Mehmed Uzuns memoarer Själens regnbåge kom nyligen ut på svenska. Det är en fascinerande bok, skönlitterärt är den en njutning att läsa, men samtidigt ger den oss en pregnant bild av det kurdiska stamsamhället som fortfarande lever kvar i sydöstra Turkiet. Hans blick är nostalgisk, men också kritisk. Han beskriver mycket tydligt regimens förtryck av kurderna, men också traditionernas tvångströja.

Ramen för boken är det åtal som år 2001 väcktes vid Statliga säkerhetsdomstolen nummer 4 i Istanbul för att han i romanen Ljus som kärleken, mörk som döden skulle ha ”stött terrorism och uppviglat till uppror som skulle leda till separatism”. Han har just kommit i gång med en ny roman, och beskedet om åtalet stör hans arbete ordentligt. Boken slutar med frikännandet, som antagligen var en följd av den stora internationella uppmärksamhet processen väckte. Ramberättelsen tar kanske väl stor plats, men speglar villkoren för hans författande.

”helvetet där jag föddes”

Uzun börjar sin berättelse om sig själv med konstaterandet ”jag tilläts inte vara jag”. Egentligen skulle han ha hetat Hemé Birodiréj, men eftersom kurdiska namn inte tilläts gav man honom namnen Mehmet (som i Skandinavien blev Mehmed) och Uzun, namn som för honom ”är mina fångvaktare, de är väktare som kontrollerar mig. De är demoner som vakar över helvetet, där jag föddes.” Fast enbart helvetiska var inte hans födelsetrakter.

Mor var ett bergens, de högt belägna sommarbetesmarkernas och de djupa dalarnas barn, medan far var de oändliga gyllengula slätternas och stäppernas barn. Min mors rötter sträcker sig ända till floden Eufrat och de östra Taurusbergen, och min fars rötter till övre Mesopotamiens bördiga och heliga marker. Mors rötter bar på alltjämt levande spår efter praktfulla kulturer, som jag med emfas hävdar tillhör även mig, och min fars rötter bar inom sig alltjämt livaktiga urgamla religiösa berättelser, klansånger, stran, liksom även blodiga strider, vilka alla också tillhör mig.

I hans zaza-talande mors hemtrakter härskade vid vår tideräknings begynnelse kung Antiochos över det lilla riket Kommagene som var välmående, men som ständigt hotades av sina grannar, de armeniska, hellenska, romerska och persiska imperierna.

Hans rike blev en av världens då mest högtstående kulturer, genom att olika folkgrupper, civilisationer och olika trosinriktningar integrerades /…/ Kung Antiochos var både österlänning och västerlänning, och den första representanten för de i dag så ofta diskuterade företeelserna multikultur, kulturernas kamp och samhörighet; hans rötter återfinns hos såväl perserna som hellenerna.

Historien utplånas

Det är alltså inga kulturlösa trakter, som man kanske kunde få för sig såhär på långt avstånd, tvärtom var detta civilisationernas vagga. Problemet var snarare att kulturerna var många och grannarna var starkare.

Uzuns far som talade kurmanji-dialekten kom från bergen med dess klaner och ryttarstyrkor som de osmanska sultanerna organiserade för spjutspetsinsatser mot de andra, upproriska folken, som armenierna – ”därmed öppnas ett syndens och brutalitetens blad i kurdernas historia, ett blad som kurderna har all anledning att skämmas för”, skriver Uzun.

Men det tog sin tid innan han blev medveten om det. I hans barndom hade historien utplånats:

När jag föddes i mitten av 1950-talet hade allt upphört, alla slags böcker hade slagits igen, de blodiga katastroferna som jag har berört var sedan länge förpassade till det förflutna, och en ny era präglad av ohyggligt förtryck hade börjat. Den nya erans främsta kännetecken var att glömma. Allt skulle glömmas, allt skulle ryckas upp ur sinnet, hjärtat, själen, ur det dagliga umgänget, ur seder och bruk, ur rummet självt och livet, och förgöras. Att glömma var livet och framtiden.

Varför gick det så, frågar Uzun och skisserar upp ett svar: Efter första världskriget föll det osmanska riket sönder och ersattes av en mycket mindre stat, vars nya militära ledare fortfarande hade stora ambitioner. De hade visserligen avstått från sin ambition att erövra hela världen, men ville i stället skapa ett uttryckligen turkiskt välde inom den nya republiken:

… de drömde om ett mål som rymde allt från idén om nationalstat, ett språk, en ledare, en kultur till en turkifiering som med våld och påtryckningar skulle åstadkomma detta.

Att minnas är att göra motstånd

Redan under kriget hade man slagit till mot armenierna (delvis med kurdernas hjälp). Efter kriget blev kurderna målet, de fråntogs alla sina rättigheter, bland dem sitt språk och allt som har med det att göra. De gjorde motstånd, men allt motstånd slogs ned:

Kurdernas förluster vid dessa nederlag är svidande: hundratals avrättade ledare, hundratusentals människor tvångsförflyttade, tiotusentals massakrerade, och en total underfallenhet inför kravet på lydnad utan att man tillerkänts några rättigheter. Efter otaliga krossade drömmar, efter förräderi, förnedring, hopplöshet och fångenskap, och när känslor av stolthet och trygghet gått förlorade, hade skräck, och kanske det värsta av allt, ett liv i tristess, effektivt utplånat allt som skänker stor lycka och glädje, däribland skapandets fröjd och styrka. /…/ Kurderna hade besegrats, fullständigt utmattade höll de sig undan, liksom en snigel inuti sin snäcka. De ville inget minnas, att minnas hade kunnat driva dem in i nya katastrofer. Kurderna visste av erfarenhet: att minnas var detsamma som att göra motstånd, och nu hade de inga krafter att göra motstånd.

För Medmed Uzun betyder det att han får börja i Äktturkiska lågstadieskolan, där han sågs som en barbar som skulle söka sig till den civiliserade äktheten som var turkisk. Lyckligtvis hade han en farfar och en mormor som kunde berätta om allt mellan himmel och jord och stimulera hans fantasi. De blev hans räddning, det gav honom tillräckligt med civilkurage för att protestera mot systemet. Det ledde sedan till att han efter militärkuppen 1971 arresterades och hamnade i det beryktade militärfängelset i Diyarbakir. Det blev hans universitet. De intellektuella bland fångarna vidgade hans vyer om samhället och världen, de kurdisktalande bönderna stärkte hans språk och det var här som han första gången såg det i skriven form.

När han så efter en andra fängelsevistelse (där han fick överta inte bara den för filmen Yol berömde regissören Yilmaz Güneys brits utan också hans skriv- och läsställning) stod inför ett åtal som kunde ge honom sex års fängelse bestämde han sig för ta sig ut ur landet och vidare till Sverige. Där hade han turen att möta unga kvinnor som gav honom inte minst intellektuell stimulans och öppnade portarna till världslitteraturen.

Individen fanns inte

Något rum för individen fanns inte:

Trakterna där jag föddes var ett område där individen, det individuella strävandet och skapandet, den individuella historien och berättelsen inte existerade, där allting var styrt av gemensamma, totala föreställningar och värderingar; där utgick man inte från individen och det individuella psyket utan från det kollektiva, kollektivets själstillstånd.

Våldet var en ständigt närvarande del av vardagen i denna klankultur. Vanligen var det släktingar som tog livet av varandra, ofta för småsakers skull.

Alla var mot alla, alla var varandras fiender. Alla hade något otalt med sin nästa, och alla letade efter ett tillfälle att spy tröstlöshetens galla över den andre. Vareviga dag skakas samhället av ett eller flera mord, för att sedan sluta sig ännu lite mer inom sitt skal, och kringskära individen ytterligare. Stridigheterna och konflikterna var gränslösa, och med början i den minsta enheten – familjen – utvidgades de och pågick mellan släkter, klaner, byar och regioner.

Ofta uppstod en dödsspiral som förmörkade flera generationers liv. Uzun blev som ung vittne till hur två kusiner, som tillhörde en av traktens mäktiga familjer, sköt ihjäl varandra på gatan. De var goda vänner, men något tillfälligt gräl hade fått dem att dra sina pistoler. Följden blev en blodsfejd utan ände som skulle vålla omkring 40 anhörigas död.

Farfars berättelser

I denna usla värld gick Mehmed Uzun som barn omkring med sin farfar, som pekade ut hus och berättade om dem som bodde där. Alla han berättade om var ”goda människor”, det fanns inga onda människor, bara onda öden, onda tillfälligheter och onda händelser. Kanske det var detta som räddade pojken från cynism? Ofta red de till familjens lilla vinodling utanför stan. En gång upplevde de en otroligt klar och skimrande regnbåge som spände över hela himlavalvet. Farfar bad honom lyssna noga:

Du måste nå regnbågen, de där skimrande färgerna som vi ser framför oss. Jag nådde dem aldrig, och jag sade alltid samma sak till din far också, men ack, inte heller han lyckades, men du … Du måste nå dit.

Och han förklarade det närmare:

Regnbågen står för vetenskap och bildning, det är att läsa och skriva, kom ihåg det, och du måste tillägna dig vetenskap och kunskap, du måste lära dig att läsa och skriva. Må detta vara mitt testamente till dig.

Mehmed tar sin farfar på allvar och medan han växer upp blir han alltmer besluten att försöka sätta sitt hemlandets berättelser på papper. Det blir en pionjärgärning eftersom det praktiskt taget inte funnits någon litteratur på de kurdiska språken, medan den muntliga traditionen varit stark.

Detta är en uppmuntrande berättelse om hur man kan nå regnbågen om man är tillräckligt beslutsam och envis,

---

Mehmed Uzun: Själens regnbåge, övers. av Claire B Kaustell, Ordfront 2008.

Trakterna där jag föddes var ett område där individen, det individuella strävandet och skapandet, den individuella historien och berättelsen inte existerade