957

Nationalteaterns fria dramatisering av Torpartrilogin bjuder på en politisk och en psykologisk läsning av Väinö Linna. Föreställningen talar till både hjärta och intellekt.

Vi gör en resa från Pentinkulma till Månsas och tillbaka. Och mellan Väinö Linnas tavastländska by och Helsingforsförorten besöker vi högstadieskolor, hjältegravar och fångläger. Vi hinner se motorvägar, skogar, åkrar, korvkiosker och kärr. Vi åker till ishavets rand och knuffar ner det som återstår av den finländska välfärdsstaten, en rostig gammal husvagn, i djupet.

Med ett tilltal som går rakt in i magen tecknar Nationalteaterns Täällä pohjantähden alla 2011 en mångbottnad bild av samtiden. Samarbetet mellan de två regissörerna Saana Lavaste och Mika Myllyaho har utan tvekan burit frukt. Föreställningen driver ändå med det konstnärliga mötet genom en ständigt pågående ramberättelse, där regissörerna själva förvandlats till figurer. Genom diskussioner försöker duon, härligt karikerat gestaltad av Elina Knihtilä och Kristo Salminen, närma sig Linnas Under polstjärnan eller Torpartrilogin, som den tredelade romansviten också kallas. Samtalet ändrar emellertid kurs och blir en hård kamp mellan Lavaste, feministen med världssamvetet, och Myllyaho, den självgoda teaterchefen med amatörpsykologiska ambitioner. Förutom kiv, gnabb och vredesutbrott serveras en nyansrik dialog om manligt och kvinnligt, politik och psykologi, historiens börda och vikten av att gå vidare.

Scener ur Torpartrilogin har dramatiserats fritt, men Täällä pohjantähden alla 2011 fungerar som ett självständigt verk. Med sina många lager är pjäsen oerhört välkomponerad. Fragment ur romanerna snörs ihop med nutid samtidigt som olika läsningar av nationalförfattaren lever sida vid sida. Torparen Jussi Koskela med sin gräfta och sitt kärr flyttas utan vidare hundra år framåt i tiden. Vi möter den moderna Jussi (Petri Liski) som ska förverkliga den finska drömmen och bygga ett eget hus i förorten Månsas tillsammans med hustrun, modersmålsläraren Alma (Katarina Kaitue). Det som till en början liknar en käck reklam för Nordeas bolån övergår så småningom i en obehaglig socialrealistisk skildring av familjevåld. Trots att man här, som i många andra scener, kliver mellan tid, rum och känslolägen blottas inga sömmar – växlingarna fungerar tvärtom mycket väl.

Precis som Linna behärskar regissörerna gruppscener. Den mäktiga Bibelinspirerade inledningen där de tio skådespelarna vid ett långbord klär på sig en allvetande berättarröst visar på hur smidigt ensemblen samarbetar mot ett gemensamt mål. Energin tycks aldrig sina och spelet skiftar obehindrat från fartfyllt och expressivt till lågmält och nästan ordlöst.

Men trots att det här är ensembleteater ges också plats för individuella prestationer. Inte minst den tillknäppta Jussi får ett ansikte i Taisto Reimaluotos sympatiska gestaltning. Hans Jussi staplar mödosamt fram på sina kryckor, ibland bister och tvär, alltsomoftast förvirrad. Sonen Akselis roll är snarare en funktion än en regelrätt karaktär – Tuomas Rinta-Panttila förkroppsligar protesten, engagemanget och viljan att förändra. Den grovkorniga Anton Laurila som vägrar låta sig kuvas av överheten tolkas passionerat av Petri Manninen. När Manninen står bredvid sin husvagn och vrålar så spottet yr går tankarna till Gallen-Kallela-verket Kullervos förbannelse. Att Kalevalafiguren kan ses som en förlaga till den kränkta, svärande torparen har sällan varit så tydligt som här.

Omvälvande miljöbyten sker när bilder på idylliska sädesfält och mörka skvalpande hav projiceras på duken ovanför scenen och ibland återges hela scener i form av filmsekvenser. Man leker med verktygets motsägelsefulla egenskaper: genom filmen markeras avstånd, samtidigt som skoningslösa närbilder skapar intimitet.

Regissörsfigurerna plockar ofta isär scenerna efterhand, symboler analyseras och förklaras för publiken. Tonen är visserligen undervisande, men varm och aldrig påträngande. Argumenten motiveras och det slutgiltiga svaret får man själv formulera.

Scenen där Akseli stryker rödfärg över en vit duk manar ändå till engagemang: medborgare, inte konsumenter, bygger det goda samhället. I sakfrågorna lyser dagens motsättningar som klarast: politik är könsroller, kollektivtrafik, jordbruk, bostäder, ja, till och med skolmat. När de raka raderna ur den finska rapparen Palefaces låt Helsinki-Shangri-La fyller salongen understryks konstens samhällskritiska dimensioner. Under polstjärnan är arbetarlitteratur och Linna var politisk i sitt författarskap – utan att ge avkall på sin skarpsyn och sina konstnärliga ambitioner.

Den finska mannen

Vi möter porrsurfande tonårspojkar och argsinta bilburna gubbar som visserligen är komiskt tillspetsade figurer, men också en del av verkligheten. Mycket i pjäsen kretsar kring ärvda könsroller och det finländska mansidealet. Djupast i problematiken når sidoberättelsen där skådespelaren Tuukka Huttunen pläderar för sin rolls, den yngre Koskelabrodern Aleksis, kvaliteter. Aleksi är den skygga ungkarlen som på lördagarna klär sig i festställ för att sedan bara ensam promenera runt på gården. Han är den enda karaktären som berörs av våldet och representerar den mest humana mansrollen – varför är ingen intresserad av honom?

Trots den idédrivna texten är Täällä pohjantähden alla 2011 inte bara en intellektuell övning. Elinas och Akselis bröllopsvals berör direkt, på ett känslomässigt plan. Det intuitiva uttrycks också i Katri Renttos och Veera Laaksos metaforspäckade scenografi. Den mörka natthimlen, den kritvita snön och de bastanta trädrötterna som ligger uppstaplade i en hög är lättgripliga bilder som leker med våra nationalromantiska föreställningar.

När bypoeten Valentin dör invid ett träd vars grenar pryds av smältande gula vaxfåglar når den närmare tre timmar långa föreställningen sin kulmen. Linnas budskap utkristalliseras i de högstämda raderna: ”Hur många komma att tänka på, till exempel då de förstöra ett svalbo, att också detta är ett hem. Ett likadant hem som vårt eget.” Torpartrilogin handlar om vikten av att känna empati för sin medmänniska. Om att man, kvinna, torpare, baron, rom, bonde, estnisk byggjobbare är lika värda.

Att Jussi slutligen lämnar scenen och svärdottern Elina blir kvar sakta vaggande i en gungstol kan tolkas som en möjlig syntes av samtalet mellan Myllyaho, Saraste och Linna. Kanske det är dags att släppa gräftan och geväret, kravla upp ur den svarta, kalla, djupa och grumliga tjärnen och hitta ett rofullare sätt att möta världen. Gemenskapen ger mening, inte det ensamma sjået. Vi har gjort en resa från Pentinkulma till Månsas, och kommer aldrig mer tillbaka.

Isabella Rothberg

Nationalteatern: Täällä pohjantähden alla 2011. Text: Väinö Linna, Mika Myllyaho, Saana Lavaste. Regi: Mika Myllyaho, Saana Lavaste. Scenografi: Katri Rentto och Veera Laakso. Kostym: Tiina Kaukanen. Ljus: Ville Toikka. Ljud: Johanna Strom. På scenen: Tuukka Huttunen, Katariina Kaitue, Jouka Keskinen, Elina Knihtilä, Pirjo Luoma-Aho, Petri Liski, Petri Manninen, Pirjo Määttä, Taisto Reimaluoto, Taisto Reimaluoto, Katja Salminen, Kristo Salminen. ’