På lördagen avled på Stengårds sjukhus i Helsingfors en av veteranerna inom vår arbetarrörelse, kamrat Artur Blomqvist. Blomqvist var född i Borgå-trakten den 7 juli 1878. Sina ungdomsår tillbringade han i Borgå. Han var från sin ungdom vaken och kunskapstörstande, vilket bl.a. framgår av att han var en av de första som genomgick Borgå folkhögskola. I början på seklet överflyttade han till Helsingfors och här började han besöka Ateneums aftonkurser, vilka han deltog i under tre år. Dessa kurser var den tiden närmast en motsvarighet till Arbetarinstituten av i dag.
I Helsingfors kom Artur Blomqvist också i kontakt med den unga arbetarrörelsen. 1903 anslöt han sig sålunda till Helsingfors Järnvägsarbetares förening, som var en kombination av facklig och politisk arbetarförening. 1907 anslöt han sig till Svenska Järn- och Metallfackavdelningen och blev därmed även självskriven medlem i Helsingfors svenska arbetarförening samt Finlands Socialdemokratiska Parti. Sitt första elddop fick han i den stora metallarbetarstrejken som utbröt samma år. Blomqvist bestod provet liksom han senare visade sig bestå de prov ban ställdes på.
1909 blev hon första gången föremål för arbetsplatsterror. Han blev avskedad från järnvägen i Helsingfors, där han då arbetade, på grund av en bagatell, han hade inte uppträtt tillräckligt ödmjukt inför de höga herrarna. Hörhammer, som den tiden var kassör i partiet, gav Blomqvist diverse smärre arbeten och hjälpte honom sålunda tills han fick ny arbetsplats. Ny arbetsplats fick han på Tölö sockerbruk, där han körde ett av fabrikens två lokomotiv. (Den tiden hade fabriken en egen bana genom nuvarande Hesperiaparken). Här arbetade Blomqvist ända fram till 1917, då han fick tjänst i järnvägens verkstäder i Fredriksberg (Böle, red.anm.), där han arbetade ända tills han fängslades. 1911 valdes Blomqvist till medlem i Arbetarnas Generalråd som ena representanten för Helsingfors Svenska Arbetarförening. Arbetarnas Generalråd var de revolutionära arbetarnas högsta maktorgan.
Mest känd har Blomqvist blivit genom att han 1917 hyste Lenin i ett par månaders tid under den tid han höll sig dold för Kerenskis polis. Under vistelsen hos familjen Blomqvist skrev Lenin ett av sina teoretiska verk. Han for härifrån direkt till Petrograd (St. Petersburg, red.anm.) och övertog ledningen av revolutionen. Han reste på kvällen från Helsingfors och anlände följande dag till Petrograd, där han vid Finländska stationen höll det berömda tal som inledde revolutionen. Denna händelse är förevigad med en staty av Lenin på det ställe från vilket han talade.
I inbördeskrigets slutskede fängslades Blomqvist i Kotka och dömdes i en av de för den tiden vanliga parodiska rättegångarna till döden — och evig förlust av medborgerligt förtroende samt att — tydligen också det efter döden — betala ut vissa vittnesarvoden. Som allmän åklagare fungerade en student vid namn Puonti. Råttegångsprotokollet med hans dödsdom bär numret 9 440. Det kan i detta sammanhang nämnas att nuvarande landshövding Härmä närmast spelade angivarens roll och utpekade Blomqvist för åklagarmyndigheterna när de andra vittnena försökte få honom frikänd.
Av förhörsprotokollet framgår, att Blomqvist själv uppträdde mycket frimodigt och rejält och inte yttrade ett ord som skulle ha lett till tråkigheter för någon annan. Domen föll den 29 augusti 1918. Med besvärsrätt. Det var denna besvärstid som räddade Blomqvist. Mest bidrog kanske i alla fall revolutionen i Tyskland i november 1918 till räddningen. Den maktgalna finländska överklassen blev försiktigare efter den händelsen.
Blomqvist fick nu fick nu tillbringa flera år i fängelse och frigavs samtidigt med de flesta livstidsfångarna till julen 1921. Dessförinnan hade han förpassats från fångläger till fångläger, Hennala, Viborg, Sveaborg Åbo, Ekenäs.
1922 var Blomqvist ånyo en fri man. Han var också såväl fysiskt som psykiskt obruten. Därom vittnar att han genast ånyo anslöt sig till arbetarrörelsen. När den nya religionsfrihetslagen trädde i kraft 1923 var Blomqvist också en första som tog utträde ur den statskyrka som spelat en så ful roll som kapitalistklassens hantlangare i kampen mot arbetarklassen under inbördeskrigets tid — samt före och efter.
Efter frigivningen fick han först arbete på en verktygsfirma ett par års tid och kom sedan spårvägarnas verkstad, där han arbetade tills han för tre år sedan pensionerades. Hans hustru Emilia som för några dagar sedan fyllde 75 år har troget och förståelsefullt stått vid hans sida under alla dess år och öden.
Blomqvist anslöt sig till den nybildade Helsingfors svenska arbetarförening, trots att han ogillade den nya anda som efter nybildningen vann insteg där. Hans klassolidaritet var ändå så stark att det tvingade honom att ansluta sig. Han kvarstod i föreningen ända till hösten 1940 då han jämte brodern Konrad utträdde som protest mot den fagerholmska politiken samtidigt med Anna och K.H. Wiik.
Efter det senaste kriget anslöt sig Blomqvist till de nya arbetarorganisationer som då uppstod, till FKP, Helsingfors Svenska folkdemokratiska förening och Samfundet Finland-Sovjetunionen.
Sommaren 1950 var Blomqvist i tillfälle att tillsammans med en delegation få besöka Sovjetunionen, där han i egenskap av Lenins värd 1917 blev föremål för uppmärksamhet både från officiellt håll och från allmänhetens sida.
Blomqvist var en stillsam sympatisk människa som vann vänner överallt där han rörde sig. Hans historia är samtidigt ett stycke finländsk arbetarhistoria och hans klassolidaritet och trohet mot arbetarrörelsens ideal är ett föredöme för dem som kämpat för arbetarklassens sak — nu och i framtiden
Artur Blomqvist är död – hans minne skall leva.
Georg Backlund
Fotnot: Arthur Blomqvist stavade egentligen sitt namn med ”h”, men vi återger här nekrologen som den usrprungligen publicerade 1951. Lenins besök hos Blomqvist kan du läsa mer om i den här artikeln, skriven i samband med Blomqvists 70-årsdag. Digitaliserad 29.5.2017.
