Christian Marazzi redogör i sin nya bok Capitale & Linguaggio – Dalla new economy allÕeconomia di guerra (Kapitalet och språket – från New economy till krigsekonomi) för orsakerna till den nya ekonomins recession och de uppfinningsrika strategier med vilka USA:s administration försökt mota den hotande lågkonjukturen.

Det är förstås fråga om kriget mot terrorismen som erbjuder möjligheten att konsumera överskottet från den nya ekonomin genom att omvandla det till system för övervakning och säkerhet. även om Usama bin Ladin aldrig existerat, hade detta krig varit nödvändigt att föra. Av ekonomiska skäl.

Det kanske enklaste sättet att förstå kopplingen mellan den nya ekonomin och det nya kriget, är genom företagens värde i den nya ekonomin. I och med att företag sällan äger fast egendom, sina produktionsfaciliteter eller maskiner kan deras värde endast mätas genom en kris, det vill säga genom att tvinga företagen att upphöra med utveckling och innovation, och omedelbart materialisera det andliga kapitalet. En ”kris” innebär till exempel en situation där ett IT-företag i stället för att basera sitt värde på förväntningar, blir tvunget att föra fram en färdig fungerande produkt och redovisa konkreta resultat.
En ökning av ett företags värde förutsätter tid för brainstorming och utveckling – ”levande arbete” för att tala med Marx – medan en realisering av värdet kräver att man hejdar ökningen genom en kris. Det är enbart genom kriser marknaden kan utöva makt över företag av vilka det förväntas mycket och vars produktivitet är svår att mäta på annat sätt. Endast en kris kan avslöja överproduktion, genom att allt det kapital som inte omedelbart kan realiseras blir värdelöst.
Den nya ekonomin och det nya kriget förefaller vara inbördes kopplade. Kanske har tiden randats där krisen – undantagstillståndet – blivit normaltillstånd?

Anti-ekonomi

Enligt Marazzi föreligger dock ingen enkel kausalitet mellan den nya ekonomin och kriget. För att kunna begripa de ekonomiska följderna av de störtande tvillingtornen, bör man förstå också krigets konsekvenser. Ett krig som liknar en ny form av produktion. Det är anmärkningsvärt att analytiker som undersökt recessionen inte på något plan tagit i beaktande det faktum, att det sedan den 11 september ifjol pågått ett krig.
Omedelbart efter attackerna tändes hos många ett hopp om att den offentliga sektorns roll i nationalekonomin skulle öka i betydelse efter åratal av motsatt utveckling. Tanken var att ekonomin kunde återupplivas genom att man satsade på försvar och säkerhet och dirigerade offentligt stöd till krisdrabbade sektorer såsom flyg- och försäkringsbranschen. Visionerna inkluderade också ökad satsning på forskning, socialförmåner för dem som drabbats av konjukturnedgången, åtstramad immigrationspolitik och reglering av finansmarknaden. Pratet om välfärdsstatens motattack hörde delvis också till retoriken som färgade den nya ekonomins kris.
Frågan kvarstår dock huruvida den här formen av ”krigskeynesianism” alls är tillräcklig för att tackla en recession. ”Det vore skäligt”, påpekar Marazzi, ”att ställa frågan hur den moderna staten överhuvud skall gå till väga för att omdistribuera förmögenhet. Kan stater återvända till de gamla industrisamhällenas keynesianska makroekonomiska reglering och medling mellan sociala och politiska intressen? Borde man inte fråga sig vad det är som till syvende och sist producerar värde – hur det går till – och på vilken grund fördelningen skall omstruktureras? Bör vi inte återvända till den politiska ekonomins mest grundläggande frågor?”.
Marazzi själv tar sig an den utmaning han ställer, och finner också vissa väsentliga element i analysen av den pågående recessionen.
Ett av temata är just att förstå det nya kriget som en destruering av produktionsöverskottet, ett slags anti-ekonomi. Tanken är inte ny, vi finner den också i till exempel Georges Batailles och Gabriel Tardes ekonomiska teorier. En central tanke hos bägge två är att det inte är knapphet och ekonomi som är fundamentala för samhällets produktion av mervärde, utan överskottet och slöseriet samt problemet att göra sig av med det ökade tillgodohavandet.
Enligt Marazzi dras vi nu med överskottet från den nya teknologin, ett ”digitalt ymnighetshorn”. Han analyserar fenomenet i ett kapitel med samma namn – Attention Economy: Det är en analytisk kategori som förklarar särdragen hos en ny form av ekonomi som ”producerar gods som kräver ett stort intresse hos konsumenten för att kunna säljas, samtidigt som den nödvändiga tiden för att väcka intresset reduceras”.
Ekonomin behöver konsumentens intressetid för att sälja sina varor och tjänster. Men eftersom tid inom IT-världen är en bristvara, stryps efterfrågan av syrebrist. Det handlar alltså inte om brist på efterfrågan. Den nya ekonomins kris definieras av konflikten mellan den ekonomiska tiden och det levda livet. Det är en kris som föds av att det finns för mycket ekonomi överallt – krisen beror på ett överskott av ekonomi i sig. Och genom att det måste utplånas blir det frågan om mer än ekonomi, det är frågan om anti-ekonomi. Begreppet återfinns också hos FŽlix Guattari och Antonio Negri.

Kommunikation är produktion

Den nya ekonomins oerhört innovativa produkter är till sin natur immateriella, språkbaserade och därför lätta att kopiera – redan genom introduktion på öppna marknaden blir de tillgängliga för mångfaldigande. För att trots allt försöka hålla den kapitalistiska ekonomins grundnatur vid liv, måste produkterna omfattas av den privata äganderätten. Vem som helst kunde i princip tillverka dem men som i till exempel fallet Microsoft är det någon som förfogar över upphovsrätten och patenten. I den här meningen kommer patent och upphovsrätter att bidra till en knapphet som inte finns i verkligheten, det blir frågan om anti-produktion.
En av Gabriel Tardes stora insikter var att innovativ social kraft och produktion av mervärde inte har sin grund i arbete, kapital eller utilitet. Värdeökningens dynamik är inte baserad på knapphet, arbetsfördelning eller tillgodogörandet av kapital utan i kraften att skapa nytt, vilket inte alls ursprungligen hört till ekonomin.
För att förstå detta är produktionen av en bok ett bättre exempel än en spikfabrik. Vi måste akta oss för att – som ekonomer alltför ofta gör – förväxla själva skapandet av det nya värdet (som kan vara teoretiskt, estetiskt, moraliskt eller politiskt) med det reproducerande arbetet, den materiella produktionen av boken. Det som skapar nytt gör det inte på bekostnad av något annat, den tillför något sant nytt till verkligheten.
Marazzi är fullständigt övertygad om att språket idag har kommit att motsvara det som i den gamla ekonomin var psyko-fysisk arbetskraft. Nuförtiden producerar vi genom att kommunicera. Det innebär att kommunikation och förmågan att umgås med andra har blivit förutsättningar för produktionen. Det är frågan om andliga och intellektuella resurser, beteendemodeller, tänkesätt och förmåga att kommunicera som integrerats direkt i produktionen. De har blivit strategiska produktionskrafter. Med andra ord är det inte ekonomin som breder ut sig i livets sfär, utan det sociala som ockuperat ekonomins sfär. De två har blivit omöjliga att skilja åt.
Det är just produktionskrafternas offentliga och sociala natur som är avgörande. Konflikten ligger i att samarbete, kommunikation och allt det andra som förvärvas utanför den egentliga arbetstiden nu blivit exakt det som kapitalet behöver. Men eftersom dessa egenskaper aldrig kan materialiseras, betalar det förtingligande och materialiserande kapitalet fortfarande ersättning enbart för synliga prestationer, för det konkreta ”gjorda jobbet”.