Skådespelare skulle Vivi-Ann Sjögren på inga villkor bli. Det hade både hon och föräldrarna klart för sig. ”Den enda konstnären som fanns i familjen var moster Axa som gjorde kräppappersfigurer till jul och påsk.”

I tredje delen av Vivi-Ann Sjögrens självbiografiska bokserie, Liten fru i litet hus (de två tidigare är Kattens ansikte 2003 och Lasses kiosk 2004), har författaren och huvudrollsinnehavaren gift sig och flyttat in i ett litet hus som föräldrarna äger.

Vivi-Ann Sjögren har varit en aktiv dagboksskrivare och utdrag ur dagboken varvas med kommentarer och analyser. Läsaren får följa tiden från det hon är nygift till dess hon är relativt nyskild. Det känns som om många avgörande händelser inträffar under den tidrymd boken utspelar sig: det är nu som Vivi-Ann Sjögrens identitet tar form och frigörelsen från föräldrarna vågar få konsekvenser.

Funderingarna från den äldre Sjögren om vad som gick snett i äktenskapet, för snett går det, och den tomhet som identitetskrisen skapar, är tillsammans med tidsandan som ibland tydligt framträder, bokens starkaste partier. Sjögren saknar inte alls humor, men den är inte lika tydlig i dagboken. I början är dagboksanteckningarna färre, för att öka i slutet av boken. Jag hade gärna sett fler kommentarer av den vuxna Sjögren, det hade brutit den kronologiska monotonin.

Skådespelare blir hon. Via studentteatern och Lilla teatern får hon dessutom många goda vänner, ett galleri av finlandssvensk namedropping utan ansikten, och starkast är viljan att resa och lära sig språk. Vad som komma skall, antyds.

Upptågen är många och galna, som upptåg inom studentkretsar ofta är. Läsaren får upptågen berättade för sig, men Sjögren förmår inte förmedla dem till läsaren så att han elle hon skulle ha en känsla av att roas av dem själv. Häri ligger bokens huvudsakliga problem. Författaren lyckas inte lyfta upp det privata till ett allmänt intresse, innehållet förefaller något futtigt. Det förefaller mig som om författaren skulle stångas mot den genre hon valt.

Med lite god vilja kunde boken ses som en utvecklingsroman: den unga kvinnans väg från ett trångt äktenskap till ett på vänner rikt skådespelarliv. Nu är inte Liten fru i litet husnågon utvecklingsroman, den är självbiografisk och således är den Vivi-Ann Sjögrens berättelse om Vivi-Ann Sjögrens liv. Det gör att läsaren ofrånkomligen måste vara intresserad av Vivi-Ann Sjögren, alternativt en viss tid och grupp i finlandssvenskt teaterliv, för att läsa boken med intresse.

Vivi-Ann Sjögren: Liten fru i litet hus. Schildts 2005.