Nu har sommaren svängt sig kring sin axel – för att alludera på titeln till en av Merete Mazzarellas böcker – och det är som om naturen äntligen unnar sig en smula vila efter all brådska att växa, blomma, bilda frukt, alstra avkomma. Augusti är mognandets tid. Nu är eftermiddagsljuset längre än förr, försommarens skira pastellfärger har ersatts av djupgrönt, ockra, terrakotta; de gångna veckornas torka har lämnat bruna fläckar i björkarnas kronor och i gräsmattan.

Härom natten vaknade jag och noterade att det för första gången på flera månader var nästan mörkt, ett sammetsmjukt varmt augustimörker som av någon anledning fick mig att tänka på Mumindalen; jag stack ut näsan genom dörren och skymtade två fladdermöss mot den ännu ljusa norrhimlen, jagande insekter, och det var alldeles tyst.

Sensommaren är en tid jag kommit att tycka om allt mer. Vårens outtröttliga och mångstämmiga fågelkör har förstås för länge sen tystnat men för den som har öronen öppna finns alltid något att lyssna till: rödhakens oroliga tickande i snåren utmed vägen till bad-sjön, tranornas ekande rop från åkrarna på andra sidan skogen tidiga morgnar, hetsigt grälsjuka tee-tee-tee från en flock nyss flygga talgoxar som likt ett bråkigt tonårsgäng drar genom skogsdungen bakom vårt sommartorp. Och när jag åker in till stan för att vattna blommor och vittja posten hör jag en sen koltrast sjunga utanför garaget – har den rent av sommarens tredje ungkull i boet?

 

I postboxen ligger nya numret av Vår fågelvärld, Sveriges ornitologiska förenings tidskrift. Numrets två tyngsta artiklar behandlar situationen för Europas fåglar. Artiklarna är delvis ganska nedslående läsning. En tydlig trend kan skönjas i den omfattande inventering av Europas fågelsbestånd som under 1990-talet genomfördes av Bird Life International: nära hälften – 43 procent – av arterna minskar i antal.

Denna tillbakagång omfattar inte bara arter ”i marginalen” eller med speciella krav på biotop, till exempel vitryggig hackspett som är beroende av döda björkstammar för sin överlevnad. Allmänna och välkända fåglar som sädesärla, stare, sånglärka, gulsparv och skrattmås har under de senaste decennierna minskat kraftigt. I England håller gråsparven på att bli en raritet och i Sverige är kråkan stadd på reträtt. På kort sikt märks inte minskningen eftersom dessa fåglar är talrika och mycket utbredda. De senaste åren har jag försökt hålla extra koll på lärkor, starar och ärlor kring vårt sommarställe utanför Uppsala – naturligtvis utan alla vetenskapliga anspråk. Medan stararna verkar vara ungefär lika många som förut tycker jag mig ha noterat att både lärkor och sädesärlor är märkbart färre. Också hussvalorna verkar ha minskat.

Att trädlärkan – en art som länge uppvisade vikande bestånd – numera är årsviss hos oss på landet är förstås glädjande, likaså att vi på nytt hör göken efter en lång paus. Trana, sångsvan och inte minst storskarv är exempel på andra arter som ökar kraftigt. Men att vissa fåglar blir fler uppväger naturligtvis inte att andra minskar eller rent av försvinner: ekologi är inget nollsummespel.

Men om nu några fågelarter går bakåt – är det något att bekymra sig om?

 

Dessvärre tar vi fåglarna för givna. I många människors öron är, tror jag, fågelkvitter ett slags obestämt bakgrundsljud, likt den pladdrande utslätade musiken som ständigt spelas i varuhus, gallerior och andra offentliga utrymmer – en musik man hör utan att egentligen höra den. Fågelkunskaperna är som så mycket annat numera ojämnt fördelade – en undersökning bland finländska grundskolelever i slutet av nittiotalet visade att mindre än hälften av de tillfrågade kunde skilja på så vanliga arter som kråka och skata. Skulle sädesärlan utebli en vår skulle säkert många sakna hennes glada lilla kvi-vitt och vippande stjärt – men efter ett par år skulle man ha vant sig, dessvärre.

Men inte bara ärlan utan många andra av de arter som går bakåt är typiskt knutna till det öppna jordbrukslandskapet – gulsparv, sånglärka, piplärkor och svalor. Fåglar är goda miljöindikatorer som snabbt reagerar på förändringar. Ett välkänt exempel är storspoven, förr en vanlig häckfågel i till exempel Uppland men numera sällsynt sedan täckdikningen blev allmän. Att hussvalor och ladusvalor minskar kan naturligtvis bero på förändringar i deras afrikanska vinterkvarter – men det är inte omöjligt att omställningen av lantbruket, som lett till att korna försvunnit från de flesta gårdarna, också spelar en roll. Svalorna häckar gärna i fähus och lador där de har föda inom bekvämt räckhåll. Saknas kor som producerar gödsel blir insekterna färre. Svalorna tvingas därför flyga längre bort för att hitta mat åt sina ungar. Färre ungar överlever och blir vuxna.

 

Där fåglar försvinner, försvinner också andra arter, djur och växter.

Någonstans här övergår ekologin i politik. Landsbygdens utveckling är ju i sista hand en politisk fråga. Dessvärre tycks ”regionalpolitik” alltjämt vara ett förbjudet ord, trots att Finland för närvarande har en statsminister representerande ett parti som säger sig värna om landsbygden. Miljöpolitiken förefaller det inte heller vara mycket bevänt med under nuvarande regering – medan svenskarna åtminstone tillsätter en kommission, som skall utarbeta förslag för att föra landet ur oljeberoendet till år 2025 (och har tagit beslut på att avveckla kärnkraften och faktiskt stängt två reaktorer!), talar den finländska miljöministern om … ja, vad då? Han efterlyser visst ett sjätte kärnkraftverk.

Dessvärre lär väl ingen politiker i den kommande valkampanjen föra småfåglarnas talan – den som försökte skulle väl bli grundligt utskrattad och avhånad. Inte ens bland de gröna tycks man numera vad jag kan förstå tala om ekologi, hellre spekulerar man om plats i nästa regering. Men fåglarna kan visa sig viktigare än vi tror. Risken är att vi förstår det när det redan är för sent. Lars Sund

Skribenten är författare
[email protected]