Iran-contra-mannen Otto Reich, som president George W. Bush vill göra till sin biträdande utrikesminister för den västra hemisfären (se nr 49/01) har mött motstånd i vida kretsar. Också en föga radikal tidning som San Antoinio Express-News skrev: ”Som en mardröm från ett inte alltför avlägset förflutet flyter han upp som ett minne från den tiden när Ollie North smugglade vapen till contras i Nicaragua och Robert McFarlaneförde en nyckel, en kaka och en bibel till styvnackade iranska ajatollor”.

En lobbningsbyrå har Otto Reich ägnat sig åt under demokraternas tid vid makten. Till hans viktigaste klienter hör Bacardi-Martini, som ägs av en exilkubansk familj. Reich medverkade till Helms-Burton Act 1998, som skärpte det amerikanska handelsembargot mot Kuba. Lagen gynnar Bacardi-Martini genom att den tillåter processer mot konkurrenter som bedriver handel med Kuba.

En annan viktig kund är Lockheed-Martin, som lobbat för ett slut på det 20 år gamla förbudet mot export av högteknologiska vapen till Latinamerika för att kunna sälja sina jaktplan av typ F-16 till Chile.
En tredje central kund är British-American Tobacco. Sprit, vapen och tobak låter kanske inte som en alldeles hälsosam kombination.

Etisk produktion ägnar sig Reich dock också åt. Han är nämligen viceordförande för WRAP, Worldwide Responsible Apparel Production (världsomfattande ansvarskännande konfektionsproduktion). Det är en organisation som amerikanska konfektions- och skoförbundet bildade i juli 2000 för att certifiera att kläd- och skoproduktion också i uländer sköts på ett ansvarsfullt sätt.

Detta hänger förstås ihop med den växande kritiken av de förhållanden under vilka storföretag som Nike producerar sina varor i jordens fattigaste länder. Det är dock inte många som tror att WRAP kommer att underkänna arbetsförhållandena i t.ex. just Nikes fabriker. I stället är det uppenbart att syftet med WRAP är att motarbeta det arbete som oberoende grupper gör för att stoppa barnarbete, kräva rätt till fackföreningar o.s.v.
En annan intressant fråga är vad Otto Reich gör i detta sammanhang – han har varken ägnat sig åt kläder eller åt etisk produktion. Han har däremot haft kontakter till WRAP:s ledning, som också i övrigt är märkvärdig.

WRAP:s ordförande Joaquin Otero, med kubansk bakgrund, har tillhört ledningen för fackcentralen AFL-CIO och för ”arbetarkommittén för ett fritt Kuba” som i tiden erhöll statliga anslag genom AIFLD, ett av USA-fackets många organ för att bekämpa kommunistinfluerade fackförbund världen runt under det kalla kriget. Dessa institutioner samarbetade nära med CIA och också Otero har namngetts som CIA-agent.

AIFLD leddes av William Doherty Jr, som främst ägnade sig åt att i olika latinamerikanska länder grunda och finansiera fackliga organisationer som allierade sig med högerpartiet i respektive land. Hans son Lawrence, som också jobbade för AIFLD, är nu exekutiv direktör för WRAP.

Med en sådan trio i spetsen kan man just föreställa sig i vilken mån WRAP är intresserat av att förbättra arbetsförhållandena i sweatshops jorden runt. Och hur förhandlingar kring arbetsförhållanden och mänskliga rättigheter skulle skötas med Reich som biträdande utrikesminister.

Terrorskolan – d.v.s. den beryktade institution i Fort Benning, Georgia, som i 54 år hetteSchool of the Americas (SOA), men förra året döptes om till Western Hemisphere Institute for Security Cooperation – är en intressant men inte alldeles klar länk i Reichs personhistoria. Journalisten-författaren Holly Sklar uppger nämligen i sin bokWashington’s War on Nicaragua att Reich i tiden skulle ha fungerat som lärare där, men den uppgiften finns inte i andra källor. I SOA har 60 000 latinamerikanska militärer under årens gång lärts upp till specialister på sådant som tortyr, lönnmord o.sv.

John Negroponte är en annan figur från Iran-contras-affärens värld som Bush plockat fram för att sköta sin utrikespolitik, som USA:s FN-ambassadör. I motsats till Reich har han vissa ”riktiga” kvalifikationer på det diplomatiska området, men hans insats i Centralamerika under 80-talet har lett till protester också mot utnämningen av honom.
Negroponte var ambassadör i Honduras 1981-85 och byggde upp landet till en bas för amerikanska insatser i hela området, speciellt Nicaragua, El Salvador och Guatemala. Under hans tid växte USA:s militära bistånd till Honduras från 4 till 77 miljoner dollar. Bl.a. utbildade CIA en honduransk arméenhet som blev känd som bataljon 3-16 och som tog hundratals misshagliga personer till fånga och torterade dem. Negroponte påstod dock inför kongressen han inte kände till att honduranska armén skulle kränka de mänskliga rättigheterna.

Elliott Abrams är den tredje av de gamla contra-män som Bush jr vill placera i ledningen för USA:s nya utrikespolitik. Han var Reagans biträdande utrikesminister för den västra hemisfären och en av de mest hängivna försvararna av Reagans politik att beväpna Nicaraguas contras. Han har nu utsetts till chef för byrån för demokrati, mänskliga rättigheter och internationella operationer i nationella säkerhetsrådet. Det är en post där utnämningen inte behöver godkännas av senaten.
Han dömdes i tiden för att ha ljugit för kongressen om Iran-contra-affären, men benådades av Bush Sr 1992.

I Washington Post har Mary McGrory berättat om hur Abrams uppträdde i kongressen under Reagans tid. Medlemmar av kongressen minns enligt henne hans ”morrande framträdanden i utskott där han försvarade dödspatruller och diktatorer, förnekade massakrer, ljög om illegala USA-aktioner till stöd för contras i Nicaragua. Abrams hånade sina kritiker för deras blindhet och naivitet, eller kallade dem giftormar.”

Abrams fungerade enligt henne som en ”kamphund för administrationens ’bättre död än röd’-politik i Latinamerika”. Om han hade någon syn på mänskliga rättigheter så handlade det om att rädda latinamerikanerna från kommunismen.

Om utnämningen av Reich går igenom ser hon också den som en signal till Latinamerika om att Reagans hökpolitik återfötts. Till detta kommer valet av Negroponte. ”Varför gör Bush allt detta – påminner mänskor om de gamla onda tiderna i Centralamerika, påminner dem om de värsta inslagen i Reagans politik?” McGrory tror att det framför allt handlar om att vinna Miamikubanernas stöd.

Också om uppmärksamheten främst fästs vid dessa tre som spelade centrala roller under contra-tiden har linjen kompletterats med andra utnämningar. Bush har redan fått senatens utrikesutskott att godkänna hans kandidat för posten som ambassadör till Organisationen för Amerikas Stater, OAS, Roger Noriega, som länge varit den ärkekonservative höken Jesse Helms’ rådgivare i Latinamerikafrågor.

Ett bröllop i Managua visar vad som är comme il faut för dem som styr USA:s Latinamerikapolitik. Sedan sandinisterna efter ett hemligt USA-lett krig som krävde 50 000 liv (internationell terrorism i den högre skolan) förlorade i valet 1990 har
det fortsatt att gå utför för Nicaragua och numera är landet enligt FN det nästfattigaste i hela Latinamerika och Karibien (efter Haiti) och det har också vid sidan om Swaziland den djupaste klyftan mellan fattiga och rika i hela världen.

Den har fördjupats under den konservative presidenten Arnoldo Alemans ämbetstid under andra hälften av 90-talet. Han började berika sig redan under sin tid som borgmästare i Managua – hans inkomster tiodubblades då utan att han kunde redogöra för varifrån pengarna kom.

Som president tog han ut en högre lön än sin kollega i USA. Men det räckte inte, han spädde på denna lön med korruptionspengar så att han under sina år vid makten kunde öka sin förmögenhet med 1,5 miljarder mk. Nu är han en av Centralamerikas rikaste män.
Men aldrig upphov USA sin stämma mot detta. Sin lojalitet demonstrerade Aleman genom att fira sitt eget bröllop på USA:s ambassad i Managua…

Valet i Nicaragua

i november visade också att den gamla politiken tagits till heders igen, också utan Reich. Det verkade redan luta åt en seger för den förre sandinistiske presidenten Daniel Ortega, men så satte USA in sina krafter, och de är ju inte obetydliga.

USA:s utrikesministerium började med att understryka för Nicaraguas handelskammare att en seger för sandinisterna skulle vara till stor skada för landets ekonomi. Följande steg var att utöva påtryckningar på Nicaraguas konservativa parti för att få det att dra tillbaka sin kandidat till förmån för liberalernas Enrique Bolanos, som ansågs ha större chanser.

USA:s ambassadör stödde öppet Bolanos, han gick omkring i liberalernas baseballmössa och han bad storgodsägaren Bolanos att tillsammans med honom dela ut amerikansk nödhjälp till fattiga.

För att budskapet alldeles säkert skulle gå fram sattes Floridaguvernören Jeb Bush också in. Några veckor före valet publicerade Miami Herald en artikel där Bush gick till kraftigt angrepp mot Ortega, som enligt honom varken förstår eller bryr sig om frihetens, demokratins och privatföretagsamhetens grundprinciper och som har kontakter med den internationella terrorismen. Just före valet publicerades Bushs artikel i en helsidesannons i nicaraguanska La Prensa under rubriken ”USA:s presidents bror stöder Enrique Bolanos”.

Under veckan före valet lämnade Jesse Helms och tre andra medlemmar av USA:s kongress in en motion om att presidenten borde ompröva sin Nicaraguapolitik om sandinisterna skulle segra. Motionen fick stor publicitet i Nicaragua.

Påtryckningarna från nordamerikanska politiker var så omfattande att förre presidentenJimmy Carter, som var valobservatör i Nicaragua, ansåg att det borde finnas gränser för direkt inblandning i ett annat lands inre angelägenheter. Men han är ju demokrat, och republikanerna sköter utrikespolitiken på dethär sättet. Och satsningarna gav resultat. Bolanos besegrade Ortega i valet. Den första segern för Bush jr:s Latinamerikapolitik.