Turtschaninoff vill nyansera fantasyns kvinnobild

Hon gillar inte att hennes böcker kategoriseras under rubriken ”starka flickor” i Sverige, eftersom det antyder att flickor per definition inte är starka. Med sina internationellt framgångsrika fantasyromaner har Maria Turtschaninoff lyft fram berättelser om kvinnlig gemenskap – enligt henne en bristvara i litteraturen.

Att boka en intervju med författaren Maria Turtschaninoff är inte världens lättaste uppgift i dessa tider. Hennes senaste bok Naondel har nyligen utkommit, den finska översättningen likaså, och som bäst läser Turtschaninoff igenom den engelska översättningen. Det betyder releasefester, boksigneringar, intervjuer och dessutom deltagande i en uppsjö av mässor, seminarier och diskussioner. Vi lyckas ändå pricka in en timme i hennes hemstad Karis strax efter Göteborgs bokmässa i slutet av september.

– Det är tudelat. Naturligtvis är det ju smickrande att folk är intresserade av mig och mina böcker, och vill ha mig till olika tillställningar. Men å andra sidan gör det att jag inte hinner med det som är min passion i livet, det vill säga att skriva.

Maria Turtschaninoff är ingen nykomling på den litterära scenen, men fick sitt slutgiltiga genombrott med fantasyromanen Maresi år 2014. Maresi vann samma år Finlandia Junior och Turtschaninoff tilldelades Svenska Yles litteraturpris för boken. Den har i dag sålts till närmare 20 länder, fått strålande kritik i tidningar som The Guardian och The Scotsman, och ledde till att Turtschaninoff kunde skriva på ett kontrakt för en trilogi med den internationella distributören Pushkin Press. Naondel är en så kallad ”prequel”, en berättelse om skeenden före Maresi.

– Jag kände ingen press på grund av Maresis framgång medan jag skrev Naondel, utan det var först då publiceringen närmade sig som jag blev nervös. Jag vågade inte räkna med att boken skulle få ett så positivt mottagande som den fick, eftersom den är mörkare och våldsammare än Maresi, och tar upp ännu tyngre saker – om man nu kan ta upp tyngre saker än döden. Dessutom är den skriven på ett annorlunda sätt, med många olika berättare, och utspelar sig över en längre tid.

Makt ger valfrihet

Romanen Maresi har kallats för feministisk fantasy och klassas som en ungdomsbok, trots att Turtschaninoff själv inte ser sig som en ”ungdomsförfattare”. Det är den tredje boken som utspelar sig i den fiktiva värld som hon skapat.

– Det är kanske bara jag själv som ser att det faktiskt är samma värld som i de tidigare böckerna (Arra och Anaché, red.anm), men det finns vissa anspelningar på saker och ting i dem, både i Maresi och Naondel.

Maresi beskriver livet på en ö där det finns ett kloster för kvinnor, och där män är bannlysta. I den tidvis mörka och upprivande historien beskriver Turtschaninoff ett solidariskt kvinnosamhälle där alla har samma möjligheter och utgångspunkt, och där kvinnorna verkar på lika villkor. Och hur denna asketiska idyll krossas då det patriarkala våldet tränger sig på. På The Booksellers blogg skriver hon att denna typ av historier – bra berättelser om kvinnlig vänskap och solidaritet – är en bristvara inom litteraturen. Boken har kritiserats för att den ger en för rosig bild av kvinnlig gemenskap; kvinnorna på klostret ser inte varandra som rivaler, och det finns ingen som hugger någon annan i ryggen.

Men, förklarar författaren, Maresi beskriver ett mikrosamhälle där kvinnorna har makt över sina liv och kan göra fria val.

– Det är då kvinnor inte har den här makten och inte kan göra fria val som de hugger varandra i ryggen.

Att trampa eller trampas på

Det finns också en annan sida av myntet, menar Turtschaninoff, det vill säga tanken om att kvinnor alltid måste vara solidariska med varandra.

– Men så ser relationer mellan kvinnor och kvinnlig vänskap inte ut på riktigt. Om ditt enda val är att trampa på andra för att överleva, så gör du det.

Och det är här Naondel tar vid. Boken utspelar sig flera hundra år före händelserna i Maresi och beskriver hur det röda klostret grundades, eller mer specifikt berättar den historien om de kvinnor som grundade det. Boken följer en sadistisk härskares letande efter magiska kraftkällor, men det fungerar snarast som en fond för berättelsen om vad som utspelar sig i hans harem, där kvinnor med olika bakgrund – vissa med alldeles speciella krafter – samlas och försöker överleva, genom att stöda sig på varandra eller stöta sig med varandra. Det är en grym historia om psykisk och fysisk misshandel, förnedring, utnyttjande och makt. Här rullas det ut mord, självmord, tortyr och våldtäkt, men också kärlek, vänskap, tillit, uppoffring och en växande solidaritet mellan kvinnorna som långsamt utvecklar en plan för att fly härskaren och skapa sig ett nytt liv.

Historisk förankring

maria-turtschaninoff-270916-010-webb-foto-janne-wassDå Turtschaninoff skriver ligger utgångspunkten i karaktärerna, som hon sedan bygger historier kring. Att hon började skriva en prequel till Maresi kom sig av en slump då hon lekte med några av de figurer som flimrar förbi i texten som klostrets sedan länge döda grundare.

– Jag visste att de hade kommit till ön i en båt, och jag visste deras namn, men det var egentligen allt. Men karaktärerna stannade i mitt huvud och jag började leka med dem vid sidan av ett annat skrivprojekt, tills jag snart insåg att jag måste göra Naondel till min huvudsyssla.

Platserna, mytologin och historien arbetade Turtschaninoff sedan fram under skrivprocessen, dels med hjälp av research om gamla kulturer, bland annat den persiska, och dels genom att läsa om livet i harem och olika haremliknande förhållanden. Till detta kommer också all den efterforskning som krävs för att man trovärdigt ska kunna beskriva en fantasyvärld som känns som om den kunde ha varit verklig, och då krävs en viss förankring i sann historia.

Feminism på uppgång

Inom fantasyn, liksom inom största delen av äventyrslitteraturen, har kvinnor traditionellt haft en undanskymd roll. Där kvinnor förekommit har de oftast varit objekt för romans eller olika typer av häxor och trollgummor, alternativt har de ”avfeminiserats” till krigande amazoner eller vildar som måste civiliseras. Undantag har naturligtvis funnits, men bortsett från böcker för yngre läsare, tänk Astrid Lindgren och Tove Jansson, är det i regel först på 1970- och 1980-talen som fantasyböcker med komplexa kvinnliga centrala karaktärer getts ut. Här var till exempel Ursula K. LeGuin och Marion Zimmer Bradley föregångare.

– De av mina vänner som är bättre insatta säger att feministisk fantasy har fått ett uppsving under de senaste åren – själv har nog alltid läst fantasyböcker där kvinnor varit centrala, säger Turtschaninoff, som är född 1977.

En så kallad game changer var J.K. Rowlings Harry Potter-böcker, där karaktären Hermionie beskrivs som en självständig, mångfacetterad och aktiv karaktär. Också det faktum att Harry Potter-böckerna och -filmerna, Sagan om Ringen-filmerna och TV-serien Game of Thrones lyft in fantasyn i mainstreamkulturen har fött diskussion om hur kvinnor avbildas inom genren. Tolkien-filmatiseringarna är ett gott exempel på hur filmmakare i dag ibland tvingas modifiera litterära förlagor. I den ursprungliga filmtrilogin förstorades alvprinsessan Arwens roll avsevärt, och i Hobbiten-trilogin tvingades manusförfattarna hitta på en helt ny karaktär, Tauriel, eftersom boken är helt renons på kvinnor. I dag är många av de stora hjältarna inom genren hjältinnor: Katniss Everdeen från Hungerspelen-böckerna, Arya Stark och Daenerys från Game of Thrones, för att inte tala om de nya Disneyprinsessorna Merida och Elsa. Vi ska inte heller glömma föregångare från TV, som Buffy och Xena. (I den kommande nyversionen av Xena Warrior Princess är Xenas och kumpanen Gabrielles lesbiska förhållande dessutom bekräftat – medan det endast antyddes i den ursprungliga serien; ytterligare ett steg framåt för mångfalden, alltså.)

Fantasy ännu ”B-klass”

Trots att fantasy i dag är en mer etablerad genre, är den fortfarande inte riktigt välkommen i de kulturella finrummen, menar Turtschaninoff, och fortfarande nedvärderas den ofta som eskapistisk barnlitteratur.

– De som fäller såna här kommentarer har helt enkelt inte läst någon fantasy, förutom kanske Tolkien, och tror att det bara handlar om eskapistisk verklighetsflykt. De följer inte med allt det banbrytande som sker inom fantastiken, allt det som utmanar den rådande samhällsordningen och könsordningen. Det händer så mycket just nu att jag inte ens hinner med!

Men i dag då Turtschaninoff presenteras i diskussioner och intervjuer, är det alltid som ”fantasyförfattare”.

– Det är aldrig bara ”författare”, så att folk liksom inte ska missta sig och tro att jag är en ”riktig författare”, säger hon sarkastiskt.

Också då det gäller mångfalden inom genren finns det mycket kvar att göra, säger hon. I det ovan nämnda blogginlägget skriver hon att hon fram tills hon fick Finlandia Junior-priset medvetet undvikit att kalla Maresi för en ”feministisk” bok, eftersom ordet är så laddat i samhällsdebatten: ”Orsaken till att jag i mitt tal valde att kalla Maresi för en feministisk bok om flickor, för flickor, är enkel: för att det fortfarande är en issue. Så länge böcker om kvinnor som är komplexa och aktiva nästan automatiskt blir stämplade som feministiska, kommer vi att behöva feministisk litteratur.”

I Finland och Svenskfinland ser Turtschaninoff inte att det skulle vara ett problem att vara kvinnlig fantasyförfattare.

– Men såvitt jag har förstått får kvinnliga författare till exempel i England, där konkurrensen är större, föra en betydligt hårdare kamp för att bli publicerade.

Lyft fram bilderboken!

Barnlitteraturen är en annan genre som Turtschaninoff har lyft fram som en genre som nedvärderas i Finland. Bland annat är hon upprörd över att barnböcker nästan helt och hållet saknats i den finlandssvenska bokkatalogen. Men också på mässor och seminarier är barnlitteraturen förfördelad.

– Mina romaner är visserligen inte barnböcker, men jag debuterade som barnboksförfattare, så såtillvida kan jag nog identifiera mig med barnboksförfattare.

I tidningarna har man enligt Turtschaninoff någorlunda hyfsat lyft fram barnlitteraturen, men ändå ses den ofta som B-klassens litteratur. Det här är ironiskt speciellt då man till exempel i Sverige ofta är imponerade av till exempel den finlandssvenska bilderboken.

– I Sverige talar man mycket om hur man inom den finlandssvenska bilderboken är väldigt fördomsfri och att vi vågar oss på experiment som man i Sverige aldrig skulle våga.

Turtschaninoff och en rad andra författare och illustratörer startade 2014 föreningen Fibul r.f. för att höja barn- och ungdomslitteraturens status i Svenskfinland.

– Vi vill att barnlitteraturen ska tas på allvar, och att man i Svenskfinland skulle vara stolta över den höga klass genren håller hos oss – det är en av de få litterära genrer som verkligen går framåt i dag.

Fortsättning på trilogin?

Vi återgår ännu en gång till Naondel och Maresi, och den fantasivärld som så många läsare, äldre och yngre, förälskat sig i. Böckernas fans kan glädja sig över att ytterligare en bok i serien är på kommande – för tillfället arbetar Turtschaninoff på en roman som utspelar sig efter händelserna i Maresi. Men mer än så har Turtschaninoff inte lovat, även om fansen gärna skulle läsa fler böcker i serien – men inte heller har hon uteslutit en fortsättning.

Om det visar sig att den här serien blir en verklig bästsäljare, skulle du då inte kunna fortsätta att skriva på den, även om det kanske inte skulle vara första prioritet för dig själv?

– Nej! Jag skulle aldrig kunna tänka mig att skriva något bara för pengarnas skull eller för att jag tror att det skulle vara populärt. Där är jag ju nu också i en så pass fördelaktig position att jag har fått ett femårigt författarstipendium, så jag behöver inte oroa mig över hur mycket pengar mina böcker gör. I fråga om det här är det kanske också en viss fördel att komma från den lilla finlandssvenska verkligheten: i Svenskfinland blir ingen författare med tanken att bli rik på sitt författarskap eller sälja massvis med böcker, så vi har från början den inställningen att vi skriver för litteraturens skull och inte för pengar eller berömmelse.

Text & foto: Janne Wass

Läs Janina Öbergs recension av Maria Turtschaninoffs roman Naondel här

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *