Trygve Söderling är doktor i litteraturvetenskap
I litteraturen däremot kan de spela en konstruktiv roll. Kanske deras rätta element i själva verket är just boksidorna? Läste Onda boken, Kaj Korkea-ahos nya roman, och utan att här gå in på resten av storyn intresserar det mig hur en riktig slaterapa här får ett pregnant porträtt – ifall den paradoxen nu är möjlig.
En håg- och hållningslös litteraturstuderande driver omkring på akademin, som en vandrande satir över administrativa ideal om snabb ’genomströmning’. Calle Hollender knarkar, dokar, slarvar bort sin flickvän – det enda sammanhang där han tycks kunna skärpa sig är när han gör ståupp-shower. Dessvärre är han – av smakproven i boken att döma – inte alls bra på det heller. En tragikomisk gestalt alltså, mustig och med hög igenkänningsfaktor.
Kom att tänka på en annan finlandssvensk roman med en drifter i huvudrollen: Joakim Groths Världen enligt Edi från 1986. Edis berättelse utspelar sig i helt annan tid, helt andra miljöer. Men hållnings-, riktnings- och lealösheten har han gemensam med 2010-talets Calle Hollender. Vad är det som skapar ett sug kring de här tafatta ”hjältarna”, trots deras totala brist på traditionella hjältekvaliteter? Är det läsarens hemliga drömmar om att själv slänga all protestantisk etik överbord? Eller tvärtom, rädslan för att själv dras ner i slacker-träsket?
Edi är småstadskillen från Lovisa som blir omplanterad i ”storstaden” Helsingfors. Efter ett år med sjukhusjobb och lycklig kärlek i ett hippiekollektiv i Stockholm gör svenskan Johanna slut – tydligen trött på hans brist på ambition. Tillbaka i Helsingfors driver Edi in i ett haschgäng där tiden verkar stå stilla, det enda som förändras är vilken LP som snurrar på skivtallriken. Ny start med Ragna, proper österbottnisk studentflicka, och ett tag ser det ut som om Edi har hittat hem. Han jobbar på bibliotek, lagar mat, diskar, städar hemmet och lyssnar snällt på hennes anklagelser om hur han förtrycker henne (en fråga hon diskuterar varje vecka med sin feministiska medvetandehöjningsgrupp; läcker parodi där).
Sen upprepas mönstret från Stockholm: också Ragna får trots bra sex nog av Edi. Är det för hans brist på riktning, ”inre kärna”? Så ser det åtminstone ut. Och samma mönster verkar det vara fråga om i Onda boken, när Helena gör slut med Calle Hollender. Det bohemiska hos den unge mannen, som till en början kanske var tilldragande, spännande, mister med tiden sin glans, kvar finns bara en halvgammal lufsig typ utan framtidsplaner. Kärlek och arbete brukar spegla varann, så hur skulle en person som inte får sin pro gradu skriven kunna klara av ett förhållande?
På många sätt hör de här två romanerna till olika register; i Världen enligt Edis 1970-tal säger man ännu inte ”ha sex” eller ”röka på” (trots att det är just vad man gör, hela tiden). Där Calle är åtminstone delvis marinerad i det akademiska språket, verkar Edi leva i en nästan språklös värld, där höjden av intellektuella strävanden är att ställa horoskop och yra om ”livet”. Edi hankar sig fram på proletära yrken som varken kräver något eller leder någon vart; Calle lever däremot på studiestöd, och blir på ett för läsaren komiskt sätt helt oresonligt rasande när stödet dras in för att han inget har presterat. ”Systemet” är åt helvete – den bekväma analysen kunde både Calle och Edis flummande hippievänner ha varit överens om, ifall de hade träffats via tidsmaskin. Som vi alla behöver också slackern en livslögn för att leva.
Måste slackern-drönaren vara en (ung) man? Inte nödvändigtvis, jag tänker på till exempel Françoise Sagans Bonjour tristesse (1954). Eller de unga hedonistiskt solande fruarna i Monika Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten och den halvt drömska ”flickighets”-tillvaron i Den amerikanska flickan. Driver man den här lojheten vidare i en viss riktning kanske man får en femme fatale, modell Abbé Prevosts Manon Lescaut (1731). Problemet med den kvinnliga slackern är att hon åtminstone förr motsvarade och smälte in i ett kvinnoideal, åtminstone inom de övre klasserna.
Finns det pengar kan slackern bli en Oblomov, efter Ivan Gontjarovs odödliga soffliggare (1849-58). Eller uttråkad troféhustru, släkt med Flauberts samtidiga Madame Bovary (1856). Saknar slackern pengar blir hon eller han däremot trasproletär, modell Juutas Käkriäinen i Joel Lehtonens Putkinotko (1920). Någonstans mellan ytterligheterna svävar då slacker-studenten som lever över sina (pappas) tillgångar, men som ännu inte står helt utan hopp om trygg borgerlig framtid. Som Korkea-ahos Calle Hollender – eller den odödliga Åke Holm i Runar Schildts novell ”Ett nytt liv” från 1912.
Modellen finns förstås på många håll, t.ex. i K.A. Tavaststjernas Barndomsvänner (1886) eller hos den av Schildt beundrade Hjalmar Söderbergs unga stockholmsflanörer, som gör fattiga flickor med barn innan de gifter sig med de rika. På helsingforsiskt håll kallas subgenren från början av 1900-talet för ”dagdrivarna”, och småningom ges begreppet en pejorativ och djupt moraliserande klang, framför allt från och med kritikern Hagar Olsson. Som om skildring av slattrighet och dålighetsliv också skulle vara dålig litteratur; lika väl kan motsatsen vara fallet, som vi ser av exemplen.
Dagdrivaren framom andra bland Tove Janssons figurer är förstås Joxaren, som i Muminpappans bravader med beundransvärd energi ägnar sig åt att slöa och sova. Jämförd med Joakim Groths Edi och Kaj Korkea-ahos Calle är Joxaren en slacker med stil. Men för alla tre gäller att det enda som tillfälligt (?) kan väcka dem ur deras nästan offensiva lojhet är erotiken. När Joxaren möter Mymlan utbrister han någonting om ett ”enastående fruntimmer”, och litet senare förklarar paret att de ämnar ”åka slänggunga hela natten”. Också för slackern har slattrigheten en gräns, trots allt.
Trygve Söderling
Illustration: Otto Donner
