Claude Monet var på sin tid en radikal nytänkare. Hans strävan att förstå ljusets och naturens samspel får sitt främsta uttryck i serien Sädesstackarna. Samma motiv upprepas medan årstider, belysning och väderleksförhållanden förändras.

Maaria Wirkkala representerade Finland på biennalen i Venedig 2007 med installationen Landstigning förbjuden. En båt, till hälften fylld med rött vatten, vilar på en yta av krossade skärvor av Veniniglas i alla regnbågens färger. Mot väggen lutar en stege av glas. Paviljongen uppförd av Alvar Aalto förvandlas till ett meditationsrum med många tolkningar. Stämningen jag upplever på Emma är densamma.

– Upplevelsen av själva förnimmelsen av att se är det centrala, säger Maria Wirkkala när jag ber henne berätta om sitt verk.
Maaria Wirkkalas installation är inte en direkt kommentar till Monets konst, men parallellerna är många. Hon tangerar samma frågor som sysselsatte Monet i ett annat medium och i en annan tid. Det skenbara, aningen om något som kunde finnas, förenar och ger ett nutida perspektiv. Rötterna till Wirkkalas konst ligger djupt i den finska kulturtraditionen och naturen. Utmärkande är att hon planerar sina verk enkom för ett specifikt utrymme.
– När man börjar en ny installation känns det som att gå ut på svag is. Det går inte att kontrollera processen. Förhållandena och rummet tvingar och styr en.

Konstverkets begynnelse är en stege av glas, som lutar mot en kal vägg. Stegen har ett brutet fotfäste, och är nästan genomskinlig. Skuggan framträder som inristad med kol på väggen.– Är objektet starkare än dess skugga? Stegen representerar för mig ett existenstillstånd.

Bakom väggavsnittet, framför det stora panoramafönstret ligger ett hav spruckna och krossade vindrutor. Speglingar av speglingar hämtar in landskapet i rummet. Landskapet är i ständig förändring. Det är egentligen fråga om två konstverk. På dagen ser man bara aningen av en rörelse som framkallas med videokamera och reflekterande speglar. Naturen och dagsljuset med sina skiftningar dominerar. Mot kvällen, när skymningen tilltar, framträder rörelsen starkare.
– När jag byggde upp verket ville jag betona landskapet. Träden har alltid fascinerat mig. Om det blir storm tillför de mycket rörelse.

Det vackra skogslandskapet utanför är en vital del av konstverket. På golvnivå kan man se vad som sker ovanom. Speglingarna är en aldrig upphörande kedja som påminner om att varje ögonblick är unikt, flyktigt och aldrig återkommande. Konstnären är magikern, som med sina reflektioner visar på och belyser det väsentliga. Tankar om livet. Tankar om konst. Sprickorna och de krossade rutorna talar om abrupta uppstannanden. Vi lockas att se, känna och gå in på djupet. Betraktaren blir en del av konstverket. Ljuset är det allra viktigaste elementet, som från dag till dag erbjuder en ny infallsvinkel. Det är som livet. Ingen upplevelse upprepar sig på exakt samma sätt. Inget ögonblick återvänder.Maaria Wirkkala: Näennäinen / Illusoire / As if. Esbo konstmuseum Emma, till den 25 maj 2008.