I tisdags kom det tråkiga, men väntade, beskedet att Finska Notisbyråns svenskspråkiga verksamhet upphör från och med årsskiftet. Nedläggningen av FNB:s svenska verksamhet är tragisk ur de anställdas synvinkel, men också ur en historisk synvinkel. FNB har fungerat som en oberoende och genomprofessionell nyhetsleverantör med ett brett helhetsperspektiv – och för nästan samtliga tidningar i Svenskfinland som fönstret mot yttervärlden. Hur den nygrundade nyhetsbyrån SPT kommer att förvalta det arvet återstår att se, men åtminstone i förhandsdiskussionerna har det hetat att den nya aktörens fokus kommer att ligga på Svenskfinland.
Ja, även om de närmast inblandade har varit försiktiga med att dra raka paralleller, så är det klart att den enes död är den andres bröd. Det säger sig självt, som Åbo Underrättelsers Dan Lolax påpekar i tidningen Journalisten, att Svenskfinland inte är stort nog för två nyhetsbyråer. För att SPT skulle kunna existera, måste det nya bolaget förvissa sig om FNB:s undergång.
Såhär långt allt ändå någorlunda gott och väl. Man kan diskutera hur snyggt och etiskt planeringen av den nya nyhetsbyrån, i kombination med nedkörningen av FNB, sköttes, men några egentliga oegentligheter föreligger knappast.
Knepigare är frågan om den nya nyhetsbyråns finansiering, i den mån den kan kallas för en nyhetsbyrå. Den springande punkten är nämligen till vilken grad SPT verkligen är en fristående nyhetsbyrå, och till vilken grad ett försök av HSS Media och KSF Media att komma åt minoritetsspråkstödet för tidningar.
Svenskspråkiga FNB:s problem började 2006, då Yle avslutade samarbetet med nyhetsbyrån. 2008 omformades statsstödet till pressen, så att det allmänna presstödet kanaliserades till partierna som ”informationsstöd”. Samtidigt infördes ett så kallat minoritetsspråkstöd till tidningar, sammanlagt en summa på 500 000 euro. Redan från början 2008 ingicks mellan de finlandssvenska tidningshusen och Folktinget (som rådger de ansvariga ministerierna i frågan) ett kabinettsavtal om att stödet ska kanaliseras till FNB. Följaktligen har FNB under alla år sedan dess fått mellan 400 000 och 450 000 euro av det totala stödet till minoritetstidningar. Vissa år har också Åbo Underrättelser, Ålandstidningen, Nya Åland och diverse svenskspråkiga tidskrifter sökt stödet, men med ett par undantag har dessa ansökningar avslagits.
Åbo Underrättelser sade upp kontraktet med FNB i fjol, och denna höst stod det klart att också HSS Media och KSF Media avslutar samarbetet med nyhetsbyrån. Således skulle FNB nästa år ha stått utan kunder.
En fråga som nu aktualiseras är vad som händer med minoritetsspråkstödet. Det har redan under tidigare år höjts kritiska röster mot att nästan hela stödet utbetalats till FNB.
Enligt förordningen om stöd för tidningspressen kan minoritetsstödet sökas för
a) utgivning av en tidning som utkommer minst en gång i veckan,
b) utgivning av en webbpublikation som uppdateras med nytt material minst tre gånger i veckan, eller
c) svenskspråkig nyhetsproduktion.
Värt att speciellt nämna i sammanhanget är att ett kriterium för tidningarna är att upplagan inte får överstiga 15 000. I klarspråk betyder det här att Svenskfinlands två största dagstidningar Hufvudstadsbladet (upplaga: drygt 30 000) och Vasabladet (upplaga: drygt 19 000) inte uppfyller kriterierna för minoritetsspråkstödet.
SPT ansökte i år om 150 000 euro i minoritetsspråkstöd – men fick bara 40 000. 400 000 beviljades FNB. Det är inte långsökt att tänka sig att SPT räknar med att 2018 överta FNB:s roll som mottagare av lejonparten av minoritetsspråkstödet. Rent formellt uppfyller den nya nyhetsbyrån kriterierna – tack vare att de är väldigt brett formulerade: ”nyhetsproduktion på svenska” är ju vad nyhetsbyrån sysslar med. Men kruxet här är om SPT egentligen är en fristående nyhetsbyrå till något annat än namnet.
Det är ingen hemlighet att nyhetsbyrån har utvecklats av KSF Media och HSS Media. Samarbete mellan tidningshusen har diskuterats en längre tid, utan att man kommit till skott. Det har länge talats om att den lilla svenskspråkiga mediebranschen måste samarbeta mer för överleva, och ur den synvinkeln är nya SPT en mycket välkommen aktör. Men frågan är alltså om vi verkligen kan kalla den för en nyhetsbyrå. I själva verket handlar det ju om att HSS Media och KSF Media poolar sina resurser, och outsourcar arbete som de ändå skulle göra, till en tredje part, som kan göra arbetet billigare än vad de själva kan. Att det är tidigare KSF Media-anställda Anna Back som utsetts till chef för nya SPT, och att Hufvudstadsbladets chefredaktör Susanna Ilmoni varit så intimt inblandad i utvecklingen av och informeringen kring SPT, torde göra det klart att det här är en fråga som framför allt pådrivits av KSF Media. [EDIT: Enligt inside information har KSF Media de facto inte varit så pådrivande i frågan som skenet gör gällande.]
Åbo Underrättelser sitter med i SPT:s styrelse, men enligt en kommentar på ÅU:s webbsida har ÅU ”inte planer på att köpa innehåll från den nya nyhetsbyrån”. Anna Back har också i intervjuer sagt att SPT kommer att ”skräddarsy” sin verksamhet för att betjäna just KSF och HSS Media. Om det alltså är så att SPT i framtiden tar över de 400 000-450 000 euro i minoritetsspråkstöd som tidigare betalats till FNB, betyder det att undervisnings- och kulturministeriet kanaliserar minoritetsspråkstödet, mer eller mindre oavkortat, till Svenskfinlands två största privata mediehus – och det ska poängteras: mediehus som inte uppfyller kriterierna för att själva ansöka om minoritetsspråkstöd. Att mediehusen inte själva är berättigade till stödet poängterar dessutom Patrik Stenvall, nyhetschef på HSS Media och styrelseordförande för SPT Ab, då han ställs mot väggen av Lina Laurent – igen i Journalisten, som förtjänstfullt följt med turerna kring FNB och SPT.
Det ska inte stickas under stol med att Ny Tid har egen ko (eller åtminstone kalv) i diket då det gäller minoritetsspråkstödet. Fram till 2008 utbetalades ett allmänt statligt presstöd. Detta stöd tillföll en rad tidningar som hade svårt att få ekonomin att gå ihop, och med en total summa på över sex miljoner euro i utbetalat stöd, fanns det möjlighet att stöda en bred tidningsflora. Bland annat tidningar som SDP:s Arbetarbladet och Ny Tid (då som veckotidning) fick under denna tid statligt presstöd. 2008 beslöts att presstödet i framtiden skulle kanaliseras till partierna och kallas ”informationsstöd”. Några krav på att de beviljade medlen skulle gå till tidningar fanns inte i kriterierna. Resultatet var att det tidigare presstödet i allt högre grad gick till att täcka partiernas egna informations- och marknadsföringskostnader, och att en stor rad tidningar blev utan statligt stöd. För Ny Tids och Arbetarbladets del betydde slopandet av det allmänna presstödet stora ekonomiska förluster, och var tillsammans med den höjda tidningsmomsen en av orsakerna till att ABL sedermera blev webbtidning.
För att säkerställa minoritetsspråkliga tidningars fortsatta existens, inrättades samtidigt 2008 minoritetsspråkstödet. Ny Tids ex-chefredaktör Peter Lodenius skrev 2009 att den allmänna uppfattningen innan reformen var att det nya stödet skulle kompensera bortfallet av det allmänna presstödet för små svenskspråkiga tidningar: ”Men tji fick de, pengarna gick både 2008 och 2009 dels till FNB:s svenska verksamhet, och därmed till de större svenska, SFP närstående tidningarna och till de båda åländska tidningarna och deras inbördes kapprustning.” (Stödet till Nya Åland var visserligen en engångsföreteelse, såhär med facit i hand.)
Syftet med den här texten är inte att klandra vare sig KSF Media, HSS Media eller SPT. Om de två tidningshusen hittat ett sätt att göra journalistisk billigare utan att tumma på kvaliteten eller journalisternas arbetsförhållanden, är nya SPT en mycket välkommen aktör på det finlandssvenska mediefältet. Att man fiskar efter minoritetsspråksstödet är också alldeles följdriktigt: i dessa tider är det naturligt att mediebolagen vänder på alla stenar för att få ekonomin att gå ihop. Gudarna vet att vi på Ny Tid genom årens lopp har lärt oss att tänja på definitionerna för att försäkra tidskriftens överlevnad.
Det som vi däremot efterlyser är en bredare debatt om minoritetsspråkstödets syfte och användningsändamål. Ska verkligen HBL och VBL, som i sig inte är berättigade till stödet, vara de aktörer som drar den största nyttan av det? I ett allt mer krympande medieklimat, där två stora aktörer har svalt merparten av lokaltidningarna, för att antingen lägga ner dem eller reducera deras utgivning – kan man fråga sig om det verkligen främjar ”mångsidigheten och mångfalden i informationsförmedlingen”, som det heter i förordningen, att låta HSS och KSF Media lägga beslag på minoritetsspråkstödet.
Att SPT får en del av kakan är det knappast någon som hårdnackat motsätter sig. Däremot bör Folktinget och undervisnings- och kulturministeriet senast nu riva upp det gamla kabinettsbeslut som garanterat en ensam aktör monopol på det svenska presstödet. Det finns andra aktörer för vilka ett tillskott på säg 50 000 euro skulle vara snarast revolutionerande. Jag tänker till exempel på Nya Östis, Studentbladet eller varför inte Ny Tid och Arbetarbladet? Löntagaren, som nu är på fallrepet? För att då inte tala om att tidigare nämnda ÅU och Ålandstidningarna skulle vara berättigade till sin andel. Likriktningen i de finlandssvenska medierna är ett reellt problem i dagens läge då så gott som alla tidningars och tidskrifters resurser minskar. Lösningen är ändå knappast att stöda de två största mediehusen då mindre aktörer knuffas allt längre ut i marginalen. En verklig mångsidighet i det offentliga samtalet kräver fler röster, inte färre.
Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör
EDIT 10.11. kl. 12.17: Lade till en rad om KSF Medias roll som initiativtagare.
