Tomas Alfredsons Låt den rätte komma in är en vampyrfilm som egentligen handlar om vänskap, mobbing, ung omöjlig kärlek och framför allt utanförskap. Oskar är 12 år och på ständig flykt undan sina sadistiska klasskamrater. Som mobbningsoffer ofta gör fantiserar han om hämnd och utvecklar en voodoometod. På lekplatsen, om kvällarna, sticker han en kniv i ett träd och viskar mobbarnas namn. Här träffar han Eli, en flicka i hans egen ålder. Men Eli är inte som andra, hon kan inte vistas i solljus, hon äter inte mat och för att komma in i ett rum behöver hon bli inbjuden – och så måste hon dricka blod med jämna mellanrum för att överleva och blir aldrig äldre än 12 år.

Det är något storslaget och finstämt i hur Elis liv gestaltas, inte som ett utfall av ondska utan som en lika vanlig vardag som vilken som helst annan i Stockholmsförorten Blackeberg. Och även om berättelsen utspelar sig 1981 är det väl just så här en vampyr ska se ut i en postmodern, sekulariserad värld 2008. Därför är det helt naturligt att en vampyrvardag också kan snuttifieras och brytas upp i enkla vardagliga måsten, som personlig hygien, städning och “matlagning”. Tidvis blir det ganska blodigt, men det känns som om man efter filmen är beredd att acceptera existensen av vampyrer mitt i den vardag som är vår.

Låt den rätte komma in bygger på John Ajvide Lindqvists hypade roman med samma namn, och det är också Ajvide Lindqvist som skrivit manus. En på det hela taget lyckad förvandling, där mycket av det spekulativa från romanen skalats bort.

Det finns ändå ett slags störande distans i filmen som inte känns igen från romanen – lite som om kameran hela tiden skulle hålla sig på ett tryggt avstånd från karaktärerna. Det är snyggt och skapar en växande spänning, men blir samtidigt lite väl kyligt. Speciellt den klaustrofobiska mobbningsskildringen, som hör till romanens bästa kvaliteter, blir i filmen nästintill banal. Det är knappast ovidkommande att Oskar får blåtiror och sår, men det känns ändå som något saknas – en bildsättning av hjälplösheten och den ständiga utsattheten. Också fysisk mobbning är i slutändan i första hand terror i offrets inre landskap. Visst handlar det primärt om filmens och litteraturens olika villkor, och om att romanens psykologiserande sällan låter sig göras snyggt på film, men det tycks också finnas en viss slentrian i sammanhanget.

Men det är bisaker, Låt den rätte komma in är en imponerande film. Inte minst för att den är så otroligt (nästan irriterande) jämlik – till och med A-laget på kvarterskrogen får sina livsöden nyanserade, i stället för att reduceras till vampyrföda. Alfredson lyckas också ro iland en komplicerad intrig där vänskap utvecklas till kärlek, kärlek till kompanjonskap och där både Oskars och Elis liv i slutändan är avhängiga av varandra. Relationen är spröd och ogörlig – Alfredson använder dalande snöflingor som metaforbild i slutet – men driven av romantisk ambivalens som överkommer allting.