1,K
Det officiella resultatet från Quito kommer först dagen efter att denna artikel skrivs, men det står redan klart att Rafael Correa vunnit en jordskredsseger mot landets rikaste man,Alvaro Noboa, en bananproducent som blivit politiker.
Precis som på andra håll på kontinenten var förhållandet till den stora grannen i norr betydelsefull under valkampanjen. Correa har lovat att avbryta förhandlingarna om ett frihandelsavtal med USA, att avtalen med utländska oljebolag ska omförhandlas och att söka återinträde i de oljeproducerande ländernas organisation, OPEC. Han har också redan utnämnt Ricardo Patino och Alberto Acosta till finans- och energiministrar. Alla tre är utbildade ekonomer med klart uttalade vänsterideal.
Han har också motsatt sig samarbete med Washington när det gäller kampen mot narkotikan, som i grannlandet Colombia fungerat som en trojansk häst, och som gett den nordamerikanska administrationen möjlighet att diktera colombiansk politik.
Återstår att se hur långt till vänster Correa, som är utbildad vid det katolska universitetet i Louvain i Belgien och vid Illinois University i USA, verkligen står. Han säger sig vara god vän med Hugo Chávez, som företräder kontinentens mest radikala vänsterpolitik, men efter valsegern menade han att ”här kommer varken GeorgeBush eller Chávez att leda landet, utan ecuadorianerna.”
Det förefaller troligt att han kommer att närma sig Latinamerikas mer moderata vänsterkrafter, som ”Lula” i Brasilien och Bachelet i Chile.
Den nyvalde presidenten har också klart uttalat sin önskan om utökat kontinentalt samarbete, i linje med de motförslag som det nordamerikanska förslaget om en allamerikansk frihandelszon provocerat fram. Det betyder att Latinamerika i stort sett enhälligt förkastar den nyliberala ekonomiska modell som under 1990-talet ledde till galopperande korruption och att flera länder i stort sett gick i konkurs. I stället anammar man, medelst demokratiska val som i allt väsentligt genomförts i god ordning, en mer social modell där ekonomisk fördelningspolitik står högt på dagordningen.
Presidentvalet i Ecuador var det näst sista under ett intensivt valår i Latinamerika.
Den vänsterorienterade Rafael Correa vann den andra valomgången med omkring två tredjedelar av rösterna. Därmed är nästan hela Latinamerikas politiska karta röd, eller åtminstone rosa.
De enda större länderna med konservativa regeringar är Colombia och Mexiko, och i det senare landet är den politiska situationen labil, med en vänster som efter en hårfin förlust i valet skapat en egen parallellregering, och med sociala oroligheter i delstaten Oaxaca.
De enda större länderna med konservativa regeringar är Colombia och Mexiko, och i det senare landet är den politiska situationen labil, med en vänster som efter en hårfin förlust i valet skapat en egen parallellregering, och med sociala oroligheter i delstaten Oaxaca.
Det officiella resultatet från Quito kommer först dagen efter att denna artikel skrivs, men det står redan klart att Rafael Correa vunnit en jordskredsseger mot landets rikaste man,Alvaro Noboa, en bananproducent som blivit politiker.
Precis som på andra håll på kontinenten var förhållandet till den stora grannen i norr betydelsefull under valkampanjen. Correa har lovat att avbryta förhandlingarna om ett frihandelsavtal med USA, att avtalen med utländska oljebolag ska omförhandlas och att söka återinträde i de oljeproducerande ländernas organisation, OPEC. Han har också redan utnämnt Ricardo Patino och Alberto Acosta till finans- och energiministrar. Alla tre är utbildade ekonomer med klart uttalade vänsterideal.
Han har också motsatt sig samarbete med Washington när det gäller kampen mot narkotikan, som i grannlandet Colombia fungerat som en trojansk häst, och som gett den nordamerikanska administrationen möjlighet att diktera colombiansk politik.
Återstår att se hur långt till vänster Correa, som är utbildad vid det katolska universitetet i Louvain i Belgien och vid Illinois University i USA, verkligen står. Han säger sig vara god vän med Hugo Chávez, som företräder kontinentens mest radikala vänsterpolitik, men efter valsegern menade han att ”här kommer varken GeorgeBush eller Chávez att leda landet, utan ecuadorianerna.”
Det förefaller troligt att han kommer att närma sig Latinamerikas mer moderata vänsterkrafter, som ”Lula” i Brasilien och Bachelet i Chile.
Den nyvalde presidenten har också klart uttalat sin önskan om utökat kontinentalt samarbete, i linje med de motförslag som det nordamerikanska förslaget om en allamerikansk frihandelszon provocerat fram. Det betyder att Latinamerika i stort sett enhälligt förkastar den nyliberala ekonomiska modell som under 1990-talet ledde till galopperande korruption och att flera länder i stort sett gick i konkurs. I stället anammar man, medelst demokratiska val som i allt väsentligt genomförts i god ordning, en mer social modell där ekonomisk fördelningspolitik står högt på dagordningen.
Anders Forsberg
