Kulturlivets ekonomi

När Trygve Söderling kontaktade mig och frågade om jag skulle ställa upp i seminariet om kulturkritik, hade Hbl-debatten redan börjat och själv hade jag just skrivit den artikel om public service och kulturuppdraget som ingick i Ny Tid 12–13/2009, i vilken jag poängterade mecenatens betydelse för en kultur med litet marknadsunderlag. Jag svarade genast ja till Trygve Söderlings invit, och jag vill minnas att jag försåg mitt svar med kommentaren att jag ibland undrar om jag ser spöken mitt på blanka förmiddagen. Samtidigt slog jag för mig själv bestämt fast att nej, så är det inte, utan vi lever i kusliga tider. Med den luddiga formuleringen ”kuslig” menade jag åtminstone att det vi diskuterar är något mer än Hbl, eller YLE för den delen.

Nu tänker jag därför vidga perspektivet genom att tala om mina känslor. Man har ju faktiskt efterlyst emotioner på Ny Tids e-postlista. Och jag tror man ibland måste ge uttryck också för känslor i en debatt som den här. Då kan jag utan vidare konstatera att jag har känt mig förödmjukad i egenskap av kulturarbetare sedan decennieskiftet 1980–1990, och kränkt i egenskap av arbetstagare på ett stort företag sedan medlet av 90-talet. (Jag blev anställd i medlet av 70-talet.) En del av upplevelsen kan säkert förstås mot bakgrunden av de element av revansch som har förekommit mot förment snobbiga och arroganta kulturarbetare, kanske främst kulturredaktörer. Dessvärre tror jag revanschen har haft ett visst berättigande också. Men om det hade handlat enbart om det skulle kränkningarna ha tagit slut senast för tio år sedan. Nej, jag tror vi har att göra med något annat och större, nämligen med mobbning på sociokulturell nivå, som i totalitära stater.

Vårt sunda illamåendeVåra reaktioner på mobbning varierar beroende på våra psykiska strukturer. Gemensamt för oss alla är att vi vill överleva, och våra reaktioner kan avläsas som överlevnadsstrategier. Då tycker jag mig ha sett en tendens att förminska betydelsen av det man kunde kalla vårt ”sunda illamående” – jag säger nu ”vårt”, för jag vet ju att det är många som mår illa som jag – det finns alltså en tendens att förminska betydelsen av illamåendet genom att se det som personliga tillkortakommanden. Lite sådär som när man tror att det bara är just ens egna insändare som refuseras av Hbl, för att de är så usla, eller man själv är pinsam på något sätt. Det blir därför svårt att skapa gemensamma strategier för att bryta mobbningsmönstren. Parollerna för en mobilisering saknas.

Istället låter vi oss knäckas och avfärdas av riktigt ljusskygga argument som
– att efterfrågan på kultur är liten, det är därför den marginaliseras, och det med rätta
– att det vi diskuterar bara är ett problem för tanter i min ålder och lite äldre
– att vi – tanterna – är bildningsaristokrater och kulturkonservativa och därför lika rumsrena som rasister
– att behovet att finansiera kultur och kultursamtal är upplöst i och med de nya medierna där allt ju är gratis.

Omdefinierade kulturbegrepp

När vi så försatts i marginalen/försatt oss själva där, ser vi därifrån hur kulturbegreppet totalt omdefinieras – som i totalitära stater – och nu antagit konturerna av konsumtionsvara. Konsumtionsvaror hanteras väsentligt annorlunda i offentligheten än medvetandetillstånd. Dessa – medvetandetilstånden – blir istället mindre och mindre hanterade, mindre och mindre genomlysta, mer och mer försåtliga. De får det omedvetnas våldsamma grepp om våra liv och beteendemönster.

I min artikel i Ny Tid skrev jag att jag inte visste hur, men att nyhetsjournalistikens framskjutna position och form har med den här utvecklingen att göra. Jag har försökt spinna vidare på den tråden. Så här: medierna tar stor plats i vår tillvaro, det är ett faktum. Hos dem dominerar nyhetsjournalistiken i kombination med en spekulativ kändispornografi. Tillsammans bildar de här båda de facto en underhållningsprodukt med stor potential att förvanska, förföra och förleda – förråa och förvilda.  För att det ska fungera så att löpsedlar och ledarspalter gemensamt kan stöda varandra i följetongbygget måste nyckelorden vara få, namnen ofta återkommande. Det ska också vara som i Kotikatu, en story utan början och slut, den får aldrig ta slut. Att i en sådan värld ta till sig en krävande artikel kan kanske påminna om den känsla av vanmakt jag hade när jag som alltför ung försökte läsa Krig och Fred och fastnade i namnfloran innan jag kommit till sidan 50. Att i en sådan värld skriva en artikel eller göra ett program om en okänd konstnär, för att inte tala om att presentera ett större intellektuellt resonemang med genklang i idéhistoria, är som att plantera ett träd på ett badrumsgolv.

Som en annan detektiv – eller som Karl Marx – frågar jag: i vems intresse sker detta? Det är ju ingen som förtjänar storkovan på att strypa kultur. Chefer och förvaltare är inte a priori elaka eller stolliga, eller revanschlystna för den delen. Även om de alla vore missunnsamma småsjälar så kan de ändå inte ensamma åstadkomma en tidsanda – den som placerat dem på de poster de har. Tidsandan kräver en mer övergripande förklaring. Jag tänker att det är viktigt att försöka avslöja den. För om det som sker är att kulturbegreppet omdefinieras och blir skevt och otjänligt, då vet vi ju att historien har bevittnat liknande skeenden med gruvliga följder för mänskligheten.

Mening och Hopp

En som avslöjar mekanismer är Pierre Bordieu, och jag är tacksam för hans insikter och analys. Ändå dristar jag påstå att det han gör är snarare att beskriva, än svara på frågan varför. Han svarar nog, men i mina ögon är svaren inte lika övertygande som analysen i övrigt. Jag försöker nu i all anspråkslöshet dra mitt strå till stacken, och gör det med utgångspunkt i kulturlivet och min utgångspunkt blir att kulturlivets ekonomi håller på att raseras:

– I kulturjournalstiken, som alltid bör vara beroende av frilansarbete, handlar det om de ovärdigt låga honoraren som stryper all återväxt, för att inte tala om tid för eftertanke.

– För konstnären handlar det om försämrade utkomstmöjligheter. Jag tar bara ett exempel: bara 10 procent av den musik som YLE:s musikavdelning spelar får kosta något. Orfeus kammarorkester hörs ofta spela, vilket man ju kunde tro beror på att de är sällsynt bra, men det är inte därför, utan för att de kommer från USA och är gratis. Det blir mycket Orfeus och många mycket döda kompositörer.– För akademiker, som förr bidrog till det offentliga samtalet i betydligt större utsträckning, handlar det om tidskrävande byråkratisk och teknisk exercis som dränker kreativiteten i en outsinlig våg av frustrationer. Kanske också om att honoraren är direkt kränkande, vilket slår en varje gång man behöver hjälp av elektriker, jurist eller städare.Effekten av detta är att vi alla, kollektivt, flyr undan eftertanke, reflektion, inklusive den konstnärliga och djupt personliga bearbetningen av våra medvetandetillstånd. Vi flyr på ett mycket påtagligt sätt in i brådska, vår tid är jagad, speedad. Farten är utmattande i sig och detroniserar alla försök till sammanfattning och bokslut. Den ger skjuts åt all form av oförbindlig verksamhet – det tillfälliga, det lösryckta, det för stunden eggande, det osammanhängande – vilket återigen ger skjuts åt den anonyma och utbytbara aktören. Individens enorma skapande och överraskande potential, blir i hast överflödig eller i alla händelser dåligt utnyttjad. Det är ovärdigt.

Nu vet jag att det finns många som menar att behoven att sammanfatta och begripa är lika förlegade som de stora berättelserna, men jag är av radikalt annan åsikt. För mig är detta den djupaste etiska frågan som står på spel i hela vår debatt. Jag menar att det sant mänskliga ligger i att skapa mening – i motsats till meningslöshet – och med den hopp.

Vilken effekt har alltså mobbningen? Det centrala ordet är för mig brådska. En brådska bort från, snarare än till något. Bort från något hotfullt, något som ligger i eftertanken. Jag tror att vi alla är med om att driva den här rörelsen bort från, parallellt med vår strävan att motarbeta den. Jag tippar på att vi drivs av vår förkrossande medvetenhet om hur skyldiga vi är till världens nöd: fattigdomen, miljöhoten, orättvisorna. Vi vet att det krävs en kopernikansk revolution för att vi ska ändra på vår tankes slentrian, vi vet att det krävs övermänskliga krafter av oss för att vi ska åtgärda vår gränslösa bekvämlighet. Men vi vet precis samtidigt att det blir desto viktigare att kämpa för synliggörandet – alltså kultur – på alla nivåer.

---

P.S. Efter debatten.
I referaten av debatten kunde man läsa att jag sagt att kulturbevakningen har blivit sämre på YLE sedan 80-talet. Det har jag alltså inte sagt, varken här ovan eller i den förra artikeln, tvärtom har bevakningen ökat, också tack vare Extrem, regionalradion och FST:s kulturmagasin. Vad jag försökt skriva och tala om är kulturbegreppets förvandling och kulturens position hos medierna. Var allt bättre förr? frågar då mången och i frågan hörs en biton. Den låter förstå att det är lika destruktivt att idealisera förr som att låtsas att man inte blir äldre med åren, ja, det är oanständigt och undergräver hela mitt resonemang.
För mig är ”förr” en ganska lång tid, många tusen år faktiskt, och jag är alldeles övertygad om att det förr fanns företeelser som väl kan idealiseras, precis som det finns sådana idag.