Millenniemålen kritiserades för att vara drivna av väst och för att fokusera för mycket på ekonomi, men att 189 länder överhuvudtaget lyckades enas om en generalplan över en hurudan värld vi vill ha, var en vinst, skriver Annika Sandlund.
Tidig morgon i Etiopien. På vägen till dagis hejdar sig Freja, då ungefär fyrå år gammal, och tittar intensivt på syskonparet som fyller en balja med vatten från vattenpölen vid vägkanten. Barnen skopar försiktigt upp vattnet med en skrovlig kopp för att inte bryta mönstret på den multifärgade regnbåge som den tunna hinnan av olja har tecknat på vattenytan. Den äldre flickan håller i den röda plastbaljan, medan den yngre skopar upp vattnet. När baljan är fylld dricker de båda en lite slurk ur muggen, innan också den fylls till brädden. De vänder sig om och beger sig hemåt till det lilla huset utan el och avlopp som finns i gyttret av hus på andra sidan vägen, mittemot vårt.
– Varför har vattnet så många färger, frågar Freja, fascinerad.
– Olja, svarar jag kort. Det ser fint ut, men vattnet är smutsigt.
– Varför dricker de det?
– De har inget annat.
– Varför?
Jag kommer inte ihåg vad jag svarade. Men vad det än var, så var det knappast så välgenomtänkt som att ”Vet du, Freja, det där fixar vi med millenniemålen. Vi har alla kommit överens om att alla människor på jorden ska ha tillgång till rent vatten, så inom några år kommer vi att ha halverat antalet människor som inte har rent vatten”. Vad än svaret var, är jag säker på hur hennes följdfråga löd.
– Varför?
I boken The Selfish Altruist sammanfattar hjälparbetaren Tony Vaux, som varit länge i branschen, sina erfarenheter och försöker gå till grunden med frågan om varför hjälparbetet behövs. En av hans teser är att ”humanitet” är det fundamentala värdet som ligger till grund för globalt ansvar. Som tjänsteman inom FN och som hjälparbetare har jag samlat på mig ett inte föraktligt litet bibliotek om hjälparbete, där de flesta böckerna är kritiska, och många rent ut av fördömande. Ändå återvänder jag ofta till Tony Vaux bok för att den för mig sammanfattar en strävan att förstå. Han bygger sin tes på att det enda som verkligen kan ersätta och överbygga religionerna som mantra för hjälparbetet globalt, är humanitet eller ”Concern for the person in need”. Det har jag löst översatt till ”Ansvaret för vår nästa”. Det låter ju bra, men betyder väldigt lite om man inte kan konkretisera det, har några knaggar att hänga upp idén på. Ansvar betyder ju att vi är skyldiga att göra något, att ta ansvar för en annan människa eller en situation, men vad är det som ska göras?
Millenniemålen har ofta kritiserats för att vara för fokuserade på ekonomi, utan att ta i beaktande övergripande teman som hållbar utveckling, och för att vara för mycket drivna av väst. Kritiken är berättigad, men som FN-arbetare måste jag påminna om att FN i dag är en organisation där det tar medlemsländerna ÅR att enas om saker som verkar självklara (till exempel att det är tillåtet för organisationens humanitära avdelningar att föra in livsviktig nödhjälp till syrier i områden där brunnarna och fälten blivit sönderbombade, också utan att be om tillåtelse av den regering som bombar dem). Som organisation har FN förändrats från en fredsbevarande organisation, en typ av imaginär världspolis, till en organisation vars arbete omfattar utvecklandet av de mänskliga rättigheterna, samordnandet av humanitärt bistånd och social utvecklig. Det betyder inte nödvändigtvis att det har blivit lättare för stater att komma överens – millenniemålen tog år att förhandla fram.
I mitt tycke finns det två övergripande positiva aspekter med millenniemålen: den första är att de alls kom till, och den andra att de är mätbara. Mätbarheten är en utmaning i vissa länder och för vissa mål, men de åtta millenniemålen är konkreta, de har ett ”slutdatum” (2015) och delas upp i 21 delmål, som ska mätas med hjälp av 60 indikatorer. Inte perfekt, men ändå mätbart. Många av millenniemålen som generalförsamlingen röstade fram år 2000 kan verka självklara, men det faktum att 189 länder överhuvudtaget kan enas om åtta (8) konkreta övergripande mål, en sorts generalplan över en hurdan värld vi vill sträva efter, är faktiskt något att värdesätta.
Den andra artikeln i deklarationen om millenniemålen hänvisar direkt till det globala och gemensamma ansvaret (”collective responsibility”) för att upprätthålla mänsklig värdighet, jämlikhet och jämställdhet. Det att vi faktiskt har ett kollektivt ansvar, ett ansvar för vår nästa som lever i ett annat suveränt land, är inte alltid givet. Från rumänska tiggare utanför Forum i Helsingfors till syskonparet i Etiopien – det är alltid lättare att tro att någon annan ska, borde, kommer att bära ansvaret för att en medmänniska inte lider.
Med facit på hand kan vi år 2015 säga att vissa mål, som att halvera antalet människor som lever i extrem fattigdom (mindre än 1.25 dollar per dag), har lyckats. Det var det första målet som nåddes redan år 2010: andelen människor som lever under fattigdomsstrecket föll från 47 procent till 22 procent. Också målet att halvera antalet människor utan tillgång till rent dricksvatten har uppnåtts (från 24 procent till 11 procent). Lika många flickor som pojkar går numera i skolan, och gällande bekämpningen av malaria och tuberkulos kommer målen sannolikt att nås. Utvecklingen har dock inte varit lika positiv då det gäller jämställdhet mellan könen, eller stoppandet av spridningen av hiv, eller barnadödlighet. Sammanställningen av resultaten finns att läsa i FN:s rapport om millenniemålen från 2014.
Mycket av det som faller på minussidan av strecket har att göra med själva utformningen av målen: många av länderna i Afrika har ställt sig berättigat kritiska till att målen gäller alla oberoende av utgångspunkt – det är inte lätt att nå samma mål, då inte alla startar från samma linje. (Även om det måste påpekas att de fattigaste länderna relativt har uppnått mycket mer än de som ”startade” närmare mållinjen). Det är också svårt att säga hur stor skillnad själva millenniemålen åstadkom – förhoppningsvis skulle ju barndödligheten ha minskat och tillgången till rent vatten ha ökat i vilket fall som helst. Väldigt mycket fokus har också flyttats från nationella regeringar och parlament till bistånd och hjälporganisationer – i det långa loppet kan man ifrågasätta hur smart det är. Globalt ansvar låter bra, men om vi alla är ansvariga, vem bär då hundhuvudet när målet inte uppnås? Ska vi sparka FN:s generalsekreterare? De statsledare som skrev under millenniemålsdeklarationen år 2000?
Det är också där som farhågorna finns gällande nästa mål, som nu utarbetas av en expertkommitté och som ska rikta blickarna mot hållbar utveckling fram till år 2030. Många av de nya målen håller fast vid de gamla, alla är välskrivna, men en del är världsförbättrande på ett sätt som gör dem närmast omätbara.
Det mest kritiska betyget för millenniemålen handlar inte om de enskilda målen, utan om processen. Vad lyckades vi uppnå, vad sade kritikerna, var brast det i omdöme, vilja, mätbarhet, och ansvar? För att få godkänt måste vi visa att vi inte bara kan stava oss till mål, men att vi också kan läsa, lyssna, sammanfoga meningar och sammanhang – ja, att vi inte bara gick tillbaka till skolan, men att vi också lärde oss något under tiden.
Freja är tio år gammal i dag. Vår gamla gata i Addis Abeba har genomgått en enorm utveckling. Barnen i staden har det bättre. Varför? Det viktigaste kanske består av att fortsätta leta efter svar.
Annika Sandlund
