1980-talet var ingen lätt tid för oss Bob Dylan-diggare. Den habila men taskigt mixade Street legal (1978) var den första av Dylans plattor jag köpte genast då den kom. Inte en så tokig början. Men sedan följde hans tungrodda kristna period. Och så de misslyckade experimenten med ett uppdaterat sound. New wave- och reggaeinfluenser och 80-talets pompösa trumljud förstörde ljudbilden på låtar som hade potential.

Visst fanns det för det mesta något att uppskatta i dessa ofullgångna verk, men mot slutet av decenniet var det ändå uppenbart att Dylan hamnat i en återvändsgränd.

Skivor som Knocked out loaded, Dylan & the Dead och Down in the groove gjorde att min tro på Dylan vacklade ordentligt, trots att jag gjorde tappra försök att gilla dem och försvara dem i sammandrabbningar med allt mer spydiga skeptiker.

Kontrasten med höjdpunkterna i hans karriär var ändå ofattbart stor. Var detta faktiskt samma artist? Eller var det kanske en mindre begåvad, alkoholiserad och avdankad tvillingbror som hade övertagit den riktige Dylans identitet när denne dog i den där mystiska motorcykelkraschen i Woodstock 1966?

Den absoluta botten i min relation till Dylan nåddes på en katastrofal konsert i Globen 1989. Dylan, klädd i en munkjacka som dolde det mesta av hans ansikte, mumlade oengagerat fram låtarna, ibland i en annan tonart än den som bandet körde i. I efterhand framstår spelningen som rätt så fascinerande, men då var det omöjligt att betrakta den ur ett sådant perspektiv – alltså med den distans som bara tiden förmår skänka och som ibland förvandlar det misslyckade till ett betydelsefullt led i en konstnärlig utveckling.

Den Daniel Lanois-producerade Oh Mercy som kom samma år, rosades av kritikerna. I sin klurigt skrivna självbiografi (2004) ägnar Dylan ett långt avsnitt åt inspelningen av denna skiva, vilket kan tolkas som att han ser det som ett kritiskt skede. Också jag upplevde den som ett lyft, men har aldrig varit särskilt förtjust i Lanois speciella ljudvärld, som i viss mening fortsatte bekräfta den vilsenhet och osjälvständighet som kännetecknade Dylans produktion under denna period.

Vändpunkten

Uppföljaren Under the red sky (1990) var betydligt blekare. Och exempelvis vid den hyllningskonsert som anordnades med anledning av att Dylan firade sitt 30-årsjubileum som skivartist, gav festföremålet stundtals ett så excentriskt och virrigt intryck att det nästan var så att man kunde börja tro på de rykten som hävdade att det var effekterna av ett långvarigt drogmissbruk som nu märktes på allvar.

De båda traditionsmättade, akustiska genomkörarna Good as I been to you (1992) och World gone wrong (1993), kan ses som de första tecknen på en förlösande ompositionering, gick mig nästan helt förbi. I stället koncentrerade jag mig på den inledande välmatade utgåvan i den så kallade Bootlegs-serien (1991), vilken tycktes bekräfta såväl Dylans storhet som att denna i allt väsentligt låg i det förflutna. Den oinspirerade liveskivan MTV Unplugged (1995) gav ingen anledning till att revidera den åsikten.

Det var Time out of mind (1997) som gjorde att jag, liksom så många andra, återupptäckte Dylan som artist i samtiden. Den syrligt humoristiska låten ”Things have changed”, som placerades på soundtracket till filmen Wonder boys, var följande kick. Att saker och ting verkligen hade förändrats stod klart när Dylan gav ut sitt självproducerade mästerverk ”Love and theft”, den 11 september 2001, samma dag som tvillingtornen rasade samman. Plötsligt var det som om Dylans egensinniga kollage av genrer och stilar bättre än något annat fungerade som resonanslåda för tidens komplexa stämningar.

Spegel för sin tid

Orsaken till att jag uppehåller mig vid min egen historia som Dylan-lyssnare och -fan är för att påminna om i hur hög grad Dylan, med sin snart 50-åriga karriär, fungerar som en spegel i vilken vi på skiftande sätt avläser tidsskeden och vår egen livssituation. Samtidigt försöker vi bilda oss en uppfattning om det gäckande fenomen som är Bob Dylan, ”en konstgestalt uppfunnen 1959 av Robert Allan Zimmerman”, som den tyske litteraturprofessorn Heinrich Detering uttrycker det i sin kritiska studie, vilken både är en utmärkt introduktion till Dylan och ett destillat av de dominerande trenderna inom dylanologin, en disciplin med allt starkare akademiska förankringar.

Bilden av Dylan som föredetting är historia. I dag, skriver Detering, har han ”uppnått ett oberoende där han tycks onåbar, en ställning utifrån vilken han nu gör sig hörd som en suverän, humoristisk röst”. Deterings Dylan är en proteisk figur, med de drag av ”shape shifter” och ”trickster” som framhävs i Todd Haynes experimentella biopic I’m not there (2007). Detta är den mest omhuldade föreställningen om Dylan för tillfället, nästan så att den håller på att förvandlas till en kliché, men Detering förmår ändå hitta fräscha vinklingar och driver inte sin tes in absurdum.

Detering är ett fan, naturligtvis, sådant lyser igenom, men han är dessutom påläst, insiktsfull och besitter ett gott kritiskt omdöme. Detta är en bok som också andra än inbitna dylanofiler och dylanologer har utbyte av.

---

Heinrich Detering: Bob Dylan. Översättning: Jim Jakobsson.
Daidalos 2008.