Emot diskussion

Elis Karell
Elis Karell.
Yttrandefrihet uppfattas i denna del av världen ofta som något vi redan uppnått, en färdigbehandlad fråga, inte värd att fundera på desto mera. Begreppet för tankarna till historien, då yttrandefriheten försvarats av oliktänkare som gett sina liv för att sprida revolutionära idéer. I dag har en brokig skara inom den konservativa högern – allt från fascister, rasister och antifeminister till mera moderata reaktionärer, med liberal uppbackning – tagit till sig rollen som yttrandefrihetens främsta försvarare. Ingen talar lika mycket om hur hotad yttrandefriheten är som Marco de Wit, Ilja Janitskin och Jussi Halla-aho. ”Man måste få tala om allting!” och så vidare, eller som sannfinländarnas kampanjslogan inför kommunalvalen 2017 formulerar problemet: ”Sananvapaus on rikki” (Yttrandefriheten är sönder).

Yttrandefrihet är ett komplicerat koncept som kan vara svårt att förstå, särskilt om man alltid fått använda sin yttrandefrihet utan att någonsin i sitt medelklassiga, vita, manliga liv utsättas för kritik från någon i en mera priviligierad maktposition. Det egentliga innehållet i nutida konservativas

utspel är lätt att läsa mellan raderna: förr kunde man uttala sig hur rasistiskt eller sexistiskt som helst utan att någon hade möjligheten att kritisera en, men inte längre. Tidigare underpriviligierade röster har krävt utrymme och sagt ifrån.

Även om de nutida konservativa frihetskämparna brukar välja sina ord rätt så oförsiktigt, finns det en viktig insikt om yttrandefrihetens natur bakom indignationen – yttrandefrihet omfattar mera än bara frihet från censur. Att uttrycka sig är att utöva makt, och denna de facto yttrandefrihet är inte jämnt fördelad. Då nutida konservativa upplever att deras yttrandefrihet är hotad, upplever de med andra ord att deras möjligheter att utöva makt genom att skapa sexistiska och rasistiska diskurser håller på att minska, vilket är inte alls är något inbillat fenomen, utan ett ytterst konkret resultat av feministiska och antirasistiska kamper.

Ironin är uppenbar då nutida konservativa använder åtskilliga spaltkilometrar i så gott som alla stora dags- och kvällstidningar till att martyrförklara sig själv och gnälla över sin begränsade yttrandefrihet – det finns fortfarande utrymme för en hel del rumsren rasism och sexism i de dominerande politiska diskurserna, men de panikartade reaktionerna understryker tydligt att positionen upplevs som hotad. Den konservativledda kampen för yttrandefrihet, för att parafrasera Jussi Halla-aho, handlar inte om rätten att uttrycka sig utan censur, utan om att de med ”fel åsikter” (läs: rasister) inte ska få kritiseras. Det handlar inte om jämlika möjligheter eller ens rättigheter till yttrande, utan om att bevara den egna priviligierade positionen genom att attackera kritiker (som ju inte gör något annat än utnyttjar sin egen yttrandefrihet). Att försvara sin yttrandefrihet genom att begränsa någon annans kanske låter som en paradox, men är en helt logisk ståndpunkt då maktperspektivet tas i beaktande.

Drivna till defensiva offerpositioner har nutida konservativa lyckas vinna över en del sympatier från mera vedertaget håll. Det är främst frågan om liberala medelvägens vandrare som delar den konservativa oron över att yttrandefriheten är hotad och sympatiserar med kraven på offentlig diskussion där alla röster ska få höras, så länge tonläget är anständigt. I oändliga mängder innehållsfria kolumner och ogenomtänkta debattinlägg (”Får man inte längre säga någonting?”, ”Har kraven på politisk korrekthet gått för långt?”) upphöjer de sin egen måttfullhet till en moralisk dygd och ser följaktligen ingen skillnad mellan ”de två motpolerna”. Symptombeskrivningen avgränsas till ”ökad samhällelig polarisering”, diagnosen av de bakomliggande orsakerna uteblir helt och hållet, och ordinationen blir mera dialog mellan rasister och antirasister, feminister och antifeminister, fascister och antifascister.

Vare sig det är frågan om inbitna fascister som kräver att deras åsikter ska lyssnas till, eller välmenande liberaler som vill att alla åsikter ska respekteras lika så länge de framförs med anständig ton, fyller dessa anspråk på mera diskussion i grund och botten samma funktion: skenmanövrar som spelar i händerna på den konservativa högern och missleder uppmärksamhet från det som egentligen diskuteras.

Maktutövningen som användningen av ens yttrandefrihet utgör, och den ojämlika fördelningen av möjligheten att utöva denna makt, lyser med sin frånvaro i dessa liberala metadiskussioner. I bakgrunden verkar det finnas ett missförstånd om att politik handlar om rationell argumentation, där förnuftet automatiskt segrar. Diskussion kan naturligtvis påverka rådande maktförhållanden, indirekt, till exempel genom att utomstående som följer med diskussioner lär sig något nytt, men endast någon som färdigt är i en väldigt priviligierad maktposition har råd att leva i tron att diskussion skulle ha något betydande inflytande över politiken, och att rationell argumentation eller jämlik dialog överhuvudtaget skulle existera.

Att vara en ”nyttig idiot” och hörsamma kraven på diskussion och dialog är alltså endast kontraproduktivt. Det är inte en tillfällighet att majoriteten av dessa anspråk på kommer från individer i en priviligierad maktposition, som gynnas för mycket av status quo för att låta sig övertalas hur anständigt man än ber, eller kolumnister i kommersiella medier, vars affärsverksamhet bygger på att skapa diskussion, inte på att påverka samhället.

Ojämlika maktförhållanden och förtryckande strukturer i samhället bör naturligtvis fortsätta kritiseras, men någon samhällelig förändring överhuvudtaget sker inte och har aldrig skett genom att snällt fråga efter den, hur utförligt uttänkta argumenten än är; utan genom att kräva den, så vulgärt och direkt som läget förutsätter.

Elis Karell
är journalist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *