Frågan om fördelning

av Nora Hämäläinen

Nora Hämäläinen.

Vi börjar med en tes som är ganska självklar: om ägandet av vårt lands samlade tillgångar var mer jämnt fördelat, skulle framtidens framskridande automatisering, försvinnande jobb, den höga arbetslösheten, den skeva ”försörjningsbalansen” och liknande problem inte vara problem alls. (Man kan säkert göra samma tankeexperiment i global skala, men då blir det så mycket mer komplicerat att vi kan lämna det till en annan gång.)

Vi håller oss alltså hypotetiskt till Finland eller ett jämförbart västligt land. Robotarna skulle sköta allt mer av de tråkiga jobben och de som nu räknas som arbetslösa och pensionärer skulle kunna njuta av sin lediga tid med lite mera pengar tack vare sitt ägande. Även de som lönearbetar skulle tack vare sitt delägande av allt mer robotiserade industrier och byråkratier kunna dra ner på betalda arbetstimmar och göra andra intressanta och kreativa saker vid sidan av: syssla med musik, konst, byggnadsvård, trädgårdsskötsel, vetenskap, sömnad.

En del av de här verksamheterna skulle kanske bli ekonomiskt lönsamma i ett senare skede, andra inte. En del aktiviteter skulle vara till nytta på andra sätt. Förhållandet mellan lönearbete, annat arbete och övriga sysselsättningar skulle förändras, men knappast på radikalare sätt än när befolkningen övergick från det tidiga 1900-talets småbrukarsamhälle och säsongbetonat lönearbete till mer regelbundet lönearbete, eller när den offentliga sektorn byggdes ut och medelklasskvinnorna gick in i arbetslivet.

Hursomhelst skulle automatiseringen inte vara ett hot som gör människor onödiga, utan en möjlighet till större personlig frihet och möjlighet att bygga livet kring sådant som man tycker om att göra. Eftersom de flesta inte äger just mer än kanske en del av sin bostad, och lever främst på sitt lönearbete framstår automatiseringen som ett av de största framtidshoten idag, strax efter klimatförändringen och antibiotikaresistensen.

Vi måste förstås komma ihåg att ingen riktigt vet hur många jobb som drabbas i den närmast utannonserade jobbdöden. Men vi kan för resonemangets skull utgå från att massor med jobb kommer att försvinna, och att nya inte kommer att uppstå i samma takt som de har gjort tidigare. Eller alternativt att de nya som uppstår är så osäkra eller illa betalda att de inte ger en hållbar utkomst. Det här skulle tvinga fram ett systemskifte, från lönearbete till något annat. Frågan är alltså: till vad?

Problemet med en jämn fördelning av ägande är att den är ganska svår att uppnå och ännu svårare att upprätthålla. Man kan inte hindra folk från att ge, spela eller schabbla bort sitt ägande, och inte heller från att göra ”bra affärer”. Även med ett bibliskt jubelår vart femtionde år (som David Graeber förespråkar) skulle ägande och skulder snabbt fördelas ojämnt på sätt som lämnar barn utan mat och sjuka utan vård.

Om den här lösningen alltså är för opraktisk, måste vi tänka på något annat.

Högre löner, mer kvalificerade och därmed bättre betalda arbetsuppgifter, beskattning, inkomstöverföringar, omfattande pensions-, föräldraledighets- och sjukersättningssystem, och kollektivt ägande av central infrastruktur har tidigare gjort människor delaktiga av samhällets växande förmögenhet också utan personligt ägande.

Om löner inte längre fungerar som rationell fördelningsmekanism och privat ägande är behäftat med inbyggd tendens till ojämlikhet, verkar det rimligt att ge mera vikt åt andra beprövade metoder: gemensamt ägande, sociala försäkringar, inkomstöverföringar.

Det paradoxala är att vårt samhälle under de senaste årtiondena har förlorat tron på flera av 1900-talets fördelningsinstrument. Universella sociala förmåner ses som förlegade, i vissa fall även av vänstern.

Infrastruktur såsom vatten, värme och elförsörjning, kommunikation, skolor, sjukhus och läkarstationer, tåg och vägnät, ses rätt och slätt som potentiella marknader för privat företagsamhet där brukaren ses som köpande kund.

De flesta som idag argumenterar för större andel av privata aktörer inom infrastruktur tänker sig den offentliga sektorn som inköpare av centrala tjänster som vård och utbildning. Då fungerar den offentliga sektorn som fördelningsmekanism även utan gemensamt ägande och gemensam drift. I praktiken finns det ändå många som vill se ett system där individer kan välja att köpa sig en bättre sjukvård, bättre utbildning, och bättre kommunikationer.

Man kunde förstås också gå in för att minimera gemensamt ägande och offentligt finansierade tjänster, och i stället betala ut en månatlig summa till var och en. Medborgarlön av ett eller annat slag kommer med ganska stor sannolikhet att förverkligas inom några årtionden, inte minst för att det inte är en tydlig vänster- eller högerfråga. Med medborgarlönen som ersättande fördelningsmekanism i ett arbetslöst samhälle kan människor kanske lättare ta tillbaka kontrollen över sina liv. Men det säger sig självt att en månatlig summa på till exempel 1000 euro, kompletterat med snuttjobb, inte räcker särskilt långt i ett samhälle där nästan inget är gemensamt och det mesta är till salu.

Vare sig man är en vän av gratis tjänster eller en vän av inkomstöverföringar förutsätter de hursomhelst att samhället både vill och förmår beskatta de vinster som görs på ägande, och som de obesuttna inte längre blir delaktiga i genom lön. Ju fler jobb som försvinner i en eventuell automatisering, desto nödvändigare blir beskattningen av ägande.

Det finns praktiska svårigheter med att beskatta kapitalinkomster in en globaliserad värld, men politisk vilja och internationellt informationsutbyte kan också ge snabba resultat. Det finns också ideologiska svårigheter, för man måste förmå att sätta samhällets välmåga framom individers subjektiva rätt att öka sin förmögenhet.

Moraliskt sett borde det inte finnas någon oklarhet här. Även om vi tänker på de större, verkliga framtidshoten (klimatförändringen, antibiotikaresistensen) är det viktigt att människor inte selektivt slås ut, eller lever under konstant hot om att slås ut i konkurrens om grundläggande försörjning, utan kan verka rationellt tillsammans för att förändra våra livsbetingelser i en mer hållbar riktning.

Nora Hämäläinen
är filosof

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.