2000-talets första årtionde går till den svenska teaterns historia som decenniet då genus beträdde scenen. Eller åtminstone får vi hoppas att det gör det – att alla genusrelaterade projekt inom svensk scenkonst faktiskt lämnar ett outplånligt spår och får betydelse för kommande teatergenerationer.
Under det nya millenniets första årtionde har den svenska scenkonsten genusgranskats genom projekt såsom Plats på scen (2004–2006, om genusperspektiv och jämställdhetsarbete inom scenkonsten) och Att gestalta kön (2006–2009, om genusperspektiv och jämställdhetsarbete inom scenkonstutbildningen) samt genom flera stora projekt som utgått från teaterns texter. I denna artikel, om boken Är de här för att stanna nu? Teaterlivets akilleshäl redigerad av Åsa Sarachu (Rosenlarv 2010), är jag främst intresserad av de textrelaterade projekten. Men innan vi tar itu med boken tar vi en sväng ut på teaterfältet.
En av de frågor som såväl Plats på scen som Att gestalta kön uppmärksammade och ville förändra var valet av pjäser som sätts upp på de svenska scenerna och som tas upp i undervisningen på teaterhögskolorna. I fokus stod teaterns textkanon och dess könsblinda (etnocentriska och heteronormativa) urvalsprinciper vilka prioriterat texter skrivna av män och med manliga drivande roller och svaga kvinnliga biroller. Som ett svar på diskussionerna kring genus och jämställdhet på teaterfältet startades år 2006 flera projekt runtom i landet vars gemensamma nämnare var att lyfta fram och återupptäcka dramatik skriven av kvinnor. Och då framför allt det moderna genombrottets kvinnliga aktörer och texter. Det moderna genombrottet – tidsperioden då frågor gällande kön, sedlighet, sexualitet och äktenskap ställdes under debatt – hade hittills främst kopplats till dramatiker som Strindberg och Ibsen. I de projekt som startade 2006, bl.a. Spetsprojektet (Riksteatern och Östgötateatern), Modärna kvinnor (Stockholms stadsteater), Nationella dramaturgiatets digitaliserings-
projekt och Dramatens läseserie, visade man att teaterns sena 1800-tal var mer än Ibsen och Strindberg, och att det moderna genombrottet också innebar kvinnornas genombrott såväl på scenen som på det litterära fältet. Kvinnliga dramatiker var ingen marginell företeelse under 1800-talets sista årtionden, tvärtom. De var många till antalet, ofta flitigt uppsatta och spelade inte sällan för fulla hus på teatrarnas stora scener. Och dramatiker som Alfhild Agrell, Victoria Benedictsson, Anne Charlotte Leffler och Frida Stéenhoff ställde i likhet med sina manliga kollegor problem under debatt – samma problem, men ofta ur ett helt annat perspektiv.
Teaterfältets smärtpunkter
Antologin Är de här för att stanna nu? är ett slags historisk dokumentation över den nutida brytningspunkten i svensk teaterhistoria – i boken beskrivs de olika projekten, bakgrunden till dem, samt de olika resultat som uppnåddes. Boken består både av intervjuer med de involverade parterna (allt från regissörer och inspiratörer till forskare och skådespelare) och av essäer skrivna av teater- och genusvetaren Åsa Sarachu, litteraturforskaren Anna Williams, regissören Jenny Andreasson och dramatikern Malin Axelsson. Utöver dessa mer diskuterande inlägg är boken även försedd med en förteckning över alla de uppsättningar som gjordes inom ramen för de olika projekten.
I efterordet definierar redaktören syftet med boken som tudelat – ”att den skulle ha ett historiskt värde, men att den också skulle vara en idé- och diskussionsbok”. Och det är just vad boken är. Den är ett viktigt historiskt dokument (i likhet med rapporterna för både Plats på scen och Att gestalta kön), som inte bara berättar om olika uppnådda resultat, utan också om de processer och frågeställningar som föregått dem. Många beskrivningar är mycket detaljerade och kan säkert fungera som inspirationskällor för motsvarande projekt, samtidigt som detaljrikedomen ibland leder till upprepningar och gör texten onödigt omständlig. De många intervjuerna ger fler aktörer möjlighet att komma till tals, men ibland gör det också texten spretig och de riktigt korta intervjuerna känns lite överflödiga. Däremot fungerar de längre intervjuerna med flera inblandade utmärkt – inte minst i rundabordssamtalet med Jenny Andreasson, Emma Gabrielsson, Isabelle Moreau, Ann Petrén och Åsa Sarachu. I det här samtalet förenas diskussioner kring det praktiska teaterarbetet med feministiska resonemang som på många sätt ringar in smärtpunkterna på teaterfältet i dag. Även om boken i första hand handlar om konkreta projekt, fungerar den också som en uppsummering av de diskussioner som förts kring genus och teater under 00-talet – både i Sverige och i Finland – samtidigt som essäerna av bl.a. Axelsson och Williams (i feministisk estetik och feministiska perspektiv på kanon) ger en teoretisk bakgrund till och fördjupning av dagens diskussioner.
I dag har såväl Spetsprojektet som Modärna kvinnor avslutats och de i boken nämnda teateruppsättningarna spelas inte mer. Kvar finns (förhoppningsvis) ett nytt intresse för både kvinnlig dramatik och det moderna genombrottets rika textskatt, och inte minst för dramatexterna i digital form (gratis) på det nationella dramaturgiatets dramawebb (www.dramawebben.se) eller i bokform utgivna av förlaget Rosenlarv. Kvar finns även boken Är de här för att stanna nu? Teaterlivets akilleshäl som en dokumentation över en historiskt betydelsefull vändpunkt och en uppmuntran till fortsatt arbete. I dag finns intresset, kunskapen och texterna i lättillgänglig form – nu återstår, enligt litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström, det svåraste ”att stå på sig och kräva att de bästa av de här pjäserna också kommer in i ’kanon’”. Eller kanske framför allt att bli medveten om att kanon inte är neutral och given, utan att vi som aktörer på kulturfältet ständigt bör ompröva och uppdatera kanon – gällande såväl urval som tolkningar av redan kanoniserade texter. Så att det inte enbart är det heteronormativa, vita och/eller manliga perspektivet som ryms med på scenen.
Är de här för att stanna nu? Teaterlivets akilleshäl. Red. Åsa Sarachu. Rosenlarv förlag, 2010.
Rita Paqvalén
