Den nybyggda staden Rawabi är den största privata investeringen i Palestinas historia. Affärsmannen som ligger bakom den tror att den kan bli en katalysator för hela Palestinas ekonomi. Men konflikter med Israel om vatten och vägar riskerar att göra stora delar av detta mångmiljardprojekt till en spökstad.
För varje år som går breder de israeliska bosättningarna på det ockuperade Västbanken ut sig allt mer. Bara de senaste fem åren har den judiska befolkningen här ökat med 24 procent, till över 400 000. Med stöd av israeliska myndigheter är byggprocesserna i bosättningarna oproblematiska. Samtidigt är det ofta långt mer problemfyllt för palestinier att bygga. Fråga bara Bashar Masri. Han är en av Palestinas mest välkända affärsmän och har i åratal kämpat för att göra verklighet av sin dröm om Rawabi, en helt nybyggd och från grunden planerad stad. En stad som han vill ska bli en symbol för palestinsk framtidstro.
Det har varit tuffa år och striderna med israeliska myndigheter och med bosättare i närheten har varit många.
– För två år sedan var hela projektet nära att gå i konkurs. Nu handlar det om att minimera förlusterna till hundra miljoner dollar, säger han.
Rawabi betyder ”kullar” på arabiska och det är just på toppen av en kulle, en knapp mil norr om Ramallah, som hans stad tar form. Kullarnas toppar brukar vara där israelerna bygger sina bosättningar, för att maximera säkerhet och synlighet och manifestera kontroll över landområdet, medan palestinska byar traditionellt har byggts längre ner i dalarna. Men Rawabi bryter det mönstret, från dess högsta punkt går det en klar dag att se hela vägen till Tel Aviv. Däruppe vajar en gigantisk palestinsk flagga, väl synlig för de judiska bosättarna i Ateret på grannkullen.
Arkitekten Ibrahim Natour handlar i Rawabis första livsmedelsbutik.
Unga och välutbildade
Ibrahim Natour, en av arkitekterna bakom Rawabi, suckar uppgivet när Ateret kommer på tal under bilfärden upp längs den smala vägen som leder till Rawabi.
– Bosättarna där försöker ständigt sätta dit oss för olika saker. Exempelvis var det en T-korsning där palestinier var tvungna att svänga åt väster och köra en lång omväg för att ta sig till Ramallah. De stod och filmade bilar som inte följde detta och drog oss till domstol för trafikbrott, säger han.
Västbanken är som en schweizerost. I de delar som kallas Area A och som helt kontrolleras av palestinska myndigheter får bara palestinier vistas. Men för att ta sig mellan olika A-områden behöver man oftast passera Area C, som helt står under Israels kontroll. Där vistas både palestinier och israeler, men det finns restriktioner som begränsar friheten, exempelvis i form av bestämmelser om var palestinskt skyltade bilar får köra.
Ibrahim Natour pratar hellre om Rawabis stadsplanering. När bilen rullar genom kvarteren är kontrasten till det kaotiska och oplanerade Ramallah slående.
Rawabi är den största privata investeringen i Palestina någonsin, och har hittills kostat motsvarande en miljard euro. Förutom lyftkranar och byggbodar finns här välplanerade bostadsområden med hus efter hus uppförda av lokal natursten, lekplatser, shoppingcenter, biografer, parker. Och i hjärtat – en amfiteater med plats för 15 000 åskådare.
– Vi har planerat hela staden med människan, inte bilen, i centrum, säger Natour.
Sommaren 2016 hade 1 250 av 5 000 lägenheter i den första fasen färdigställts. Planen är att Rawabi till sist ska ha 40 000 invånare och vara ett kommersiellt center med plats för företag.
Men Rawabi ska vara mer än bara en stad, den ska bli en katalysator för hela Palestinas ekonomi, menar initiativtagarna. Ekonomin har i många år varit ytterst bräcklig med låg tillväxt. Samtidigt är arbetslösheten mycket hög, under tredje kvartalet 2016 låg den på Västbanken på 19,6 procent enligt FN-organet UNSCO. En stor del av problemen för näringslivet på Västbanken har att göra med de fysiska gränserna och svårigheterna att transportera människor och varor över dem. Men det finns produkter som inte är beroende av gränser, nämligen digitala sådana. Rawabi kommer som första palestinska stad att ha tillgång till fibernät och förhoppningen är att locka internationella IT-företag hit.
– Palestinas befolkning är ung och många är välutbildade. Med bra tillgång till internet är detta en ypperlig plats att outsourca IT-jobb till, säger Natour.
Masri hoppas att hans Rawabi blir den första i en rad liknande palestinska projekt, som tillsammans kan vända ekonomin uppåt.
– Jag ser Rawabi som den största jobbskaparen i Palestina. Rawabi kan skapa dominoeffekter så att andra, liknande projekt kommer igång. Tillsammans kan det äta upp en tredjedel av arbetslösheten.
Bashar Masri är en av Palestinas rikaste personer och har byggt upp sin förmögenhet bland annat genom fastighetsprojekt i Marocko, Libyen, Jordanien och Egypten. Han har även startat en palestinsk dagstidning och varit drivande i att skapa palestinska företag inom IT, reklam och finans.
102 problem
När Bashar Masri lanserade planerna för runt tio år sedan, och säkrade finansieringen genom ett samarbete med ett statligt bolag i Qatar, visste han att striderna med israeliska myndigheter skulle bli många och långa. Men inte fullt så långa som de faktiskt blev. I dagsläget ligger Rawabi två år efter tidsschemat och har överskridit budgeten avsevärt.
– När vi drog upp planerna från början listade vi 102 problem som vi skulle komma att stöta på. Inget av dem är fullständigt löst än, men idag är tillräckligt mycket på rätt väg för att jag ska känna mig säker på att Rawabi blir en succé.
Men frågan är om han kommer att få rätt. Det största problemet för Rawabi är vatten. I åratal kämpade Masri för att få tillstånd att koppla in Rawabi i vattennätet. Hundratals möten hölls, men israeliska myndigheter vägrade. Masri fick beskedet att Rawabi först måste ha ett tillstånd från den vattenkommitté som upprättades i samband med Osloavtalet 1993. Palestinska myndigheter har i åratal bojkottat vattenkommittén för att inte legitimera israeliska bosättningar, och för att man själva inte har någon möjlighet att kontrollera hur mycket vatten dessa bosättningar använder. Därmed förblev Rawabi torrt. Många misstänkte att Israel höll Rawabis vatten som gisslan för att få Palestina att i efterhand godkänna vatten till judiska bosättningar, där vattenkonsumtionen är många gånger högre än i palestinska byar.
2014 stod lägenheter klara, men ingen kunde flytta in utan vatten i kranarna. Projektet var nära konkurs.
– Det var ett mycket kritiskt läge och många potentiella lägenhetsköpare försvann, säger Masri.
Men till sist, våren 2015, gick Israel med på att godkänna en smal ledning för en mindre mängd vatten till Rawabi. Detta skedde efter att Bashar Masri orkestrerat en internationell pr-kampanj. Bland annat engagerade sig Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair.
Rawabi är den största privata investeringen i Palestina någonsin, och har hittills kostat motsvarande en miljard euro. Förutom lyftkranar och byggbodar finns här välplanerade bostadsområden med hus efter hus uppförda av lokal natursten, lekplatser, shoppingcenter, biografer, parker. Och i hjärtat – en amfiteater med plats för 15 000 åskådare.
Tryggt och bekvämt
I januari 2016 kunde de första familjerna flytta in. En av de som hade väntat i åratal var tandläkaren Najwan Badrieh, som tillsammans med sin man, kardiologen Yunis Daralammouri, och tre barn i somras äntligen fick nycklarna. De hade bott i Tyskland i många år och köpte lägenheten för fyra år sedan. Men att de fick vänta så länge var inget problem.
– Om vi skulle flytta hem så var Rawabi enda alternativet för oss, säger Badrieh. Det är mer likt Europa än andra palestinska städer, tryggare och bekvämare. Badrieh och hennes make är typiska Rawabibor, välutbildade människor som har flyttat hem efter några år utomlands, och som har råd att bo här. Lägenhetspriserna är relativt höga.
– De flesta vi lärt känna här har samma bakgrund som vi.
Men det är osäkert hur många fler familjer de får sällskap av. Ännu har bara 400 familjer flyttat in. Vattenmängden staden har tillgång till räcker bara för att fylla en liten swimmingpool om dagen och redan för att klara behovet idag måste man köpa vatten som levereras med tankbil. Tillgång till mer vatten är alltså ett måste om Rawabi ska kunna växa.
– Vi ber inte om tjänster, vi ber om en grundläggande mänsklig rättighet, att ha vårt eget vatten, säger Masri. Så enkelt är det. Jag ser Rawabi som en del i hela processen att få slut på ockupationen och vatten är en stor del av den.
Vägen till Rawabi är ett nästan lika stort, olöst problem.
Tandläkaren Najwan Badrieh fick vänta i fyra år på att få flytta in. Det fanns nämligen inget vatten i kranen. Men nu kan hon, dottern Maria och resten av familjen börja sitt nya liv i Rawabi.
Den smala vägen
Hela Rawabi ligger i area A, som är under palestinsk kontroll, men vägen till Rawabi måste gå genom area C, där Israel bestämmer helt.
Idag är vägen smal och Israel ger bara ett tillfälligt vägtillstånd. Det måste förnyas varje år och sägs det upp måste vägen tas bort. Rawabi behöver ett permanent tillstånd för en ny, mycket bredare väg för att kunna växa och det har man ännu inte fått, trots åratal av förhandlingar.
Bashar Masri berättar att han periodvis har ägnat 70 procent av sin tid till att försöka lösa problem som de med vatten och vägar. Möten, skrivelser, telefonsamtal, fler möten. För Masri är den långa vägen till Rawabi, genom byråkratins irrgångar, hans sätt att bekämpa ockupationen. Det är långt ifrån hans tonår, då han ett flertal gånger greps för att ha organiserat demonstrationer och kastat sten mot israelisk militär. Våldet är avlägset här bland de nybyggda medelklasslägenheterna.
– Som jag ser det finns det bara ett sätt att skapa en stark, välmående palestinsk stat. För det första behöver vi en bra, stabil regering. För det andra behöver vi starka mänskliga och medborgerliga rättigheter. För det tredje behöver vi en mycket stark ekonomi. Dessa tre är oskiljaktiga om vi ska lyckas.
Text & foto Torbjörn Wester
