Värderingar

Annika Sandlund
Annika Sandlund.
Skilsmässan är ett faktum. Det hårt prövade äktenskapet mellan den industriella arbetarklassen och den intellektuella vänstern är ett minne blott. Denna allians som hållit i 150 år har enligt statsvetaren Bo Rothstein idag nästan helt ersatts av bandet mellan de frustrerade arbetarna och nyhögern som båda förespråkar protektionism, en återgång till tung industri, och värnandet om det egna.

Tesen är övertygande. Med Brexit och Donald Trumps valseger är det svårt att bortse från att värdeklyftorna inom många samhällen blivit djupare. Protektionismen och en återgång till så kallat ”traditionellt arbete” och traditionella värderingar har fått vind i seglen. Liksom invandrarfientligheten bottnar återgången delvis i fruktan att ”de” kommer och ”tar” det som är vårt. Här i Frankrike är det slagord som ”Nous sommes chez nous” (vi är hemma här), som får Marine Le Pens anhängarskaror att applådera. På basen av analyser av väljarkåren menar Rothstein att om det alls finns en riktning i arbetarklassens politiska vilja idag så pekar den pilen bakåt.

Kulturvänstern är däremot enligt Rothstein sina gamla värderingar trogna. De tror på internationellt samarbete, är ekologiskt medvetna och beredda att genom identitetspolitik slåss för olika minoriteters rättigheter.

Självkritiskt kan man kanske dra slutsatsen att det är långt lättare att förbli sina värderingar trogen när de gagnar en själv. Kulturen och kulturarbetare åtnjuter fortfarande en stor aktning – till skillnad från arbetarna och arbetet som i allt högre grad ses som utbytbara.

Under de fem år jag bodde i Turkiet såg jag en helt annan allians: den mellan den traditionella högern, inklusive företagsägarna och armén, och de intellektuella. Våra vänner bestod till stor del av den muslimska storstadseliten, de som jobbade på universitetet, som journalister, läkare, författare. De som drack raki till fisken och inisterade på att år efter år ta med sig barnen till mausoleet för att fira Mustafa Kemal Atatürks födelsedag. De påminde om oss om att Atatürks adopterade dotter var en stark muslimsk feminist och stridspilot och ondgjorde sig över det ledande partiets allt starkare muslimska prägel. Också den alliansen har gått i graven. Också i Turkiet  drömmer många i dag om en återgång till det förflutna, till ett förflutet då mycket var fel, men nålen pekade framåt.

Det som förenar dem är att båda allianserna hölls samman av en tro på framtiden. Tron byggde långt på utgångspunkten att vad som än hände, så skulle barnen få det bättre, eller i alla fall mer, än vad föräldrarna fått. Och det bevisades av att det blev bättre, jämlikare, att olika åsikter och levnadssätt  tilläts och i vissa fall bejakades. Där fanns en social rörlighet, nästan alltid uppåt, eftersom det fanns plats.

Den överväldigande känslan bland mina vänner i dag är att vi är på väg åt fel håll, politiskt sett. Men hur trampa på bromsen när majoriteten vill öka farten? Vad göra när ens egna värderingar är de som är i minoritet?

Annika Sandlund
arbetar med flyktingfrågor för UNHCR

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *