Allvarlig situation för allvarlig poesi

I en kommande debattbok undersöker sex poeter samtidspoesins situation. Ny Tid träffade en av de medverkande, poeten och litteraturvetaren Tatjana Brandt för att tala om några av bokens brännande frågor.

En korrespondens mellan sex poeter uppstod som en reaktion på marknadsföringen av Tuva Korsströms Från Lexå till Glitterscenen. Förlaget presenterade boken som ett försök till en heltäckande genomgång av den finlandssvenska litteraturen från 60-talet framåt. Därför var det anmärkningsvärt att samtidspoesin lyste med sin frånvaro. Det här var språngbrädan för samtalet om poesins villkor och ansvar som nu har blivit en debattbok.

– Situationen är besvärlig. Det är mycket som händer överlag med folks läsvanor och med offentligheten, säger Tatjana Brandt, som är en av de medverkande i debattboken.

I boken lyfter Brandt fram ett nytt perspektiv på den så ofta beklagade kommersialiseringen av litteraturen, med poesins marginalisering på förlag och kultursidor. Processen verkar ironiskt nog också underlättas av inställningen hos många litteraturälskare och de som vill värna om poesin. Det finns en uppfattning om att konst är en upplevelse som man konsumerar, att dess räckvidd upphör vid den individuella upplevelsen. Glassen var god och det är inte så mycket att orda om.

– Den inställningen vill jag motverka. Konsten lever och blir en angelägenhet när man tar den i bruk genom att tala om den.

 

I stereotypernas träsk

I boken nämner Brandt sina erfarenheter av de nya generationer som ”absolut inte vill ta till sig någon kunskap alls”, utan vill vara ”helt fria och uppleva allt själva”. Det är inte otänkbart att de som faktiskt gillar poesi själva bidrar till poesins statusförlust genom att göra den till en privat konsumtionsakt.

– Visst är det njutningsfullt att läsa men det blir en monotoni i det om man inte förvandlar sina viktiga erfarenheter till något som självreflexionen kan ta tag i, till något existentiellt som man kan dela med andra människor.

Brandt säger sig aldrig ha förstått sig på rädslan för kunskap.

– Tror man att litteraturen är så svag att den går sönder bara för att man ser ett historiskt djup eller förstår att vissa frågor går igen? Det ger ett större rum som ger större resonans och är inte någonting söndrande.

Men det finns en rädsla för att ”bena sönder” dikter, inte minst på textanalyskurserna. Man tror att om man sätter ord på dikten så går den upp i rök. Något som är intressant med läget i dag är att det faktiskt finns ganska många som skriver poesi, men få som läser.

– Jag har vänner som undervisar på alla dessa skrivarskolor och det kommer kullar av unga skribenter och det första de som undervisar måste göra är att få dem att läsa. Det kommer fantastiskt förväntansfulla typer som med hjärta och smärta vill sätta i gång att skriva, och så måste lärarna börja med att sätta en ordentlig trave böcker i handen på dem.

Eleverna vill uttrycka sig själva men har ofta ingen aning om att de upprepar massor av saker som gjorts och blir ”språkrör för typiska och färdigformulerade föreställningar”.

– Man tenderer inte att vara så originell om man aldrig tar till sig vad som redan skrivits. På grund av den här föreställningen om att originalitet kräver att man är helt obildad upptäcker många krutet på nytt. Det är ett stort problem inom många skrivutbildningar.

 

Åtgärder

Främst är det alltså inte viljan att skriva poesi som behöver främjas utan viljan att tillägna sig den. Men förståelse för det noggranna läsandets glädje och nödvändighet uppstår inte av sig själv.

– Undervisandet är viktigt, men litteraturkritiken är också en meningsfull brobyggarverksamhet. Men det finns inga ekonomiska förutsättningar för det. Jag skulle gärna syssla mycket mera med litteraturkritik men det går bara inte.

Brandt betonar dock att det är viktigt att tillåta sig att vara nöjd om man lyckas göra någonting litet.

– Det värsta är när en allmän seg dysterhet lägger sig och folk ger upp överallt. Man hör ju också på oss hur nära det är till kverulans. Alla är så pressade och trötta och har gått i så många väggar och det känns så hopplöst svårt.

Det är trots allt en intressant och omvälvande tid och det pågår ett fascinerande skifte i offentligheten och av de mediala villkoren. Nätet medför många möjligheter.

–Problemet med gratisaktiviteten på nätet är att folk gärna skriver, speciellt spjutspetsaktiga saker, men man får inte folk att vara redaktörer och att kämpa med varandras texter. Det finns ingen som säger ”kill your darlings”, ”kan du formulera om det här”, ”kan du hålla din deadline”.

Poesins nedgång är ingen naturlag, och inte heller en allrådande tendens. Ett intressant exempel på det motsatta finns i Danmark där en konsekvens av Yahya Hassans jättelika framgång är att annan dansk poesi också har börjat sälja väldigt bra. När en poet dyker upp i offentligheten och visar prov på att man kan tematisera angelägna saker med sådana medel sker det ett allmänt uppsving.

– En kompis berättade om en etablerad dansk poet som har sålt jättedåligt i tio år, och nu hade han plötsligt sålt så man inte har sett på maken. Det är inte bara Hassan som är uppe på bästsäljarlistan, utan ett antal andra poeter följde med. Folk kanske tänker att om de kunde läsa det här så är det inte omöjligt att någonting annat också är givande.

 

Fredrik Österblom

 

Poesin. En debattbok.
Medverkande: Matilda Södergran, Peter Mickwitz, Tatjana Brandt, Henrika Ringbom, Agneta Enckell, Ralf Andtbacka. Boken utkommer sommaren 2014 på Ellips förlag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *