Vad skulle Jesus ha gjort?

av Janne Wass

De som söker stöd för rasistiska åsikter i den kristna kyrkan förbiser det nytestamentliga budskapet om solidaritet och medmänsklighet, menar biskop Björn Vikström. Orsakerna till rädslan som göder det hårda samhällsklimatet finner han i marknadsliberalismens misslyckande och samhällets individualisering.

Högst uppe på Borgås topp ståtar domkyrkan, det lutherska samfundets finlandssvenska högsäte. Det slår mig då jag plumsar i snön mellan trähusen i gamla stan, att om man ville göra tröskeln lägre för kyrkobesök, borde man bygga fler av herrens hus i dalar i stället för på kullar. Men visst är det rätt mäktigt att spana ner över den gnistrande vita staden från kyrkans gård när jag väl stånkat mig upp till backkrönet.

Det är ändå inte till kyrkan jag styr stegen, utan till domkapitlet, som visserligen ligger nästan vägg i vägg.

– Du måste ställa enkla frågor nu, dina fingrar är säkert så stelfrusna att du inte klarar av att skriva, skojar vaktmästaren då han artigt hjälper mig av med kappan. Jag borstar frosten ur skägget och sätter mig för att invänta biskop Björn Vikström i domkapitlets bibliotek, försöker blåsa liv i de mycket riktigt stelfrusna knackkorvarna. Jag hinner precis värma upp dem så jag behöver inte erbjuda biskopen en näve istappar då vi skakar hand. Trots den kännspaka ”uniformen” med den vita prästkragen mot lila skjorta, gör Vikström ett ledigt och avslappnat intryck.

Vi sätter oss ner i biskopens lilla, dunkla kontor och han serverar kaffe och rulltårta. Jag påpekar att idén till intervjun kom sig av en känsla av att kyrkan under den senaste tiden framstått som en av de få samhälleliga instanser som rakryggat talat ut mot rasism och för medmänsklighet och samhälleligt ansvar. Innan jag ens hinner ställa en fråga, är Vikström igång.

– Det är ju roligt om kyrkan uppfattas så, men synd om det faktiskt är så att det känns som om kyrkan är den enda instansen som står upp för de här värdena.

– Man ska komma ihåg att det i samhället trots allt finns en stor villighet och beredskap att hjälpa, säger han.

Att det ibland ser ut som om intresset för samhälleligt deltagande har minskat, beror enligt Vikström på att folk i högre grad drar sig för att binda sig till organisationer eller partier.

Vindar från 30-talet

Vikström förnekar ändå inte att det finns en annan sida av myntet, en grupp som förespråkar att vi hjälper oss själva först, och andra sedan.

– Jag förstår den inställningen, och orsakerna till den är uppenbara. Men problemet med att hjälpa sig själv först och andra sedan, är att det blir en ond spiral, och vi kommer aldrig till den punkten att vi har det tillräckligt bra för att vi ska anse oss ha möjlighet hjälpa andra.

Den rädsla och ångest som också gett upphov till de hårda attityderna mot det främmande och mot de svaga i samhället, tror Vikström att beror på den systematiska nedmonteringen av välfärdsstaten och folkhemsidealet.

– Det är en följd av en utveckling på 1990-talet, då man ville frigöra sig från kollektivet, som varit grundtanken i det nordiska samhället fram till dess.

Dels sammanföll det med att den finländska välfärdsstaten inte klarade av att skydda sina medborgare mot depressionen i början på 1990-talet, dels med en allmän internationell utveckling mot en allt liberalare marknadsekonomi, individualism och ett förakt för stark politisk styrning av samhället. Det skedde ett skifte mot ett allt mer individbaserat tankemönster.

– Det fanns många som satte sin tilltro till att marknaden skulle lösa alla problem, och i dag täcker marknaden hela det politiska livet, till en grad som vi kanske först nu börjar se vidden av.

Den väg som samhället slagit in på leder enligt Vikström till att det privata prioriteras över det offentliga, vilket i sin tur leder till större klyftor mellan rika och fattiga, större marginalisering, misär och missnöje.

– Och resultatet ser vi redan i utvecklingen i Europa: starka ledare, slutna gränser och en känsla av självtillräcklighet. Man kan absolut dra paralleller till 1930-talets villrådighet i samhället, och jag hoppas ju verkligen att samhällsutvecklingen inte fortsätter på samma sätt som då.

Vad gäller den nu pågående flyktingsituationen, säger Vikström att det naturligtvis skulle vara naivt att tro att alla som kommer har rent mjöl i påsen, det kan naturligtvis också finnas sådana som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser bland dem.

– Men det kan inte vara kyrkans uppgift att avgöra vem som har rätt till hjälp och vem som inte har det. Det vi kan göra är att hjälpa den som kommer i vår väg, och låta de ansvariga myndigheterna göra sitt jobb.

Jag kan tänka mig att vissa personer som lyssnade på det här samtalet kunde fråga sig varför biskopen sitter och talar som någon annan socialist.

– Haha! Ja, men visst är det ju synd om vänstern är den enda politiska inriktningen som förknippas med solidaritet och medmänsklighet. Varför har det blivit så?

Liberal familj

Vikström vid domkapitlet.

Vikström vid domkapitlet.

Kyrkans betydande roll i samhället illustreras väl av huset vi sitter i, domkapitlet, som stod färdigt i slutet av 1750-talet. Byggnaden användes länge som gymnasium och efter det som ”högre elementärskola”, och utnyttjades upprepade gånger som militärsjukhus. Mest känd är den som skådeplats för Borgå lantdag 1809. Lantdagen öppnades visserligen i domkyrkan av tsar Alexander I, och händelsen finns förevigad i Emanuel Thelnings berömda tavla, känd för alla finländska skolbarn från historieböckerna, men själva mötena (”och festandet”, tillägger Vikström) försiggick i domkapitlets stora sal. Före vi sätter oss ner för intervjun, vill Vikström visa mig det historiska rummet, där den finländska staten enligt den rådande historieforskningen grundades. Den berömda tavlan hänger också där.

I dag har kyrkan naturligtvis inte längre samma direkta, eller ens symboliska, makt som tidigare, men fortfarande är framför allt Finlands kristna samfund en tung röst i den samhälleliga debatten.

– Det är viktigt att kyrkan inte går enstaka partiers ärenden, men den bör försöka påverka människors attityder och påtala om utsatta grupper hamnar i kläm, säger Vikström.

Bland annat ärkebiskop Kari Mäkinen har under diskussionen om flyktingfrågan varit bergfast entydig i att kyrkans inställning är att man ska hjälpa dem som behöver hjälp, utan att fråga var de kommer ifrån eller vilken deras kulturella eller religiösa bakgrund är. Helsingforsbiskopen Irja Askola har erbjudit muslimer möjlighet att samlas i de lutherska församlingarnas klubbutrymmen. Också Björn Vikström, liksom pappan John Vikström, har utmärkt sig som en liberal röst inom kyrkan. Kvinnliga präster accepterades inom den lutherska kyrkan på 1980-talet under John Vikströms tid som ärkebiskop, och 2010 tog han ställning för homosexuellas rätt till välsignelse.

Kluven kyrka

Före intervjun småpratar vi om min gamla hemort Kimitoön, och Vikström frågar om min familj. Innan han blev biskop var han bland annat kaplan i Kimito i 15 år, och jag stötte på honom under min gymnasietid. Som så många i de sena tonåren hade jag absoluta åsikter om det mesta, bland annat kyrkan, som inte fick mycket kärlek från min sida. Men till och med då respekterade jag Vikström för hans jordnära attityd och liberala värderingar.

Biskopsvalet till Borgå stift 2009, betecknades av utomstående som en uppgörelse mellan konservativa och liberala krafter inom den lutherska kyrkan, där de liberala värderingarna segrade i och med valet av Vikström. Han har bland annat sagt sig vara redo att välsigna homosexuella par och har under den pågående flyktingsituationen i Finland ständigt talat om behovet av medmänsklighet och ansvaret att hjälpa nödställda. Vikström lyfter under intervjun upp Jesus läror som grunden i synen på kyrkans solidariska ansvar.

– Men sedan finns de ju också de som förknippar kristendomen med finsk extremnationalism och rasism.

Den lutherska kyrkan är delad i många frågor, dels åldersmässigt och dels geografiskt, säger Vikström. Synen på kristendomen är ofta annorlunda i Helsingfors och andra stora städer än på landsbygden. Han förnekar inte heller att kyrkan i många frågor fungerat som en bromskloss i den samhälleliga utvecklingen, och då behöver man inte gå tillbaka till den mörka medeltiden.

– Apartheid var en sådan fråga. Både de som stödde apartheid och de som motsatte sig diskriminering hittade stöd för sina åsikter i bibeln, och det bevisar ju bara hur mångtydig och ibland motstridig bibeln är. Därför är det viktigt att vi ständigt för en självkritisk diskussion om bibelns betydelse i vår tid och vårt samhälle.

Tungrodd byråkrati

En annan sak är sedan att den offentliga diskussionen om kyrkan tydligt fokuserar på vissa tvistefrågor, som inställningen till kvinnliga präster och homosexualitet, säger biskopen.

– Frågorna blir vattendelare med vilka man delar in folk i läger, men verkligheten ser inte ut så. De är viktiga frågor, men de syns egentligen inte väldigt mycket i det dagliga arbetet.

Men visst är frågan om samkönade äktenskap något som man inom kyrkan sitter och river sig i huvudet över.

– Vi får snart en lag som möjliggör samkönade äktenskap, och det är något prästerskapet och församlingsmedlemmarna är väldigt delade inför. Hur hittar man en lösning som alla kan leva med?

Själv har Vikström i intervjuer ställt sig försiktigt positiv till att kyrkan skulle ge ifrån sig vigselrätten. Även i övrigt skulle han välkomna om kyrkan skakade av sig de sista resterna från samfundets tid som offentlig utövare av samhällelig makt. En av orsakerna till att förändringar i kyrkan sker så långsamt är enligt honom att den drivs av ett oerhört tungrott byråkratiskt maskineri, som härstammar från tiden som officiell statskyrka.

– Kyrkan kopierade i tiderna sin förvaltningsstruktur från den offentliga förvaltningen då stat och kyrka separerades på 1860-talet, och har sedan fortsatt att uppdatera den i tandem med de statliga och kommunala förvaltningarna.

Kyrkans förvaltningsstruktur speglar samhället: för riksdag, län och kommuner, finns det kyrkoförvaltning på riksplan, stift och församlingar. Liksom det finns regering, riksdag, styrelser och fullmäktigen, finns det kyrkofullmäktige, församlingsråd, stiftsmöten och domkapitel.

– Jag inledde det här arbetet med en blåögd optimism om att jag skulle reformera den här tunga förvaltningen, men det visade sig att det inte är så lätt.

Så länge kyrkan fortfarande fungerar som en utövare av offentlig och juridisk makt, till exempel genom vigslar och kyrkoskatt, är det svårt att förändra strukturerna. Skulle kyrkan ge avkall på dessa aspekter, skulle den också stärka sin ställning som en autonom institution och enklare kunna reformera verksamheten. Det finns goda erfarenheter av dylika reformer i till exempel Sverige, där man avskaffat kyrkoskatten, och numera samlar in medlemsavgifter.

Styrka i det tröga

I Karin Creutz, Juha Saarinens och Marko Juntunens forskning (se Ny Tid 1/2016) framgår det att en djupt religiös bakgrund bland muslimer ofta motverkar radikalisering, vilket kanske är en aning kontraintuitivt utgående från debatten kring radikalisering. På samma sätt har också de allt mer verklighetsfrämmande rasistiska attityderna stött på stort motstånd inom den kristna kyrkan. Häri ligger kanske också något av den positiva sidan i kyrkans traditionsbundna tröghet.

För Vikström verkar det vara medmänskligheten och solidariteten som är den armatur som ska prägla det kristna bygget, och kring det ska också kyrkans utveckling formas.

– Vi ska kunna göra det vi lär ut till en levande verklighet, och föra en dialog med samhället.

– Det ligger väl någonting i det att all medmänsklighet har drag av själviskhet, det är ju så människan fungerar. Men så länge det primära är en strävan att göra gott för andra, så tycker jag att vi är på rätt väg. N

Text & foto: Janne Wass

1 kommentar

Ebbe 4 augusti, 2018 - 17:58

Enormt intressant artikel som tyvärr har fått alldeles för lite uppmärksamhet hos oss i Sverige. Solidaritet och mänsklighet är två riktigt fina faktorer som vi inte får glömma, inte minst före kommande riksdagsvalet i Sverige.

Hälsningar
/Ebbe

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.