Etikettarkiv: bildkonst

Slaget om de nakna brösten

Vissa må klassa det som ett typiskt i-landsproblem, men följer man ens med ett öga med konstdiskussionen i Finland kan man inte ha undgått den senaste medieuppståndelsen kring Akseli Gallen-Kallelas Aino-triptyk på konstmuseet Ateneum. Tack vare sensationslysten medierapportering och en metoo-kritik som helt har gått i spinn, har det mest blivit hysteriskt skrik på nätet, men gräver man lite djupare, så hittar man en mångbottnad och intressant konstanalytisk diskussion i bottnen.

Det hela började i slutet av förra året då en adress överlämnades till Metropolitan-museet i New York, där det krävdes att en målning av Balthus skulle hängas om i en annan kontext. Målningen, som föreställer en ung flicka i en sexuellt utmanande posé, ansågs i sin nuvarande kontext ”romantisera voyeurism och objektifiering av barn”. Museet vägrade ge efter för kraven.

Denna händelse väckte föga uppmärksamhet på våra breddgrader, men diskussionen landade i Norden i början av januari, då ett konstmuseum i Manchester valde att temporärt plocka ner John William Waterhouses målning Hylas och nymferna från 1896. Tavlan föreställer en scen ur den grekiska mytologin där ynglingen Hylas förförs av unga, nakna nymfer vid en sjö, och tavlan hängde i utställningshelheten ”The Pursuit of Beauty”. Enligt museet ville man ta ner tavlan för att skapa en debatt om hur kvinnor framställs i konsten, och man uppmanade besökare att lämna post-it-lappar med kommentarer på väggen där tavlan funnits. Det hela var ett medvetet publicitetsstunt, och nedtagningen av tavlan filmades dessutom för händelsen skulle ingå i ett annat konstprojekt. Medierna nappade naturligtvis genast på, och debattstormen om att ”feminismen och metoo nu verkligen har gått för långt” var den lika nedslående som självklara följden. Bara en vecka senare vek museet ner sig för debattstormen och återbördade tavlan till sin ursprungliga plats.

Uppståndelsen i samband med Waterhouses målning fick Ateneums chef Susanna Pettersson att skriva en reflekterande bloggessä där hon skrev att hon under de senaste åren ”då och då” blivit tillfrågad om Aino-triptyken verkligen förtjänar sin plats som centralt verk i museets Kalevala-utställning, men konstaterade att Ateneum inte kommer att flytta på verket.

Då tog det hus i helvete, och medierna rubricerade att metoo-aktivister ”krävt” att tavlan skulle tas ner, men att Ateneum vägrar vika sig för påtryckningar, och sedan var det naturligtvis dags för nästa runda av upprördhet på sociala medier om att ”feminismen och metoo nu verkligen har gått för långt”. Det hjälpte inte heller att Pettersson i en intervju i Helsingin Sanomat sade att hon inte fått något som helst krav på att tavlan skulle tas ner som direkt skulle vara kopplat till metoo-diskussionen. ”Metoo-kampanjen har nu verkligen spårat ur”, kommenterade trots det flera av mina bekanta på Facebook.

Att diskussionen blivit inflammerad är ingen överraskning, här kombineras ett antal eldfängda ämnen: metoo, feminism, konsttolkning och klickjournalistik. Att den finländska debatten spårat ur kan till stor del skyllas på medierna, som i sensationslysten iver skapat ett gräl där ett sådant inte existerar. Som tidigare nämnts finns det ingen ”metoo-kampanj” som har krävt att tavlan ska tas ned, och det är överlag missvisande att tala om att ”metoo-kampanjen” kräver det ena eller det andra, eftersom det inte är en rörelse som har någon ledning, något manifest eller några officiella talespersoner. Bara för att någon taggar ett inlägg med #metoo betyder det inte att någon kampanj kräver nånting. Det finns feminister som anser att tavlan inte borde ställas ut, men de torde vara relativt få till antalet. Även om någon av dem i offentligheten aktivt skulle kräva att tavlan bränns och att Gallen-Kallela svartlistas, betyder det inte att det har något med metoo-kampanjen att göra – det är en social rörelse vars syfte är att uppmärksamma sexuella övergrepp, inte en konstpolitisk gerillagrupp.

Att frågor som handlar om hur kvinnor framställs i offentliga sammanhang nu uppmärksammas i medierna på bred front har däremot att göra med metoo, eftersom det är ett hett samtalsämne. Men kritiken mot objektifiering och sexualisering av kvinnor inom konst och kultur har pågått betydligt längre än så. Skillnaden är att tidigare har ganska få lyssnat till den diskussionen, och den har fått väldigt begränsat utrymme i medierna.

Det uttryckliga syftet med att lyfta ner Hylas och nymferna i Manchester var att skapa debatt, och antagligen även ett smart drag av museet för att få mediesynlighet och skruva upp intresset för kommande utställningar – museet har tillkännagett att en serie utställningar och projekt i framtiden kommer att ta avstamp i den här diskussionen. Antagligen visste också Susanna Pettersson precis vilket genomslag hennes blogginlägg skulle ha, och nu förs diskussionen också i Finland.

Utanför den värsta sensationalismen på kvällstidningarnas sidor och i sociala medier, har det lyckligtvis också förts en del intelligenta samtal om konsthistoria, kanonisering, och om omdanande av genusattityder inom konsten. Slutar man också att jämra sig över feminazis och metoo-hysteri finns det faktiskt väldigt intressanta spår att spinna vidare på, om man uppskattar konstanalys.

I fråga om Hylas och nymferna är det många som kommit med invändningen att verket ju i själva verket framställer kvinnorna som den aktiva parten – det är nymferna som förför Hylas, till skillnad från Aino-triptyken där Väinämöinen försöker överfalla den nakna Aino. Vissa har också framhållit att tavlorna bör ses i sin historiska kontext. Den europeiska konsttraditionen (och samhället i stort) under slutet av 1800-talet präglades av en puritansk pietetskultur där sexualitet, och framför allt kvinnlig sådan, undertrycktes, osynliggjordes och bestraffades. Undantag tilläts ändå inom konsten, eftersom konst betraktades som högkultur. Konsten var ett av de få medium där nakenhet och sex inte var tabu, speciellt om motiven för tavlorna och konsten kunde rättfärdigas genom historia eller mytologi. Via denna nakenhet kunde konstnärerna således utmana den rådande konservativa traditionen, och i Waterhouses fall visa kvinnor som aktiva sexuella aktörer, snarare än som de passiva och icke-sexuella objekt som tidens patriarkala kultur ville framställda dem som. Att nu ”censurera” verken skulle enligt vissa debattörer vara att återgå till en viktoriansk puritanismtradition.

Å andra sidan, menar andra, är det just konsten som högkultur som i århundraden reproducerat en sexualiserad och objektifierad bild av kvinnan. Genom konsthistorien har romantiserade avbildningar av passiva, nakna kvinnor fungerat som ett slags mjukporr för den manliga blicken, inte sällan med pedofila inslag.

Försvarare av Aino-triptyken menar för sin del att verket inte romantiserar övergrepp, utan tvärtom på samma sätt som metoo lyfter fram dem för kritisk granskning. Det är ju inte snuskgubben Väinämöinen vi sympatiserar med, utan offret Aino.

Nåväl. Men säg att vi alla är överens om att sättet på vilket kvinnan framställts som sexualiserat objekt i konsthistorien är problematiskt. Då uppstår diskussionen om hur vi ska förhålla oss till det, och då är vi inne på samma diskussion som förts i samband med Pippi Långstrumps ”negerkung”. Kritikerna av moderniseringen av språket i Pippi Långstrump-böckerna menar att det är historieförfalskning att ta bort n-ordet och ersätta det med ”Söderhavskung”. Men barnböcker är inte historiska artefakter, utan bruksföremål vars syfte är att glädja och underhålla barn oberoende av vilken tidsepok de läses i. Pippiböckerna handlade aldrig om hudfärg eller etnicitet – Astrid Lindgren sade själv på 1970-talet att skulle hon då ha skrivit böckerna, hade hon gjort Pippis pappa till pirat i stället. Poängen var att han levde ett äventyrligt liv långt borta, och det är det barnen ska ta med sig av böckerna. Att göra honom till Söderhavskung är inte historieförfalskning eller censur. Historieförfalskning och censur skulle det vara att påstå att Lindgren aldrig skrivit ”negerkung” och bränna alla originalutgåvor.

Hur vi uppfattar och uppskattar visuella konstverk förändras också med tidens gång, beroende på hur vi uppfattar världen och människan. Men det är betydligt knepigare att anpassa tavlor och skulpturer, även om det också har gjorts. Könsorgan på skulpturer har huggits bort eller gömts med fikonlöv, och de flesta i dag är överens om att det är att våldföra sig på konst, såtillvida att det handlar om originalverk.

Däremot kan vi på många sätt påverka hur ett konstverk uppfattas och tolkas genom kontexten det ställs ut i. Konst och kultur är minst lika viktiga verktyg för att förstå vår historia, och genom det vår samtid, som torra historiska skrifter och listade faktum. På samma sätt som vi kritiskt granskar historiska skeenden och belyser dem genom olika ideologiska, filosofiska och sociala teorier, bör vi också kunna diskutera konsten och hur den framställts och framställs. På samma sätt som vi i dag inte längre använder n-ordet för att beskriva mörkhyade personer, bör vi kunna diskutera om det verkligen är nödvändigt att använda avbildningen av ett sexuellt överfall som centralikon i en utställning som hyllar vårt Kalevala-arv, såvida det då inte är just kvinnobilden i Kalevala som är poängen med utställningen. På samma sätt som museet i Manchester ville diskutera om en avbildning av nakna flickor skulle användas som centralverk i en utställning med rubriken ”The Pursuit of Beauty”.

Som sagt pågår denna diskussion för tillfället på diverse håll på nätet, men den tenderar att överröstas av en klickhungrig mediebransch och nätdebattörer som är mer intresserade av att förfasas och tycka till än av att sätta sig in i bakgrunden till nyhetsrubrikerna.

Förutom några sura gubbar som tycker att det är helt okej att det tafsas lite på sekreteraren, och högerextremister som menar att muslimskt kvinnoförtryck är det enda kvinnoförtryck som räknas, verkar världen vara rörande enig om att det krävs strukturella förändringar i samhället för att motarbeta våld, trakasserier och diskriminering av kvinnor. Diskussionen om Aino-triptyken, Balthus tavla i The Met och Hylas och nymferna är ett försök till att på ett ens subtilt sätt rucka på sättet som kvinnor historiskt har porträtterats. Genom konst och kultur bygger vi mycket av våra världs- och människobilder, vilka i sin tur informerar hur vi tänker och handlar. Omplacering av några tavlor kommer inte att störta patriarkatet, men på samma sätt som små steg inom kultur, underhållning, vetenskap, språkbruk, aktivism och politik har drivit stora samhällsförändringar, är diskussionen om kvinnans framställning i konsten ett sätt att knuffa bollen en liten bit framåt. Men kan vi inte ens diskutera en tavlas omplacering utan hysteri, så ser det ju ganska mörkt ut för framtiden.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Jerusalems många ansikten

Berlins judiska museums karaktär förändras av en stor och mångfacetterad temautställning som ersätter gammal tragedi med ny. ”Welcome to Jerusalem” är precis som staden den skildrar en explosiv blandning av olika element. Suggestiv religiös symbolik från de tre religioner för vilka staden är helig, invävd i hisnande djupa och intrikata lager av historia som sakta, nästan omärkligt övergår i mytologi.

Utställningen blandar autentiska historiska föremål, från intrikata gamla kyrkoreliefer till den israeliska arméns propagandavykort från 1967 för att fira att den tagit full kontroll över staden, med modernare foto- och videokonst. Historien, konsten och konflikten ramas, precis som i verkligheten, in av ett myller av olika slags människor som bara försöker leva sina liv. På skärmar runt om i museet spelar hela tiden avsnitt ur Wolker Heises och Thomas Kufus dokumentär 24h Jerusalem, som skildrar 90 olika invånare i staden under en vanlig dag. Själv fastnar jag för skildringarna av det myllrande gatulivet i de östra delarna: bland annat en judisk Rabbi Nachman-följare som badar i en helig källa och beskriver ”ett annat Jerusalem än i nyheterna, ett där olika slags folk kommer överens”, och en ung arabisk man från östra Jerusalem som varje dag tvingas bära sin lillasyster till handikapptaxistationen förbi ett hus ockuperat av aggressiva bosättare, ibland uppbackade av militärpolis.

Även om utställningen gör ett finstämt och effektivt jobb för att förmedla att staden Jerusalem är mer än bara konflikten, så försöker den inte ens med det hopplösa uppdraget att ignorera eller pudra över ockupationens konstanta, malande och assymetriska brutalitet. Det länder den till heder: allt annat skulle vara hopplöst och kännas förolämpande för en kritisk åskådare.

Det verk som bränner sig fast i mitt minne särskilt djupt är fotokonstnären Fazal Sheikhs Memory Trace. Hans bilder, eller ”visuella poem” av ruinerna av palestinska byar vars invånare fördrevs under den första våldsvågen, Nakban 1948, är spöklikt vackra och hjärtskärande, ett emotionellt slag i magen.

Otto Ekman

Welcome to Jerusalem. Jüdischen Museum Berlin, 11.12.2017– 30.4.2019.

Hejdlösa gränsöverskridanden och väldigt många björnar

Vanda konstmuseum riktade häromåret in sig på gatukonst, graffiti och performance, och bytte samtidigt namn till Artsi. Det har varit ett framgångsrikt ansiktslyft. Från att ha varit ett perifert konstmuseum som få visste om, har Artsi blivit något helt unikt.

Den nu aktuella utställningen ”Vallaton – Rascal” är del av Finlands jubileumsårs program och den är ohämmat genre-överskridande. Rocklyrik, punkattityd, serieteckningar, outsiderkonst, konceptkonst, graffiti, performance, realistiskt måleri och grafik från 40-talet samlas i en helhet som känns som en inspirationsvägg av uppnålade urklipp och postkort. Med skillnaden att här är det originalverk som gäller. Det är ett fräscht koncept. Som att scrolla sökresultat på Google utan att veta vad sökordet varit. För ovanlighetens skull finns inga infotexter eller små pedagogiska förklaringar till varför de olika verken valts ut och kombinerats som de gjorts.

Som besökare ges man ändå ett antal ledtrådar. För det första har utställningen ett soundtrack. En del låtar spelas som bakgrundsmusik och färgar läsningen av alla verk man just då betraktar. Andra kan man lyssna på i hörlurar på olika håll i rummet. Det går från Sibelius, till J.O.Mallanders Kekkonenkekkonenkekkonen, till Sex Pistols och Johnny Thunders – med tyngdpunkten på de sistnämnda. Punk- och rockmusiken refereras det till flitigt också på andra sätt.

I ljuset av detta fördomsfria blandande känns det lite överraskande att ett par konstnärer återkommer otaliga gånger. Tatu Hiltunens kollage finns generöst representerade, liksom Heli Rekulas verkserie Overflow. Dessutom finns en mystisk överrepresentation av verk som föreställer björnar. Och många porträtt av punk- och rockmusiker. Någon kan tycka att detta skapar en förvirrande helhet, men det är också ett spännande bildrebus: Hur är Finland100 = punk + Heli Rekula + Tatu Hiltunen + björnar? The plot thickens…

Tatu Hiltunens (f. 1977) roll i helheten är följdriktig i det att hans kollage är ett mellanting mellan 40-talets brunmurriga måleri och graffitins formspråk och lager-på-lager estetik, båda konstformer som finns med i utställningen. Verken byggs upp av former klippta ur olika tryckalster, kombinerade med gultonat lack till en abstrakt yta, fylld av detaljer och rörelse. Lite som utställningen i stort, faktiskt.

Heli Rekulas (f. 1963) Overflow från 2004 är i sin tur starkt förankrad i gallerikonstens värld, med ett visuellt språk avklätt allt överflödigt, halvvägs mellan det vackra och det obehagliga. I hennes videor följer vi med hur en seg vit substans sakta rinner över en kant. Som en serie abstrakta, symbolistiska verk kunde videon få intressanta nya tolkningar beroende på var den är placerad. Tyvärr kändes det snarare som om den tappar i styrka, omgiven av slogans och rakt-på-sak-uttryck.

Som helhet kan man inte påstå att ”Vallaton – Rascal” utgör den bästa möjliga omgivningen för alla medverkande alster. Den är inte heller en perfekt balanserad blandning. Den är dock en väldigt spännande öppning mot vad en konstutställning kan vara. Musiken, blandningen av epoker och stilar man sällan ser sida vid sida, till och med frånvaron av förklaringar, allt bäddar för en rolig, märklig upptäcktsresa. På många sätt liknar den internet: på nätet finns inte heller hierarkier, klassificeringar eller gränser mellan högt och lågt. Allt puttrar i samma gryta, moget att kombineras på de mest oväntade sätt. Lätt att närma sig, svår att fullständigt begripa.

Vi behöver forfarande tysta konstrum som ger plats för samhällets och livets symboliska nivåer. Men kanske det inte är så tokigt att dessutom ha konstrum som är som allmänna bibliotek, Googles bildsökningar och allas vår gemensamma inspirationstavla?

Det tål att fundera på, gärna bakom köpcentret i Myrbacka.

Text: Emma Rönnholm
Foto: Sami Seppänen

”Vallaton – Rascal” är öppen till 14.01 på Artsi. Påltorget 3, Vanda.

Rätt om Frame

I Pontus Kyanders debattartikel om den finländska konststiftelsen Frame i Ny Tid 10/2017 fanns ett sakfel och en missvisande formulering.

1. Kyander kallar i texten Frame för en myndighet, vilket är felaktigt. Frame är en privat stiftelse vars styrelse utnämns av undervisnings- och kulturministeriet, och genom vilken ministeriet kanaliserar konststipendier.

2. Som ett förbättringsförslag av Frame framför Kyander att anställda inom Frame inte ska ge ut egna publikationer i organisationens namn och på dess bekostnad. Formuleringen antyder att dylikt skulle ha skett inom Frame, men det har det veterligen inte gjort, och därför är denna formulering missvisande.

Ny Tid beklagar misstagen.

Nedan svarar Frames vd Raija Koli på Kyanders kritik.

Red

Svar till Pontus Kyander

”Hur går det till när ett konstliv blomstrar?” frågar Pontus Kyander i sin kommentar i Ny Tid den 13.10.2017.  Debatten om vad som kan anses vara internationellt betydande för finska konstnärer är aktuell. Kyanders inlägg sammanfaller med en diskussion om hur vi kan mäta internationell framgång som förts i Helsingin Sanomat tidigare i höst. Man kan också som FD Annamari Vänskä i det senaste numret av Taide fråga sig vilket syfte myten om den finska konstens (o)internationella ställning tjänar. Enligt henne är myten viktigast för dem som skriver om ämnet: diskussionen ger innehåll i livet.

Det internationella konstfältet är väldigt annorlunda nu än på det 1990-tal som Kyander beskriver. Vi har internet och billiga flyg. Det finns över 200 biennaler, konstmässorna utvidgar sig till att omfatta okommersiell konst och residensernas betydelse för konstnärernas nätverk och arbete har blivit central. En internationell karriär är så naturlig för yngre konstnärer att den inte ens behöver diskuteras skilt. Att den finska samtidskonsten verkligen är genomgående internationell utgår också från Cupores utredning Viennistä vuoropuheluun, vaikutteista verkostoihin som Frame gav ut ifjol. De över 700 bidragsansökningar vi får årligen stöder detta. Finska konstnärer har under de senaste åren ställt upp bland annat på biennalerna i Göteborg, Ural, Thessaloniki, Venedig, Sydney, Sao Paolo och Gwangju.

Kyander spekulerar också om sakkunnigheten inom Frame. Detta är en fråga som uppkommer med jämna mellanrum: ansökande som inte får stöd är av naturliga skäl missnöjda med avslaget. Bidragsverksamheten på Frame styrs av statsunderstödslagen, stiftelselagen, Frames stadgar samt vår interna reglering. Den baserar sig på kollegial granskning av en kommitté som sitter i perioder på två år. Namnen på de sakkunniga finns på våra nätsidor. Kyander vill öka transparensen för motiveringar när stöd eller avslag ges. Det är en kärnfråga för konstfältets kriterier i sig; vem är konstnär, vilka konstnärer är bra, på vilka grunder skall konstnärlig kvalitet bedömas? Traditionellt är det tre faktorer eller så kallade portvakter som skapar en grund för att avgöra detta: yrkesskolning, medlemskap i konstnärsorganisationer samt konstnärens CV. Inom Frames sakkunnighetsarbete värderas den konstnärliga verksamhetens kvalitet, projektets kvalitet, omfattning och verkningar samt genomförningspotential. Frågan om transparens i motiveringar inom utdelning av offentliga medel bör riktas till Taike (Centret för konstfrämjande) eller undervisnings- och kulturministeriet. Om de börjar motivera besluten så gör vi det naturligtvis på Frame också.

Det största problemet med bidragsutgivning ligger enligt min erfarenhet inte på brister i sakkunnighet, jävighet eller partiskhet utan bristen på medel. År 2016 fick vi på Frame 752 ansökningar på sammanlagt 2,52 miljoner euro. Vårt årliga anslag för bidrag är 270 000 euro.

Hur kan vi idag på bästa sätt stöda finska konstnärer som jobbar internationellt? Just nu gör Frame det genom samarbete med museer, gallerier och andra som jobbar internationellt samt genom att skapa och stöda nätverk. Under 2016 samarbetade vi med 72 finska och utländska konstorganisationer. Vi ordnade gästprogram för 64 utländska konstprofessionella som besökte Finland. De bekantade sig med över hundra konstnärers arbete och träffade 65 kolleger i finska gallerier och museer.

Kritik och diskussion är bra och nyttigt. Istället för att blicka nostalgiskt till svunna tider är det dock mera produktivt att aktivt analysera trenderna som konstant ändras i den internationella konstvärlden och i samarbete jobba för att se så många finska konstnärer där som möjligt.

Raija Koli
Verkställande direktör
Frame Contemporary Art Finland

Chefredaktören kommenterar

Ny Tid välkomnar kritisk granskning av och debatt om tidskriftens artiklar, och det torde säga sig självt att vi månar om innehållets riktighet. För transparensens skull delger vi våra läsare informationen om att Frame efter att Ny Tid 10/2017 publicerats kontaktade redaktionen angående möjlighet att svara på kritiken, vilket organisationen genast bereddes. En dryg vecka innan pressläggning meddelade Frame ändå att stiftelsen inte tänkte delta i diskussionen innan en rättelse hade gjorts, och i stället övervägde att åtala Kyander och tidskriftens ansvariga utgivare, det vill säga chefredaktören, för ärekränkning.

Vi välkomnar Frames beslut att trots allt bemöta kritiken på Ny Tids sidor, och stiftelsen har naturligtvis full rätt att kräva rättelse av felaktigheter. Däremot finner vi det oroväckande att en aktör som Frame, som handhar och kanaliserar offentliga medel, använder sig av skrämseltaktik som åtalshot i samband med krav på rättelse.

Janne Wass
Ny Tids chefredaktör

Med öga för små och stora känslor

– Ett tomt papper är egentligen magiskt. För plötsligt är det inte tomt längre, du har någon där. En figur! Vem är du? Vad vill du berätta? Det är ofta så en historia får sin början, berättar grafikern och barnboksillustratören Maija Hurme.

På väggarna hänger dikter ur barnböcker på vackert papper. Ovanför dem några av Maija Hurmes original i akvarell. Jag känner igen bilderna från hennes böcker. Där är flickan som badar bastu i Rassel Prassel Puss, och där är den sympatiska larven på omslaget till den senaste boken Rassel Prassel Promenad. Vi befinner oss i Kabelfabrikens översta våning, i föreningen Kultur för allas utrymmen – där Maija Hurme och tre andra illustratörer har sina arbetsrum.

Maija Hurme öppnar en plåtburk med välnötta vattenfärgskakor. På plåtlockets insida ligger en torkad palett kvar, olika nyanser av blått. En glasburk med akvarellpenslar står på bordet och Hurme börjar måla samtidigt som hon berättar.

Till utbildningen är Hurme journalist – och det var i tidningsbranschen hon tillbringade det första decenniet i arbetslivet. Som grafiker och layoutare på bland annat Borgåbladet, City-Lehti och Hufvudstadsbladet.

– Men jag har alltid ”smygritat” på jobbet! Om någon artikel behövde illustreras och jag hade tid ställde jag upp. Det var så det började

Jag sneglar på Hurmes papper. Fram växer några röda långsmala ovala kronblad. Hon lägger till en mörkare röd färg längst in, och så ännu en mörkare nyans.

Jag frågar om hon tecknade mycket redan som barn. Visst gjorde hon det. Medan klasskamraterna i lågstadiet klottrade streckgubbar i skolhäftet försökte sig Maija Hurme på fotorealistiska bilder.

– Jag minns ännu hur jag, det måste ha varit i femman eller sexan, kom på hur man ritar ett öga från sidan! It was a revelation!

Efter grundskolan gick Hurme på bildkonstgymnasium. Siktet var inställt på Konstindustriella högskolan.

– Men dit kom jag inte in. Inte ens på tredje försöket.

Det konstnärliga självförtroendet sjönk till botten. Det fick bli journalistik i stället.

Refuserat manus blev starten

Det var först när hon var hemma med sitt första barn som hon började teckna på nytt. Till en början kändes tecknandet rostigt, och de första bilderna var hon inte nöjd med.

– Nu när jag ser dem kan jag tänka herregud, hur har jag låtit någon se de här bilderna? Men de måste väl komma ut först, så att det sen kunde komma något bättre.

Det var vid den här tiden som Hurme jobbade med sitt första barnboksmanus. Texten hade hon skrivit själv och hon väntade otåligt på att få presentera den för förläggarna.

– Då tyckte jag det var världens bästa historia. Och som nyhetsjournalist ville jag se den i tryck – nu, genast!

På förlagen blev hon refuserad. Förlagsredaktören Sara Enholm-Hjelm gillade en av bilderna i portfolion, men frågade försiktigt om Hurme känner någon som kan skriva… I dagens läge håller hon med om att historien inte höll. Hon hade försökt klämma in för mycket i ett kort barnboksformat.

Så Hurme letade efter någon som ville skriva. När det kom till kritan var det ingen som ställde upp.

– Jag tror att folk tror att det är lätt att skriva en barnbok; det är ju så lite text. Men sen när man försöker så inser man att det inte är så lätt ändå.

Till slut visade det sig att textförfattaren fanns mycket närmare än hon tänkt sig. År 2012 gav hon ut sin första barnbok Under Täcket tillsammans med sin man Anssi Hurme.

När det känns lätt är det rätt

Vi bläddrar tillsammans genom Under täcket. Visst känner man igen Hurmes stil, med runda linjer och mjuka färger. Men bilderna saknar kanske ändå det poetiska tänjande på verklighetens gränser som hennes senare illustrationer har. I Under täcket har Maija satsat på realism.

– Jag var så petnoga. Jag gjorde om de här bilderna jättemånga gånger. Jag satt och svettades med gouache och akvarell för att få exakt rätt realistiskt uttryck. Och samtidigt undrade jag om det verkligen skall vara så här svårt att illustrera en barnbok.

Också den följande boken Fladdermuspojken går i samma stil. Här finns fler kontraster mellan ljus och mörker – och teckningar som anspelar på superhjälteserier, i enlighet med historiens tema.

– Men efter Fladdermuspojken kunde jag släppa de där realistiska ansiktena. I de nyare böckerna tycker jag att jag hittat ett uttryck som känns eget. Mjukt, inte lika petnoga.

Det handlar om att att hitta sin egen röst, och det är en pågående process.

– Men jag vet att jag är på rätt väg när det känns lätt att rita, som att andas.

In i sagovärldens verklighet

Maija Hurme fortsätter att måla medan hon berättar entusiastiskt. Bredvid den röda blomman växer några bollar i olika färger fram, och bredvid dem en liten brun insekt.

– Det är faktiskt såhär det oftast går till. Man sitter och ritar och så plötsligt har man en figur på pappret!
Om figuren har något mera att berätta så är det början på en historia. Realismen är inte så viktig, lekfullheten är mycket viktigare. Det får ta tid. Man måste lära känna figuren, och försiktigt känna på möjligheterna och villkoren i figurens värld. Och till slut låta den världen bli så verklig att det bara är att kliva rakt in i den.

– När jag höll på med karaktären till vår första bok, den lilla flickan med röd klänning, gick jag så djupt in i henne att jag i huvudet kunde se henne som i 3D, berättar Hurme. Jag kunde gå runt henne, titta på henne från olika håll, be henne gå framåt längs en stig… Det var magiskt att få känna sina bilder så väl att man vet allt som sker, också det som inte visas i bilden. Att kunna gå in i en bild och veta vad som finns bakom det där trädet eller hörnet!

Att fånga känslan

Hurme blir ivrig när hon berättar om sina böcker. Det är nästan som om hon är där igen, inne i dessa världar som hon känner så väl, och målat av ur så många vinklar.

Hon går till bokhyllan i arbetsrummet och kommer tillbaka med en hopnitad bunt vanliga kontorspapper. Det är skissversionen av diktboken Rassel Prassel Puss. Det är de snabba blyertsskisser Hurme gjorde dagarna efter att hon fick författaren Hanna Lundströms dikter på posten.

– När jag får läsa den färdiga texten är det godisdag! Att få sprida ut texten på 32 sidor… Och börja skissa och fundera. Då går det snabbt! Det är den första intuitionen som gäller. Det handlar mest om att fånga känslan i dikterna.

Jag bläddrar bland skisserna och fascineras av hur välgjorda de trots allt är. Det syns att Hurme har tänkt igenom boken också med en layoutares blick. Upplägget i skissen är långt detsamma som i den färdiga boken. Efter skissandet börjar det riktiga målandet. Det är här som den stora mängden arbetstimmar avverkas. Att illustrera en barnbok kan ta upp till ett år.

Öar på drift

Nu jobbar Hurme med två nya barnböcker som skall komma ut våren 2018. Den ena, Skuggorna, gör hon, precis som de två första böckerna tillsammans med sin man Anssi – men den andra har hon skrivit själv.

– Det känns super! Boken kommer ut på finska och skall heta Yksinäisten saarten kartasto (Atlas över ensamma öar). Det är en historia som jag gått och funderat på i fyra år.

Också den historien började med att en figur bara dök upp på pappret; en liten flicka som satt på ett gungbräde. Samtidigt stod det i tidningen om en liten ö av torv som under natten flutit iväg från någons sommarstuga. Stugägarna fick ro för att hämta tillbaka ön på morgonen och påla fast den.

Maija började jag fundera över om det kanske fanns någon på ön när den flöt iväg. Och hur det i så fall skulle kännas om något man trodde var fast och beständigt plötsligt inte var det.

– Huvudpersonen är besviken på sin mamma som inte svarar på alla viktiga frågor. Därför flyttar hon till en egen ö tillsammans med sin vän orangutangen. Där har de det bra, tills ön en natt lossnar och börjar flyta bort.

En bra barnbok talar på många nivåer. Förutom att vara en spännande historia hoppas Hurme att boken kan hjälpa någon att förstå förhållandet mellan mor och dotter. Att boken skall betyda något stort för någon.

– Ja, varje bok måste ju vara den bästa jag har gjort hittills, annars släpper jag inte iväg den till tryckeriet.

Diktatorer och deppiga mammor

Jag frågar hur Maija Hurme läser barnböcker i dag, jämfört med före hon själv hade kommit in i branschen. Hon funderar på frågan en stund, och säger att hon i dag har lärt sig att uppskatta hur också det fula eller brutala skildras i vissa barnböcker.

Enligt Hurme är många föräldrar fast i att banböcker skall vara illustrerade på samma sätt som när de själva var barn, som Ilon Wiklands idylliska teckningar i Astrid Lindgrens böcker eller Disneys gulliga djur. De moderna brutalare barnböckerna skrämmer ofta de vuxna mera än barnen.

– När föräldrar stöter på böcker som inte ser ut som de vant sig vid, så kanske de tänker att illustratören inte kan rita. Varför är det inte sött som hos Disney? Men sen kan de brutala böckerna fungera alldeles underbart när man läser dem tillsammans med ett barn, säger Hurme.

Enligt Hurme är barnböckerna i Svenskfinland rätt så anarkistiska. Det är väldigt få teman som är tabu. Här finns historier om diktatorer, om riktigt deppiga mammor och problemfamiljer. Ett exempel är Hurmes och Kristina Murray Brodin bok Allt är precis som vanligt som handlar om ett barn som upplever att föräldrarna inte har tid. Barnet gömmer sig för att se hur föräldrarna reagerar, om de verkligen blir så ledsna att de dör, som de har sagt.

– Jag hoppas den boken också kan tala till barn som är så trygga i sin familj att de aldrig har tänkt den tanken, för att de skall kunna känna större empati för barn som inte känner sig lika trygga.

Maija Hurmes illustrationer är ändå klart mera söta än brutala. Fast det brutala behöver inte alltid vara så ”brutalt”, det kan räcka med lite vardagsrealism. Särskilt i de senare böckerna har hon vågat ta steget längre åt det hållet.

– Titta, det här är Hertonäs strand, här är en förortsmiljö, säger Hurme och visar på bilderna i Allt är precis som vanligt. Det skulle jag inte ha vågat göra i min första bok – där var allting väldigt borgerligt och städat! N

Text: Sebastian Dahlström
Foto: Laura Mendelin