Med Worrals i Bagdad

”Hon var den första kämpande feminist jag stött på”, skriver Birgitta Boucht om flygofficer Joan Worralson – Worrals bland sina vänner.

När jag var barn var Juho Kusti Paasikivi president. Våra lunchtider sammanföll. När jag gick hem till Norra kajen i Helsingfors från Laurellska skolan, i Svenska litteratursällskapets nuvarande hus, mötte jag regelbundet presidenten på hans lunchpromenad längs stranden. Jag var tillsagd av mina föräldrar att stanna och niga. Då lyfte han ett knubbigt finger mot hattbrättet.

Det fanns ett undantag i vår ritual. När jag var den kvinnliga spionen Worrals hälsade jag inte på presidenten. Då jagade jag kontraband eller tog mig ur tyskarnas fångenskap. Levande.

Min sju år äldre bror läste Bigglesböcker. Jag lånade dem. Jag skrev upp vilka jag läst, vid femtio slutade jag. Min syster i Sverige läste Worralsböcker. Kapten W.E. Johns hade skrivit allesammans. Han var en produktiv författare som totalt fick ihop 169 böcker. Jag visste inte då att han skapade Worrals på uppmaning av det brittiska krigsministeriet för att få unga kvinnor att gå med i WAAF, Women’s Auxiliary Air Force, en kvinnlig brittisk flygkår under andra världskriget. Jag hade inte brytt mig om det ens om jag vetat. Däremot hade jag blivit upprörd över att han kallade sig kapten trots att han bara var löjtnant. Det är förbjudet att ljuga hade jag blivit lärd.

Men ingen hade förbjudit mig att fantisera. Därför levde jag mig fanatiskt in i Worrals farliga liv. Jag var omkring tio år och min värld var begränsad. Det var en tröst i tristessen att få ge sig iväg med denna flicka på aderton år, som antagits av flygvapnet tack vare sin högadlige onkels kontakter, och hennes väninna Frecks på livsfarliga uppdrag i Europa, Egypten, Mindre Asien, Australien, Söderhavet. President Paasikivi fick ursäkta.

Den världsbild jag fick med mig på kuppen är ingenting att skryta med. Den genomsyrades av västerländsk imperialism och kolonialism. Fiendebilderna var tydliga: tyskar med onda ögon och hesa skratt, svartingar som inte kunde skiljas från kängurur eller reptiler, uppstudsiga infödingar av olika slag, halvgalningar som dreglade, stamfolk som inte gjorde annat än mejade ner varandra. De goda människorna var vita, talade engelska, bar uniform eller åtminstone rena kläder. Det rådde aldrig någon tvekan om vem man skulle identifiera sig med och hurra på. Jag har inget minne av att det skulle ha stört mig.

Jag var inte intresserad av världsbilder. Jag var intresserad av Worrals. Hon var den första kämpande feminist jag stött på. Kapten Johns hade haft den goda smaken att förse henne med både intelligens, stresstålighet, mod, uthållighet, humor, optimism och en självklar känsla för att kvinnor förmår lösa problem minst lika bra som män – och oftast bättre eftersom ingen väntar sig att de ska lyckas där män misslyckats före dem. Hon var ständigt observant på hur män talade till henne, om de var beskyddande, nedlåtande eller behandlade henne som mindre vetande. Då sade hon ifrån så det smällde. Det gladde mig lika mycket varje gång. Och inte ett ord slösade kaptenen på hennes utseende. Inga smilgropar, inga vita jämna tänder, inget vackert självlockigt hår, inget pärlande skratt, ingen slank gestalt som väckte männens beundran. Hon liknade ingen annan huvudperson i mina flickböcker.

Jag tyckte också om att Worrals hade en bästis, Frecks, som var galen i choklad. Hon var fräknig och det var det enda yttre kännetecken som kapten Johns kostade på sig att nämna beträffande de två flickorna. Pojkvännen Bill höll sig för det mesta i bakgrunden, men dök upp när det kärvade till sig. Han hann sällan vara till någon större nytta men Worrals blev glad i alla fall. Relationen var mycket platonisk och jag tror att han försvann i de senare böckerna. Kanske flickorna tröttnade på att han kallade dem ”ungar”.

Worrals hjälper

Också jag tröttnade på Worrals och började läsa ryska klassiker, som jag listade lika omsorgsfullt som Bigglesböckerna. Livet gick vidare, mina Worralsböcker försvann, världen öppnade sig för mig utan deras hjälp. År 1988 befann jag mig i Bagdad på en mycket officiell, propagandistisk men också hänförande lyrikfestival.

”Sista dagen i Bagdad. Vi har besett alla officiella minnesmärken, mausoleer, memorials över stupade och lemlästade, samt stirrat på bilder av Saddam Hussein på en vit häst.” Det hann jag skriva i mitt anteckningshäfte innan jag gick ensam ut på stan på en avskedspromenad. Jag strosade omkring med en kamera, tog bilder slumpmässigt, kollade inte så noga var jag rörde mig.

Promenaden avbröts av att jag arresterades av polisen. Beväpnade polismän hoppade ur en polisbil som kallats till platsen av en ung man som hejdat mig och krävt att få min kamera. Jag hade vägrat att ge den ifrån mig. Nu insåg jag att det var obetänksamt. Jag hade tittat uppåt och sett beväpnade vakter på taken till de omkringliggande husen. Senare fick jag veta att jag befann mig i utkanterna av Bagdads security center. Senare fick jag veta att jag var spionmisstänkt. Ännu senare, när jag kommit hem från resan, fick jag veta att en engelsk sjuksköterska nyligen hängts på ett torg i Irak misstänkt för spionage.

Just då, just där, mitt på dagen i ett mycket hett Bagdad, var min situation tröstlös och farlig. Polisbilen hade kört iväg för att hämta förstärkning och tolk, men lämnat kvar den unga mannen och en beväpnad polis. Jag fick inte sätta mig ner. Solen gassade. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Då kom jag ihåg Worrals. Ur glömskans svarta djup dök hon upp, lugn och försvarsberedd. ”Bluffa”, väste hon. ”När man tvekar om något bör man slå in på den djärvaste kursen.”

Jag började prata mig ur min vidriga belägenhet. En förbipasserande man tolkade till arabiska min gripande beskrivning av mig själv, mina döttrar, min lyrik, min arabiska pojkvän, den innerliga relationen mellan Irak och Finland. Jag hade tillfälligt glömt att man inte får ljuga. Polisbilen återvände efter att ha kollat min identitet med lyrikfestivalens arrangörer. Nervkriget var över. Jag bestämde mig för att läsa om Worralsböckerna när jag kom hem.

Men det var lättare sagt än gjort. Det tog mig flera år att hitta någon som kände till dem. Det skedde vid ett skolbesök i Borgå där en flicka berättade att hennes pappa hade fem Worralsböcker hemma. Jag fick låna dem, och tjusades, fyrtio år efter den första bekantskapen, fortfarande av denna beskrivning av kvinnlig vänskap i en manlig värld, av uppkäftighet, egna alternativ, ömsinta relationer till män. Jag insåg att jag saknat någon att diskutera de här böckerna med. Thelma och Louise känner alla till, Modesty Blaise och hennes Willie Garvin kan man få till stånd ett samtal kring (böckerna, inte serierna), men vem känner Worrals? Faktum är att när jag träffade en man som visade sig ha läst Worralsböcker som ung, så uppstod en kortvarig men intensiv kärlekshistoria.

För några år sedan hittade jag några Worralsböcker på ett antikvariat i Stockholm. Först då märkte jag att alla böcker har undertiteln ”Berättelse för pojkar”. Men en läsare hade med blyerts ändrat detta till ”Berättelse för flickor”. Jag vet inte om den personen var man eller kvinna, om det var ett upphöjande eller en nedvärdering av berättelserna. Själv har jag alltid tänkt på dem som skrivna för flickor.

Dagen efter årets kvinnodag ägnade jag mig åt att än en gång läsa igenom de fem Worralsböcker som jag har hemma. Det var en egendomlig upplevelse. Jag insåg tydligt och klart att jag absolut inte kan rekommendera dem för någon. De är rasistiska, klichémässigt skrivna efter samma mall, de blir mer och mer våldsamma och vapenfixerade, och den mänskliga värme och medkänsla som utmärkte de första böckerna i serien förvandlas alltmer till krav på att slutföra vilken mission impossible som helst, till vilket pris som helst.

Dock: Worrals överlistar sin skapare Kapten Johns. Hon lever sitt liv tillsammans med mig. Jag tänker inte rensa ut de skamliga Worralsböckerna ur min bokhylla. Jag kommer antagligen inte att läsa om dem. Men jag uppskattar att hon finns inom räckhåll. En flicka som kände mig när jag var flicka, som kom till min undsättning när jag var medelålders, en flicka som jag gärna åldras tillsammans med. Och Frecks hänger med förstås, fattas bara annat.

Birgitta Boucht

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *