Etikettarkiv: Demokrati

Representation

Ida Sulin
Ida Sulin.
Under det senaste halvåret har jag i flera olika sammanhang stött på statsrådets framtidredogörelse, som uppgörs en gång per valperiod, förra gången 2013. Statsrådet har en hemsida för framtidsredogörelsen där de olika ministeriernas bidrag presenteras (länk) och dessutom finns det åtminstone en Facebookprofil med medioker aktivitet.

Första delen av framtidsredogörelsen gjordes år 2017 och är en samlad syn på arbetets framtid i Finland. Den andra delen från 2018 tar sikte på lösningar och konkreta steg framåt för en lyckad tillväxt. I samband med presentationen av redogörelsen publicerades också videor där representanter för olika sektorer talar om de utmaningar vi står inför, och hur vi ska tackla dem tillsammans.

Videorna är en intressant uppvisning. De typiska maktrepresentanterna, vita män i kostym och med lagom många år på nacken, talar utan större inlevelse om globalisering, om inkludering av det annorlunda, om hur beroende vi är av yttervärlden, om klimatförändring och om mycket annat intressant.

Av just videorna får jag ångest. Kan vi inte uppvisa bättre representation, ens när det är viktigt? Hur ska vi någonsin klara av framtidens prövningar om våra lotsar kör Saab och längtar efter Nokia? Hur ska jag orka slåss för en bättre framtid för mig och för mina medmänniskor om gråa kostymer slår en mur runt kreativiteten, leken, styrkan och lusten att våga litet mer än jag egentligen vågar?

Samma ångest dök upp på en konferens för några veckor sedan, där Nordens ledande rättsvetenskapliga forskare höll föredrag om digitalisering, framtid och juridik. Igen maktrepresentanter i högsta grad, med ett undantag var det män, 50 plus, gråa kostymer och tråkiga power points. Hur ska jag kunna tro på det som sägs om de föreläser om digitalisering med tråkiga power points? Kände mig hungrig på trovärdighet och verkligt innehåll, något som den enda ”undantagsrepresentanten” levererade.

I maktkorridorerna saknar jag glöd, misstag och äkta vara. Jag saknar den som vågar mer än är vettigt och jag saknar de bossar som är annorlunda och inte räds vaga formuleringar eller projekt med oviss utgång. Jag saknar känslan av ledas av fasta principer i stället för små regler. Men framför allt saknar jag representation, eftersom jag tror att vi genom inkludering och representation alltid kan utmana det inrutat traditionella på ett bra sätt.

Och frågan om hur man kommer åt representationen är min tiopoängare, eftersom den träffar också mig. Dessutom är det litet bråttom om eftersläpet inte ska bli längre än vad det är i dag. Visst kan vi tala om positiv diskriminering och åtgärder för att öka antalet kvinnor, färgade, utlandsfödda och så vidare i olika sammanhang, men jag tror att det till syvende och sist handlar om våra egna hjärtan.

Vid varje representation på maktposition är det någon traditionell som förlorar – en grå kostym eller Ida Sulin som blir av med sin maktposition, och det vill vi så ogärna i trygghetstankande samhälle. Det är lätt att ta sig makt att inkludera annanstans, men så svårt att ge upp sin egen, personliga makt. Kanske har det med vår unga självständighet att göra, kanske är det samhällsbyggnaden eller gamla motsättningar – makt är något man inte ger upp ens för samhällets bästa.

Ni som följt mig vet att jag ger nyårslöften, och det tänkte jag göra i år också. Än är det inte riktigt dags, men representation på mina maktpositioner är en het kandidat.

Ida Sulin
är jurist och obekväm med framtiden

Orbánistan måste tas på allvar

Joakim Medins nya bok är den bästa och mest aktuella skildringen av Viktor Orbáns Ungern som finns tillgänglig på svenska, anser Lars Sund.

Exporterar Ungern illiberalism? löd rubriken på Peter Lodenius presentation av Heino Nyyssönens bok Tasavallan loppu? Unkarin demokratian romahdus i Ny Tid 8/2018. Även på svenskt håll väcker utvecklingen i Viktor Orbáns Ungern intresse och oro och skeendet i landet skildras utförligt i en nyutkommen bok av frilansjournalisten och Ny Tid-medarbetaren Joakim Medin.

Medin har framför allt bevakat Mellanöstern och kriget i Syrien, och blev vårvintern 2015 fängslad av regimen i Damaskus men släppt efter en vecka i syriskt fängelse. I flera år har han även följt den politiska utvecklingen i Ungern, ett arbete som i våras resulterade i boken Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern. Det är en viktig bok. Medin ger en dagsaktuell bild av Viktor Orbáns Ungern och av Orbán själv – den före detta liberalen som vandrade högerut och som sedan han för andra gången valdes till premiärminister i Ungern 2010 systematiskt har arbetat på att demontera landets demokrati. Eller rättare sagt göra om Ungerns politiska system till en ”illiberal demokrati”, ett uttryck myntat av journalisten och författaren Fareed Zakaria i en bok med just den titeln 1997. Det är ingenting Viktor Orbán ens försöker dölja. Tvärtom talar han stolt om sitt politiska projekt.

Boktitelns ”Orbánistan” anspelar förstås på flera av de centralasiatiska republikerna, som efter Sovjetunionens fall styrs av mer eller mindre egenmäktiga och korrupta presidenter. Medin skildrar Orbáns förvandling från liberal i slutet av 1980-talet fram till dagens högerpopulist, som inte drar sig för att utnyttja antisemitism och islamofobi i sitt projekt att erövra och behålla den politiska makten i Ungern.

Det kommunistiska systemet i Ungern – ”den gladaste baracken i hela Österuropa” som någon skämtare uttryckte det – kunde avvecklas utan våld och blodsutgjutelse. Ett avgörande datum var den 16 juni 1989, då en ceremoni hölls på Hjältarnas torg i Budapest för att gravsätta kvarlevorna av Imre Nagy, premiärminister i den ungerska regering som bildades vid upproret 1956 och avrättad två år senare. Yngst – och mest radikal – av de sex talarna som framträdde vid ceremonin var den långhåriga, skäggiga juridikstudenten Viktor Orbán, som i en passionerad appell krävde demokrati, ett flerpartisystem i Ungern och att de sovjetiska trupperna lämnade landet. Talet ledde till att Orbán hamnade i rampljuset – där han förblivit sedan dess.

I Ungerns första fria val 1990 fick Fidesz, det då liberala parti Orbán och 36 andra juridik- och ekonomistuderande hade bildat 1998, nio procent av rösterna och säte i parlamentet. Så småningom uppstod strid inom partiet om dess framtida inriktning. Fidesz backade i valet 1994, vilket ledde till att partiledningen valde att gå högerut – en manöver som underlättades av att högerpartiet MDF i praktiken kollapsade efter att ledaren och landets dåvarande premiärminister József Antall avlidit i cancer. Viktor Orbán klippte håret och började klä sig i strikta kostymer; talet om frihet ersattes av tal om fosterlandet och traditionerna. Paul Lendvai skriver i sin biografi Orbán – Europe’s New Strongman att han helt enkelt bytte ideologi precis som man bytte kostym.

Orbán övergick inte bara till en allt mer nationalistisk retorik, också högerpopulistiska tongångar hördes allt tydligare i hans och Fideszs retorik. Den politiska omgörningen lönade sig till en början väl – i valet 1998 röstade 28 procent av ungrarna på Fidesz, trötta som de var på den vänsterliberala regeringen, dålig ekonomi och korruption. Tillsammans med två små högerpartier bildade Viktor Orbán regering. Han var 35 år gammal och blev Europas yngste premiärminister.

Den konservativa och nationalistiska premiärministern förde in Ungern i Nato och beredde marken för EU-medlemskapet 2004. Samtidigt fortsatte Fidesz att spela på de nationalistiska strängarna, försökte usurpera nationella symboler som flaggan och nationalsången och cementerade ett vi mot dem-tänkande. Den här gången gick det inte lika bra som 1998: Fidesz fick se sig besegrat av en koalition av socialdemokrater och liberaler i valet 2002. Nederlaget verkar ha kommit som en chock för Orbán och istället för att driva en aktiv oppositionspolitik startade han ett slags kallt krig mot regeringen. Han åkte runt i Ungern och bildade tillsammans med bland annat de katolska och reformerta kyrkorna ”medborgarcirklar”, en utomparlamentarisk gräsrotsrörelse, som givetvis var lojal mot Fidesz. I valet 2006 lyckades den sittande vänsterliberala regeringen få förnyat förtroende, men i september samma år läckte bandinspelningar till medierna, där den sittande premiärministern Ferenc Gyurcsány hörs erkänna att man ljugit om det ekonomiska tillståndet i Ungern, som var betydligt sämre än regeringen lät påskina. Följden blev öppna kravaller och splittring inom vänstern. Fidesz och det ännu mer högerextrema partiet Jobbik utgjorde den enda verkliga oppositionen, som skickligt fångade upp ungarnas missnöje med ekonomin och den utbredda besvikelsen över att marknadsekonomin och EU-anslutningen inte lett till den guldkantade framtid som förespråkarna ställt i utsikt. I valet 2010 vann Fidesz en jordskredsseger och fick över 53 procent av rösterna, vilket genom det ungerska valsystemets utformning gav partiet i en supermajoritet – två tredjedelar av platserna – i parlamentet.

Det är nu som Orbán på allvar påbörjar de politiska förändringar som är på väg att göra – eller redan har gjort – Ungern till en illiberal demokrati och en förebild för högerpopulister över hela Europa. Under den första mandatperioden mellan 2010 och 2014 drev Fidesz genom 859 nya lagar. För att neutralisera oppositionen använde man sig av ett kryphål i det ungerska politiska systemet. Medan en lagproposition från regeringen kräver lång behandling i utskott och expertkommittéer är det mycket enklare för en enskild parlamentsledamot att lägga fram en lagmotion – som Fidesz kan rösta genom med sin supermajoritet. På det sättet har Orbán lyckats beröva det ungerska rättsväsendet en stor del av dess självständighet. En ny grundlag antogs (ingen vet ens vem som skrivit texten). Nya medielagar har ökat regeringens makt över press, radio och tv. Kontrollen över ekonomin har centraliserats, liksom en lång rad andra viktiga samhällsfunktioner. Allt mer makt har hamnat hos Orbán och hans närmaste medarbetare; få diskussioner lär föras i regeringen, som närmast fungerar som en gummistämpel för beslut som levereras färdiga från premiärministerns kansli.

I valet 2014 behöll Fidesz regeringsmakten, trots att partiet förlorade väljare. Året därpå drabbade ”flyktingkrisen” Europa. Orbán har som bekant utnyttjat den situation som uppstod hösten 2015 maximalt. Tillsammans med de andra länderna i Visegrádgruppen – Polen, Tjeckien och Slovakien – har Ungern envist vägrat ta sin del av EU:s gemensamma ansvar för flyktingarna. I stället har Orbán byggt stängsel och tagit sin islamofobiska retorik till nya lågvattenmärken. I vårens val handlade hans valkampanj enbart om flyktingfrågan, muslimer och miljardären och mecenaten George Soros, född i Ungern som György Schwarz för 88 år sedan. Enligt en fantastisk konspirationsteori står Soros bakom flyktingströmmen, detta i akt och mening att slå sönder det kristna Europa och ta över makten. Det låter fullkomligt tokigt men tyvärr har Orbáns retorik gått hem hos de ungerska väljarna, som gav honom och Fidesz förnyat förtroende i det ungerska parlamentsvalet i våras (tyvärr sätter Joakim Medin punkt för sin skildring av Ungern strax före vårens val, vilket är synd – en eftervalsanalys hade suttit bra). Av allt att döma fortsätter Ungern att marschera längs den illiberala demokratins väg.

I Orbánistan granskar Joakim Medin Viktor Orbán och det Ungern han försöker skapa genom noggrann rapportering av fakta och otaliga – kanske lite för många – intervjuer med kritiker, utomstående bedömare och företrädare för regimen och försvarare av Orbán. Fram träder bilden av en politiker sprungen ur små omständigheter på den ungerska landsbygden, som verkar ha en märklig karisma och en enorm makthunger. Orbán omger sig med en liten krets av vänner – några av dem är barndomskamrater från hembyn – som har blivit mycket rika de senaste åren, precis som Orbán själv. Korruptionen är uppenbarligen vida spridd i den nya maktelit som Orbán byggt kring sig. Ideologiskt framstår han närmast som en opportunist: ”Att göra sig själv och sina förtrogna till en ny samhällselit verkar vara det projekt som ligger Orbán allra närmast om hjärtat. Det är därför så många kritiker i Ungern anser att premiärministern bara spelar charader med sin politiska retorik. Att Orbán inte har någon ideologi”, skriver Medin.

Jag vet inte om det går att sammanfatta Viktor Orbán bättre. Bilden som Joakim Medin ger sammanfaller till stora delar med den som Paul Lendvai tecknar i sin biografi från i fjol, Orbán – Europe’s New Strongman. Inte minst intressant är den taktik Orbán-regimen ständigt tar till när den mött kritik utifrån, framför allt från EU. Först gör man allt för att förhala svaren på de frågor man får; till slut backar man, för det mesta på några få perifera punkter, medan de centrala delarna av ”reformerna” står kvar. Förhalningstaktiken har de senaste åren visat sig förvånansvärt framgångsrik. När det gäller EU spelar Viktor Orbán ett mycket högt spel. Han är å ena sidan unionens bad boy, som kritiserar Bryssel och vägrar följa beslut därifrån. Samtidigt är han beroende av EU:s pengar. Utan nettobidragen från EU skulle Ungerns statsfinanser krascha, konstaterar Medin.

Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern är såvitt jag kan se den bästa och mest aktuella skildringen av Orbáns nya Ungern som för närvarande finns på svenska och måsteläsning för alla som vill förstå sig på vad som sker där. Boken vore ännu bättre om dispositionen stramats till, som det nu är blir antalet intervjuer som redovisas lite väl många. En språklig genomgång hade inte skadat. Ett litet påpekande till förlaget: ”fotnot” heter inte ”fotnötter” i pluralis.

Exporterar Ungern illiberalism? var frågan som ställdes i början av den här texten. Joakim Medin svarar nog obetingat ja. Just därför är hans bok så viktig läsning – vi måste förstå vilket system man från höger vill pådyvla oss. N

Lars Sund

Joakim Medin: Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern.
Verbal, 2018.

Kommentar: Idealtorg för krypskyttar

Den hjältebegravning av Imre Nagy som nämns i Lars Sunds text här intill gick lugnt, ordnat och värdigt till. Men det var inget som initiativtagaren, den unge premiärministern Miklós Németh, tog för givet. Han var livrädd.

Németh är huvudperson i filmen 1989 (www.1989thefilm.com), där han intervjuas på djupet om sin – faktiskt även 30 år senare överraskande stora – roll i att järnridån föll.

Németh – född 1946 och en av Europas yngsta statschefer när det begav sig – berättar på sin lite hemsnickrade USA-engelska att han aldrig visste hur stora delar av statsapparaten han hade med sig då reform på reform genomfördes och gränserna till slut öppnades. Säkerhetstjänsten verkade ändå stå på hans sida, så han förhandlade ofta och ingående om begravningsarrangemangen.

Allt kring Hjältarnas torg var då – precis som i dag – närmast idealiskt för krypskyttar. Alla byggnader i närheten bjuder på sicksack-strukturer snarare än raka takkanter och även de snirkliga statyerna och monumenten är lätta att gömma sig bland. Säkerhetstjänstens självförtroende var därmed inte på topp inför den känsliga begravningen, men de gav Németh ett mycket konkret råd. Att han gjorde som de sade syns på filmklippen från begravningen, där han under den djupaste tystnaden har ett annat rörelsemönster än alla som står runt honom. Så här säger Németh i slutet av dokumentärfilmen, inspelad 2014:

”De sade att krypskyttar inte kan träffa rörliga mål på det avståndet. Så vad som än hände var det viktigt att mitt huvud hela tiden var i rörelse.”

Öjvind Strömsholm

Rapport från ett kommunalt folkbibliotek

Ylva Larsdotter
Ylva Larsdotter.
Har du hört talas om Valfrid Palmgren? Kvinnorättskämpe. Bibliotekspionjär. Folkbildare. Ibland tänker jag på henne när jag jobbar i informationsdisken eller när jag sätter upp böcker på mitt jobb. En del av arbetet som en kollega beskrev som den bästa fortbildningen för då kan hen läsa på baksidor och åtminstone början på böcker. Nej vi som jobbar på bibliotek hinner på långa vägar inte läsa så mycket som vi skulle vilja.

När Valfrid Palmgren var verksam i början av förra århundradet hette det strängt ”tjänstgöring vid lånedisk” och öppna hyllor i biblioteket var inte en självklarhet. Inte heller var biblioteket för alla och envar. Då: höga trösklar och lågt i tak. Nu: en av de få offentliga platserna som faktiskt fortfarande är öppna och tillgängliga för alla. I Sverige går bibliotekslagen inte att missförstå. 6 § Varje kommun ska ha folkbibliotek. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till användarnas behov.

En vanlig dag på ett kommunalt folkbibliotek kan se ut så här: hjälpa låntagare att förstå ett byråkratiskt skrivet utlåtande från myndighet, reservera körkortsboken på arabiska, tipsa om bästa böckerna som handlar om Kalifornien, hjälpa en äldre herre att scanna sitt grekiska pass, sagostund på finska, förortspoesi och småprat med den lilla flickan som så gott som varje eftermiddag sitter på biblioteket, hälsa en känd författare välkommen, se till att det finns tysta studieplatser, dricka kaffe med kollegor – ja allt som är levande livet och mer därtill. Jag älskar verkligen mitt jobb. På biblioteket möter jag hela spektret av människor från jordens alla vrår och platser som av olika anledningar hamnat i just den här kommunen. Här talas det finlandssvenska, sorani, urdu, engelska, ryska, persiska och, ja, svenska såklart. Här finns filmer, böcker, tidningar, datorer, musik. Här finns möten och bokdamm.

Biblioteket är både ett fokuserat, noga indelat rum – klassificerat och ordnat – och samtidigt ett extremt spretigt rum. Det är precis så det ska vara. Jag tänker på Palmgren som beskrev folkbiblioteken som en ljushärd.

När du läser det här har vi ett valresultat i Sverige. Högervridningen i den politiska debatten kan inte ha undgått någon. Normaliseringen av människofientlig och rent rasistisk politik skrämmer mig och många med mig. De språkliga och politiska förskjutningarna har länge varit svåra att ignorera, men under valrörelsen har de intensifierats. Som ökad hets och jakt på personer utan rätt papper, en åtstramad asylpolitik. Med nuvarande opinionssiffror kan Sverigedemokraterna få ett omfattande inflytande över svensk kulturpolitik – både nationellt och inte minst kommunalt. Det oroar mig djupt. Att SD politiskt vill styra folkbibliotekens innehåll och användning är ingen hemlighet. Bland annat har de lagt fram förslaget att bibliotekens tjänster ska kopplas till medborgarskap, vilket strider mot FN-organet Unescos Folkbiblioteksmanifest: ”Folkbiblioteket är till för alla, oberoende av ålder, ras, kön, religion, nationalitet, språk eller samhällsklass.” Om det blir en realitet så skulle det i förlängningen innebära att biblioteken inte längre är just demokratiska mötesplatser öppna för alla, utan går mörkerpersonernas ärenden. Vad blir då vi som jobbar på bibliotek? Väktare och kontrollanter?

Just biblioteken kan fungera som fredade platser för papperslösa och hemlösa. Där kan personer sköta ärenden, studera, mötas, vara utan risk att bli röjda för myndigheter. Till exempel kan alla skaffa lånekort och låna datorer utan en registrerad, folkbokförd adress. Jag möter dessa personer så gott som dagligen. Oron och tröttheten i deras ansikten och kroppar. Biblioteket som en fristad. En lugn plats. Det ska inte tas för något självklart och efter valet måste vi som jobbar på bibliotek i allt högre utsträckning kämpa för att biblioteken fortsättningsvis ska vara öppna för alla och envar.

Vi har Valfrid Palmgren att tacka för mycket då det gäller de allmänna bibliotekens struktur. Hon är en viktig del av den nordiska biblioteksutvecklingen och på många sätt var hon exceptionell och banbrytande. 1905 blev hon anställd på Kungliga Biblioteket som första kvinnliga bibliotekarie. Bara en sån sak.

På foton ser hon säker och glad ut. Varm utstrålning. Strama höghalsade blusar i kombination med ett vänligt leende. Modig och frivolt. Säker på sin sak. Hon gjorde studieresor till Amerika. Jag ser framför mig hur hon tar sig an New York. Går rask på gatorna mot New York Public Library. Äventyr och bildning. Pärlhalsband och folklig kultur. Valfrid Palmgren fascinerar.

Jag tror hon både skulle känna sig stolt och inte så lite förvirrad om hon för – låt oss säga – en vecka skulle gästspela i dagens kommunala biblioteksverklighet. Jag leker med tanken. I min fantasi läxar hon upp politiker som vill inskränka och förminska och rensa bland hyllorna och förbjuda exempelvis regnbågsflaggor och flerspråkighet.

Dagen går mot sitt slut i den kommunala biblioteksverkligheten. Jag ber några ungdomar som hängt i soffan plocka med sig de tomma energidrycksburkarna när de går. ”Vi ses imorron” säger de innan de släntrar iväg. En dam ber om att få göra en sista utskrift och en annan vill bara låna om sina talböcker. Folkbiblioteket är för alla och envar, redan betalt med hjälp av skattemedel. Mer folkligt kan det knappast bli. Så använd dig av ditt folkbibliotek, sköt om det men låt inte biblioteken bli en arena för odemokratiska och främlingsfientliga krafter och politiska utspel. Palmgren kallade bibliotek för ”det vackraste uttrycket för sann demokrati som tänkas kan” och i den andan vill jag som bibliotekarie arbeta.

Ylva Larsdotter
är bibliotekarie på ett kommunalt bibliotek i Sverige.

Exporterar Ungern illiberalism?

Håller den klassiska demokratin på att tunnas ut i Europa och ersättas av den så kallade illiberala demokratin, ofta ett hårdhänt enmansvälde av turkiskt snitt? Inom EU representeras den tendensen tydligast av Ungern, där premiärminister Viktor Orbán uttryckligen gått in för den illiberala demokratin och gärna ser den spridas i Europa.

– Vi har ersatt den liberala demokratin, som lidit skeppsbrott, med en kristlig demokrati för 2000-talet som garanterar folkets frihet och säkerhet. Den stöder den traditionella familjemodellen med en man och en kvinna, håller antisemitismen borta och ger möjlighet för tillväxt, deklarerade han i parlamentet i Budapest den nästsista maj när han installerades som premiärminister för fjärde gången.

Hänvisningen till antisemitismen var skenhelig, eftersom Orbáns parti Fidesz drev sin valkampanj under temat ”Stoppa Soros” och hävdade att den ungerskfödde judiska investeraren George Soros verkar för att fylla Europa med muslimer. Det stämmer att den nu 87-årige Soros skrivit mycket om flyktingarnas situation, men tanken på att han skulle ha underblåst krigen i Främre orienten för att jaga muslimer på flykt till Europa är absurd. Ändå lyckades Orbán och Fidesz vinna parlamentsvalet i stor stil genom att göra flyktingfrågan till det helt avgörande ämnet.

Detta trots att Ungern har mycket få flyktingar och mycket få muslimer.

Det öppna samhället

”Huvudfienden” i valet var alltså George Soros, som figurerade på mängder av valplakat som en spindel i ett farligt nät och mannen bakom oppositionspolitikerna. I verkligheten ser Orbán nog honom som en motståndare, men det handlar inte om flyktingar utan om demokratin. Soros har finansierat olika institutioner som verkat för klassisk demokrati och mänskliga rättigheter i Ungern, bland annat Central European University.

Soros främsta inspiration är den österrikiske filosofen Karl Popper som han studerade för i London i slutet av 1940-talet. Poppers huvudverk är The Open Society and Its Enemies och Soros blev så inspirerad av hans försvar för klassisk demokrati mot nazism och bolsjevism, som han båda upplevt under sin barndom i Budapest, att han senare i sitt liv – efter att ha tjänat miljarder på valutaspekulation – tog Open Society som ledord för sina organisationer för att försvara demokratin, speciellt i Östeuropa.

Nu har alltså Orbán i Soros personifierat den liberala demokrati som han gör motstånd mot och avgett det första lagpaketet för att stoppa papperslösa invandrare. Varje organisation eller privatperson som hjälper en sådan kan dömas till kännbara straff. FN:s flyktingorganisation UNHCR är djupt oroad över människorättsjuristers och till exempel Helsingforskommitténs framtida möjligheter att verka i Ungern.

Den illiberala demokratin

Viktor Orbán är i likhet med Turkiets Erdoğan en skicklig och effektiv politiker. Han har formulerat sitt ideal i ett tal 2014 där han citerade ett uttryck som ursprungligen myntades av den amerikanska journalisten och författaren Fareed Zakaria 1997. Denne slog då larm mot tendensen att demokratiskt valda regeringar inte höll sig inom de begränsningar som grundlagen hade bestämt utan inkräktade på medborgarnas rättigheter.

Orbán vände sedan på steken och såg 2014 den illiberala demokratin som något eftersträvansvärt: ”En demokrati är inte nödvändigtvis liberal. Fast något inte är liberalt kan det vara demokratiskt.” För att nå internationell konkurrenskraft ”måste vi överge liberala metoder och principer för att organisera ett samhälle”.

”Stjärnor i dagens internationella bedömningar är Singapore, Kina, Indien, Ryssland, Turkiet. (…) Vi strävar efter att finna, avvikande från i Västeuropa godkända normer och ideal (…) en ny ungersk stat som är kapabel att göra vår gemenskap konkurrenskraftig för årtionden framåt”.

Redan i november 2010 hade Orbán och Fidesz lanserat en ”öppning österut”. Orbán förklarade då att Ungern seglade i ett västligt skepp, men att det var östliga vindar som blåste i världshandeln. Därefter gjorde utrikeshandelsminister Péter Szijjártó 34 officiella besök i 28 länder. Parlamentets vicetalman förklarade att öppningen österut visade att Ungern inte glömt sina asiatiska rötter.

Budskapet sprids

Efter Orbáns tal har begreppet illiberal demokrati blivit populärt speciellt i östra Centraleuropa, där den liberala demokratin aldrig slagit rot. Polen följde exemplet snabbast och de båda länderna har allierat sig inom EU. Men också i de två andra Visegrád-länderna Tjeckien och Slovakien sprids liknande tankesätt.

Nu har kretsen kring Orbán gjort en satsning på de forna jugoslaviska republikerna Slovenien och Makedonien. Vänner till honom har startat en rad mediaföretag speciellt i Slovenien, som stödde högerpolitikern Janez Jansa inför valet i juni. Ett av dem var skvallertidningen Skandal24, som spred tvivelaktiga uppgifter om en del av Jansas konkurrenter. Men Orbán deltog själv i valkampanjen och förklarade att valet handlade om ”den slovenska nationens överlevande”. När Jansa segrade hoppas Orbán nu få en allierad inom EU.

I Makedonien har kretsen kring Orbán tagit kontrollen över en TV-station nära lierad med förre premiärministern Nikola Grujevski.

En av Orbáns närmaste rådgivare mötte i fjol president Trumps förre chefsstrateg Stephen Bannon för att diskutera startandet av en filial av nyhetsorganisationen Breitbart News i Östeuropa. Bannon har nu börjat arbeta i Europa för att befrämja kontakterna mellan extremhögern här och i USA. Fareed Zakaria mötte honom i Rom där han var entusiastisk över det kaos som det italienska valet skapat och de nya möjligheter för högerpopulism som uppstått i Europa. USA:s nye ambassadör i Berlin, Richard Grenell framförde i en intervju för Breitbart vikten av ett nära samarbete mellan konservativa krafter i USA och Europa i så starka ordalag att det framkallade protester i Tyskland. Motstånd mot invandring är ett av Grenells teman.

Styrning av historien

En bakgrundsteckning till utvecklingen mot illiberalism ger statsvetaren och historikern Heino Nyyssönen i sin bok Tasavallan loppu? Unkarin demokratian romahdus. Han har bott i Ungern, talar ungerska och är insatt i den speciella ungerska historiemedvetenheten. Ungrarna har levat i mitten av Europa i tusen år med sitt eget språk som kanske skyddat dem från att integreras av sina germanska, slaviska och romanska grannar.

Språkets bakgrund ger fortfarande i vår tid upphov till politiska konflikter. När ungrarna kom till sitt nuvarande område lite före år 900 kom de österifrån.  Man har antagit att de tillsammans med finnarna sökte sig västerut, tills deras väg skildes och finnarna drog sig mot norr. Men den fennougriska gemenskapen är omtvistad och det finns en teori om gemensamt ursprung med hunnerna, antagligen bottnande i att dessa var ett mäktigare folk än finnarna.

Nyyssönen skildrar ungrarnas starka historiemedvetenhet, som inte alltid böjer sig för historiska fakta. Tusenårsminnet firades förstås stort 1896, då regeringen antog en minneslag där man tackade för Guds försyn och för kejsar Franz Josefs konstruktiva regim. Det är symptomatiskt att man skapar lagar för att styra uppfattningen av historien, liksom man skapar monumentala platser i Budapest för nationens hjältar.

Man har också i 2012 års grundlag stiftat om den riktiga historieuppfattningen och bestämt att Ungerns socialistiska arbetarparti, som var i regeringsställning ännu på 80-talet, var en brottslig organisation och instiftade en kommitté för det nationella minnet.

När Ungern 1988 ansökte om medlemskap i EU framhöll man att Ungern i tusen år stått i nära kontakt med västliga kulturer och värden, därför är en anslutning till EU en historisk nödvändighet. Nu är kontakterna mellan Budapest och Bryssel dock kyliga och förhoppningarna ställs på USA – Orbán välkomnade valet av Donald Trump som lyckligt för Ungern och Europa. N

Peter Lodenius

Heino Nyyssönen: Tasavallan loppu? Unkarin demokratian romahdus. Atena, 2017.

Kan EU ännu räddas?

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson.
Kan EU ännu räddas? Den frågan ställs allt oftare. En följdfråga, som inte ställs lika ofta, är: vad göra om EU bryter samman. Har vi – det vill säga Vänstern – en plan B?

När det begav sig var jag en uttalad motståndare till att Finland skulle ansluta sig till EU. Huvudargumentet var att den så kallade enhetsmarknaden (Single Market) och valutaunionen (Economic and Monetary Union, EMU) bara kunde fungera tillfredsställande inom ramen för en förbundsstat, men att en sådan inte skulle accepteras av medlemsländerna, som avundsjukt på olika sätt skulle försöka bevara sin ”suveränitet” även när de hade överlämnat centrala delar av den till ”marknaden”. Jag känner mig fortfarande tillfreds med de artiklar som jag då skrev inför folkomröstningen. Ett föredrag inför en brittisk konferens 1993, kallatEuropean integration and Finland: An alternative view, satte jag ut på Academia.edu-sajten i artikelform. Artikeln hör ännu till dem som ofta läses av folk från vitt skilda håll i världen.

Men nu är Finland en ”gammal” medlem av EU – en av ”de 15”, i motsats till de 13 som blivit medlemmar först på 2000-talet. Min uppgift är därför inte att uppmana till en finländsk exit, utan att i första hand propagera för en nyordning som skulle kunna rädda EU. Min övertygelse är att utan rätt radikala reformer kommer EU:s kriser att fördjupas, ända till den punkt där hela projektet bryter samman. Då står Europa och Finland inför en helt nytt läge, och plan B borde träda i kraft.

EU:s kris är trefaldig. Den första krisen och konflikten mellan Nord och Syd härrör från den felkonstruerade valutaunionen och från Tysklands fasthållande vid en för Syd helt främmande ordoliberal ordning. Den andra krisen, den mellan Öst och Väst, gäller inte så mycket den ekonomiska politiken, utan framför allt uppfattningarna av vad som krävs av en demokrati och vad som är normala mänskliga rättigheter. Den tredje konflikten berör samtliga länder i unionen. Den gemensamma marknaden, med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbete, förstärkt av en svårkontrollerad invandring, innebär ökad osäkerhet, större inkomstskillnader, svagare regeringar och allt stöddigare högerpopulism. När varken den egna staten eller unionen förmår trygga levnadsvillkoren, skyller nationella politiker på EU, regionala politiker på regeringarna och folk i allmänhet på politikerna. Det är olyckligt inte bara för EU, utan för demokratin på alla nivåer.

En av de mest sakkunniga kritikerna av hur olika EU-projekt – som valutaunionen och det gränsfria Schengenområdet – förverkligats är nationalekonomen Paul de Grauwe. Hans kolumner i mediasajten Social Europe och hans böcker om valutaunionen, makroekonomi och marknadens gränser visar med all tydlighet att det inte går att beröva nationalstaterna deras centrala funktioner, utan att ge unionen tillräckliga medel för att bedriva en koordinerad skatte-, social- och konjunkturpolitik och en enhetlig kontroll av unionens yttre gränser. För att garantera olika friheter och upprätthålla en tillfredsställande stabilitet krävs det helt enkelt en central statsmakt, som inte styrs av en ”polsk riksdag”, vilket är fallet idag när varje medlemsland har vetorätt beträffande helt avgörande institutionella lösningar.

I motsats till de allt högljuddare högernationalistiska EU-motståndarna finns det inom Vänstern EU-kritiska – isynnerhet EMU-kritiska – personer, som försöker frammana en vision av hur unionen kunde räddas från sitt nuvarande dödläge. Till mina gelikar hör den engelska ekonomen Malcolm Sawyer, som författat en nyttig handbok kallad Can the Euro be Saved? (Kan euron räddas?). Ett annat exempel är nätverket EuroMeMo group, som i flera års tid gett ut en rapport om det socioekonomiska läget i unionen. Jag brukar att, tillsammans med ett hundratal andra så kallade alternativa ekonomer, understöda rapporten. Den senaste, EuroMemorandum 2018, bär typiskt nog titeln Can the EU still be saved? The implications of a multi-speed Europe. (Kan EU ännu räddas? Följderna av ett Europa i flera takter)

Mest känd som EU-reformivrare på vänsterkanten är säkert Yanis Varoufakis, finansministern som avgick när Grekland inte lyckades pressa fram en hyfsad lösning på skuldkrisen. Han lanserade ett paneuropeiskt parti kallat DiEM25 (Democracy in Europe Movement 2025). Det försöker samla EU-kritiska vänsterpartier inför kommande EU-parlamentsval. Nationella partier som ställt sig bakom Varoufakis är Alternativet i Danmark, Piratpartiet i Tjeckien, Razem (Tillsammans) i Polen och Génération.s, ett nyskapat parti lett av socialisternas presidentkandidat Benoît Hamon i Frankrike. DiEM25-partiets viktigaste uppgift är att avfatta en ny konstitution för EU. I stället för en teknokratisk styrning vill Varoufakis, och de andra framträdande vänsteraktivisterna som stöder agendan, genomdriva en radikal demokratisering av unionen.

Inom vänstern i Europa finns också partier som gett upp hoppet beträffande EU och Eurozonen. Spanska Podemos, franska La France Insoumise, tyska Die Linke och det portugisiskaVänsterblocket har gått in för att försöka formulera en plan B. Visst stöder de i princip försöken att föra fram olika reformer, men de har uppgett den gnutta av optimism som ännu finns bland aktörerna kring EuroMeMo och DiEM25.

EuroMemorandum 2018 innehåller en mycket lång rad med reformförslag. De berör för det första den makroekonomiska politiken; en medveten konjunkturpolitik på EU-nivå, en långsiktig investeringspolitik för sociala och ekologiska behov, en förstärkning av löntagarnas ställning, en skatte- och socialpolitik för att utjämna inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, effektiva åtgärder mot skattekonkurrens och skattesmitning. Flera av förslagen berör Europeiska centralbanken och valutaunionen, bland annat bättre möjligheter för medlemsstaterna att få direkt finansiering via ECB. En lång lista på förslag som berör den så kallade sociala pelaren förs också fram. En princip som genomsyrar förslagen vill jag citera i sin helhet:

The welfare of all people in all member states must be placed at the centre of public policy and not subordinated to the primacy of market-driven growth or, worse, budgetary consolidation. (Alla människors välfärd i alla medlemsstater måste ställas i centrum för politiken och inte underordnas en marknadsledd tillväxt eller, än värre, en konsolidering av statsbudgeterna.)

Medborgarna borde ha rätt att ställa staterna till juridiskt ansvar om de inte uppfyller de överenskomna sociala rättigheterna.

Dokumentet innehåller ett kapitel om alternativa visioner för en socio-ekologisk omvandling. Man jämför ”en grön tillväxt”, ”en grön New Deal”, ”välfärd utan tillväxt” och ”samfällighetsinspirerade” scenarier. Det man till slut stannar för är en strategi i tre steg, framförd av den engelska samhällsforskaren Ian Gough. Först grön tillväxt, framdriven av en snabb avkarbonisering och förbättring av ekoeffektiviteten; sedan en betydligt hållbarare konsumtion och större jämlikhet; som tredje steg etableringen av en steady-state världsekonomi, det vill säga en ekonomi som utvecklas utan ekonomisk tillväxt. I memorandumet räknar man upp en rad åtgärder som borde genomföras i snabb takt för att inte miljön och den sociala tryggheten skall försämras ytterligare.

När man försöker göra reda för alla de dokument och rörelser som inom den europeiska vänstern försöker ”rädda EU”, slås man av hur många idéer och konkreta förslag som hänger i luften, men som ändå inte tycks rymmas med på den politiska agendan. De dagsaktuella problemen – från brexit till den tyska regeringskrisen, från Putin till Trump, från asylsökarna till islamisterna – överskuggar alla långsiktiga och grundläggande diskussioner om EU:s framtid. Vänsterns försök att lyfta fram vikten av en förnyelse av EU-projektet sker därför utan att folk i allmänhet bryr sig om eller förstår vad det är fråga om. ”Marknaden” får fortsätta att styra som den vill, och skrupellösa politiker får fortsätta att skrämma upp väljarna, så att det enda de kan föreställa sig är mera övervakning, mera upprustning och mera rivalitet på alla plan.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i ekonomi