Kanske världen i alla fall går framåt en smula? Åtminstone har det nu för första gången efter ett krig gjorts en systematisk och opartisk utredning av de miljöskador ett krig förorsakar. Förre miljöministern Pekka Haavisto som lett det arbetet rapporterar nu om det i boken Kesä Balkanilla.

Slutsatsen av boken är kanske snarast att kriget inte förorsakade riktigt så stora miljökatastrofer som vissa larmrapporter under bombningarna gav vid handen, men att vissa allvarliga problem uppstått eller förvärrats och att snabb internationell hjälp behövs.

Från London till London

Pekka Haavisto berättar i boken om hur han efter att ha fallit ut ur regeringen i våras hade gått in på en resebyrå med tanken att komma till en stad med goda bokhandlar och antikvariat – i livets brytningsskeden är böcker goda följeslagare. Därför satt han i mitten av maj på ett bokhandelskafé i London när mobiltelefonen ringde. Det var Klaus Töpfer, tidigare kollega i Tyskland, nu chef för FN:s miljöprogram UNEP, som ville ha någon som kunde leda en utvärdering av miljöskadorna efter Kosovokriget.

Haavisto slog till, utan att riktigt veta vad han gav sig in i. Lyckligtvis hade han från tiden som miljö- och utvecklingssamarbetsminister både egen erfarenhet av diplomatisk byråkrati och ett beprövat vapenbrödraskap med Henrik Slotte, som fick huvudansvaret för kampen med FN-byråkratin.

För en kamp blev det. Värst var det när BTF i mitten av juni skulle börja sitt arbete i Serbien. Gruppen var redan på väg till Zagreb när FN:s vicegeneralsekreterare Louise Fréchette, koordinator för FN-organisationernas arbete på Balkan, sände kontraorder. Också BTF:s verksamhet skulle planeras och samordnas från New York. Kontraordern nådde Haavisto i London där han presenterat projektet vid ett FN-möte. Först funderade han på medborgerlig olydnad, men insåg att sådant inte gick för sig för en FN-tjänsteman. Så i stället för till Zagreb flög Haavisto hem till Albertsgatan. I planet tänkte han att det varit intressant så länge det varat och funderade på vilka böcker som blivit på hälft i London en månad tidigare. På morgonen ringde hans telefon. UNEP-byrån i Genève hade lyckats driva igenom att projektet genomfördes enligt planerna.

Byråkraternas makt

Vid det laget hade han hunnit bli luttrad. Bas för verksamheten var UNEPs byrå i Genève, och där fanns det gott om paragrafvrängare. De skyndade sig genast att påpeka att Balkans Task Force rekryterats i strid mot alla FN-principer, enligt vilka poster lediganslås och ansökningarna behandlas i reglementsenlig ordning, vilket brukar ta mellan 8 och 12 månader.

Sedan det slagits fast att man inte kunde vänta så länge var följande steg att upprätta ett kontor. Haavisto berättar:

– Jag hade ett rum, men där fanns inte ett bord, inte ens stol. Ingenting. ”Jag kan inte komma med ett skrivbord eftersom det i FN:s lager i Genève inte finns bord i D2-klassen”, sade byråkraten i telefon. Vad är ett bord i D2-klassen? frågade jag. ”Bordens storlek har hos oss i FN slagits fast enligt löneklasser”, sade byråkraten. Jag skulle ha fallit av stolen om jag haft någon.

Det fortsatte i samma stil, med problem kring passersedlar, FN-pass, datorer, telefoner, taxiresor, bilanvändning, flygbiljetter o.s.v. Det fanns betydligt flera troublemakers än troubleshooters i administrationen.

Fyra hot spots

Men arbetet kom i gång och kunde genomföras ungefär som planerat. På jugoslavisk sida mötte gruppen en kluven inställning. När kriget pågick hade man använt stora ord, som miljökatastrof och t.o.m. ecocide, miljömord. Efter det hade man snarast slätat över det, för att lugna invånarna i de drabbade områdena och få arbetarna att återgå till sönderslitna anläggningar.

Den gamla sanningen om att sanningen är krigets första offer stämde också i detta fall, kunde Haavisto konstatera. Talet om miljökatastrofer fann han överdrivet, däremot har allvarliga miljöskador inträffat. Gruppen fann fyra hot spots, orter där man snarast möjligt borde ingripa.

Kanske allvarligast är läget i Pancevo nära Belgrad, där ett oljeraffineri, en petrokemisk fabrik och en konstgödselfabrik bombats i flere omgångar.

– Det gick för Nato som för serberna vid belägringen av Sarajevo: krigsmålen tog slut och samma mål bombades om och om igen.

– Man använde precisionsbomber – Nato hade tydligen exakta ritningar över oljeraffineriet, det var vissa speciella enheter som förstördes.

Nu leder en två km lång öppen avfallsvattenskanal ut till Donau och mätningarna visar höga gifthalter där, så BTF förklarade i sin rapport att kanalen bör stängas och innehållet renas i en problemavfallsanläggning. Vidare bör det kvicksilver i flytande form som spritts i den petrokemiska fabriken samlas in. Enligt Haavisto verkar det dock som om ingenting skett.

Han konstaterar också att miljöskadorna varit stora i området redan före kriget, kanske 30 procent av dem har uppkommit genom kriget medan resten är äldre.

INovi Sad har inte bara broarna över Donau bombats, utan också ett oljeraffineri och utsläppen från det hotar dricks-vattentillgången i staden, som har 170 000 invånare. Jordmånen bör renas och vattenförsörjningen bör tryggas.

Bor är en gruvstad nära bulgariska gränsen där svaveldioxidutsläppen till följd av produktionsstörningar är enorma, dessutom har PCB-utsläpp förekommit.

I Kragujevac där bilfabriken Zastava nästan jämnats till marken har PCBoch dioxiner påträffats.

För att minska de allvarligaste miljöriskerna rekommenderar BTF i sin slutrapport omedelbar internationell humanitär hjälp till dessa fyra områden.

Problemen tillspetsas av att folk inte känner till miljörisker, de vet inte vilka faror som lurar i asbest, PCB, dioxiner o.s.v.

Nato inte samarbetsvilligt

För att kunna bedöma var prover borde tas behövde gruppen satellitbilder som visade vindströmmar m.m. efter bombningarna.

– Vi gick blåögt in i Natos högkvarter i Bryssel och frågade efter satellitbilder som kunde visa hur rökmolnen rört sig efter bombningarna o.s.v. Men där sade man att Nato inte samlar bilder av följderna av bombningar, ville vi ha sådana måste vi fråga medlemsländerna. Så vi ställde samma fråga i Washington. Där svarade man att satellitbilderna var hemligstämplade men att man kunde överväga om de skulle friges. Den processen pågår fortfarande.

Så reste Haavisto till Moskva, men där var resultatet det samma. Till slut fann man en indisk firma som sålde satellitbilder förmånligt.

Ännu svårare var det att få uppgifter om användningen av projektiler med utarmat uran. Detta ämne används inte för sina radioaktiva egenskapers skull, utan för att det är extremt tätt och tungt och därför passar både som förstärkning av pansar och i vapen mot pansarvagnar. I större skala användes projektiler med utarmat uran för första gången i kriget vid Persiska viken. Just utarmat uran är en av de misstänkta förorsakarna av den mystiska sjukdom som drabbat veteraner från kriget vid Persiska viken (Gulf War Illness).

Partiklar av utarmat uran kan utgöra en hälsorisk och för säkerhets skull borde jorden vid nedslagsplatser undanröjas. Men då behöver man uppgifter om var dessa projektiler använts, och sådana uppgifter kunde Nato inte ge. Inte heller Pentagon ville ge berätta någonting. Haavisto gissar att en orsak kan vara att man inte ville ge ut uppgifter som kan användas i de skadeståndsprocesser som veteraner från Persiska viken väckt.

– Kanske det ännu är föregående krig som utkämpas.

Det har varit ett stressigt halvår, uppdraget fortsätter fram till årsskiftet men kanske inte längre. Haavisto låter i alla fall som om han kunde tänka sig något liknande uppdrag i framtiden, t.ex. efter kriget i Tjetjenien. Och om beslut fattas om internationella miljösatsningar i Serbien kan UNEP få en viktig roll där.