”Verkligheten var inte viktig för oss.”

László Krasznahorkai, Budapest, februari 2015

Ny Tid publicerar ett utdrag ur den svenska författaren Cecilia Hanssons intervjubok ”Hopplöst, men inte allvarligt – konst och politik i Centraleuropa”. Hansson samtalar med den ungerska författaren László Krasznahorkai om författarskap och politik och hans upplevelse av dubbelt svek före och efter östblockets fall.

Utanför fönstret på Café Astoria hänger en stor reklamskylt med ordet NUDE skrivet i versaler. Reklamen är för ett stort klädmärke och beskriver exakt hur jag känner mig. Ungerskan är helt ogenomtränglig för en som bara kan indoeuropeiska språk. Sorlet på kaféet säger mig ingenting, men påminner om min barndoms sommarbesök i Tornedalen, när alla pratade meänkieli utom jag. Med meningen ”Har ni laktosfri mjölk?” inprogrammerad i telefonen är jag turist på riktigt – utanför vad som egentligen sker. Just känslan av isolering är annars något som ofta nämns i sammanhanget Ungern, men omvänt. Isolering är även ett tema i Turinhästen, en långfilm i svartvitt från 2011, där handlingen utgörs av en äldre man och en yngre kvinna – kanske far och dotter – som kämpar mot en storm, instängda i sin stuga. Ute viner vinden, de äter en potatis var vid varje måltid och stretar med vardagsbestyren. Allt detta till en dovt molande, repetitativ domedagsmusik.

Filmen speglar den ungerska melankolin och att vara dömd att befinna sig på samma plats. Självklart går de båda huvudpersonerna under på slutet, och även om det låter enahanda så är det suggestivt. Manuset är skrivet av László Krasznahorkai och filmen regisserad av Ungerns mest namnkunnige filmare, Béla Tarr. Filmen känns som en otäck föraning. Som om depressionen, meningslösheten och det diffusa men påtagliga hotet sa något essentiellt om vår tid.

László Krasznahorkai kommer in på Astoria utan att jag märker det. Han rör sig diskret, nästan som en skugga. Berättar att han bor en halvtimme utanför Budapest och har åkt in enkom för att träffa mig. Rösten är mjukt viskande, blicken kombinerar stort allvar med humor och ödmjukhet, som hos en som genomskådat världen. När jag frågar hur det är att vara författare under den rådande politiska situationen i Ungern idag, svarar han:

”Om man är en svensk eller ungersk författare är sekundärt. Först och främst är man författare – oavsett vilket land man kommer ifrån.”

Sedan börjar han berätta om den region, det ”ingenmansland”, i östra Ungern där han är uppvuxen.

László Krasznahorkai föddes 1954 i Gyula, i sydöstra Ungern. Han debuterade 1985 med romanen Sátántangó (Satantango). Romanen utspelar sig under några få dagar, när det ständigt regnar. Scenen är ett slags postapokalyptiskt landskap, en liten by, där ett tiotal invånare lämnats åt sitt öde. Alla samhällsfunktioner är nedlagda, det enda som finns kvar är en krog. Där super man, dansar och väntar på räddningen – en messiansk frälsargestalt eller om det är djävulen som ska komma? Efter debuten har László Krasznahorkai skrivit dryga tiotalet romaner samt novellsamlingar och essäer. Hans romaner är krävande läsning: meningarna är långa, tematiken ofta invecklad – flera stämmor och trådar vävs samtidigt – och det kroppsligt köttiga är starkt närvarande. Böckerna har kallats för postmoderna, dystopiska och melankoliska. I Az ellenállás melankóliája (Motståndet melankoli, 1989) utspelar sig handlingen i en liten ungersk stad, där en rad märkliga händelser inträffar. Vattentornet börjar svaja, den katolska kyrkans klocka slutar ljuda och bil- och busstrafiken upphör. Undergångsstämningen är påtaglig och människorna nedstämda. En känsla av underliggande kaos breder ut sig. Dessutom anländer en underlig och hotfull cirkus till staden. Flera av László Krasznahorkais romaner har filmatiserats av regissören Béla Tarr.

– Det finns en fantastisk polsk författare som heter Andrzej Stasiuk. Han har skrivit underbara böcker om ingenmanslandet som ligger i de östra delarna av den här kontinenten. De baltiska länderna, före detta Östtyskland, östra Polen, östra Slovakien, östra Ungern, Belarus, västra Ukraina och Rumänien. Det här är en annan värld och östra Ungern är en del av den, som regionerna Szabolcs-Szatmár-Bereg, Borsod-Abaúj- Zemplén, Hajdú-Bihar och Békés, som jag kommer ifrån.

Tiden går långsammare här, den är nästan tidlös. Det spelar inte så stor roll vad man gör. Tyvärr spelar det heller ingen roll om någonting händer nu, eller om det hände för hundra år sedan. Människornas relationer har inte, och kan inte, förändras. Fattigdomen är fruktansvärd. Livet pågår utanför tiden och de officiella gränserna spelar ingen roll. Den verkliga gränsen finns någon annanstans.

Varför förändras ingenting just här?

– Jag vet inte. Sanningen är inte så enkel. Människor lever under förtryck och ingen vet vad förtrycket handlar om. Ingen har någon aning om vem som bestämde att dessa människor skulle ha ett sådant liv. Varje stor fråga är bara nonsens. Varför saker var som de var, hur länge och varför.

Är det en inspirationskälla för dig?

– Inspiration? Nej. Det är en anledning att begå självmord.

Jag kommer från norra Sverige, där är det mörkt vintrarna igenom och stundtals deprimerande, så jag kan förstå vad du menar. Det är många som flyttar därifrån.

– I den meningen är det en stor inspirationskälla, men bara för att fly, och för att säga: ”Nej tack, jag har fått nog av den här platsen!” Fattigdomen, och en alldeles bestialisk kultur där inget annat än fysisk styrka värderas. Har du någonsin varit i östra Ungern? Det finns så många fattiga byar där. Även om man bara tillbringar några timmar där känner man att någonting måste göras. Och sedan kommer man tillbaka till Stockholm eller Rom, känner: ”Jag måste göra någonting.” Men vad kan man göra? Det är inte möjligt att hjälpa, inte på ett praktiskt sätt. Det enda man skulle kunna göra är att ljuga för dem som bor där och säga att man är en profet, för det är det enda de vill ha. Naturligtvis vet de att det inte finns några profeter, men de behöver dem, därför vill de tro på dem. De är inte dumma, de tänker. Och de har en väldigt tydlig bild av vilka vi är.

/…/

Om apokalypsen

Hur hänger dina apokalyptiska teman ihop med buddhismen?

– Till vardags används ordet apokalyps endast i mycket negativa sammanhang. Men det betyder egentligen någonting annat. Det handlar om gnosis, den yttersta domen. De första tjugo åren av mitt liv levde jag i en helt annan värld, i det kommunistiska Ungern, mycket långt från Budapest. Människorna där drömde om att någon gång i sitt liv få åka till Budapest. Det som Moskva symboliserade för Tjechov, det var Budapest för oss. Torsdagar var inte annorlunda än fredagar och lördagar. Det var ett tidlöst samhälle, och kritikerna sa ofta att mina verk från den tiden, Satantango och Motståndets melankoli, förhärligade apokalypsen. Under det mycket långa, händelselösa, passiva livet förlorade vi nästan allt. Vi ville knappt göra någonting annat än att supa. Och att supa mer. Det var det enda alternativet som fanns. Det var en konstant anspänning att leva detta stillastående liv. Jag kunde känna det som om jag inte befann mig i en specifik historisk situation, utan att det här var livet självt.

När man skulle skriva om den här situationen, eller göra en film, så kom resultatet inte att handla om ett specifikt kommunistiskt land, utan om mänskligheten. Det var ett stort avstånd mellan oss och andra konstnärer i världen. Verkligheten och konkreta situationer var inte viktiga för oss. Vi avskydde fakta och allt runt omkring oss – det tidlösa ingentinget, den hopplösa framtiden och oss själva. I den här apokalyptiska stämningen, i den anspänningen, var det kanske bara jag – och Béla Tarr – som kunde skapa bilder och meningar som kunde ge en bild av det rådande mentala tillståndet. När jag sedan kom till väst, till den fria världen, på 1980- talet ville mina läsare alltid höra vilka hemska saker jag kunde berätta från det kommunistiska Ungern. Det var nästan lite obehagligt, jag tänkte: ”Men jag vet ingenting om det kommunistiska Ungern!”

Hur var det när du gjorde din första resa till väst?

– Det var inte lätt för mig att få det blå passet som var en förutsättning för att kunna resa. Jag var nästan trettio år gammal, och innan resan förhördes jag av polisen om vad jag hade sagt om Ungern. De var väldigt aggressiva. Men jag var inte rädd, det var 1986 och jag kunde inte tänka mig att de skulle kunna skada mig. Det var så löjligt, hela systemet. I slutet av förhöret frågade jag en av poliserna: ”Tror du verkligen att jag, som är författare och arbetar med att försöka skapa vackra meningar, skulle kunna skriva om så hemska människor som du?”

När vi sedan kom till den så kallade fria världen, Västeuropa eller USA, var besvikelsen enorm. Vi hade byggt upp helt irrationella förväntningar. Så i själva verket förlorade vi allting två gånger. Först på grund av kommunismen, och sedan när vi förlorade våra illusioner, önskningar och hopp. Efter det har vi befunnit oss i ett ingenmansland. Det var kanske inte så för alla, men för mig. Men det är inte ett identitetsproblem. Jag var ett med mig själv även under kommunismen, jag är inte någon svag person. Jag hade inte samma problem som till exempel Sándor Tar. En fantastisk författare som också var angivare. Han led sådana kval, eftersom han uppfattade sig själv som ett moraliskt misslyckande. Och efter att Berlinmuren fallit och det politiska systemet bytts ut led han ännu mer, för han kunde inte hitta ett sätt att tala om sitt förflutna. Det var en väldigt jobbig tid för honom, han förlorade på sätt och vis sig själv. Han hade alltid levt under mycket svåra villkor, men efter systemskiftet var hans liv fruktansvärt och han mer eller mindre tog livet av sig, om än inte fysiskt. Hans situation var helt annorlunda från min. Jag var helt avskild från den politiska, antikommunistiska rörelsen. I Ungern fanns det ingen opposition. Några intellektuella, en försvinnande liten del av samhället, var otroligt modiga och kämpade mot kommunismen. Men de var en minoritet, och det var inte deras kamp som gav oss frihet.

Du säger: ”Vi förlorade allting två gånger” och syftar på kommunismen och det förlorade hoppet när det inte blev som ni tänkt er efter kommunismens fall. Tycker du att Ungern har förlorat allt ännu en gång, sedan Fidesz kom till makten?

– En sak är väldigt viktig: människor i Ungern älskar att säga att det inte var de, utan omständigheterna. Men i själva verket är vi själva anledningen till vår fruktansvärda historia, till den apokalyptiska historien och att vi förlorat allt två gånger. Och det här är faktiskt en fråga: Vilken sorts typ är ungraren?

Vad skulle du själv säga?

– Han – inte hon – ljuger varje dag inför sig själv. Han är för slö för att göra någonting i syfte att hjälpa sig själv. Det är väldigt typiskt. Säg att en amerikansk man befinner sig i en ofördelaktig situation. Han skulle försöka göra någonting åt saken. Men inte en ungrare. De som bor i små byar sitter på puben och klagar hela dagarna: ”Allt är så hemskt. Läget är hopplöst!” Sedan beställer de in ytterligare något att dricka. Jag vet inte varför det är så. Men en orsak är definitivt bekvämlighet. Även om situationen är dålig tycker man att det inte finns någonting att göra åt det. Det finns ett talesätt: ”En sann ungrare njuter av att vara ledsen.” Dessutom kan ungrare inte riktigt fira och är inkapabla att njuta av framgångar. Att vara ungrare är ett formfel. Det är som i Österrike, fast värre.

– Österrike är ett annat galet land. Jag tror på vartenda ord Thomas Bernhard har skrivit. Men Ungern är mycket annorlunda jämfört med Österrike.

Hur menar du?

– Genom historien har ungrarna inte kunnat hitta rätt form för någonting. De ville hitta en form för glädje, sorg, för varje känslomässig situation, men de kunde inte hitta rätt form för sig själva. Jag brukar säga att Ungern inte är ett land, det är ett symtom eller en sjukdom. Den här ungraren som inte kunde hitta rätt form för sig själv och sitt liv – det är därför det är så viktigt för honom att ljuga.

Känner du att du har hittat rätt form för att uttrycka dig själv som författare?

– Som ungrare kunde jag inte hitta en form. Men som en ungersk författare fann jag en, med hjälp av ett trick. Och det går ut på att jag försöker att inte handskas direkt med mina egna problem, utan bara syssla med karaktärer som har de problemen. På så vis kan jag bygga en bro och lösa problemet.

/…/

Ungerskan och livet i Berlin

Ungerskan får mig att tänka på meänkieli. Min mamma är från Tornedalen, där språket talas. Ungerskan tar mig tillbaka dit och till mina somrar som barn. Det är som om en film rullades upp för mig när jag hör det ungerska språket. Och apropå film, hur kom det sig att du började arbeta med Béla Tarr?

– Det var tvärtom; Béla Tarr ville göra film av mina böcker. Jag gillade inte film särskilt mycket, och definitivt inte filmmakare. Jag tyckte att de var helt outhärdliga, och den känslan har egentligen inte ändrats. Men Béla Tarr var djupt berörd av min första bok, Satantango, och sökte upp mig. Jag försökte komma undan, men lyckades inte – om Béla vill någonting är det bäst att lyda. Efter ett tag gick jag med på att göra en film, på villkoret att vi skulle göra den tillsammans. Jag hade så många fördomar gentemot filmskapare. Jag hade valt att leva på samhällets botten, med de allra fattigaste. Jag var tvungen att flytta ofta, för den ungerska militären var ute efter mig. Tack och lov var militärbyråkratin så långsam och slö att det var lätt att undkomma genom att byta plats och jobb ofta.

Ville de att du skulle göra militärtjänst?

– Ja, men jag ville inte det. Jag hade bara behövt göra elva månaders militärtjänst eftersom jag hade blivit antagen till universitetet. Men så fort man tagit examen var man tvungen att gå tillbaka och tjänstgöra mycket längre. De elva månaderna var väldigt svåra för mig. Jag var mer eller mindre ett barn. Ena stunden hängde jag min mamma i kjolarna och nästa minut var jag i militären. Det var fruktansvärt. Och det ville jag förstås inte återuppleva.

Jag befann mig mycket långt borta från den intellektuella miljön, var en revoltör. Jag ville sälla mig till Dostojevskij, Tolstoj, Faulkner och Kafka. Därför ville jag inte vara i kontakt med intellektuella.

Men Kafka var väl en intellektuell? Och Dostojevskij?

– Inte i mina ögon.

Hur menar du?

– Under kommunismen hade vi alla samma svårigheter. Det fanns ett enormt avstånd mellan de mycket fattiga arbetarna och de intellektuella i Budapest. På 1970- och 80-talet skulle jag aldrig ha drömt om att få tillträde till en restaurang som Astoria, där vi sitter nu. Mina kläder var i så dåligt skick att de aldrig hade släppt in mig. Jag hade bara en vän i de litterära kretsarna i slutet av 1980- talet, Miklós Mészöly. Han var en äldre författare, något av en landsfader, på den oppositionella sidan förstås. Han var övertygad om att jag skulle begå självmord om jag stannade i Ungern och försökte hitta ett sätt för mig att lämna landet. Han hjälpte mig ut ur helvetet. Jag tillbringade ett år i Berlin och det förändrade mitt liv i grunden. Jag hittade ett sammanhang där. När jag kom tillbaka till Ungern hade allt förändrats.

/…/

Var bor du i Berlin?

– I Neukölln.

Åh, den hippaste stadsdelen.

– Inte där jag bor. Där är det smutsigt, kriminellt och farligt. Det är den bästa plats som jag bott på. Jag har aldrig mått så bra. Men det hippa kryper allt närmare. Jag gillar inte de nyrika människorna i Berlin och det liv de lever. Idag finns det turister i Kreuzberg och Neukölln, områden som brukade vara till för konstnärer. Berlin har blivit Europas viktigaste centrum för nöjesliv, det handlar inte längre om konst. Halva den danska konstscenen bor i Berlin, inte för att de vill göra konst, utan för att de vill sälja den. Det är en enorm skillnad. Men jag är en utlänning i Berlin, och vill inte heller känna mig som en riktig berlinare. Jag är en främling och det är okej. Mitt privatliv är mycket lågmält. Jag träffar så många människor att det räcker.

När jag kan så väljer jag alltid ensamheten. N

Text: Cecilia Hansson
Foto: Hartwig Klappert

Cecilia Hansson: 
Hopplöst, men inte
allvarligt – konst och politik i Centraleuropa.
Natur & Kultur, 2017.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *