Att införa nytt och behålla gammalt

I en dröm drog jag en gång på två dragkärror. Den ena var en gammaldags sak i porslin med sirliga dekorationer, den andra en hypermodern konstruktion i lättmetall med mängder av rörliga delar. Ingendera var till hjälp för att frakta det jag hade med mig, den ena för opraktisk och skör, den andra för avancerad.

Drömmen flöt upp när jag reflekterade över en japansk företeelse som både förbryllar och förtjuser mig. Till skillnad från vad jag tror att de flesta här tror avskaffar man där inte gammalt när man inför nytt. Särskilt här i Norden (misstänker jag) är vi snabba med att slänga det vi ser som uttjänt och förlegat, för att i stället införa luft och ljus och det allra senaste inom teknologi och forskning. I Japan låter man däremot, som det förefaller ganska bekymmerslöst, gammalt samexistera med nytt, som två (eller flera) parallella eller mer eller mindre sammanvävt. Det gäller religionen där den inhemska animistiska folktron shinto bestått genom århundradena vid sidan av buddhismen. Olika former av synkretism har också vuxit fram. På 500-talet kom med buddhismen också de kinesiska skrivtecknen till Japan. De var inte särskilt väl lämpade att skriva japanska med så man utvecklade till och med två olika inhemska stavelsealfabet. Alla tre alfabet används fortfarande, huller om buller, och idag också det västerländska alfabetet, till exempel på datorernas tangentbord. Det ger den skrivna japanskan en sällsynt rörlighet men innebär också att startsträckan för den som vill lära sig språket blir lång – efter några års ansträngningar är jag fortfarande inne på den.

Också i den japanska vardagen tillåts gammalt leva kvar fast nytt kommer in. Såhär går det till exempel till när man åker buss i Kyoto: utan att betala stiger man på genom mittdörren. Längst fram i bussen finns en elektronisk tavla där biljettpriset anges, det är oftast 230 yen (ungefär 2 euro). Exakt den summan ska man sedan droppa i en behållare vid chauffören när man stiger av.

Men om man inte har några slantar då? Då växlar man förstås i sedelväxlaren som också finns längst fram i bussen!

Man kan förstås använda elektroniska betalkort i stället, men det verkar främst turister som jag föredra. De flesta Kyotobor verkar tycka att det är bara trivsamt att sitta och klirra med mynten medan kön sniglar sig ut ur den (ofta) stekheta bussen.

På liknande sätt lever den gamla japanska kulturen kvar i dagens samhälle, både som bevarad och i nya former. Yamanba är, enligt legenden, en monstruös bergshäxa som föder mängder av barn bara för att sedan äta upp dem. Om henne handlar ett fascinerande No-skådespel från 1400-talet som uppförs ännu idag.

Men om du googlar på Yamanba (och det föreslår jag att du gör) är det framför allt foton av brunbrända tonårsflickor med väldiga blekta, tuperade hårmanar och massor vitt smink kring ögonen och läpparna du får se. De kröp fram bland skyskraporna i Shibuya på 1990-talet och ser inte heller helt ofarliga ut.

Henrika Ringbom
är författare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *