Författarna Claes Andersson, Birgitta Boucht, Catharina Gripenberg och Katarina Gäddnäs brevväxlar om strövtåg i diktskogen, poesicirkus och astronautisk ensamhet.
Hej kamrater poeter! Tack för senast. Det var roligt och stökigt på muminfesten, fast inte så tacksamt att läsa dikter för en så pratglad publik och alla barn som rumlade runt på scenen …
På väg hem på Korpobussen tänkte jag på det där med poesins rum och betydelse.
Jag blev lite nedslagen av Michel Ekmans kria i Husis tidigare i höstas där han undrade varför alla fina poeter är gamla och varför det inte förs något offentligt samtal om poesi längre. Jag tycker på många sätt att poesin är vitalare än någonsin, men den har flyttat till andra, nya rum.
När Anna Politkovskaja mördades ifjol skrev jag en dikt som jag sände till de större finlandssvenska dagstidningarna. Alla tog in den, utom Husis där insändarredaktionen svarade att de inte publicerar den typen av texter och de tyckte inte heller det var någon idé att vända sig till kulturredaktionen. Med den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att poeterna inte trängs i spalterna på just Hbl.
Poesin säljer inte bra, men i Svenskfinland i lika stora upplagor som i Sverige. Det ges ut mycket lyrik hos oss och det kommer alltid intresserad publik på uppläsningarna. Det finns e-post listor och chatforum för poesivänner osv.Vad säger ni andra om poesins rum, betydelse och kvalitet idag?
Katarina
Michel Ekmans skarprättning i Hbl var ju en så tydlig och medveten provokation att den uppenbara avsikten säkert hämmade den debatt som efterlysts.
Man kan fråga sig, ifall en debatt om poesi verkligen är önskvärd och vad den skulle tjäna för syften. Poesin upplever ju en renässans jämförbar med den på 1950-talet, och har dessutom hittat nya former och kanaler för att nå fram till en publik som annars kanske inte skulle intressera sig. Jag tänker på olika tv-format (diktrådet) och olika estradvarianter (slam, ståupp, vanlig uppläsning, sångaftnar etc). Poesin själv är sin bästa förespråkare. När poesin fungerar och etablerar dialog behövs varken konsumentupplysning, dekonstruktioner eller sofistikerad dissekering.
En annan sak är sedan, att dagstidningarnas lyrikanmälningar tenderar att bli allt kortare och ofta också allt mer mystifierande och pseudolärda. En bra tidningsrecension borde innehålla åtminstone följande ingredienser: 1. Referat av vad dikterna handlar om och i vilken tradition de är skrivna 2. Recensentens egen värdering av dikterna, helst med några exemplifieringar 3. Försök att inrangera dikterna i den samtida poesikartan och kanske också placera den i ett poesihistoriskt perspektiv.
Det som glatt mig mest under de senaste decenniernas poesiutveckling är faktiskt den unga diktens (både på finlandssvenska och finska) diversitet – att mänskor försökt hitta sitt eget tonfall, sin egen “juttu”. Om tidigare årtionden präglats av diverse “ismer” tycks nu vilken som helst “ism” vara möjlig och acceptabel, bara hantverket är av tillräckligt god kvalitet (för det finns kvalitetskriterier också på dikt!) Tänk efter: vi har “postmodernisterna” med Carpelan, Sandelin i spetsen, vi har solitären Huldén, vi har de lite äldre kvinnliga lyrikerna som skriver en sorts identitetspoesi och vardagslyrik, typ Inga-Britt Wik, vi har den underbara Tua Forsström och hela raden av yngre som tagit intryck av hennes magiska språk. Av mellangenerationen gillar jag mycket den senare Peter Mickwitz och (den inte alltid så lätta) Agneta Enckell. Och sen hela gänget av 25+/- som stormar fram på parnassen.
Vi finlandssvenskar är knappt 300 000 och ändå har vi en lyrikutgivning som är ungefär lika omfattande (och lika mångsidig och kvalitativt högtstående) som i Sverige. Av all den poesi som skrivs i Svenskfinland med avsikt att publiceras blir högst någon procent utgiven i bokform. Våra “stora” förlag ska inte klandras – de ger ut så mycket lyrik man rätteligen kan kräva. Att det dessutom finns många mindre förlag som med relativt små kostnader kan tillverka poesihäften har lett till, att var och en som vill se sig publicerad i bokform och därmed också kommenterad i offentligheten, har möjlighet till det.
Min egen inställning till poesi och poesiläsning är flexibel. Jag tycker helt enkelt om sådan dikt som berör mig, gör att jag känner igen mig och som gör mig nyfiken på att läsa mera av samma författare.
Claes
Katarina frågade om ”poesins rum, betydelse och kvalitet idag?”
Poesins rum …? Jag är i diktens rum när jag skriver eller läser en dikt. När vi går ut ur diktrummet, eller dikthuset, och ska gå runt det, beskriva eller tycka angående det inför andra, borde vi vara på vår vakt. Det är kanske lite som med fastighetsmäklare: Vi kan inte helt lita på det de säger, eller säljer. Dikten äger som alla marker och inga marker på samma gång, den öppnar dörrar till outgrundliga rum. För mig är diktmötet en ganska privat sak, som sker på papper, i läsning eller skrivning.
I svepande generaliserande temperaturmätningar om hur det står till med poesin, känner jag sällan igen poesin, jag undrar vart den tagit vägen, som om den rymt. Hur ska man tala om dikten, så att den inte försvinner?
För mig är dikten en irrationell geometrisk figur, som saknar den vinkeln som får den att gå jämnt ut. På så sätt är den levande.
Kvalitet är för mig inte en bestämd stil eller generation. Kvalitet finns för mig på vitt skilda ställen, i gammalt och i nytt, men ofta ute på de egna öar som en dikt/diktare är.
Jag letar hellre efter enskildheter, olikheter, mångfald, istället för efter sammanslagning och riktningar. När man buntar ihop dikter/folk, går man ju miste om toner, klanger, ibland miste om hela dikten.
Kanske måste dikten/diktare till en viss del placeras, för att få en plats i berättelsen om litteraturen, för att vi ska ha en stig att följa. Men runt om stigen finns skog, mörker, liv.
Norsk, dansk och rikssvensk dikt känns för mig lika nära som finlandssvensk. Finlandssvenskt diktande sker i ett nordiskt rum, i alla fall ”yngre” poesi. Vi delar samma skrivande fält, med möten, kollegor, vänner och samarbeten över gränserna. (Nät)tidskrifter vill ha bidrag från andra nordiska länder, lika mycket som från det egna. Fast den finskspråkiga dikten (eller den isländska eller färöiska) är inte delaktig på samma sätt. Det bästa med den nordiska poesiantologin som Nifin gav ut i höst, är att den unga finskspråkiga dikten är med i det nordiska.
För mig är det också viktigt med ett finlandssvenskt författarsammanhang, att få vara med bland finlandssvenska författarkollegor, i olika generationer. Och jag tycker det är ett rum av mångfald, med en öppenhet för allas olikhet. Vi skriver olika, men är tillsammans ändå.
Och angående poesins betydelse …? Den är för mig oerhörd: En plats som är fri från reklam, ”mäklare”, övertalningar, tyckande. En plats där ”liv”, vad än det är, kan bli formulerat. Dikten är för mig en plats dit jag kan ta med mig alla frågor, alla skarv. Den kan ge mig möjligheten att uppleva att jag/vi är till. Den gör orden synliga, gentemot vardagens blinda språk, politikens tomma språk, eller reklamens. Den försöker ge livet tillbaka till orden, till oss.
Catharina
Jag känner igen mig i vad ni skriver. Jag trivs bättre i det väglösa landskapet, det gör inget om någon vill systematisera, analysera, rita kartor eller bygga vägrösen i vår skog, men det intresserar mig inte så mycket. Jag går hellre för mig själv, eller med en vän och tittar, doftar, smakar, upptäcker. Om jag vill agitera för något så är det förstås att diktskogen i hela sin biologiska mångfald skall få finnas kvar och lyda under allemansrätten. De flesta jag talat med verkar ha lite samma förhållningssätt till dikten som jag har till andlighet: man tar död på den genom att försöka förklara för mycket. Hur vacker är sen den där fjärilen när den ligger dissekerad på plåtbänken och vad har den då att berätta om sommarängsdanser och nektarextas? Det är klart jag vill att det skall finnas litteraturvetenskap, diktanalys och recensenter, men dikten är för mig ett personligt möte.
När jag höll på och skrev min senaste diktsamling insåg jag plötsligt något konstigt: att det inte bara är det privata som är politiskt, utan också att det politiska är personligt och poetiskt. För mig föds dikt på så många underliga ställen: apotekets egenvårdsguide kan plötsligt en dag handla om något mycket personligt. Liksom att ett gisslandrama på tevenyheterna också berättar om en annan fångenskap. Och i dikten får sedan alla betydelser rymmas med.
Men hur ser ni på det här med poetry slam och uppläsningar? Det finns förstås lika mycket sceniska maner som det finns litterära, men jag tycker mycket om att höra dikt framföras.
Katarina
Katarina, angående litteraturvetenskap, recensenter och diktanalys: du skriver att det är klart att du vill att de ska finnas, de som systematiserar och ritar kartorna. Men deras form är väl inte något färdigstöpt eller självklart? Jag kan undra över hur man ska analysera eller skriva om dikten, så att den kommer till sin rätt? En mera öppen form?
För mig personligen kastar andra författares texter om skrivandet (om orden, metoder, våndor) ljus över dikten. T.ex. den norska lyrikern Tone Hødnebøs skrift om dikten,Skamfulle pompeii, som än är essä, än fragment, än poesi, än teori. Eller t.ex. Claes bok Har du sett öknen blomma eller t.ex. Agneta Enckell, Peter Mickwitz ochHenrika Ringboms samtalsbok Poesi med andra ord.
Angående din fråga om poetry slam: jag tycker inte man kan tävla i poesi. Slam är för mycket spektakel för mig. Men kanske kan den som Claes skriver nå en publik som annars inte skulle intressera sig för dikt.
Diktuppläsning, (utan poäng och domare), är en annan sak tycker jag. Det kan vara fint att höra diktarens stämma, som ett tillägg, men inte som en “sanning” till dikten.
Men helst läser jag dikten på pappret. Fast diktuppläsningar ger ju möjlighet till möten och till att få höra, och sedan läsa, något som man annars kanske skulle ha missat.
Catharina
Varit borta några timmar från Riksdagen, med på en cirkusfilm som FST gör, på Cirkus Finlandia, “Världens största cirkus i Finland”. Kanske det är så vi också borde tänka: att vi skriver världens bästa finlandssvenska poesi! För det gör vi, och det är inte lite det.
Poesi är språk. Nånting nytt och oväntat händer när ord kolliderar på ett nytt sätt och ger upphov till ljus- och drömfenomen som vi inte tidigare kunnat se eller fått syn på. Diktens språk, dess oväntade ordmöten och undermedvetna kikare och mikroskop – där är diktens magi och underverk för mig.
Tua Forsström berättade en gång för länge sen, på tal om vad dikt är, att hon gått till en blombutik och där köpt en liten planta i en kruka. Hon fick hem och slog upp en flora där det stod, att den lilla busken hon just inhandlat till sin lilla stadssvåning skulle bli fjorton meter hög! Det är poesi, menade hon. Menar jag.
När några poesimästrare i vårt grannland proklamerar, nej “direktiverar”, att poesin inte ska innehålla metaforer, inte vara narrativ eller aforistisk o.s.v. känner jag ett fysiskt obehag. Dikten (och diktaren) mår inte bra av regler och restriktioner.
Jag gillar det nya sättet att skriva aktualitetsdikt, dagsländor, poetiska kommentarer till det som når våra sinnen från världen utifrån och inifrån. När Vänsterförbundets yngsta riksdagskvinna, Merja Kyllönen från Suomussalmi, höll gruppanförandet om budgeten och sjukvården, höll hon halva sitt anförande på rimmad dikt! I dikten gör sig språket synligt för att bli förundrat över, för att få sina gränser och meningar utstakade.
Betänk det politiska språket, det som våra gemensamma angelägenheter diskuteras och analyseras på: hur väl skulle det inte må av några skäppor diktspråk, språk med subjekt och valörer, lust och smak och känsla.
Budgeten borde skrivas på vers.
Claes
Vad ni har hunnit skriva mycket spännande idag! Men jag har inte varit overksam jag heller. Jag har i timmar suttit på lunch med Tomas Mikael Bäck och diskuterat lyrik, förlagspolitik, kommunikation, att ha eller inte ha läsare, att nå eller inte nå dem.
Tomas och jag har under ett flertal år (flera decennier? herregud!) haft denna vana att ca en gång i månaden träffas hemma hos varandra, äta, prata, sucka och skratta. Idag bjöd han på fiskbord och en underbar citronsås efter ett recept som hans pappa använde. Till efterrätt kokta äppelbitar, tranbärssås och vispgrädde. Drycken, skumvin, förekommer också i hans dikter.
När vi sitter där och äter skriver vi inga dikter, även om vi idag noggrant och ivrigt gick igenom Tomas nya diktmanuskript. Vi ägnar oss åt en annan livsuppehållande verksamhet – vi stärker och uppmuntrar författaren/lyrikern inom oss. Jag vet inte hur det är med er men jag faller ofta och ganska hårt ner i perioder när jag misstror min egen förmåga, när jag bestämmer mig för att sluta skriva, när jag är övertygad om att ingen ens skulle märka eller beklaga det. (Eller o fasa, att man skulle märka det och tacka försynen för att ha blivit av med en dålig finlandssvensk lyriker, som det finns så många av …).
Det kan låta som självömkan och koketteri, men det är bister verklighet. I sådana situationer behövs luncher hos Tomas, behövs någon som kan dra upp en ur kärret. Så vi har ömsesidigt ägnat oss åt detta under åren, räddat varandra från vanmakt och tystnad.
Agerat klagomur för varandra när vi drabbats av dåliga recensioner, uteblivna stipendier, refuserade manuskript, skrivblockering, livsångest.
Idag var det inte en sån lunch. Idag talade vi allmänt om lyrik, talade om dikter och diktare vi läst och gillat – på samma sätt som andra människor, många människor, talar om sina läsupplevelser. För det är faktiskt inte bara lyrikerna själva som älskar att ströva i de mörka skogarna och beundra den biologiska mångfalden. Läsarna följer oss gärna på dessa äventyr, om de bara vet om att vi finns.
Claes skriver att våra “stora” förlag “ger ut så mycket lyrik man rätteligen kan kräva”. Jag skyggar inför ordet kräva, därför att det avspeglar det jag uppfattar som förlagens svaga punkt i lyrikutgivningen. De fyller sina kvoter av lyrik, de ger (ofta motvilligt och suckande) ut diktsamlingar som de “vet” att inte kommer att sälja. Var är glädjen och stoltheten? Var är de entusiastiska marknadsföringsinitiativen? När skall man sluta skämta om att en god lyriker är en död lyriker?
Själv har jag vandrat många olika vägar inom litteraturen, skrivit i olika genrer, haft kontakt med många olika grupper av skrivare och läsare. Jag tror på diktens, litteraturens, stora betydelse, på att den självklart kommer att bestå. Jag tror inte att dikten kan dö. Men diktarna, diktskapandets villkor, diktutgivningen borde belysas bättre än vad som sker idag. Varför måste Michel Ekman vara så provokativ? Vems intressen tjänar det att med jämna mellanrum försöka dämma upp livskraftiga och sprudlande lyriska källsprång?
Nej, fram för flera lunchbordssamtal om lyrik och liv! Vad jag lärt mig om poesi och läsande vid Tomas grytor är vida mer närande än dagsdebattens giftiga soppor.
Bitte
Om det ryms ytterligare några reflexioner så vill jag berätta att jag haft en livlig natt med Tuas lilla krukväxt. Den har vuxit och beskurits och torkat bort i mina drömmar, men sist och slutligen stod den där fjorton meter hög – och då i form av en lyrikers samlade verk. Det är ju inte bara den enskilda dikten eller diktsamlingen som är viktig. Att verkligen bry sig om en lyriker innebär att man vill läsa allt, på nytt och på nytt, följa historien, upptäcka de dolda stigarna som leder från bok till bok, begrunda misslyckandena, glädja sig över återkomsterna, småningom se växten inta sin rätta plats i diktens arboretum.
För att det ska vara möjligt behövs antikvariat! Och bibliotek! Och småförlag som vågar satsa på stora projekt. Tack och lov att sådana ännu finns. I sommar har jag t.ex. lästCharles Bukowskis Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna i Einar Heckschers översättning, utkomna på Härnqvists bokförlag. Amerikanska originalets titel är Play the Piano Drunk Like a Percussion Instrument Until the Fingers Begin to Bleed a Bit. Bara en sån sak!
Bitte
Angående Bittes beskrivning av vanmakt, tystnad och kärr:
En diktare sa att det att skriva är som att vara en pilotlärling på en första flygning i skyn med en pilotlärare, och så dör pilotläraren. En sådan ensamhet finns väl inte i så många yrken: en instrumentbräda som man själv ska lära hur fungerar. Informationsfoldrar finns inte. Man ska försöka få maskineriet att sjunga. Det finns en kod. Mitt skrivande är kanske ett letande efter den koden. Som inte kan hittas: den går inte att lösa. Det är därför jag fortsätter skriva. Fingrande på knappar, bokstäver, programmerar. För diktens ordkombinationer kan likna koden, spegla den.
Det finns en replik som jag brukar tänka på ibland, i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet, där riddare Antonius Block spelar schack med döden: ”Nu måste jag vara modig, trots att jag är så skrajsen.” Kanske är det döden som säger det?
Ännu angående flygplan och maskinerier, så tänkte jag på det Claes skrev om direktiv och restriktioner för dikten. Går det att enkelt skilja åt dikten i språkdikt och ”tradition”? För jag tycker, som säkert många, att bägge tvinnar sig in i varann och har mycket gemensamt i resultaten, dikterna.
I Danmark fanns liknande diskussioner i en stark våg av ”språk/systemdikt” på 60-talet. Den danske diktaren Per Højholt, som inspirerade vågen, skriver i en senare essä att dikten ska ”upp på vingarna”. Den kan använda teori/direktiv som startbana, men upp på vingarna, ska dikten själv:
”Upprymda lopp kan köras på startbanan, men åker man för fort hamnar man i luften, och det är bäst att också vara förberedd på det.”
Tack för samtalet hittills, det var fint att höra era tankar.
Man är ju annars astronautlikt ensam i sitt skrivarbete.
Catharina
