Harju
Ett drömspel av August Strindberg. Regi: Jakob Höglund. I rollerna: Simon Häger, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Åsa Wallenius. Teater Viirus. På turné f.o.m. den 24.9.
