Juha Hurme stängde av telefonen i tre månader

Den Finlandiaprisbelönta författaren och regissören Juha Hurme struntar i om det stormar kring hans uttalanden i medierna, som efter hans uppmärksammade Finlandiapristal. Idioterna må bli upprörda, resonerar han, och promenerar likt Snusmumriken ut i naturen. Ny Tid fick en pratstund med den medieskygga kulturpersonligheten inför premiären av teaterpjäsen Marat/Sade.

Ensam utanför Teater Universum i Rödbergen står Juha Hurme, 59, som både är författare och regissör. På huvudet har han en beige keps och i mungipan en cigarett. Det blir bara en kort rökpaus och när det sista blosset är avklarat går han med raska steg tillbaka till sin ensemble. Det är en del bitar som ska på plats innan pjäsen Marat/Sade, som görs i samarbete med Klockriketeatern och Teater Mestola, har premiär den tjugonde oktober.

– Det här har varit en gammal kyrka, säger Hurme när vi går upp för trapporna mot teaterensemblen.

Han får ny energi när han återvänder till skådespelarna som väntat i kyrkfönstrens sken. Utrymmet har en högtidlig känsla. Men det är ingen typisk gudstjänst som snart spelas upp framför regissör Hurme. Förvisso finns här både körsång och en man i prästrock som på sitt eget vis predikar. Men pjäsen av Peter Weiss utspelar sig trots dagens miljö inte i en kyrka, utan på ett mentalsjukhus. Det framgår också tydligt i pjäsens fullständiga titel Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade.

När skådespelarna går in i sina karaktärer går Juha Hurme runt bland dem. Hans regianvisningar sker på svenska och endast några få finska ord smyger sig in. Hurme menar att det är utmanande att sköta arbetet på svenska men det är en utmaning som han likväl tycker mycket om.

Stundtals befinner han sig på en stol mitt på scenen, stundtals i den mörka förgrunden, dit ljus från varken kyrkfönster eller strålkastare når. Men i mörkret syns hans ansiktsuttryck som långsamt förändras från fokuserat till roat. Till slut skrattar han nöjt. Han avslutar med att säga att det varit en bra dag och att de alla ska ses på nytt i morgon.

Skådespelarna byter om till civila kläder i rummet bredvid. Hurme tar en ny rökpaus innan intervjun kan fortsätta. Det blir inga långa, sollapande pauser för en man som också har många andra projekt på gång.

Fem jobb

– Jag håller på att skriva en bok och en pjäs. Sedan översätter jag en annan bok och regisserar Marat/Sade. Jag har fyra jobb, eller fem förresten… Jag spelar också en roll på Teater Jurkka, säger Hurme.

Han bor i både Helsingfors och Tammerfors. Trots sitt pendlande och mångsysslande menar Hurme att det går att få tid över till att ligga på soffan, eftersom alla jobb inte är så brådskande.

– Oftast gör jag ju ingenting. Dygnet har många timmar, säger han och ler.

Att ha flera projekt hjälper honom också att hitta inspiration.

– När jag regisserar så tänker jag inte på boken jag håller på att skriva. Det är väldigt bra att jag också gör något annat. När jag kommer hem och skriver har jag fräscha tankar, säger han.

Insisterar på svenska

Det är fjärde gången som Juha Hurme jobbar inom teatern på svenska. När finlandssvenskar talar med en finne som inte har svenska som modersmål sker det att de snabbt byter till finska. Men här vill Hurme inte att det ska hända.

– Vi har bestämt att vi ska tala svenska så mycket som möjligt. Det är bara jag som får byta till finska om jag inte kan uttrycka en viss sak på svenska. Men skådisarna talar svenska och det är en fördel för mig. Det är krävande men jag njuter av det, säger han.

När Juha Hurmes första roman kom ut hade han fyllt 47 år. Förutom två år inom hemtjänsten i Stockholm hade hela hans yrkesliv kretsat kring teatern. Författarskapet har också inneburit en bättre balans mellan den individuella skrivprocessen och det mer sociala arbetet som regissör, menar han.

– Här kan jag diskutera och vara med människor. Sedan går jag hem och kan vara ensam i mitt arbete. Det är en perfekt balans, säger han.

Tyngsta perioden bakom

I dag är Juha Hurme både prisbelönt och trivs med livet. Den tyngsta perioden i livet har han bakom sig. År 2009 drabbades nämligen Hurme av en psykos och lade in sig själv på mentalsjukhus, vilket han också skrivit och pratat om.

– Min psykos hade mycket att göra med att jag lärde mig ljuga i ung ålder. Jag ljög för mina föräldrar för de hade dött av sorg om de vetat hur jag tänkte på riktigt.

När han började må bättre insåg han vad som gjort att han mått dåligt. Att inte tala om sina tankar och hur han mådde var en del av problemet.

– Jag förstod att jag inte kunde fortsätta med det. Jag ville berätta för alla att jag varit på ett mentalsjukhus. Jag kunde inte gömma den saken också, säger Hurme.

Han ringde till sin arbetsgivare och skrev boken Hullu (Galen). Boken var ett sätt att bearbeta det han varit med om.

– Det har varit så lätt att leva efter det. Det är förstås en av livets paradoxer. Den värsta och svåraste perioden i mitt liv blev en succéroman, säger han och skrattar till.

Det var inget kalkylerat, menar han och säger också att boken snart kommer ut på tyska.
–  Man kan säga att det är min Gökboet. Det går att översätta den boken. Den kan vara viktig i Tyskland. Mycket viktigare än Niemi, som berättar historier om Finland, säger han.

Stängde av sin mobil i tre månader efter Finlandiapriset

Med boken Niemi (Udden) blev Juha Hurme Finlandiapristagare. Det som han främst uppskattar är att Niemi gjort att människor också läser hans tidigare böcker. Hurme uppskattade också erkännandet men tycker inte att hans karriär förändrats nämnvärt.

– Finlandiapriset är ett stort pris. Om man vill kan man surfa på det där men det ville jag inte alls. Jag stängde av telefonen i tre månader och har inte gett många intervjuer. Det är hemskt sällan jag gör det, säger Hurme.

Han ville inte bli störd och med mobilen avstängd fick livet fortsätta. Hurme är varken sociala medier–konnässör eller sugen på kändisskapet.

– För mig är det viktigt att ingen känner igen mig på gatan. Så är det också. Ingen känner igen mig i Helsingfors eller i Tammerfors. Det är perfekt, jag vill inte vara någon kändis, säger han.

Hurme tar upp sin telefon ur fickan. Det är en gammal Nokia med stora knappar. Den har aldrig snapchattat eller besökt Facebook.

– Den är 20 år gammal och funkar mycket bra. Jag är inte alls på sociala medier. Mina barn och min hustru är där och det är helt okej. Det är inte något för mig. Jag läser bara gamla böcker. Det är mitt liv, utbrister han glatt.

Överraskad av uppståndelsen

Juha Hurme höll halva sitt Finlandia-tacktal på svenska och halva på finska. Redan det hade varit nog för att uppröra vissa personer, men till råga på allt vände han sig till slut till dem som inte förstod den svenska delen, och utbrast: ”Opetelkaa ruotsia, juntit! Maailmankuvanne avautuu kummasti.”, alltså fritt översatt: ”Lär er svenska, bonnläppar! Er världsbild öppnar sig förunderligt.”

– Talet var skojigt. Visst menade jag det jag sade. Finlandssvensk litteratur har lärt mig mycket. Jag ville tacka finlandssvenska författare som Diktonius, Södergran, Björling och Schildt. De har varit viktiga för mig.

Han menar att han talade till de författare och journalister som var på plats och att det var menat som en skojig grej för dem. Talet har både hyllats och sågats. En av de som inte var allt för nöjd var kulturminister Sampo Terho från De blå, alltså tidigare Sannfinländarna.

– Jag tänkte att ingen skulle kunna bli förbannad, men alla blev! Det var perfekt för de som är idioter visade det – och den främsta idioten var Sampo Terho. Han avslöjade att han är en idiot och att han hatar det svenska språket, säger Juha Hurme.

Med telefonen avstängd och utan något konto i de sociala medierna lyckades Hurme undvika det hat som annars kunde ha riktats mot honom. Han kände sig trygg.

– Man fortsatte tala om det i medierna men jag behövde inte vara med. Det kändes helt okej. Jag blev tillfrågad att tala ut i tv om det här, till och med i Sverige, men jag stannade hemma och det var klokt, säger han.

När han tryckte igång sin telefon hade hetsen lagt sig. Juha Hurme försvinner inte bara från telefonen under långa perioder. Han trivs bäst i naturen och gärna helt för sig själv. Tankarna går till Snusmumriken som kommer och går lite som han vill och trivs bra sitt eget sällskap.

– Jag har ofta tillbringat hundra dagar om året i tält i naturen. Det är inte heller första gången någon kallar mig Snusmumriken … Det sker nog varannan dag. Jag har gett upp. Om alla tycker det, så får jag vara stolt över det, skrattar han.

Att kunna försvinna in i skogen, stänga av sin telefon och inte finnas på sociala medier kan vara nyttigt för någon som ofta tar ställning i kontroversiella frågor. Hurme har bland annat talat om mental ohälsa och minoritetsspråk. Han är uttalad feminist. Men provokation är aldrig  självändamål.

– Jag måste tala om viktiga saker och ta ansvar. Förtryck mot minoriteter är ett problem och därför är jag tvungen att provocera. Det gör jag inte för min karriär eller för att jag söker provokation. Det är en etisk fråga.

Ser sin framtid i skogen

Om ett par år ska Hurme pensioneras. Då ser han fram emot att tillbringa ännu mer tid i naturen.

– Jag kan tänka mig att flytta till skogen på heltid. Jag vill vara där så mycket det går, säger han.

I en tid då många sällan får vara ensamma ser Hurme ett värde i egentiden i naturen.

– Jag gillar det för det finns inga människor där. Det finns inte heller några journalister. Därför är det så skönt. Vi är så många människor på den här planeten och det finns få platser där man kan vara utan att se människor och asfalt. Det är viktigt att se hur det kunde vara om inte allt var uppbyggt, säger han.

Att en finländare tycker om naturen är förstås inte ovanligt, även om det är få som hänger sig åt vildmarkslivet så intensivt som Hurme. Han tror att det kan leda till många nya insikter.

– När jag är ensam i skogen hittar jag språket på nytt. Man förstår också hur viktiga andra människor är. Det är därför jag vandrar där – det är så härligt att komma hem igen och träffa dem man älskar. Man glömmer det mycket lätt om man bara stannar hemma. Det är mycket hälsosamt att vandra lite och vara ensam. Man kan komma ihåg hur skönt det är att längta efter någon. N

Text & foto Marcus Carlsten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *