OS i Peking pågår nu för fullt. Där har den olympiska elden indirekt tvingat människor att lämna sina hem, tystat oppositionella och fått regimen att glänsa mer än någonsin. Är det samma på väg att hända i Ryssland? Om knappt sex år inleds vinter-OS i Sotji vid ryska Svartahavskusten.
– Om ett och ett halvt år måste vi flytta. De skickar hit någon tjänsteman som kommer hit och fastställer ett ”statspris” (gostsena) på våra hus. Vi får bara några kopek. Sen bygger de lyxhotell och sportarenor där våra hus låg. Det är ett billigt sätt för staten att komma över värdefull egendom, säger Edik, släpper ratten och slår uppgivet ut med händerna. – Koreanerna storgrät när OS gick till Sotji. De hade allt färdigt. Det är klart att ryssarna mutade IOK. Helt uppenbart. Det är ju så det alltid går till. Som du ser så finns här in-genting. Allt måste byggas upp. Titta på vägarna! Stora hål. Det är verkligen mycket jobb innan här kan bli något OS. Det pratas om att vi skulle ha demokrati nu, men allt är precis som förut. Vi vanliga människor har ingenting att säga till om, vi räknas liksom inte. Se bara på poliserna, de ägnar sig inte åt att jaga brottslingar utan bara åt att försöka suga ut så mycket som möjligt från vanliga människor, suckar Edik och lägger i en högre växel så att hans Zjiguli skakar. Han pekar ut över de vida ängsmarkerna ner mot havet. Allt det vi ser ska bort. De som bor i husen ska köras ut. För de pengar de får av staten för sin förlorade egendom kan de knappast köpa ett nytt hus i samma attraktiva område. För staten och några utvalda investerare kommer de olympiska spelen i Sotji 2014 att ge enorma vinster, men för de vanliga männi-skor som bor i området blir resultatet en irreparabel förlust.
Till vardags arbetar Edik som taxichaufför i Sotji och grannstaden Adler. Han kör oss mot det hus utanför Sotji där han och hans familj bor. Som de flesta andra längs den ryska Svartahavskusten hyr han ut några rum till besökare under sommaren för att dryga ut inkomsterna. Liksom många i det här området har Edik och hans familj armeniska rötter. Men att flytta till Armenien är inget alternativ.
– Vart skulle vi flytta? Själv är jag uppvuxen i Georgien, jag föddes i sovjetrepubliken Georgien. Dagens Georgien är något helt annat. För mig är det ingen lösning att flytta tillbaka. Visst är priserna lägre i Armenien och Georgien så vi kanske skulle få ett likvärdigt hus där, men vad skulle vi leva av? Där finns inga jobb. Tidigare drack hela Sovjetunionen georgiska viner men sedan konflikten med Ryssland om Abchasien inleddes, går nästan inga georgiska varor på export till Ryssland. Den största marknaden bara försvann. Abchasien är ett litet idylliskt område beläget mellan Ryssland och Georgien. Numera fungerar Abchasien som ett eget land med egna pass och egen gränspolis. Georgien vill gå med i NATO och hoppas säkert på hjälp därifrån för att få kontroll över Abchasien. Men varför skulle världen bry sig om lilla Georgien, konstaterar Edik.
Svartahavsidyll
Vi har nått det trevåningshus där Edik bor med fru, barn, svärmor och svärfar. Jag bjuds att sitta ner och dricka deras hemmagjorda vin som de sedan försöker att sälja på mig. Ediks fru Andzjela är armeniska men uppvuxen här utanför Sotji. Hennes släkt kom hit på flykt undan pogromerna mot armenier i Turkiet åren 1915–1923. Idag är omkring 40 procent av invånarna i Sotji-regionen armenier. De flesta av dem, liksom Ediks familj, är idag i princip helt förryskade och de pratar sällan något annat än ryska med varandra. Edik och Andzjela har en flicka och en pojke på åtta och fyra år men ingen av dem kan armeniska. Ediks svärfar Boris sitter mitt emot mig. Han är en kraftig karl klädd i ett vitt linne och han har klara intensiva ljusblå ögon. Han har en hektar med växthus där han odlar tomater, gurka och blomkål.
– Det största problemet är att det är så svårt att få jobbarna att inte bara dricka utan faktiskt jobba när de är på arbete. De vill bara bli fulla och gör ingen nytta. Jag måste hela tiden övervaka deras arbete, klagar Boris.
Svärfadern verkar vara den ende i familjen som arbetar, medan de andra mest verkar sitta och ta det lugnt. Edik arbetar bara sommartid. Från oktober till maj är behovet av taxi väldigt litet. Några gånger har han fraktat bensin med en stor tankbil till olika delar av Ryssland. Men vanligtvis gör han ingenting under vintern och han säger att han ogärna arbetar även sommartid. Inte heller hans fru har något arbete. Hon är hemma tillsammans med sin mor medan barnen är i förskolan. De verkar leva ett ganska behagligt liv, men tycker ändå att det var bättre under Sovjettiden.
– Allt är precis som förut fast värre. Vi bryr oss inte om att rösta för vi vet att de fuskar vid rösträkningen och alla de som kandiderar gör det bara för egen vinnings skull. Politik är en smutsig sak, konstaterar Edik.
Fast visst har det blivit bättre ekonomiskt under senare år, medger de. Under Sovjettiden var det näst intill omöjligt att bygga ett så välbyggt trevåningshus och att ha två bilar. Edik har en Zjiguli (känd som Lada utomlands i extrautrustad version) och svärfar Boris har en Volga, Sovjetunionens lyxbil. Huset är verkligen välbyggt med bra material och med prydligt lagda klinkerplattor på golvet och vackra tapeter som sitter kvar på väggarna. Det hör inte till vanligheterna i ryska hus. Det vanliga är att man får börja med att renovera en helt ny lägenhet, eftersom tapeterna ramlar av, färgen flagnar, dörrarna sitter snett, golven lutar, rören läcker, toaletten inte fungerar, fönsterna har satts fast med oskyddat fogskum som vittrar sönder när det möter sol och vind. Listan kan göras hur lång som helst. Edik ser nöjd ut när jag berömmer det vackra huset.
Fattigdom
på glasberget
Senare på kvällen träffar jag 45-åriga Jelena och hennes vännina Jekaterina på en uteservering. Till vardags arbetar Jelena i butik.
– Jag tycker inte om de där armenierna. De är lata och giriga. Nu får många av dem flytta när det ska byggas hotell och arenor inför OS. Folk här nere är vana att inte behöva göra nåt, bara hyra ut några rum under sommaren och sen leva på pengarna resten av året. Jag har bott här i 20 år och bor fortfarande på obsjezjite (boende där man delar kök och badrum med de andra hyresgästerna) och har inte pengar nog för att bli folkbokförd här, klagar Jelena.
För att bli folkbokförd på attraktiva platser som Moskva, Sankt Petersburg och Svartahavsområdet krävs antingen stark anknytning eller mycket pengar. Jelena är inte bara fattig, hon är ogift också. En kvinna som befinner sig på glasberget får allas medlidande, eftersom det i Ryssland anses vara det värsta öde som kan drabba en kvinna.
– Det är synd att hon inte har kunnat hitta en man som är skriven här, som hon kunde ha gift sig med. Då hade hon blivit folkbokförd här, suckar väninnan Jekaterina. Jelena ger henne en tom blick till svar.
”Inte ens de döda
lämnas i fred”
Många tvingas att flytta. På rysk teve visas bara öppna fält och ängar när byggnationen inför OS diskuteras. Medierna försöker ge sken av att de negativa konsekvenserna av de kommande olympiska spelen är försumbara.
En man i trettioårsåldern tar kontakt med mig på ett internetkafé i den lilla orten Sovhoznyj Rossija.
– Jag har något som kanske vore intressant för dig. Han ger mig en dvd och vi ser på den tillsammans. Den visar hur polisen brutalt slår ner protesterande människor vid en kyrkogård i Buchta.
– Tusen personer måste flytta därifrån, men folk upprörs ännu mer över att en kyrkogård ska skövlas bort. Inte ens de döda lämnas i fred när Ryssland arrangerar OS, säger mannen sarkastiskt.
– Titta! Ser du? Den där mannen är anställd vid Sotji kommun och där slår han till en gravid kvinna så att hon faller omkull. Såg du? säger han upprört.
Den ryska säkerhetstjänsten FSB försökte ta mannens kassett med det filmade materialet. På plats fanns 60 poliser, av vilka ungefär hälften var civila, för att hindra människor från att gå in på kyrkogården. Dessutom var ett fyrtiotal militärer utplacerade runt kyrkogården.
– Fem personer arresterades, bland annat den gravida kvinnan. Vi släpptes nästa dag men vi tvingades att betala tusen rubel i böter. Myndigheterna förklarade inte varför. Jag menar det är ju inte förbjudet att besöka kyrkogårdar i Ryssland, eller? frågar han retoriskt.
– Folk är ju för OS men vi vi vill att det ska göras på ett bra sätt. Som det är nu så verkar det som om man bara tar jord och egendom från de fattiga, medan de rika får ha sitt kvar. Sen bygger de höga hotell som egentligen är för höga för det här området. En och en halv meter ner finns grundvattnet. Hus högre än 17 våningar får inte byggas här för då riskerar de att kapsejsa. Men nu struntar man i det. Jag tror att när OS närmar sig så kommer man att lämpa över det på koreanerna och skylla det hela på oroligheterna i Abchasien. Jag tror allt bara är ett spel för att staten och ett antal rika personer ska kunna lägga beslag på värdefull mark utan att ge mer än några kopek för det, säger mannen och ler ett snett leende, tänder en cigarett och lutar sig mot sin Lada.
I Kina är ordet ofriare än någonsin, människor tvingas överge sina hem och andra hålls gömda i fängelser eller deporteras till orter långt från arenor, idrottsmän och utländska journalister. Vad händer när OS-maskineriet mal vidare till Sotji om några år? Kommer Ryssland att följa Kinas väg?
Fotnot: Artiklarna från Sotji tillkom under en resa i juni-juli 2008
Kristoffer Lieng
