857
Något är på tok med dagens ekonomers – tillåt mig generaliseringen – sätt att förhålla sig till ekonomi, säger jag som inte har studerat ekonomi en dag i mitt liv. Jag borde begripa att tiga. Folk utan kunskaper ska inte ge sig in på områden de inte behärskar, det anser jag faktiskt! Inkonsekvent nog tar jag risken.
Ordet ekonomis grekiska etymologi innebär att det handlar om hushållning. I ett hushåll finns ett antal personer som gemensamt sköter hushållningen: städning, tvätt, matlagning, vård, anskaffning av förnödenheter som mat, kläder, värme, ljus, men också förmedling av kunskaper som behövs för att förnödenheterna ska kunna anskaffas, undervisning alltså. Konsten har en renande funktion i att ifrågasätta och skapa samhörighet och är lika nödvändig i hushållet som att vädra i ett hem. Hushållet som enhet betraktat har ekonomiskt sett varit en variabel genom historien och definierats av en indelning i intern respektive extern hushållning. Till det senare behövs betalningsmedel, pengar. I något skede har pengarna börjat leva ett eget liv.
Idag breder ett mantra ut sig över många politiska resonemang som ketchup över hamburgaren. Det säger att det behövs någon som producerar välstånd för att välstånd skall
kunna fördelas. Det är ju sant, men vilseledande. För likaväl behövs välstånd för att någon ska kunna producera välstånd. I klartext: någon har matat, tvättat, klätt, undervisat, sjungit, tröstat, pratat med, funnits till för Jorma Ollila och alla de andra som enligt mantrat producerar välstånd. Ju fler som får samma behandling desto fler kan skapa välstånd, eller hur? De två sidorna av hushållning är fullständigt ömsesidigt beroende av varandra.
Det mänskligt sett viktigaste i begreppet hushåll är att de som ingår i det inte är utbytbara. Min mamma var kanske mindre driftig än din, men hon var min mamma. Vår Axel kanske strök skjortorna sämre än er Albert, men han var vår Axel. Inte kan vi sätta deras arbete på entreprenad. Skomakaren i vår by var aningen slarvig, men hade ett fint skyltfönster. Aldrig att jag velat byta honom mot en
annan! Bäst och billigast är komplicerade begrepp. Och mänska och profittänkande är inkommensurabla enheter.
Men mänskan kan inte räknas bort från ekonomin. Ändå blundar vår tids ekonomi systematiskt för mänskan. Den klarar inte av att sammanlänka hushållningens olika arbetsmoment. Bara vissa moment räknas in. Kring dem råder en förtvivlad kapplöpning som slår hårt inte bara mot individen, utan också mot hushållen, de små och de större i form av kommuner och stater. Alla tvingas tävla med allt osundare medel. Det måste vara något fel på definitionen av de ekonomiska begreppen om ekonomin bygger på att alla inte behövs trots att det finns en massa ogjort arbete i våra hushåll. Arbete som alltid kommer att finnas. Arbete som förblir ogjort. Som inte kan göras på andra sidan jordklotet.
Idag är ekonomin global, hushållen – de små – kommer aldrig att vara det. Det finns ett kraftfält mellan dem båda där staterna sprattlar som flugor i ett spindelnät. Se bara på stackars Island! Stater tycks idag vara ett slags hushållsenheter som inte är definierade på ett ekonomiskt tydligt sätt.I Hbl ingick den 25 januari en artikel av Lars Oxelheim under rubriken ”Hur skall Finland agera”. Det är den artikeln som fick mig att skriva denna kolumn. Lars Oxelheim är professor
vid Lunds universitet, Institutet för Näringslivsforskning (IFN) i Stockholm och ordförande för det Svenska Nätverket för Europaforskning i ekonomi. Så här inleder han:
”Erfarenheterna från Saab och Volvo visar att kampen om de kunskapsintensiva jobben hårdnat i krisens Europa. Regeringen måste agera för att Finland inte skall marginaliseras i denna kamp om arbetstillfällena.” I argumentationen som följer är ordet kamp fortsättningsvis frekvent, liksom ordet kapplöpning: ”en tuff global kamp”, ”politisk kapplöpning”, ”Europas stater (kan lockas att) börja bjuda mot varandra i kampen om arbetstillfällena”. Artikeln kommer följaktligen att handla om protektionism, särskilt om förtäckt protektionism. ”Regeringen måste agera för att Finland inte skall marginaliseras i denna kamp” /…/ ”Forskningen visar att (staternas) försök till att övertyga /…/ ofta innebär att företagen får erbjudanden som är så kryddade med fördelar att de ligger i gråzonen för vad som kan anses konkurrensneutralt länder emellan.”
När jag läser artikeln tappar jag andan. Mitt jag reser sig i protest men känner en maktlös förtvivlan. Jag har inget att
sätta emot skribenten i hans hetsiga jakt på goda råd till staten Finland. Men instinktivt anar jag en stor blind fläck breda ut sig över sammanhangen.
Jag samlar mig därför heroiskt för att formulera mitt anspråksfulla råd till den ekonomiska vetenskapen: Ta och borra i begreppet konkurrens. Det har gått troll i det. Kostnaderna för att jag i konkurrensens namn ska få det bästa och billigaste är på tok för höga för mig själv. Jag kräver bara det rimliga, inte det bästa som i det här sammanhanget är det goda livets fiende. Konkurrensen slår ju bara ut oss alla. I tur och ordning. Den kväser småningom livsnerven i våra samhällen, själva lusten att leva.
Konkurrensen kräver inte bara att jag skall duga i denna förtvivlade kamp som Lars Oxelheim tecknar så makalöst obehaglig, utan dessutom att jag ska vara en ansvarstagande konsument! Att jag ska kunna konkurrensutsätta allt jag betalar för och då ska jag se inte bara till priset utan också ta hänsyn till miljö och arbetskraftshygien. Jag som knappast orkar få ordning på telefonoperatörernas tjänster. Ansvaret är på tok för tungt för mig. Jag kan inte bära det. Och se! Just det ger i sin tur ofantligt stort spelrum för de listiga, som minsann förstår att ta för sig, för det är ju så systemet är uppbyggt. Vi ska alla vara så listiga så.
I stället blir vi lurade gång på gång: jag, kommuner, stater. Som det här med att betala 35 euro för en resa till Paris. Som att få allt gratis på nätet. Hur då gratis?
Världen törstar efter en ny ekonomisk teori som kunde hjälpa oss att komma ur den här vansinniga kapplöpningen. Kanske har någon redan formulerat den? Kanske får hon nästa Nobelpris i ekonomi? Kanske inte?
Caterina Stenius
Fri konkurrens garanterar i princip att jag får det jag behöver billigare och bättre, säger ekonomerna. Konkurrensen gör att jag inte vet vad det rimliga/rätta priset är, säger jag. Jag vill inte betala överpris, jag vill inte bli lurad, jag vill betala vad det kostar, jag vill att folk ska få betalt för det de gör. Men om jag får flyga för 35 euro till Paris är det någon annan som betalar min resa.
Något är på tok med dagens ekonomers – tillåt mig generaliseringen – sätt att förhålla sig till ekonomi, säger jag som inte har studerat ekonomi en dag i mitt liv. Jag borde begripa att tiga. Folk utan kunskaper ska inte ge sig in på områden de inte behärskar, det anser jag faktiskt! Inkonsekvent nog tar jag risken.
Ordet ekonomis grekiska etymologi innebär att det handlar om hushållning. I ett hushåll finns ett antal personer som gemensamt sköter hushållningen: städning, tvätt, matlagning, vård, anskaffning av förnödenheter som mat, kläder, värme, ljus, men också förmedling av kunskaper som behövs för att förnödenheterna ska kunna anskaffas, undervisning alltså. Konsten har en renande funktion i att ifrågasätta och skapa samhörighet och är lika nödvändig i hushållet som att vädra i ett hem. Hushållet som enhet betraktat har ekonomiskt sett varit en variabel genom historien och definierats av en indelning i intern respektive extern hushållning. Till det senare behövs betalningsmedel, pengar. I något skede har pengarna börjat leva ett eget liv.
Idag breder ett mantra ut sig över många politiska resonemang som ketchup över hamburgaren. Det säger att det behövs någon som producerar välstånd för att välstånd skall
kunna fördelas. Det är ju sant, men vilseledande. För likaväl behövs välstånd för att någon ska kunna producera välstånd. I klartext: någon har matat, tvättat, klätt, undervisat, sjungit, tröstat, pratat med, funnits till för Jorma Ollila och alla de andra som enligt mantrat producerar välstånd. Ju fler som får samma behandling desto fler kan skapa välstånd, eller hur? De två sidorna av hushållning är fullständigt ömsesidigt beroende av varandra.
Det mänskligt sett viktigaste i begreppet hushåll är att de som ingår i det inte är utbytbara. Min mamma var kanske mindre driftig än din, men hon var min mamma. Vår Axel kanske strök skjortorna sämre än er Albert, men han var vår Axel. Inte kan vi sätta deras arbete på entreprenad. Skomakaren i vår by var aningen slarvig, men hade ett fint skyltfönster. Aldrig att jag velat byta honom mot en
annan! Bäst och billigast är komplicerade begrepp. Och mänska och profittänkande är inkommensurabla enheter.
Men mänskan kan inte räknas bort från ekonomin. Ändå blundar vår tids ekonomi systematiskt för mänskan. Den klarar inte av att sammanlänka hushållningens olika arbetsmoment. Bara vissa moment räknas in. Kring dem råder en förtvivlad kapplöpning som slår hårt inte bara mot individen, utan också mot hushållen, de små och de större i form av kommuner och stater. Alla tvingas tävla med allt osundare medel. Det måste vara något fel på definitionen av de ekonomiska begreppen om ekonomin bygger på att alla inte behövs trots att det finns en massa ogjort arbete i våra hushåll. Arbete som alltid kommer att finnas. Arbete som förblir ogjort. Som inte kan göras på andra sidan jordklotet.
Idag är ekonomin global, hushållen – de små – kommer aldrig att vara det. Det finns ett kraftfält mellan dem båda där staterna sprattlar som flugor i ett spindelnät. Se bara på stackars Island! Stater tycks idag vara ett slags hushållsenheter som inte är definierade på ett ekonomiskt tydligt sätt.I Hbl ingick den 25 januari en artikel av Lars Oxelheim under rubriken ”Hur skall Finland agera”. Det är den artikeln som fick mig att skriva denna kolumn. Lars Oxelheim är professor
vid Lunds universitet, Institutet för Näringslivsforskning (IFN) i Stockholm och ordförande för det Svenska Nätverket för Europaforskning i ekonomi. Så här inleder han:
”Erfarenheterna från Saab och Volvo visar att kampen om de kunskapsintensiva jobben hårdnat i krisens Europa. Regeringen måste agera för att Finland inte skall marginaliseras i denna kamp om arbetstillfällena.” I argumentationen som följer är ordet kamp fortsättningsvis frekvent, liksom ordet kapplöpning: ”en tuff global kamp”, ”politisk kapplöpning”, ”Europas stater (kan lockas att) börja bjuda mot varandra i kampen om arbetstillfällena”. Artikeln kommer följaktligen att handla om protektionism, särskilt om förtäckt protektionism. ”Regeringen måste agera för att Finland inte skall marginaliseras i denna kamp” /…/ ”Forskningen visar att (staternas) försök till att övertyga /…/ ofta innebär att företagen får erbjudanden som är så kryddade med fördelar att de ligger i gråzonen för vad som kan anses konkurrensneutralt länder emellan.”
När jag läser artikeln tappar jag andan. Mitt jag reser sig i protest men känner en maktlös förtvivlan. Jag har inget att
sätta emot skribenten i hans hetsiga jakt på goda råd till staten Finland. Men instinktivt anar jag en stor blind fläck breda ut sig över sammanhangen.
Jag samlar mig därför heroiskt för att formulera mitt anspråksfulla råd till den ekonomiska vetenskapen: Ta och borra i begreppet konkurrens. Det har gått troll i det. Kostnaderna för att jag i konkurrensens namn ska få det bästa och billigaste är på tok för höga för mig själv. Jag kräver bara det rimliga, inte det bästa som i det här sammanhanget är det goda livets fiende. Konkurrensen slår ju bara ut oss alla. I tur och ordning. Den kväser småningom livsnerven i våra samhällen, själva lusten att leva.
Konkurrensen kräver inte bara att jag skall duga i denna förtvivlade kamp som Lars Oxelheim tecknar så makalöst obehaglig, utan dessutom att jag ska vara en ansvarstagande konsument! Att jag ska kunna konkurrensutsätta allt jag betalar för och då ska jag se inte bara till priset utan också ta hänsyn till miljö och arbetskraftshygien. Jag som knappast orkar få ordning på telefonoperatörernas tjänster. Ansvaret är på tok för tungt för mig. Jag kan inte bära det. Och se! Just det ger i sin tur ofantligt stort spelrum för de listiga, som minsann förstår att ta för sig, för det är ju så systemet är uppbyggt. Vi ska alla vara så listiga så.
I stället blir vi lurade gång på gång: jag, kommuner, stater. Som det här med att betala 35 euro för en resa till Paris. Som att få allt gratis på nätet. Hur då gratis?
Världen törstar efter en ny ekonomisk teori som kunde hjälpa oss att komma ur den här vansinniga kapplöpningen. Kanske har någon redan formulerat den? Kanske får hon nästa Nobelpris i ekonomi? Kanske inte?
Caterina Stenius
