Att vänsterns egna organisationer inte alltid själva lever upp till sina höga demokratiska ideal var ju i och för sig inte någon nyhet. Ändå kan man inte låta bli att höja på ögonbrynen (för att uttrycka saken diplomatiskt) över det sätt på vilket Vänsterförbundet häromdagen entledigade sin svenska sekreterare, Matti Merivirta. Att omständigheterna kring uppsägningen av honom var upprörande odemokratiska är illa nog – men värre är ändå det sätt på vilket Vänsterförbundet därmed skär av förutsättningarna för den svenska verksamheten inom partiet. Jag skall här i första hand hålla mig till den senare, för oss svenskspråkiga på sikt viktigare frågeställningen. Det sätt på vilket Merivirta sades upp kommer säkerligen ännu att bli föremål för en animerad debatt (åtminstone inom partiet).

Vänsterförbundet har hittills, liksom sin föregångare DFFF, haft en markerat tvåspråkig profil som inte varit enbart symbolisk utan också manifesterat sig i praktiken – även om det nog blivit allt strävare i portgången under de senaste åren, och Landsstyrelsen, d.v.s. det organ som företräder de svenska medlemmarna inom partiet, allt oftare har varit tvungen att påminna om att också svenskan bör synas (t.ex. på valannonser och -affischer).

För det vardagliga politiska arbetet har den avgjort viktigaste formen av svensk profilering varit att det på partikansliet funnits en funktionär med ett speciellt ansvar för den svenska verksamheten. Efter att Sten Holmberg, långvarig svensk sekreterare inom först DFFF och sedan Vf, pensionerades för några år sedan ombildades tjänsten så att man reducerade uppgiften som svensk sekreterare till 50 procent, och kombinerade det med uppgiften som informatör (också det 50 procent) – ett arrangemang som Landsstyrelsen godkände, och som delvis var anpassat för journalisten Anneli Nikander. (Före det satt Per Salskov-Nielsen en kort tid på tjänsten, men hans karriär inom partiet blev kort, eftersom man krävde fullständiga kunskaper i finska – vilket onekligen är rätt mycket begärt av en dansk…).

Systemet fungerade såvitt jag vet relativt bra, om man frånser att informatörsjobbet tenderade svälja en allt större del av tiden (och alltså nagga den svenska verksamheten i kanten) – att bedriva politiskt arbete är ju numera i första hand att kommunicera med massmedierna, och först i andra eller tredje hand med det egna fältet. Då Nikander slutade och Merivirta tillträdde fortsatte arrangemanget till en början, men småningom hopade sig molnen. Motiveringarna har i första hand varit ekonomiska, d.v.s. man har sett sig tvungen att spara in på kansliutgifterna. Det är emellertid uppenbart att det också funnits mycket ringa förståelse för vikten av den svenska verksamheten inom partiet. Då hyveln skall fram är det tydligen smärtfriast att skära bort den sektor vars umbärlighet alla utom de svenskspråkiga lättast kan enas om.

Trots att det alltså redan en längre tid funnits gott om tecken på att den svenska verksamheten sitter trångt i partiet kom förra torsdagens (16.9) beslut i partistyrelsen om att helt sonika dra in befattningen som ”svensk sekreterare”, och säga upp Matti Merivirta, som en fullständig chock – inte bara för Merivirta själv utan också för alla de svenska medlemmarna inom partiet, med Landsstyrelsen och dess ordförande Tomy Wass i spetsen. Inga förvarningar, för att inte tala om diskussioner eller underhandlingar. Absolut ingenting.

Som sagt, motiveringarna har varit ekonomiska – och såna kan man ju alltid diskutera. Behoven av nedskärningar i Vänsterförbundets budget är säkert lika äkta som de är plågsamma. Den svenska medlemskåren är inte heller överhövan stor, åtminstone på papperet – och inte heller stadd i någon större ökning, precis.

Ändå ter sig åtgärden att slopa det sista man har av svenska funktionärer – och därmed av synlig svensk verksamhet inom partiet och på dess centralkansli – oändligt dum, oeftertänkt och kortsiktig. För även om de svenska vänsterförbundarna förefaller att vara en krympande skara har de just därför, paradoxalt nog, en relativt stor politisk betydelse och tyngd.

Det som görs på svenskt håll i Vänsterförbundet brukar nämligen noteras, både inom och utanför partiet – på ett sätt som kanske inte alltid motsvarar den faktiska numerären. Utåt för att alla intresserade av politik i Svenskfinland är tacksamma för varje seriöst alternativ till sfp:s förkrossande dominans, inom partiet för att den svenska verksamheten ofta kan tillföra partiet välgörande impulser utifrån. Det har sagts tidigare, men tål upprepas: utan de svenska vänsterförbundarna (och tidigare folkdemokraterna) hade partiet varit avsevärt fattigare när det gäller exempelvis miljö-, kvinno- och fredsfrågor. Det heter ofta att svensk verksamhet blir onödigt dyr (”alla kan ju finska”), men jag är övertygad om att det, åtminstone i det här fallet, är precis tvärtom.

Vi som framhärdar i vår envisa tro på att det finns ett liv på svenska, vänsterom socialdemokratin och de gröna, är kanske inte längre så himla många – men är just därför helt beroende av att det rent konkret finns nån på partiet som håller i trådarna och ger verksamheten den kontinuitet och stadga som behövs. Efter att själv ha suttit i Landsstyrelsen under några år kan jag intyga att vi utan det stöd vi har fått av den svenska sekreteraren hade stått oss fullständigt slätt. Förekomsten av en svensk funktionär har alltså haft avsevärt mer än ett symbolvärde.

En annan och också det en viktig del av den ”svenska sekreterarens” arbete är den nordiska dimensionen. Partiet gör oerhört dumt i att slopa den funktionär som så att säga å tjänstens vägnar kan sköta kontakterna till det övriga Norden, med allt vad det innebär av allt från enkel kommunikation till utbyte av impulser och arrangemang av konferenser och liknande. De senaste årens europeiska integration har enbart framhävt betydelsen av dessa nordiska band, framför allt kanske just på vänsterhåll. Är det meningen att man hädanefter skall kommunicera endast på engelska med de svenska, norska och danska kamraterna?

Som sagt; uppsägningsbeslutet i partistyrelsen förra veckan kom som en kalldusch, och elposten har gått varm under de senaste dagarna. Rent formellt är saken väl ännu inte avgjord, även om läget förefaller låst. Den fullständigt sidsteppade Landsstyrelsen förbereder motåtgärder, och så mycket kan väl i detta skede sägas att man säkert inte nöjer sig med några formella harklingar. Det handlar ju, varken mer eller mindre, om den svenska verksamhetens framtid inom Vänsterförbundet. Det har såvitt jag vet från partiledningens sida aviserats tröstepris i form av medel för svensk verksamhet – men det kommer knappast att tillfredsställa Landsstyrelsen.