Grundforskning i tillvarons arkitektur

människor. människor. världen runt.
än har vi inte träffats.(ur dörren öppnar rummet, Heidi von Wright, 2008)

Ett tåg har just gått. Åbo järnvägsstation är tömd på folk. Nästan i alla fall. Ett äldre par sitter i ett hörn. Kvinnan gråter. Mannen stryker henne tafatt över kinden. Hon bryter på ryska. Han mumlar. Mitt på stationsgolvet sitter en kvinna på huk och knyter halsduken ordentligt runt en flickas hals. Jag sitter på stationscaféet och väntar på Heidi von Wright. Vi skall ses mellan två tåg. Jag bläddrar i hennes senaste diktsamling dörren öppnar rummet. Jag läser den som en grundforskning i tillvarons arkitektur. Heidi von Wright är en iakttagare, en skarp observatör. Jag får intrycket av en yogi som envist sitter kvar på sin post och iakttar små, små förskjutningar i rummet, i tillvaron. Hon observerar, rapporterar och försöker förstå. Det där med grundforskning tar jag kanske tillbaka. Grundforskning inriktar sig inte på praktiska problem. Man forskar och vet inte direkt vad man skall ha det till, man bara tror att det kan bli till nytta. I en hyllande recension i Svenska dagbladet skriver Fredrik Hertzberg: ”För Heidi von Wright är de små förskjutningarna mycket större än de ser ut, de växer ut över sina gränser och är rentav ett medel att förändra världen, eller som hon kanske skulle formulera saken, att för ändra värld en?”

Stationsdörren öppnas och Heidi kommer ångande in med en glad halsduk virad flera varv runt halsen. Hon slår sig ner, sneglar längtansfullt på min kopp kaffe, säger att hon försöker sluta dricka kaffe. Och jo, om det där med tillvarons arkitektur: hon ville faktiskt bli arkitekt en gång i tiden. Hon är intresserad av hur saker är konstruerade, hur det hänger ihop. Fast mest av allt ville hon bli stoldesigner. Stolar?!

– Ja, men stolar finns överallt. Heidi synar caféets stolar i svart hårdplast och metall. Stolar får man sitta ner på, man tar sig tid, man möts, talar, läser.

Jag förstår plötsligt varför det vimlar av stolar i Heidis dikter. Debutdiktsamlingen inleds med orden: var ska vi sätta oss? Hon är ingen metafortjej direkt. Heidi är mer konkret språkmaterialistisk i sin ingång till skrivandet. Men också själva språket är alltid en metafor. En stol är en stol är en stol, men i Heidis författarskap är den också laddad med en mängd positiva associationer.

– När jag gick i skolan deltog jag i en uppsatstävling där rubriken var ”mitt företag”. Jag skrev om mitt stoldesignföretag. Sen insåg jag att tanken på yrket var mer lockande än själva arbetet. Fast jag har fortsatt med att teckna stolar.

Poesi som pussel

I dag studerar Heidi von Wright konstvetenskap och filosofi vid Åbo Akademi, hon är redaktör för tidskriften Horisont – och skriver dikter.

– Att skriva dikt är lite som att lägga pussel. Jag tycker om att pussla, man söker efter bitar som passar ihop. Det måste vara rätt bit i rätt pussel.

Hon har skrivit sedan 17–18 års ålder, samlat berättelser i små anteckningsböcker. Hon kunde tänka sig att skriva mer prosa, men har inte riktigt hittat sitt sammanhang ännu.
– Jag började egentligen skriva innan jag började läsa. Jag har också alltid varit intresserad av att teckna och måla. Det kom före skrivandet. Men att läsa dikter är lite som att titta på en tavla, man kan inte ta in hela på en gång, man tittar oftast på någon liten del i taget. Poesi tycker jag man kan läsa på samma sätt: lite hur som helst.

Hon verkar överhuvudtaget ha ett ganska fritt och frejdigt förhållande till litteraturen.

– När jag gick i ettan och vi skulle låna böcker från biblioteket läste jag bara första ordet på varje rad i böckerna jag lånade. Det var för att de andra kunde läsa mycket bättre och snabbare än jag, men mitt sätt funkade bra det med.

En gång tidigare när jag talade med Heidi och undrade lite över de kryptiska titlarna på dikterna i senaste boken tillstod hon glatt att hon blandat och sinsemellan bytt titlar på dikterna.

Jag har sett henne uppträda som illusionist och jonglör på Ny Tids poetkalenderfest. Det är lätt att inse att hon inlemmar samma artisteri i sitt skrivande. Hon jonglerar, leker med orden, förtjusar sin läsare med trick och konster.

Skrivandet är lustfyllt. Hon liknar själv skrivprocessen vid en puttrande kaffebryggare.
– Man sätter i ett filter, mäter upp kaffe, häller vatten i bryggaren och slår igång det hela.

När hon talar får hon mig att tänka på ivern, upptäckarglädjen hos en hängiven forskare i sitt hemliga laboratorium. Hon berättar också om vardagshändelser, saker som folk sagt och som hon spinner vidare på.

– Jag fortsätter samtal i huvudet. Ibland helt onödiga saker som blir kvar och mal.
Hon citerar en av sina egna dikter: funderar/ hur låter/ ord när/ ord når/ dig.
Det finns motiv och vardagsföremål som återkommer ofta i hennes tre diktsamlingar. Förutom stolar finns här en hel del dörrar, yllevantar, skosnören och cyklar. Heidi trivs i vardagligheten.

– Ja, men också i det folkloristerna kallar ”intensiv vardag” det vill säga festligare tillfällen, när människor möts.

Hon bryr sig om andra männi­skor. Trots sin ordknapphet lyckas hon mellan raderna få in ett varmt och direkt tilltal.

– Jag är fascinerad av att det finns så många människor i världen, av höghus med så många olika hem tätt inpå varandra. Jag skulle gärna vilja hälsa på hos alla som bor i mitt hus, se hur de har det.

Dras till det dystra

I debutdiktsamlingen skör och spräcklig (2003) var komponenterna i processen barndom, natur och språk. Språket i sig bidrog säkert också som en katalysator. Jag undrar om hon tycker titeln beskriver henne själv.

– När skör och spräcklig utkom var jag säkert på många sätt en mer skör och spräcklig person. Den boken, med sina barndoms- och skärgårdslandskap, är också den bok där det finns mest autentiskt material, om man nu kan säga att det finns olika grader av autenticitet i poesi, i det här fallet menar jag skeenden, så som jag minns dem, med mina barndomskompisar. Till exempel, att skjuta sönder en glödlampa med egenhändigt tillverkade armborst och pilbågar, fånga en mus och tvätta den med tvättmedel för att den inte skall vara ”smutsig”. Jag har en dragning till dystra filmer och böcker och det syns säkert i min poesi, där det dystra eller melankoliska många gånger ligger som en dimma.

Tema och motiv följer med också i hennes andra diktsamling härifrån och ner (2006) men utförd med mer stringens och fokus. Här skymtar också faran tydligare, olycksbådande bråddjupa råkar som plötsligt kan öppna sig i vardagen.

Den senaste, tredje diktsamlingen dörren öppnar rummet skiljer sig från de två tidigare. Dikterna är än mer ordknappa, men med hög densitet. Heidi von Wright har kokat ner språket till ett koncentrerat destillat. Jag tvivlar på att det går att driva ordknappheten längre än så här. Här förekommer inga person- eller ortsnamn. Subjektet, i den mån det finns, är ett jag eller ett du. Trots den stränga formen finns ordlekeriet kvar i allra högsta grad.

led

vilket talsystem
använder ni er av.
vad är det ni säger.

styrs du.
styrs med hjälp
av svag elektrisk ström.

(ur dörren öppnar rummet, 2008)

– När jag skrev den senaste boken läste jag mycket i uppslagsverk. Om elektroniska kretsar, krokodiler och alligatorer, polarfiskar.

Hon är den enda poet jag vet som fått in autokorrelationen för en stokastisk process i en dikt. Som de flesta poeter är Heidi von Wright oerhört noga med sina ord. Också när jag frågar om hennes diktande, funderar hon innan hon svarar, tittar i taket, söker ord för det ännu inte formulerade. Med sträng avhållsamhet, liksom varje akademisk forskare, verkar hon så långt det är möjligt att undvika överord, värderande ord och adjektiv i sina dikter

– Jag gillar konkreta ord. Det är lättare att säga vad jag inte vill ha för ord i mina dikter: adjektiv, konjunktioner och andra små ord. Fast det är inte någon absolut regel.
Hon gillar inte heller person- eller ortsnamn.

– Det stämmer att jag blivit mer ordknapp. Jag har ändå länge haft ambitionen att undvika person- och ortnamn men inte lyckas avstå från det förrän nu i dörren öppnar rummet. Det är lätt att ställa upp olika regler och system men svårare att hålla dem.

Jag ser inte heller någon poäng i att låta formen bli ett självändamål och helt styra över innehållet. Men ändå njuter jag av att lyckas skriva helt enligt mina regler och samtidigt uttrycka det jag vill – jag har ett dokument på datorn med mina ”poesiregler”. Jag har inte som mål att i min poesi måla upp detaljrika själslandskap, det gör jag hellre på annat sätt, på annat håll. Däremot strävar jag efter att uttrycka intryck och känslor men vill undvika klichéernas sumpmarker.

Att hitta sig själv

Jag tycker att alla Heidi von Wrights böcker, kanske i synnerhet de två första, handlar om sökande efter identitet. Om barndom, förhållande till familj och hembygd, om att växa och bli en egen individ, att bryta sig loss. Jag undrar om hon kan hålla med om den läsningen.

– Ja, det är en viktig och också svår fråga. På många sätt är jag en privat person. Jag vill inte prata om alltför personliga grejer med människor jag inte känner väl. Jag vet helt enkelt inte vad jag skulle säga. Samtidigt tycker jag att jag i en del av det jag skriver tar upp förhållanden och identitet. Jag tar upp frågor som handlar om vad jag står för, hur jag uttrycker mig, hur jag uttrycker mina känslor och vad som berör mig. Men samtidigt tycker jag att allt det får stå för sig. Därför tycker jag inte heller att det är relevant att jag pratar jättemycket om mig i de sammanhang där jag pratar om min poesi.

När jag läser dörren öppnar rummet tycker jag mig se en meditativ erfarenhet/livshållning, som jag känner igen mig i. En stark närvarokänsla snarare än ”leda” som man ju annars kunde tolka de ordknappa, ”händelselösa” dikterna som ett resultat av.

– Nu för tiden känner jag mig väldigt sällan led eller uttråkad. Det är kanske känslor man snarare uppfylls av under barn- och ungdomen. Medi­tativ upplever jag också min senaste bok som, speciellt dikten som handlar om att stå framför spegeln och försöka förstå hur ett ansikte fungerar. När man arbetar med tidskrifter, som frilans och som skönlitterär författare är leda inte bra. Eftersom mycket av arbetet sker i enskildhet är det viktigt att njuta av det meditativa och förstås få ordenligt med energi och action på annat håll.

Efter tre diktsamlingar börjar Hedi von Wright känna sig hemma i författarrollen.
– Ja-jo, att skriva dikter är ett sorts arbete, fast det ibland inte känns som det.
Hon frustar förtjust och minns att författaren Birgitta Boucht berättat att hennes barn lärde sig stänga dörren och låta henne vara ifred. De förklarade åt sina kompisar att ”mamma jobbar” också när hon bara låg på sängen och tog igen sig …

Medan vi suttit och samtalat har järnvägsstationen fyllts med folk. Jag måste rusa till mitt tåg. Vi bryter upp från de plastiga stationsstolarna och vinkar hej då.
Jo – stolar är trevliga. På dem sitter man, möts, samtalar, läser, skriver.

---