Från den andra till den tredje vänstern

av Jan Otto Andersson

Jan Otto Andersson

När Michail Gorbatjovs försök att reformera sovjetsamhället misslyckades innebar det också slutet för de traditionella kommunistpartierna i Europa. För socialdemokratin kunde undanröjningen av den bittra rivalen ha lett till ett uppsving. Händelseutvecklingen blev emellertid en helt annan. Varken i regeringsställning eller opposition har socialdemokraterna lyckats stärka sina positioner. Tvärtom har den globala finanskrisen drabbat socialdemokratin hårdare än någon annan politisk rörelse. Det är därför inte överdrivet att tala om slutet för den andra vänstern som trendsättare.

Den första vänstern slog igenom med de franska och amerikanska republikanska och liberala revolutionerna.  Den andra vänstern var socialdemokratisk och kommunistisk, med anknytning till en allt starkare arbetarrörelse.

När Vänsterförbundet på sin partikongress 1995 antog ett program, som baserade sig på tanken om en ny tredje vänster, var det en politisk höjdpunkt i mitt liv. Det nu gällande principprogrammet från 2007 avslutas med ett avsnitt i vilket ”den tredje vänstern” intar en central och löftesrik roll. Den beskrivs som en historisk förening av liberalismens och socialismens grundläggande idéer, förstärkta med feministiskt tänkande och miljömedvetenhet. Den är ”en partiöverskridande rödgrön väg för tanke och handling”. ”Den tredje vänstern vill bygga ett samhälle för ett nytt tidevarv, utgående från en på jämlikhet baserad frihetsuppfattning.”

Min vän, den svenske vänsterpartisten och nationalekonomen Johan Lönnroth har använt begreppet ”den tredje vänstern” i titeln på en skrift från 1997. Han har nu grundligt omarbetat den tillsammans med två socialdemokrater: Jimmy Sand och Ann-Marie Ljungberg. Sand är frilansskribent och forskningskommunikatör, Ljungberg feministisk författare. På bokmässan i Göteborg i år lanserades boken Den tredje vänstern. För en global frihetlig socialism.

Merparten av innehållet är en redogörelse för den andra vänsterns historia, framför allt i Sverige. Betoningen ligger ofta på konflikter och bakslag, som såväl kommunisterna som socialdemokraterna fått vidkännas. En mer hoppingivande äreräddning ges några aktörer som stått på sidan om de två huvudkontrahenterna. Sådana är gillessocialisterna, syndikalisterna, Rosa Luxemburg, austromarxisterna och Rudolf Meidners löntagarfondsförslag.

Den tredje vänstern kan också läsas som en lärorik genomgång av aktuella centrala politikfält och hur de har behandlats hittills. Instrött finns förslag och tankar som förts fram inom vänstern. Men författarnas tro på nationalstaternas roll är klen. Deras centrala budskap är att statssocialismen måste överges.

Den historiska genomgången är värdefull ur den tredje vänsterns synvinkel av många skäl, men man skulle gärna ha sett en mer systematisk analys av teoretiker och aktivister som direkt kan förknippas med en ny tredje vänster. En djupare analys av 1960-talismen, den gröna rörelsen, motståndet mot den nyliberala globaliseringspolitiken och nedväxtidéer skulle ha suttit bra.

Det avslutande kapitlet ”Att bygga global demokrati” innehåller en skiss till ett program och en uppmaning att bilda ett globalt nätverk, där rörelser som bygger vidare på den frihetliga socialismens och vänsterliberalismens traditioner ”samlas i en enda rödgrön röra”.

Den karta över kulturella värderingar som presenteras i samband med programskissen borde stämma till eftertanke. I kartans yttersta nordöstra hörn tronar Sverige, i samma grupp som några andra nordeuropeiska protestantiska länder. Här råder de mest sekulära och rationella värderingarna och här lägger man störst vikt på självförverkligande. I de fattigare delarna av världen är tyngdpunkterna de motsatta: traditionalism och överlevnad. Min tilltro till sociala medier räcker inte till för att vi ska övervinna de här kulturella skillnaderna tillräckligt snabbt för att möta de akuta globala utmaningarna med hjälp av en global demokratisk ordning av det slag som författarna tänker sig.

Mina ursprungliga tankar om den tredje vänstern formulerade jag bland annat i Ny Tids 50-års jubileumsnummer.

I min föreställning om den tredje vänstern ingår tre grundvärden: reell frihet för envar, demokratiska gemenskaper och hållbar utveckling. Reell frihet för envar är den första, radikalt borgerliga, vänsterns ideal i dess mest utvecklade form. Demokratiska gemenskaper är det viktigaste arvet från den andra, socialistiska, vänstern. Hållbar utveckling är ett uttryck för miljömedvetenheten och för solidariteten mellan nationer, mellan generationer liksom mellan människan och andra arter, som ger den tredje vänstern en ny dimension.

Reell frihet för envar kopplade jag i hög grad till en ovillkorlig medborgarinkomst. Basinkomstidén har nu spritts i så gott som hela världen och kan förverkligas även i fattiga länder, men isynnerhet där var robotiseringen slår igenom fullt ut.

Revolutionen inom informations- och kommunikstionsteknologin möjliggör framväxten av hittills otänkbara  demokratiska gemenskaper. Men vi har sett allvarliga bakslag på nationell nivå i form av auktoritär och populistisk nationalism. En orsak är den kapitalistiska globaliseringens baksidor. Populistisk nationalism skadar i sin tur försöken att hitta globala lösningar och stärka demokratin i förhållande till de globala eliterna. Det behövs verkligen en politisk mångfaldig vänsterrörelse av det slag som Lönnroth, Sand och Ljungberg skisserar upp.

Begreppet hållbar utveckling har tyvärr urvattnats och kräver en omformulering som tydligare ifrågasätter den ekonomiska tillväxtens primat. I länder där tillväxten lett till ett överflödssamhälle – och helt enkelt blivit ekonomisk oväxt – krävs det en omställning, som kategoriskt bryter med den första och den andra vänsterns politik. Till hjälp för omställningen kan vi utnyttja såväl liberalen John Stuart Mill som kommunisten Karl Marx. Båda såg kapitalismens kreativa möjligheter, men insåg behovet av en samhällsordning frigjord från ackumulationslogiken.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi

2 kommentarer

Bokförlaget Korpen 18 november, 2017 - 11:30

[…] Jan-Otto Andersson, Ny tid […]

Reply
Bloggåret 2017 präglades av bokutgivning - jimmysand.com 18 juni, 2018 - 08:12

[…] ut att recensera boken var Jan Otto Andersson (som en gång definierade begreppet "den tredje vänstern") i finlandssvenska vänstertidningen Ny […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.