Det heter att alla ska kunna delta i debatten om europeiska angelägenheter, men EU:s ohämmade von oben-perspektiv är oroväckande, skriver Anna-Karin Friis.
”Faktum kvarstår att EU:s demokratiska legitimitet fortsättningsvis är skandalös svag”, konstaterade Lars D. Eriksson i sin författningsrättsliga analys av EU som politisk union i sin kolumn i Ny Tid nr 11 i mars. Eriksson drar slutsatsen att EU som konstruktion saknar politisk legitimitet och att den legitimitetskonstruktion som byggts upp inte har någon demokratisk förankring. När jag skriver detta skiner majsolen över Bryssel och EU-byråkraterna firar den nionde maj, Schumandagen, genom att hålla ledigt. Istället är det öppet hus i de transnationella institutionerna för den lokala pöbeln. Folk får stifta bekantskap med den glorifierade och mystifierade slutna gemenskapsregeringen och kommer ut EU-upplysta, bärande på kassar markerade med tolv stjärnor, kartor över fredsprojektets geografiska utsträckning, broschyrer, pennor och ballonger till barnen. Musik och dans sörjer för en uppsluppen karnevalstämning bland alla dem som lockats till EU-kvarteren under helgen. Publicitetsaktionen är symptomatisk för hur EU-organen strävar efter att skapa legitimitet genom att framställa de politiska institutionerna som tillgängliga.
EU – ett självändamål
Ett led i EU-institutionernas försök att skapa legitimitet är den omfattande kommunikationspolitiken som bedrivits sedan det konstitutionella grundfördraget (i hela dess klumpiga benämning) röstades omkull i Frankrike och Nederländerna våren 2005. Ansträngningarna består i att övertyga människor om att unionen är ett självändamål; målet är ”an ever closer union”, en förskönande omskrivning som undviker att nämna just det känsliga f-ordet- federalism. EU:s kommunikationspolitik är ett väsentligt tema och något som inte problematiserats i finländsk offentlig diskussion. Det demos som författningsexperterna pekar på att EU saknar, vill man skapa genom att nå ut till folk i olika egenskaper och via olika kanaler; påkostade reklamkampanjer, besöksprogram, stipendieprogram, utmärkelser, TV-produktion (stöd till Euronews och parlamentets informationskanal EuroparlTV), barnböcker och en mängd egna fotografer som ska höja nyckelkommissionärernas profiler. Ordförande José Barroso ska filmas i tid och otid för att sålunda placeras på den mediala olympen som statsman och inte, som hittills, kunna röra sig ute på stan utan att bli igenkänd. Europaparlamentet trumfar gärna fram sin talman Jerzy Buzek; faktiskt var han först ute med två uttalanden om USA:s attack mot Osama bin Ladin trots att utrikespolitik inte är parlamentets befogenhet. Parlamentet har också gjort en massiv satsning på informatörer och ren PR, men frågan är i vilken grad det kan anses godtagbart att ett i direkta val utsett organ kommunicerar sig självt istället för att öppna för insyn och allmänhetens egen bedömning.
brist på transparens
Det heter att alla ska kunna delta i debatten om europeiska angelägenheter, men EU:s ohämmade von oben-perspektiv är oroväckande. EU bygger inte på medborgarnas demokratiska uttryck (som inte förmår tränga igenom de isolerade glasburarna i Bryssel). På anmodan av eurokraterna sätter man istället ned miljarder euro per år (2008 var det 2,4 miljarder euro) på att förankra tanken om att en politisk union i just den här skepnaden är den enda lösningen. Den politiska legitimiteten består i att övertyga om att unionen, i dess nykorporatistiska nykonservativa tappning, är självrättfärdigad. Däremot kopplas inte EU:s ansatser att överbrygga demokratiglappet, såvitt jag kan se, till någon som helst tillstymmelse till genuint politiskt ansvar. Öppenhet är ett begrepp man gärna umgås med inom EU, däremot inbegriper den ansatsen så gott som aldrig granskning av politiskt ansvar, tjänstemannaansvar eller öppenhet i den meningen att den skulle gagna medborgarna. Förordningar om handlingars offentlighet innebär att man kan begära dokument till påseende i ett tidskrävande förfarande, men NGO-representanter som regelbundet kräver EU-institutionerna på dokument varnar för hur styvt och snålt maskineriet spottar ut användbara dokument. Transparens är hos de flesta tjänstemän inget grundbegrepp. Snarare genomsyras institutionerna av en maktfullkomlighet och en arbetskultur präglad av ett auktoritärt tänkesätt där information är makt, och där alla som är beroende av en klamrar sig fast och hoppas på en smula av penningkakan.
strukturell
ojämlikhet
Demokratiunderskottet i EU ser inte ut att ha minskat, inte ens i och med Lissabonfördraget, då den politiska unionen gavs en entydig rättslig grund. Lissabonfördraget som trädde i kraft för ett och ett halvt år sedan innebar ändringar just i de aspekter som associeras med demokratiunderskottet. Europaparlamentet har som regel medbeslutanderätt i lagstiftandet, medlemsländernas riksdagar och parlament kan ingripa och yrka på att beslut ses över och ministerrådets möten har blivit offentliga vad gäller lagstiftning (helt oavsett att de tråkar ut vem som helst till vanvett).
Från och med april nästa år blir medborgarinitiativ möjliga, det gäller att samla minst en miljon underskrifter i sju medlemsländer till stöd för en idé som stöder EU:s värderingar. Det står sedan EU-komissionen fritt att avgöra huruvida man beaktar iniativet.
Lämpligt till 30-årsjubiléet för direktval till Europaparlamentet kom för två år sedan Tysklands högsta förvaltningsdomstol med en skarpsinnig analys av unionens demokratiska status. Vår egen riksdag gjorde detsamma ifjol. Den tyska utsagan slår i klartext fast att den europeiska unionen lider av ett strukturellt demokratiunderskott, som inte kan lösas i ett statsförbund. Ansatser till närmare europeisk integration, dvs. åtgärder utöver nuvarande status quo, får inte undergräva medlemsländernas politiska makt och handlingskraft. Den offentlig makten ska fortsättningsvis ligga hos medlemsländernas medborgare och utövas i varje suveräna stats demokratiska ordning. Den tyska förvaltningsdomstolen konstaterar vidare att Europaparlamentets ökade befogenheter kan minska, men inte avskaffa, glappet mellan unionens beslutsfattande och medlemsländernas medborgare. Parlamentet är varken till sin sammansättning eller ställning tillräckligt förberett på att fatta enhetliga beslut vad gäller de stora politiska linjerna, sägs det vidare. De europeiska parlamentsvalen är inte jämlika och parlamentet har inte kompetens att avgöra hur transnationella intressen ska avvägas. Tyskarna påtalar att parlamentet, ordleken till trots, inte kan utöva parlamentarism, eftersom man inte kan organisera sig i regering och opposition.
obskyr lagstiftning
Ifjol analyserade vår riksdags stora utskott den situation som inträdde efter att Lissabonkompromissen trädde i kraft, efter vad man kallat tjugo år av ”jäsningstillstånd” mellan EU:s medlemsstater och institutioner. Finlands riksdags bedöming är att man genom kompromissen i Lissabon år 2007 avlägsnade de federala dragen i det som kallades det konstitutionella fördraget (den omfattande text som ältades hela föregående årtionde.)
EU har ändå framkallat en egen institutionell logik där man ständigt utövar mera maktbefogenheter och förfogar över en budget som kontinuerligt växer. Inom Europaparlamentet finns det klara supranationella maktsträvanden som signaleras i debatter och resolutioner. Parlamentet har krävt en likadan maktställning som rådet, där de enskilda ländernas regeringar verkar inom EU. Det är en problematisk motsättning eftersom regeringarna är parlamentariskt ansvariga i respektive land och därmed som organ åtnjuter obestridlig demokratisk legitimitet. Framför allt har parlamentet redan i många år försökt övervaka genomförandet av EU-direktiven i medlemsländerna, något som egentligen hör till EU-kommissionens verkställande makt, och som Finlands riksdag finner olämpligt eftersom det skulle kränka de enskilda ländernas suveränitet.
Finlands förra riksdag oroade sig för att lagstiftningsordningen i Europaparlamentet i själva verket är så obskyr att ”medborgarna bör fråga sig om Europaparlamentets medverkan ökat eller minskat EU:s demokratiska legitimitet”. Och faktiskt låter de politiska enminutstalen som hålls i plenarsalen i Strasbourg ibland som att många medlemmar hallucinerar om att de styr EU från sin betongbunker, och att allt som har betydelse kan innefattas i de förslag som är under arbete.
Stora utskottet klandrar Europaparlamentet för att fatta beslut i enrum (en skön omskrivning av myglande, korridorsnack och kabinettspolitik) och koppla ihop sinsemellan olika ärenden i överenskommelser; enligt vår riksdag ska detta ska inte vara parlamentets roll, utan lagstiftning ska grundas på öppen diskussion och offentlig och relevant information. Riksdagen befarar att Europaparlamentet avgör största delen av lagstiftningsärendena genom samförstånd i sin första behandling, vilket innebär att den verkliga makten utövas av en snäv krets parlamentariker och tjänstemän som jämkar samman parlamentets och ministerrådets ståndpunkter, men som inte kan ställas till svars politiskt. Detta är, enligt vår riksdag, ett förfarande som brister i legitimitet och som paradoxalt nog strider mot parlamentarismens principer.
Kommissionen
skyr parlamentet
Bryssels svar är att EU inte kan bedömas enligt konventionella makfördelningsläror, eftersom unionen ska vara en helt ny konstruktion. EU-kommissionen har en skyldighet att informera Europaparlamentet både muntligt, skriftlig, i utskottssammansättning och plenum, och parlamentet kan ställa EU-kommissionen inför en förtroendeomröstning, men detta har inte utvecklats till någon genuin parlamentarisk tradition.
Visst kan parlamentet ses som ett forum för diskussion och öppenhet, men den tillstymmelse till offentlig diskussion som fanns under förra EU-kommissionsordförande Romano Prodis kaotiska ledarskap, då institutionerna läckte som såll, har försvunnit. Under José Barrosos andra ordförandeperiod har kommissionen inte varit ansvarig inför parlamentet i den mening en regering är ansvarig inför ett nationellt parlament. Inga politiska bedömningar yppas innan besluten har fattats i kommissionen, eftersom de är offentliga i varje fall. Parlamentarikerna står för de politiska argumenten, men de vinner inget gehör hos kommissionärerna som sitter ut debatterna orörliga som sfinxar, Barroso inbegripen. Kontrollen av vad EU-kommissionen säger offentligt har i sin absurditet lett till att bara några få kommissionärer, nämligen tysken Öttinger och bulgaren Georgieva, för en dialog med parlamentet. Av kommissionsanställda får man intrycket att de som borde agera under tjänstemannaansvar med krav på transparens i allmänhetens intresse, istället har belagts med munkavle och skyr offentligheten lika effektivt som Barroso parerar spörsmål i parlamentskammaren. Propagandaavdelningen beskriver sedan ifjol begreppet medborgarskap och rättigheter sålunda: Europa ska bli en ”kontinent av rättvisa” och EU ska saluföras som en garant för medborgerliga rättigheter.
Eurobarometern avgör
Journalisters frågor om kommissionens bedömning av det politiska läget i unionen besvaras rutinmässigt med att man följer upp den allmänna opinionen med hjälp av den så kallade Eurobarometern. Open Europe, en brittisk tankesmedja, kritiserar kommissionens användning av opinionsundersökningarna för politiska syften; frågorna och svarsalternativen är vinklade så att de framställer åsikter om EU i en fördelaktig dager, eftersom man tar ställning på en skala och inte kan avvisa påståendena. I november ifjol uppgav till exempel 43 procent av de tillfrågade européerna att de har förtroende för EU. En tredjedel av finländarna litade på en positiv utveckling inom EU, medan hälften uttryckte farhågor gällande EU:s framtida utveckling. Det faktum att fjorton EU-parlamentariker utmålades som mutbenägna av Sunday Times i våras gör knappast saken bättre, även om journalisternas metoder kan anses bedrägliga och tvivelaktiga. Förra sommaren visade motsvarande undersökning att bara 19 procent av dem som deltog tyckte att EU står för demokrati.
Anna-Karin Friis
Artikeln är en del av en serie där skribenten granskar beslutsprocesser i EU. Serien är förverkligad med hjälp av statsunderstöd för medborgarorganisationernas Europainformation.
