Det börjar i ett förhörsrum, någonstans i Östafrika. Förhörsledarens frågor och det outtalade hotet om våld som ligger i luften skapar snabbt en krypande, otäck och klaustrofobisk stämning. Det behövs inte mer än ett par rader för att som läsare låta sig uppslukas av historien. Och så är man fast.
Johannes Anyuru hör till de författare vars karriär kunde beskrivas som en framgångssaga. Efter tre uppmärksammade poesisamlingar, diverse litterära utmärkelser och romanen Skulle jag dö under andra himlar (2010) är den nya romanen En storm kom från paradiset ännu ett steg i framgångens led för Anyurus del. I november erhöll Anyuru Svenska Dagbladets litteraturpris för En storm kom från paradiset och kort därefter nominerades han även till Nordiska Rådets litteraturpris för samma roman.
En storm kom från paradiset är berättelsen om Anyurus far, i romanen kallad P. Det är en historia berättad på ett fängslande sätt, balanserande mellan skönhet och brutalitet. Trots att berättelsen om den ugandiske pojken som växer upp hos en våldsam och alkoholiserad äldre broder och liksom av en slump söker till pilotutbildningen, klarar testerna och skickas till Grekland för att utbildas vid flygvapenakademien i Aten innehållsmässigt rymmer många minst sagt dramatiska vändningar, är Anyurus berättande så balanserat, så genomtänkt och harmoniskt, att det aldrig blir fråga om något stort, överdimensionerat patos eller några inslag av fatalism. Tvärtom. Anyuru behärskar det sagda såväl som det osagda och använder sig av små nyansväxlingar som stämningsmarkörer. Anyurus språk är vackert och nyanskänsligt. Det är också visuellt, och bland kronologiska hopp och minnesepisoder målas det gång på gång upp bilder som man som läsare inte bara bjuds att betrakta, utan snarare även sugs in i. Dessutom lyckas Anyuru få reflektioner kring aerodynamik att klinga som renaste poesi.
Men tillbaka till handlingen. P är en ensam ung man som lever för att få flyga. Under utbildningen i Grekland bryr han sig inte alls om politik, även om läget är spänt efter militärkuppen 1967. Trots rykten om vad som håller på att ske i Uganda och trots Idi Amins statskupp 1971 tror P ändå inte riktigt på faran. Han vill ju bara få flyga. Då han bestämmer sig för att återvända till Afrika och reser till Zambia blir han emellertid tillfångatagen redan på flygplatsen. Den militära utbildningen i Grekland gör P till en misstänkt figur i det oroliga Östafrika. Därpå följer fångenskap, vistelse på flyktingläger i Tanzania och en lång resa som bär vidare till Nairobi. Det är verkligen som om allting, precis allting, ställer sig emellan P och flygandet.
I Nairobi möter P den svenska kvinnan som han senare kommer att bilda familj tillsammans med. På så vis skriver Anyuru in hela sin familj i berättelsen och i några korta passager behandlar han såväl sin mor som sig själv. I de passagerna som behandlar hans ungdomsår kan någon form av tematisk likhet med Jonas Hassen Khemiris Montecore: en unik tiger (2006) skönjas. Här handlar det om uppväxt, smärta och utanförskap, och om en pappa som är rätt frånvarande.
Men trots familjetematiken, och trots att berättelsen till stor del är förankrad i en närhistorisk kontext, är det ändå P det handlar om, inte statskupper och inbördeskrig. P, den vanliga och därför så mänskliga personen som mot sin vilja dras in i en politisk oroshärd och lotsas in på vägar som leder allt längre bort från den enda drömmen han bär på. Det är hemskt och sorgligt. Och det är det som berör.
Anna von Bonsdorff
Johannes Anyuru: En storm kom från paradiset
Norstedts, 2012.
