Världen kom till byn Helsingfors ett veckoslut i slutet av maj. Kajsaniemi förvandlades till en basar, där människor från världens alla hörn trängdes i färggranna tält och dofter från exotiska rätter – alltifrån traditionell somalisk mat till belgiska våfflor och finsk grillkorv – spreds i luften mellan de nyutslagna björkarna. På den stora sandplanen gungade ungdomar med hennafärgat hår och rastafrisyrer i takt till senegalesisk rockmusik och barnfamiljer med barnvagnar och golden retrievers kryssade mellan dem. En man med långt vitt skägg gick om-kring med stora plakat och propagerade för sin hemgjorda teori om Tiden och Materien och en annan försökte sälja sin uppfinning; en spindelliknande koppartrådskonstruktion med vars hjälp man kan massera hårbottnen.

Fria Finlands förbund samlade underskrifter för ”den finska markens och självständighetens återinförande” och ett stycke därifrån sålde den palestinska invandrarföreningen falafel. I ett rött tält prytt med USA:s Kubapolitik är gangsterism på statsnivå-banderoller stod representanter för Finlands kommunistiska parti och sålde böcker med titlar som Vem var Rosa Luxemburg och Marx och ekologi.

Världen i byn, som i år arrangerades för fjärde gången, är en urban festival med fritt inträde och ett brokigt program för hela familjen. Huvudarrangör är Kepa, takorganisationen för alla föreningar som sysslar med bi-ståndsfrågor. Festivalens kärna är Möjligheternas torg, där olika medborgarorganisationer presenterar sin verksamhet. Här fanns också i år en massa invandrar- och solidaritetsföreningar som de flesta antagligen aldrig tidigare hört talas om, allt
ifrån Finska Gambiaföreningen till Nordiska muslimska kvinnor. Små tecken på att världen kanske redan länge funnits här hos oss.

Mångkulturellt smörgåsbord

Börje Mattson är veteran i etnofestivalsammanhang och har varit med och arrangerat Möjligheternas torg sedan allt tog sin början på 80-talet. Han är också den samlande kraften bakom festivalen Faces i Billnäs. Det västnyländska Faces-gänget hade varit med om att bygga upp alla tält i Kajsaniemi och ståtade med ett eget informationsstånd på väl synlig plats.
– Det är fint att se att det finns en så stor mängd organisationer som arbetar för tredje världen och att vi alla kan samarbeta. Det statliga stödet till u-länderna är ju skamligt lågt och man kan lätt få uppfattningen att biståndsarbete inte värdesätts. Men genom ett sådant här evenemang kan man manifestera det stora stöd som ändå finns för internationell solidaritet.
Mattson tycker att världen i byn och Möjligheternas torg har utvecklats bra under åren. Han håller med om att evenemanget lite kan framstå som ett enda stort brokigt smörgåsbord av mångkulturalism, där var och en plockar åt sig det som passar, men han menar att ingen ändå kan undgå budskapet.
– Mångkulturalism går ju ut på att alla blommor ska få blomma, att man märker att det går bra att samarbeta trots olikheterna. Finland är redan ett mångkulturellt land. Ett sådant här evenemang blir en manifestation av den verklighet som många finländare ännu inte vaknat upp till.
Maten har traditonellt lockat många besökare till Världen i byn, så också i år. Det var trångt i den stora Matbasarens tält. Här kunde man bland annat avnjuta en hälsodryck från Costa Rica, traditionell kurdisk mat eller biodynamiskt odlade grönsaker serverade på torkade bananblad. Somalisk mat tillreddes av trettonåriga Naimo Mohamuds och fjortonåriga Hamdi Moalims mammor.
– Det är jättebra att en sådan här festival ordnas, svarade Naimo och Hamdi med en mun på min fråga. Man lär sig en massa man inte visste förut om andra kulturer. Våra föräldrar kommer från Afrika, men redan det är ju jättestort. Vi har just smakat på mat från Sierra Leone.
Maten är en viktig del av festivalen, det tycker de båda.
– Mat är ju viktigt för människor. Men skriv att toaletterna är hemska!
Både Naimo och Hamdi är nyblivna Helsingforsbor. Naimos familj flyttade nyligen hit från Jyväskylä och Hamdi kommer egentligen från Kotka.
– Men Helsingfors är mycket bättre som stad, intygar båda. Här finns det mer utlänningar och folk är mer toleranta.
Hans Morottaja vandrade omkring på festivalen i sin färggranna samedräkt. Han representerade City-sámit, en förening för de samer som bor i huvudstadsregionen.
– Vi är här för dela ut aktuell information om föreningen, samerna och Lappland. Det är mycket som folk inte känner till om oss, de frågar till exempel hur många vi är, vilket språk vi talar och vilka yrken vi har.
Indisk teateraktivism
En mer långväga besökare på festivalen var Subodh Pattanaik som kommit ända från Indien. Han stod bakom ett informationsbord i Expo-tältet, där det också fanns en fotoutställning över hans arbete i teaterkollektivet Natya Chetana
Natya Chetana grundades i slutet av 80-talet i den indiska delstaten Orissa. Teatergruppen består både av professionella skådespelare från städerna och traditionella konstnärer från landsbygden.
– Människorna i Indien älskar teater. Fastän moderniseringen och globaliseringen börjat likrikta kulturen också hos oss så lever de traditionella konstformerna fortfarande i byarna.
I sina pjäser fokuserar Natya Chetana på samhällsproblem som berör den fattiga landsbygdsbefolkningen. Gruppen är känd för sina cykelturnéer på landsbygden.
– I vissa fall har vi nått otroliga resultat med våra föreställningar, pjäserna har blivit en del av en större medborgarrörelse. Vi har gjort föreställningar om skövlingen av regnskogen och människor har sedan blockerat vägen för lastbilar fullastade med trädstammar. Arbetare har blivit medvetna om att det finns något som heter minimilön och börjat strejka. Och efter en pjäs om alkoholism började kvinnorna i en by att protestera mot den lokala spritaffärsägaren. Sådana här exempel uppmuntrar oss att fortsätta med vår teater, förklarar Subodh Pattanaik som fungerar som teaterkollektivets ledare.
Efter den stora cyklonen hösten 1999 genomförde Natya Chetana ett kreativt arbete med de överlevande. Det nationella hälsoinstitutet hade trott att de traumatiska upplevelserna gjort människor galna och gett de överlevande sömnpiller och elektriska chocker i stället för att lyssna på dem. Natya Chetana inledde traumarådgivning, satte upp tält, engagerade barnen i teaterlekar, och lyssnade till de överlevande offrens berättelser.
– Vi får inget ekonomiskt stöd från Orissa, delstaten är så fattig att den är tvungen att ta lån för att betala räntorna på de tidigare lånen. Hittills har vi klarat oss på tillfälligt stöd från teatervänner utomlands och olika utländska medborgarorganisationer, men i år kommer bidragen att ta slut och vi söker nya vänner som kan hjälpa oss. Att vara med här på Världen i byn är ett bra sätt för oss att få presentera vårt arbete.
För tillfället förbereder gruppen sig på en 300 kilometer lång cykelturné med en pjäs som protesterar mot regeringens beslut att bygga en stor motorväg vid kusten. Därefter kommer de att påbörja ett teaterprojekt om kvinnors rättigheter.
– Orissa är en väldigt konservativ delstat. Det finns inte en enda kvinnlig professionell dramatiker eller regissör bland Orissas 70 miljoner invånare.

Kvinnokraft från Tanzania

En annan person som besökte Kajsaniemi med ett budskap om solidaritet var Marie Shaba från Tango, en paraplyorganisation för olika medborgarorganisationer i Tanzania. En liten kvinna med stor utstrålning, klädd i en färggrann sjal och ett par rejäla kängor.
– Jag har alltid tillhört medborgaraktivistrasen, om en sådan existerar. Kvinnofrågor och afrikansk kultur är det jag vill kämpa för, berättade hon och uppmanade människor över allt att kämpa för sin lokala kultur.
– Ni finländare koloniserades först av svenskarna och sedan av ryssarna. Nu finns det också hos er en ny sorts kolonisatör; globaliseringen. Kanske det här hjälper er att förstå vad vi afrikaner gått igenom. Vi har upplevt tusentals år av kolonisering, slaveri och nu kämpar också vi mot globaliseringen.
– Jag tror inte på idén om en global by som styrs av en enda ledare som är USA. Man måste respektera hur andra folk lever, varje by ska ha sin egen ledare och sin egen polis, för vi är olika. Vi är alla människor, men på grund av miljön, geografin och historien så är vi olika. Men det är olikheterna som gör livet spännande.
– I Afrika upplever vi oss inte som fattiga, även om många människor fått den uppfattningen genom propaganda. Vi har gjorts fattiga, empowerished, genom globaliseringen, för en del människor vill tvinga oss att bli som européer. De bestämmer vad vi ska äta, hur vi ska klä oss, vad vi får sälja. Men vi säger nej, vi vill ha rättvis handel och själva bestämma över våra resurser.
Marie Shaba trollband festivalpubliken med den traditionella afrikanska sången Malaika och uppmanade alla: Tala om för era regeringar att Afrika inte är fattigt, vi har gjorts fattiga därför att några människor vill exploatera våra resurser.
Mer om Marie Shaba i nästa nummer av Ny Tid.

U-landsbiståndet årets tema

Med Marie Shabas ord om exploateringen av Afrika i bakhuvudet kunde man studera kalla fakta: att vi lever i en värld där de tre rikaste människornas förmögenhet överskrider de 43 minst utvecklade ländernas bruttonationalprodukt. Jämförelsetalen fanns publicerade i den appell för ökat u-landsbistånd som delades ut på festivalen. Förra gången Världen i byn arrangerades var huvudtemat Jubilee 2000 – kampanjen som gick ut på att avskriva u-ländernas skulder. Årets tema var u-landsbiståndet. I en kampanj startad av olika medborgarorganisationer samlades underskrifter in för en vädjan om ökade medel för biståndsarbetet. Underskrifterna kommer att överlämnas till regeringen och riksdagen i slutet av året.
Finland har godkänt FN:s rekommendation om att använda 0,7 procent av bruttonationalprodukten till biståndsarbete för att bekämpa fattigdomen. Men Finland har inte följt rekommendationen, utan satsar i dag relativt sett mindre pengar på bistånd än för tio år sedan. Under devisen 0,7 % – Vi kräver mer ordnades debatter kring biståndsfrågor under festivalen
– Om inte Finland nu under högkonjunkturen satsar på att uppnå FN:s rekommenderade nivå för u-landsstödet, så när ska vi nå den, frågade sig Jukka Pääkkönen från SASK, Finlands fackförbunds solidaritetscentrum. Han menade att summan som går till bistånd borde öka jämnt och systematiskt, så att en kvalitet uppnås i biståndsarbetet.
– Inom Kepa hade vi hoppats att regeringen under 90-talet skulle utarbeta en konkret tidtabell för hur u-landsstödet ska ökas, berättade Lotta Valtonen som arbetar med biståndspolitik på Kepa. Biståndets nivå är usel och vi strävar efter att särskilt de minst utvecklade länderna skulle få mera hjälp. Det är nämligen de som lidit mest av nedskärningarna i biståndet.
– Det viktigaste med den här namninsamlingskampanjen är ändå att få folk att engagera sig mer i biståndsfrågor, menade Jukka Pääkkönen. Biståndsfrågor borde ha en större moralisk prioritet hos medborgarna.
Pääkkönen jämförde situationen i Finland med de andra nordiska länderna, där man tagit moraliska beslut om att inte låta u-landsbiståndet sjunka under en viss gräns.
– Något sådant beslut har inte fattats i Finland. Här skriver man under välmenande rekommendationer och tar dem med i regeringsprogrammet, utan att ha någon avsikt att följa dem.
– Vi är vana vid att uppfatta Finland som ett rättssamhälle, med jämlikhet och rättvisa som grundläggande värderingar. Därför måste vi nu också satsa mer pengar på biståndet, konstaterade Marko Ulvila, Satu Hassis specialrådgivare med en egen lång karriär som medborgaraktivist bakom sig.
– Vi har dragit nytta av u-länderna och importerat billiga varor som kaffe, te och bomull därifrån. Nu måste handeln göras rättvis och en vettig biståndspraxis kan korrigera orättvisorna och fungera som en global socialpolitik.