När de speciella ekonomiska zonerna etablerades i Kina 1980 sköt utvecklingen fart framför allt i Shenzhen, just på andra sidan gränsen till Hongkong. Det var till en början främst företagare i Hongkong som flyttade sin produktion hit till det forna fiskarsamhället. Nu är Shenzhen Kinas rikaste stad, med många fattiga invånare, till stor del unga flickor som flyttat hit från byar i inlandet för att få jobb i industrierna, bl.a. i elektronikbranschen, som etablerat sig här. Dessa arbetare, som huvudsakligen inkvarterats i fabrikernas sovsalar, bidrar nog inte till att höja medelinkomstnivån, men det måste finnas de som verkligen blivit rika. Lyxhotellen är höga och rätt många. Hit kommer folk på shopping från Hongkong, men också affärsmän som söker billiga tillverkare för sina produkter. De prostituerades antal sägs vara stort.

Om Shenzhen är en rik uppkomling med dålig smak som lever på sina industrier är provinshuvudstaden Guangzhou, tidigare Kanton, en handelsstad med traditioner. När Kina i övrigt var slutet var Kantonmässan det enda forumet för handelskontakter med väst.

Här råkar man på stora hallar för partihandel med kläder – en stor del av världens kläder härstammar från områdena kring Pärlfloden. Sedan kan man stöta på en mindre hall med partihandel i diverse småprylar, av det slag som Tiimari säljer. Man kunde mycket väl tänka sig att Tiimaris uppköpare snokar genom hallar av detta slag i sin jakt efter nya fynd. De uppköpare som syns verkar nog vara kineser. Varorna är förstås alla Made in China, men de ser i mycket liten utsträckning kinesiska ut, inte just annat än de röda papperslyktorna.

 

Mest för allmänbildningens skull gjorde jag en rundvandring i IKEA. Det talas ju så mycket om IKEA-möbler, men jag har aldrig varit i en sådan butik, de ligger för det mesta långt utanför städernas centra. Men i Kanton ligger IKEA nära östra järnvägsstationen, och jag råkade ha tid för ett studiebesök.

Det var en märklig upplevelse att se Sverige i all sin präktighet serveras så outspätt. T.o.m. böckerna på bokhyllorna var svenska: Ekonomi för hela livet, Människan i tiden,Så gör man inte o.s.v. Möblernas namn är svenska och lantliga: Ektorp, Granäs, Forsby. Också emalj- och metallfat från Thailand heter Goding och Heder, flätade fat från Vietnam heter Hultet.

Sortimentet var svenskt och den livsstil som uppvisades var svensk. De enda eftergifterna till en lokal livsstil som jag upptäckte var ätpinnarna, bestickslådor anpassade för ätpinnar, matskålar och plastslevar för dem. Allt annat som utbjöds finns antagligen också i IKEA:s butiker i Finland. Mycket var naturligtvis tillverkat i Kina och andra billigländer, men designat i Sverige. Eller kopierat i Sverige. Till min stora förargelse hittar jag direkta kopior (Made in China) av Iittalas glasskålar för småljus, sådana som jag brukat köpa på Stockmann på Sjöskog för att visa lite finsk design i utlandet. Måste nu sluta med det.

Skulle jag ha köpt något på IKEA? Jo, 17 Pruta-kylskåpsburkar av plast för 39 yuan (på Etola skulle man ha fått två stycken för det priset). Men inte fjärrkontrollhållaren Lycklig av tyg, avsedd att fästas vid sidan av en länsstol eller en soffa. Lycklig har tre fack, på bilderna finns det fjärrkontroller i två av dem, det tredje är tomt, men antagligen är det i Europa avsett för en ölflaska.

Med nordiska ögon såg det mesta ljust, praktiskt och rationellt ut. Det verkade intressera många kineser, speciellt unga kvinnor.

Men lite kusligt var det. Må vara att Kina håller på att bli världens verkstad, men vad som tillverkas bestäms och planeras någon annanstans. Och inte bara det. Livsstilen som blir på mode i Kanton kommer från Aelmhult. Det är visserligen bara en rätt liten minoritet i Kanton som har råd med IKEA-världen. Men det är en tongivande minoritet.

Vill man hitta något icke-svenskt på IKEA måste man gå in på toaletterna, de är av huksittarmodell.