I en trendigt avskalad kontorslokal i Berghäll bollar fyra apatiska konsulter (Edith Holmström, Gogo Idman, Iida Kuningas, Markus Riuttu) marknadsföringsslogans. Work hard, be nice to people. Det här ska föreställa den hippa nya generationen: kragskjortor, pressveck och andra konformistiska attribut har länge sedan rensats bort, istället är det urringade underskjortor, pannluggar och nittiotalsjumpers som gäller. Kreativiteten ska kittlas med hoverboards och spirulinashakes. Inget duger, i huvudet står det stilla. Den enda som uträttar någonting är städaren (Robert Kock) som tvättar fönster och tar hand om krukväxterna. Skådespelarnas ansikten är täckta av gummimasker vilket ger dem ett askgrått knarkarutseende, grundligt uttryckslösa.
Och det är egentligen hela föreställningen. När praktikanten trots inledande entusiasm visar sig vara olämplig för arbetsmarknaden går han lydigt in i kopieringsrummet och tar sig själv av daga, städaren städar upp, och inom kort kommer en ny identisk praktikant in på kontoret och ställs inför den samma mardrömmen att hitta på egna arbetsuppgifter, vad som helst, och lider samma isande brist på idéer. Och går fogligt samma oblida öde till mötes som hans föregångare. När arbetet inte löper blir det meditationspaus, men sökandet efter inre stillhet avbryts av ett nervöst fingrande på telefonerna. Städaren misshandlas (till döds?) av en kravallpolis ute på gatan, ersätts av en identisk städare.
Systemkritik
Wunderkinder, underbarnen, lyder titeln. Den blir ett slags manifest för den ironi som genomsyrar hela föreställningen. De är inte alls några underbarn, utan alldagliga, oinspirerade, fantasilösa, oempatiska, privilegierade och förslavade människoskal. De är inga barn utan vuxna människor som vegeterar i en obestämd ungdomsfas.
Pjäsen, skriven av Johannes Ekholm och i regi av Anni Klein, är med sina 75 minuter en koncis systemkritik. Udden riktas mot ett samhälle som fetischiserar kreativitet samtidigt som det kväver all sann skaparanda, och beskriver ett post-arbetssamhälle där inga arbeten längre finns att uträtta – förutom lågavlönade och stigmatiserade städuppgifter – men där medborgarna ännu bär på ett internaliserat arbetstvång, som driver dem att demonstrera sin arbetsmoral för att göra ett fördelaktigt intryck. Work hard, be nice to people. Eller låtsas åtminstone som det.
Föreställningen bjuder på flera inspirerade scenlösningar. Genom lokalens skyltfönster ser man ut på gatan, folk går förbi och kikar in, man känner att världen fortsätter utanför scenen. Replikerna är inspelade på förhand och levereras över högtalare medan skådespelarna mimar dem, som om hela föreställningen var dåligt dubbad. Det skapar en känsla av platthet, som elegant kontrasterar mot scenrummets djup. Och inte minst skapar det en stämning av känslomässig avtrubbning.
Trygg i ironin
Trots en stilig gestaltning känns Wunderkinders systemkritik lätt färdigtuggad eller åtminstone riskabelt välbekant. ”Konsultsamhällets tomhet” är vid det här laget ett ganska slitet koncept, och den dystopiska framtidsvisionen räcker inte för att lyfta kritiken bortom det enkla igenkännandet: ja, såna där människor finns det väl.
Så länge föreställningen håller sig inom sin ironiska zon går den trygg, men när den börjar treva efter genuina påståenden dyker vissa irriterande troper fram. Det är den sjukliga poeten (Iida Kuningas) som till slut gör uppror mot den förlamande ordningen och verkar bryta sig loss. Men också hennes lyckade revolution förblir av privat natur, och lämnar systemet intakt. Städaren är en av de få karaktärer som visar sig ha en konstnärlig ådra, i motsats till konsulterna som ändå så envist hävdar sin kreativa förmåga. Han markeras också som utlänning, och det blir en något ensidig hyllning till den ”enkla arbetande människan”.
Samma kritik som Wunderkinder riktar mot samhället kunde lika gärna riktas mot föreställningen själv: ganska mycket yta och ganska lite innehåll. Men det känns orättvist för föreställningen är faktiskt bra.
Lasse Garoff
Manus: Johannes Ekholm. Regi Anni Klein. Ljuddesign Heidi Soidinsalo feat. Tatu Nenonen. Scenografi Laura Haapakangas ja Kristian Palmu. Producent Annina Blom. På scen Edith Holmström, Gogo Idman, Robert Kock, Iida Kuningas, Markus Riuttu.
