Hannah Lutz svarar eftertänksamt och reflekterat på frågorna och infallsvinklarna. När jag hör igenom vårt samtal om hennes debutroman Vildsvin slås jag av hennes genomtänkta svar och kommentarer. Det är den åttonde april, dagen efter terrorattacken i Stockholm. Vi har ännu inte något språk eller tillräckligt med information för att kommentera eller analysera den djupare, mer än att vi båda konstaterar att det är en sorgens dag.
– Vi vill så gärna säga något snabbt om det som sker, katastrofer av olika slag. Berätta våra åsikter om allting, säga något till världen på till exempel sociala medier. En av de viktigaste sakerna som skönlitteraturen ger oss är att den skapar rum för en komplexitet som inte ryms i det rådande debattklimatet. Jag saknar ett offentligt samtal som tar ansvar för språket. Många tänker inte på hur de använder orden och språket. Ta ett ord som ”flyktingström”, som så många verkar acceptera att det är så vi ska tala om människor som är på flykt undan krig. Ordet ström får oss att tänka på att något svämmar över, sköljer fram. Det kan verka oskyldigt, men smyger sig in i hur vi tänker kring och ser på världen, säger hon.
Gå i cirklar
Rötterna har Hannah Lutz i Ekenäs, men för några år sedan gick flyttlasset västerut och numera bor hon i Danmark. Tillsammans med vänner delar hon ett hus i Småland, där Vildsvin utspelar sig. Närmare bestämt i byn Hornanäs mellan Tingsryd och Linneryd. Genren är lekande och gäckande, en hybrid mellan poesi,fiktion,dagbok. Bokens klimat är kvävande, tryckande, emellanåt hotfullt. Det enda som förenar bokens karaktärer är vildsvinen, dessa stora tunga, bökande grisar, som drar fram i bygden. Jag som läsare sugs in i ett tungt, dyigt tillstånd som smetar sig fast.
– Ja, stämningen i boken är en känsla av att gå i cirklar, att inte kunna komma vidare. Rörelser blir avbrutna eller upprepas igen och igen. Trakten i boken sluter sig. Det är upplevelsen av ett speciellt tillstånd som ofta sätter igång en text, en skrivprocess för mig. Jag vill skriva fram ett tillstånd eller porträttera ett tillstånd, snarare än att jag försöker berätta en historia, förklarar Hannah.
Ett tag under läsningen upplever jag vildsvinen som fantasifoster för bokens personer, trots att de visserligen bökar runt, söndrar trädgårdar och åkrar. De smyger sig in i människors drömmar, blir projiceringsytor för människornas brister, saknad och förhoppningar.
De urbana och landsbygden
Vildsvin är också en berättelse om den urbana människan och naturen. Den handlar om människor som kommer till en landsbygd och inte alls förstår den, men längtar efter att vara en del av den.
De som bebor berättelsen kommer alla utifrån. Vildsvinen kommer också på ett sätt utifrån. De har funnits i skogarna, lika länge som människor. De utrotades men planterades åter in och blev en del av Sveriges fauna. Numera rör de sig hela tiden högre och högre upp i landet. De är återvändare, precis som bokens Glenn. Varför blev det just vildsvin?
– Precis som Ritve i boken fascineras jag av de stora, tunga djuren. Jag har blivit väldigt påverkad av att se dem på film. Jag har tittar mycket på YouTubeklipp, hur de rör sig, flockar sig. Det är också spännande hur vi pratar om dem. Att vildsvinen håller på att ta över, invaderar. Vildsvinen är inget djur med hög status eller romantiserat som vargen, där det finns en stor kör som vill beskydda och bevara dem. Kören om vildsvinen är däremot tämligen enhällig – de är skadedjur som ska utrotas. Genom att skriva om dem får jag vara nära dem. Sen funderar jag kring vilka redskap vi människor har för att vara en del av en ickemänsklig gemenskap? Vi tar en filmkamera, en penna, en pensel och på så vis försöker vi beskriva och infånga det, säger Lutz.
Jag fortsätter på spåret om den urbana människans förhållande till naturen och föreställningen om naturen som god. Föreställningen om det enkla, sanna livet på landet går många gånger inte ihop med verkligheten på landsbygden.
– Det förvånar mig att kritikerkåren i Danmark har läst boken som väldigt romantisk. Det hänger ihop med att man idylliserar den svenska naturen mycket. I Sverige och Finland däremot läses den mer som en ekokritik. Jag har inte medvetet skrivit in mig i den genren, men det gör mig glad att läsare har sett det i min bok – och ifall ekokritik förstås som skönlitteratur med ett kritiskt perspektiv på människans sätt att definiera och bruka ”naturen”, så tycker jag också att den passar in där, säger Lutz.
Läsning av komplexa texter, att omläsa böcker, att ta del av långa texter berättelser är i sig motstånd, för det går på något vis så kraftigt emot det som det här samhället vill. Håller du med?
– Nu vill jag tänka efter hur jag formulerar mig. För mig kräver skrivandet ett långsammare tempo. Det kan vara en motståndshandling, att välja det skönlitterära språket och tempot. Jag saknar en politisk diskussion där man tar ansvar för det man sänder ut i världen. Det betyder inte att jag som skönlitterär författare behöver hålla med om allt mina karaktärer säger eller att de alla måste representera åsikter som jag står bakom. Jag vill ändå kunna stå för de karaktärer och ord jag sätter i världen. Det händer så mycket överallt och hela tiden. Det är viktigt för mig att inte ryckas med för att få ut mina tankar i världen snabbt. En situation blir inte nödvändigtvis bättre av att alla omedelbart har en åsikt, säger Lutz.
Vi skiljs åt. Hon ska vidare, nästa samtal om Småland och vildsvinen står för dörren. En berättelse är alltid en början på ett samtal, som det här. Det gläds jag över.
Text Ylva Larsdotter
Foto Nick Karvounis, Lea Meilandt
