Hälsningar från underjorden

av Lasse Garoff

Anständigt folk är ett jäkla pack, vill jag ur minnet citera slutrepliken i Hallarna av Émile Zola. Det är min dröjande känsla efter jag sett Den gyllene draken av Roland Schimmelpfennig i Erik Söderbloms regi på Sirius Teatern.

I köket på en kinesisk restaurang lider ”den lille”, en papperslös kinesisk immigrant (Terhi Suorlahti-Gerardin), av fruktansvärd tandvärk medan två flygvärdinnor beställer soppa vid restaurangborden. Tandläkarbesök kunde leda till utvisning, men hans klagotjut hörs ut i salongen … den ohållbara situationen leder till ett desperat ingrepp, tanden måste dras ut under improviserade omständigheter. ”Den lille” som begivit sig till Europa för att leta rätt på sin syster förblöder snabbt och hjälplöst.

Hans syster, ”Syrsan” (Willehard Korander), det är hon från fablen om myran och gräshoppan, som bara spelar på sommaren medan Myran (Marika Parkkomäki) stretar och samlar, och när vintern kommer måste hon tigga om mat. Och Myran, det självgoda aset, utnyttjar villigt situationen i dess mest extrema utsträckning. ”Man måste ju göra rätt för sig.” Alla har vi inte turen att äga våra egna kroppar. Hon fångas i ett brutalt sexslaveri som leder till misshandel och död.

Och allt utspelar sig i samma byggnad, där paren grälar och skiljer sig, eller låter ett poänglöst förhållande rulla på i självförakt och vankelmod. Det är lite Personliga Persson av Cornelis Vreeswijk över det hela, där man skräms av de drifter som döljer sig bakom våra närmastes vardagliga fasad. Och högt uppe i huset går en urgammal gubbe och längtar efter att vara ung igen, och i hans själviska drömmar finns en bild av ett självömkande Europa som längtar efter någon svunnen ungdomstid och som låter sin livskraft, och det goda som det skulle stå i dess kraft att göra, rinna undan i bitterhet. Handlingens koncentration till en och samma byggnad är en snygg gestaltning av hur förtryck finns närvarande mitt ibland oss medan vi lever ovanpå och mitt bland alltsammans utan att märka eller kanske acceptera det.

Erik Söderblom gör i sin regi något som liknar en avsiktlig provokation efter den gångna vårens debatter kring representation på teatern. I publiciteten inför föreställningen lyfte Söderblom själv upp frågan om det är ”inkorrekt” att spela karikerade roller av kineser mer r-fel? (Det gör de, alltså.) Och ställer upp antitesen, gärna skulle han regissera pjäsen med enbart kinesiska skådespelare för att se hur de skulle spela västerlänningar.

Gestaltningen i Söderbloms regi liknar sällan något som kunde kallas för psykologisk realism utan är ofta karikerad och nästan – hånfull. Skådespelarna växlar mellan rollerna snabbt och väl, och spelar konsekvent personer av annat kön eller annan etnicitet än de själva. Och det kunde läsas som något av ett manifest för regissörens teatersyn. Samtidigt som berättelsen är så … akut, är kanske det rätta ordet, att de här frågorna lätt faller undan från åskådarens upplevelse av föreställningen.

Det är en skoningslös värld som Schimmelpfennig målar upp, en plats där utsatta människor utnyttjas bara för att möjligheten finns, och det är alltid någon som väljer att kalla det för nödvändighet, eller beskriver det som någon form av pervers ordning. Ett Europa av mätta människor som utnyttjar de svagare inpå deras bara kroppar, utsuger och förstör dem.

I programbladet vill ensemblen dra paralleller till Finlands hårdnande attityder till människor i nöd, men jag upplever att föreställningen snarare tematiserar ett större systematiskt förtryck, kanske Europas koloniala förflutna, men kanske till och med något större och äldre: en mänsklighet vars civilisation reser sina städer och monument på kuvade och förslavade kroppar. Det är kanske det som är den Gyllene draken. Förr, och fortfarande.

Det är en brutal föreställning som Söderblom regisserar. Välspelad, skoningslös. Inte ens ett relativt välstånd skyddar dig från de svarta impulserna hos dina närmaste, och det enda som liknar hopp eller förlösning är den barmhärtiga döden.

Lasse Garoff

Den gyllene draken, av Roland Schimmelpfennig. På scen: Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Willehard Korander, Marika Parkkomäki, Terhi Suorlahti-Gerardin. Regi: Erik Söderblom. Scenografi, kostym, ljusdesign, grafisk design: Raisa Kilpeläinen. Översättning: Ulf Peter Hallberg.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.