Etikettarkiv: Demokrati

Kan EU ännu räddas?

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson.
Kan EU ännu räddas? Den frågan ställs allt oftare. En följdfråga, som inte ställs lika ofta, är: vad göra om EU bryter samman. Har vi – det vill säga Vänstern – en plan B?

När det begav sig var jag en uttalad motståndare till att Finland skulle ansluta sig till EU. Huvudargumentet var att den så kallade enhetsmarknaden (Single Market) och valutaunionen (Economic and Monetary Union, EMU) bara kunde fungera tillfredsställande inom ramen för en förbundsstat, men att en sådan inte skulle accepteras av medlemsländerna, som avundsjukt på olika sätt skulle försöka bevara sin ”suveränitet” även när de hade överlämnat centrala delar av den till ”marknaden”. Jag känner mig fortfarande tillfreds med de artiklar som jag då skrev inför folkomröstningen. Ett föredrag inför en brittisk konferens 1993, kallatEuropean integration and Finland: An alternative view, satte jag ut på Academia.edu-sajten i artikelform. Artikeln hör ännu till dem som ofta läses av folk från vitt skilda håll i världen.

Men nu är Finland en ”gammal” medlem av EU – en av ”de 15”, i motsats till de 13 som blivit medlemmar först på 2000-talet. Min uppgift är därför inte att uppmana till en finländsk exit, utan att i första hand propagera för en nyordning som skulle kunna rädda EU. Min övertygelse är att utan rätt radikala reformer kommer EU:s kriser att fördjupas, ända till den punkt där hela projektet bryter samman. Då står Europa och Finland inför en helt nytt läge, och plan B borde träda i kraft.

EU:s kris är trefaldig. Den första krisen och konflikten mellan Nord och Syd härrör från den felkonstruerade valutaunionen och från Tysklands fasthållande vid en för Syd helt främmande ordoliberal ordning. Den andra krisen, den mellan Öst och Väst, gäller inte så mycket den ekonomiska politiken, utan framför allt uppfattningarna av vad som krävs av en demokrati och vad som är normala mänskliga rättigheter. Den tredje konflikten berör samtliga länder i unionen. Den gemensamma marknaden, med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbete, förstärkt av en svårkontrollerad invandring, innebär ökad osäkerhet, större inkomstskillnader, svagare regeringar och allt stöddigare högerpopulism. När varken den egna staten eller unionen förmår trygga levnadsvillkoren, skyller nationella politiker på EU, regionala politiker på regeringarna och folk i allmänhet på politikerna. Det är olyckligt inte bara för EU, utan för demokratin på alla nivåer.

En av de mest sakkunniga kritikerna av hur olika EU-projekt – som valutaunionen och det gränsfria Schengenområdet – förverkligats är nationalekonomen Paul de Grauwe. Hans kolumner i mediasajten Social Europe och hans böcker om valutaunionen, makroekonomi och marknadens gränser visar med all tydlighet att det inte går att beröva nationalstaterna deras centrala funktioner, utan att ge unionen tillräckliga medel för att bedriva en koordinerad skatte-, social- och konjunkturpolitik och en enhetlig kontroll av unionens yttre gränser. För att garantera olika friheter och upprätthålla en tillfredsställande stabilitet krävs det helt enkelt en central statsmakt, som inte styrs av en ”polsk riksdag”, vilket är fallet idag när varje medlemsland har vetorätt beträffande helt avgörande institutionella lösningar.

I motsats till de allt högljuddare högernationalistiska EU-motståndarna finns det inom Vänstern EU-kritiska – isynnerhet EMU-kritiska – personer, som försöker frammana en vision av hur unionen kunde räddas från sitt nuvarande dödläge. Till mina gelikar hör den engelska ekonomen Malcolm Sawyer, som författat en nyttig handbok kallad Can the Euro be Saved? (Kan euron räddas?). Ett annat exempel är nätverket EuroMeMo group, som i flera års tid gett ut en rapport om det socioekonomiska läget i unionen. Jag brukar att, tillsammans med ett hundratal andra så kallade alternativa ekonomer, understöda rapporten. Den senaste, EuroMemorandum 2018, bär typiskt nog titeln Can the EU still be saved? The implications of a multi-speed Europe. (Kan EU ännu räddas? Följderna av ett Europa i flera takter)

Mest känd som EU-reformivrare på vänsterkanten är säkert Yanis Varoufakis, finansministern som avgick när Grekland inte lyckades pressa fram en hyfsad lösning på skuldkrisen. Han lanserade ett paneuropeiskt parti kallat DiEM25 (Democracy in Europe Movement 2025). Det försöker samla EU-kritiska vänsterpartier inför kommande EU-parlamentsval. Nationella partier som ställt sig bakom Varoufakis är Alternativet i Danmark, Piratpartiet i Tjeckien, Razem (Tillsammans) i Polen och Génération.s, ett nyskapat parti lett av socialisternas presidentkandidat Benoît Hamon i Frankrike. DiEM25-partiets viktigaste uppgift är att avfatta en ny konstitution för EU. I stället för en teknokratisk styrning vill Varoufakis, och de andra framträdande vänsteraktivisterna som stöder agendan, genomdriva en radikal demokratisering av unionen.

Inom vänstern i Europa finns också partier som gett upp hoppet beträffande EU och Eurozonen. Spanska Podemos, franska La France Insoumise, tyska Die Linke och det portugisiskaVänsterblocket har gått in för att försöka formulera en plan B. Visst stöder de i princip försöken att föra fram olika reformer, men de har uppgett den gnutta av optimism som ännu finns bland aktörerna kring EuroMeMo och DiEM25.

EuroMemorandum 2018 innehåller en mycket lång rad med reformförslag. De berör för det första den makroekonomiska politiken; en medveten konjunkturpolitik på EU-nivå, en långsiktig investeringspolitik för sociala och ekologiska behov, en förstärkning av löntagarnas ställning, en skatte- och socialpolitik för att utjämna inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, effektiva åtgärder mot skattekonkurrens och skattesmitning. Flera av förslagen berör Europeiska centralbanken och valutaunionen, bland annat bättre möjligheter för medlemsstaterna att få direkt finansiering via ECB. En lång lista på förslag som berör den så kallade sociala pelaren förs också fram. En princip som genomsyrar förslagen vill jag citera i sin helhet:

The welfare of all people in all member states must be placed at the centre of public policy and not subordinated to the primacy of market-driven growth or, worse, budgetary consolidation. (Alla människors välfärd i alla medlemsstater måste ställas i centrum för politiken och inte underordnas en marknadsledd tillväxt eller, än värre, en konsolidering av statsbudgeterna.)

Medborgarna borde ha rätt att ställa staterna till juridiskt ansvar om de inte uppfyller de överenskomna sociala rättigheterna.

Dokumentet innehåller ett kapitel om alternativa visioner för en socio-ekologisk omvandling. Man jämför ”en grön tillväxt”, ”en grön New Deal”, ”välfärd utan tillväxt” och ”samfällighetsinspirerade” scenarier. Det man till slut stannar för är en strategi i tre steg, framförd av den engelska samhällsforskaren Ian Gough. Först grön tillväxt, framdriven av en snabb avkarbonisering och förbättring av ekoeffektiviteten; sedan en betydligt hållbarare konsumtion och större jämlikhet; som tredje steg etableringen av en steady-state världsekonomi, det vill säga en ekonomi som utvecklas utan ekonomisk tillväxt. I memorandumet räknar man upp en rad åtgärder som borde genomföras i snabb takt för att inte miljön och den sociala tryggheten skall försämras ytterligare.

När man försöker göra reda för alla de dokument och rörelser som inom den europeiska vänstern försöker ”rädda EU”, slås man av hur många idéer och konkreta förslag som hänger i luften, men som ändå inte tycks rymmas med på den politiska agendan. De dagsaktuella problemen – från brexit till den tyska regeringskrisen, från Putin till Trump, från asylsökarna till islamisterna – överskuggar alla långsiktiga och grundläggande diskussioner om EU:s framtid. Vänsterns försök att lyfta fram vikten av en förnyelse av EU-projektet sker därför utan att folk i allmänhet bryr sig om eller förstår vad det är fråga om. ”Marknaden” får fortsätta att styra som den vill, och skrupellösa politiker får fortsätta att skrämma upp väljarna, så att det enda de kan föreställa sig är mera övervakning, mera upprustning och mera rivalitet på alla plan.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i ekonomi

Gör presidenten till hovnarr

Presidentvalet i Finland gick helt enligt manuskriptet: med en förkrossande majoritet på över 62 procent av rösterna återvaldes den sittande regenten Sauli Niinistö för en andra period i valets första omgång. Detta markerar första gången sedan valreformen 1988 som en finländsk president valts genom folkomröstning direkt i valets första omgång. Sedan den mytomspunne Urho Kekkonens tid har ingen president i Finland ridit på såpass höga opinionssiffror att de börjar närma sig de röstetal som vi är vana att se i auktoritära stater som Turkiet och Ryssland.

Att en presidentkandidat i valets första omgång får över 60 procent av rösterna är ytterst ovanligt i ett demokratiskt, transparent samhälle. Hur valresultatet tolkats har hängt mycket på om den som gjort tolkningen själv röstade på Niinistö eller inte. I Svenska Yles valvaka hittade samlingspartisten Linda Karhinen inte ord för att uttrycka sin entusiasm, och det blev under kvällen mer än tydligt att det var en glädjens dag inte bara för Finland, utan kanske till och med hela mänskligheten. Den motsatta tolkningen har varit att den finländska demokratin nu officiellt är död och begraven och att vi nu borde byta landets namn till Sauliarabien. Båda tolkningarna slirar avsevärt.

Problemet med det Putin-aktiga röstetalet för Niinistö är inte i första hand att det var Niinistö som blev vald, oberoende av vad man anser om honom som politiker, president eller människa. Problemet är att i ett så politiskt splittrat land som Finland är i dag, bygger den demokratiska processen på ett knuffande och dragande mellan politiska läger. Med denna dragkampsprocess följer också en samhällelig diskussion där viktiga frågor genomlyses, utreds och granskas från olika synvinklar. Idealet är också att politiker lyssnar på expertutlåtanden och tar till sig vetenskaplig analys. Olika röster i samhället företräder olika intressegrupper, har olika mål och olika ideologiska infallsvinklar. Få frågor med, säg åtta olika svarsalternativ, som ett presidentval, får 60 procent av folket enat bakom ett och samma alternativ. När detta sker, bör varningsklockor ringa för att något inte står rätt till med demokratin. I det här fallet kan vi ändå kanske trösta oss med att valet av presidenten har blivit en nästan helt icke-politisk fråga.

Presidenten har blivit en symbolisk galjonsfigur, och kan således locka anhängare över de ideologiska gränserna. I sin kolumn på sidan 58 i detta nummer hoppas svenska Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt på att Sverige en dag också ska kunna välja sin president. Frågan är ändå om inte Sverige helt borde hoppa över presidentskedet då det avskaffar kungahuset, och i stället satsa på ett helt parlamentariskt styre. HBL:s kulturchef Fredrik Sonck kallade i en krönika 16.1 presidenten för ”en blindtarm i Finlands demokrati”, och det ligger nära till hands att fråga sig på vilket sätt Finland gynnas av att sätta sin tilltro till en skenpolitisk aktör av den typ som Finlands president i dag är. Kungen är åtminstone ärligt rikets stora hovnarr. Kanske Finland i stället borde införa monarki?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

”Hoten mot journalister är ett demokratiproblem”

Årets bokmässa i Göteborg fick som bekant sällskap av många alternativa mässor och evenemang. Författarbojkotten av bokmässan och kritiken mot mässan födde bland annat evenemanget Scener och samtal. Ett av samtalen förs i en liten lagerbyggnad i Göteborgs litteraturhus.

Bredvid scenen står de tre deltagarna. De ska tala om näthat och de hot som många journalister tvingas ta emot när de utövar sitt jobb och inte minst om strategier för att stötta journalister. De tre är Rebecka Bohlin, författare till boken Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig, Helle Klein, chefredaktör på Dagens Arbete och Martin Klepke, politisk redaktör på den fackliga tidningen Arbetet.

Det visar sig genast att både Klein och Klepke har blivit utsatta för hot och hatiska meddelanden. Det har gått så långt att Klein för första gången under en bokmässehelg anlitat en personlig säkerhetsvakt.

Klepke berättar att han under sina många år som ledarskribent får ta emot en hel massa hatiska meddelanden. Och då handlar ledartexterna inte alls alltid om exempelvis migration eller religion, frågor som ofta triggar igång näthat. Klepke läser upp några mail, ibland skrivna av anonyma personer, men ibland med namn och titel fullt synliga. Nyligen kom ett hatdrypande brev angående något så pass odramatiskt som en regeringsproposition om vinster i väldfärden.

– Avsändaren var en jurist.

Det värsta Klepke varit med om var när han för knappt sex år sedan fann en bomb i sin trädgård. Polisen kunde senare konstatera att den inte var apterad, alltså inte i teknisk mening avsedd att sprängas där och då. Ändå var bomben ett direkt hot mot en journalist.

– Att tvingas ta emot allt detta hat och ibland direkta hot, är personligt. Det går inte att värja sig mot. Hånet och hatet är dessutom farligt för hela samhället och därför så allvarligt.

Självcensur ett hot

Både den som blir måltavla för hoten och kollegerna på redaktionen blir påverkade, påpekar Martin Klepke.

– Det här kan i många fall leda till självcensur eller till att man helt enkelt undviker att skriva om vissa ämnen.

Också Helle Klein lyfter upp den aspekten.

– Det finns i Sverige idag en väldigt negativ och uppiskad stämning mot journalistiken. Hoten, det malande upprepade hatet strävar efter att avhumanisera och trötta ut den som mottar hoten. Från politiskt håll och polisen har man inte tagit hoten mot journalister på tillräckligt stort allvar, men nu äntligen börjar det hända – i år har det vänt. I framtiden hoppas jag att straffvärdet för att hota journalister höjs. Det funkar så inom polisen att man ägnar sig åt det som ger höga straff. De här brotten måste prioriteras högre.

I slutet av september offentliggjorde Göteborgs universitet en undersökning enligt vilken var fjärde svensk journalist utsatts för hot eller trakasserier förra året. Enligt undersökningen kunde 84 procent av hoten kopplas ihop med att avsändaren hade en negativ uppfattning om hudfärg, etnicitet eller religion.

– Nu har polisen äntligen inrättat särskilda hatbrottsavdelningar där man tar hat och hot mot journalistik som ett demokratiproblem, säger Klein.

Mera samhälleligt stöd behövs

Rebecka Bohlin, som intervjuat hotade journalister i Tackla hatet, säger så här:

– Det är viktigt att journalister turas om när det gäller att skriva om ämnen som är känsliga och som kan generera hot. Tidningen får aldrig backa, men jag tycker att vi kan turas om att så att säga stå i frontlinjen.

Bohlin understryker ändå att de allra flesta journalisterna fortsätter med sitt granskande jobb. Trots att de själva eller deras kolleger tvingats ta emot personliga hot. Förutom att hoten är ett demokratiproblem så är de också ett arbetsmiljöproblem.

– Alla som blivit hotade behöver ett psykosocialt stöd från arbetsgivaren och från sin vänkrets.

Bohlin säger att det verkligen är dags för samhället att ge ett starkare stöd till personer som lever under hot på grund av jobbet.

– Ingen av de journalister jag intervjuat i boken är nöjda med det stöd de fått efter att de vänt sig till polisen. Här måste polisen ge ett bättre stöd till journalister. Det ska inte vara en privat utgift för ett medieföretag att utreda hur farliga hoten är och hur man ska skydda sig. De utgifterna ska samhället stå för.

Journalistik mot hatet

I den fullsatta salen i Göteborgs litteraturhus lyfter Bohlin även fram att journalister ibland genom sitt hantverk kan agera mot hatet.

– Genom att använda journalistiken som verktyg så kan vi journalister granska och visa att vi är kapabla att avslöja vem som står bakom hoten.

De allra flesta som skickar hot och hatmeddelanden gör det anonymt, berättar Bohlin, till vardags nyhetschef på dagstidningen Dagens ETC.

– När Nordiska Motståndsrörelesens register hade läckt ut så samkörde vi nyligen på Dagens ETC detta register och bearbetade det. Vi kunde avslöja vilka folkvalda som hade sympatier för nazismen och vilka som hade stött NMR. Då fick vi fram en före detta vänsterpartist, några moderater och en kristdemokrat. De allra flesta som vi kunde avslöja var sverigedemokrater.

Rebecka Bohlin säger att de på Dagens ETC var inställda på att de efter publiceringen skulle bli utsatta för drev och hatkampanjer.

– Men så blev det inte, det var helt tyst.

Text & foro Marcus Floman

Spanska sjukan

Det var många som gnuggade sig i ögonen av misstro lördagen den 30 oktober då flera hundra – enligt vissa uppgifter så många som 500 – nynazister marscherade under Nordiska motståndsrörelsens baner i Göteborg. Polisen höll ändå huvudet kallt då nassarna försökte provocera genom att slå in på den marschrutt som den tidigare förbjudits att ta. Ett massivt pådrag stoppade NMR:s marsch redan innan den börjat, och den blev, som författaren och journalisten Niklas Orrenius skrev på Twitter ”en lätt förnedrande promenad mellan två Icabutiker”.

Kontrasten kunde inte vara större till händelserna i Katalonien dagen därpå. Hundratals skadades då den spanska regeringen satte in sina insatsstyrkor mot katalanska vallokaler. Poliser i kravallmundering slog fredliga medborgare med batonger, släpade ut dem ur vallokaler och knuffade dem nedför trappor. Allt detta för att stoppa en folkomröstning. Om polisen i Sverige agerade konstruktivt för att mota fascismen i grind, var det i stället ordningsmakten som bar fascismens ansikte i Spanien. General Franco hade varit stolt.

Reaktionen från Kataloniens ledning är sedan måhända ett bevis på att regionen med sex miljoner invånare kanske ändå inte är redo för självständighet. När polisen beslagtog röstsedlar och stängde vallokaler, svarade katalanska myndighetspersoner med att uppmana väljarna att printa ut egna röstsedlar och rösta i vilken vallokal de ville. Det säger sig självt att ett sådant förfarande varken är demokratiskt eller juridiskt bindande.

Trixandet med lagligheten började ändå redan tidigare. De separatistiska partierna har en knapp majoritet i Kataloniens regionalparlament. En lag om en folkomröstning hade krävt en kvalificerad majoritet, men eftersom separatisterna inte hade en chans vinna en dylik omröstning, klubbades lagen igenom med enkel majoritet, som brådskande.

Separatisterna vill gärna få det att framstå som om folkopinionen om självständighet är enig – i själva verket är katalanerna djupt delade i frågan. Men den spanska regeringen, med premiärminister Mariano Rajoys högerkonservativa Partido Popular i spetsen, har inte heller gjort mycket för att lugna ner stämningen. Nyligen stympades på ett avgörande sätt ett redan framförhandlat lagpaket som skulle ha gett Katalonien utökad autonomi. Från Partido Populars håll har man systematiskt motarbetat Kataloniens arbete för en större möjlighet att basa över regionens resurser.

För det är i slutändan pengar det handlar om. Katalonien är den ekonomiska dynamon i Spanien. Under den ekonomiska krisen har många i regionen upplevt att Spanien snyltat på deras pengar och välstånd.

Den spanska regeringens agerande kommer utan tvekan att spela separatisterna i händerna – vem vill styras av en stat som sätter in paramilitära trupper mot invånare som försöker rösta om sin framtid? Vad som har hänt mellan denna tidnings inlämning till tryck och utgivning är svårt att sia om, men förhoppningsvis har EU redan fattat ett beslut om medling i konflikten, samt gått ut med ett tydligt fördömande av den spanska regeringens agerande.

Den katalanska självständighetskampen må stå på både juridiskt och demokratiskt vingliga ben, men det finns få regler som är så grundläggande i en demokrati som denna: en stat lägger aldrig in trupper mot ett folk som fredligt försöker utöva sin demokrati. En folkomröstnings laglighet kan diskuteras, och Spanien kunde naturligtvis inte godkänna resultatet som bindande, vad än det skulle ha blivit. Men genom att hindra sina medborgare att rösta, tog Rajoy ett steg skrämmande mot fascismen.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Överflöd och brist

Med handboken Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi utmanar Anders Sandström vissa djupt rotade myter kring så grundläggande fenomen för vårt samhälle som makt och pengar. Titelfrasen ”anarkistisk bokföring” låter som något av en självmotsägelse, men anarkism som politiskt program är inte ett uttryck för en vilja till kaos, utan snarare en idé om radikal decentralisering och självstyre som har satt betydligt starkare spår i dagens västerländska samhällsskick än vad som ofta medges. Den ”anarkistiska” ekonomi som Sandström presenterar frångår idén om en fri marknad som den grundläggande organiserande principen för ekonomisk verksamhet.

I ett av bokens starka partier presenterar Sandström koncist deltagarekonomins kritik mot marknader, bland annat för att de allokerar resurser ineffektivt, och för att ett system som enbart ser till transaktionen mellan köpare och säljare bortser från externa kostnader för en tredje part, och det här premierar en destruktiv kortsiktig egennytta på bekostnad av allmännyttan. (Detta incitament konkretiseras elegant av frasen ”I’ll be gone, you’ll be gone”, en överenskommelse där två parter väljer att blunda för obekväma fakta för att det gagnar dem själva, medan någon okänd tredje part får ta risken.)

Istället skulle produktionsmedlen betraktas som samhällets gemensamma ”produktiva allmänningar”, vars nyttjanderätt beviljas lokala arbetarråd på basen av en anbudstävling som jämkar samman samhällets konsumtionsbehov och produktionsmedel, där produktionens samhällsnytta vägs mot dess kostnader i bland annat arbetskraft, råvaror och ekologisk belastning. Den intressanta tanken i Sandströms vision är att hålla kvar en slags valuta som en bokföringsenhet för att producera information om det ekonomiska kretsloppet, och därmed möjliggöra en effektiv allokering av resurser, samtidigt som privat ägda produktionsmedel med deras medföljande orättvisa och odemokratiska strukturer skulle avskaffas.

Jag upplever att Sandströms vision har flera grundläggande problem. Hans plan för samhällsorganisering känns tungrodd och hegemonisk, och uttrycker en övertro till ett direktdemokratiskt beslutsfattande som potentiellt kunde vara väldigt begränsande för personliga initiativ. Framför allt bygger den på en bakåtsträvande vision om lokal självförsörjning och hantverksmässig produktion som har en irriterande tendens att dyka upp i vänsterns framtidsvisioner. Framför allt är jag inte säker på att den presenterade modellen är ett svar på den kritik mot marknaderna som han lägger fram.

Boken förtjänst ligger i ansatsen att lösgöra valutans informationsskapande funktion från dess bytesvärde, och i detta ligger en revolutionerande tanke. Marknadsstrukturer står för närvarande under ett betydande förändringstryck från en teknisk utveckling som gör ett växande antal produkter helt eller i praktiken gratis. Dels handlar det om digitala allmänningar som Open Source-programvara, som faktiskt förvaltas och utvecklas effektivt i icke-hierarkiska strukturer. Dels handlar det om materiella varor som produceras i stort sett utan kostnader för arbetskraft och, i växande utsträckning, energi. Detta beskriver den situation som vi upplever idag, där efterfrågan på arbetskraft är låg, men det mesta är väldigt billigt, ett paradoxalt tillstånd av överflöd och fattigdom samtidigt.

Denna situation av växande överflöd är ett problem för starka marknadsaktörer, och genererar en stark efterfrågan hos dem på tjänster och produkter som skapar knapphet, det vill säga gör saker icke-gratis som kunde vara gratis. Vissa av planetens bäst betalda jobb finns inom affärsjuridik och immateriella rättigheter. Dessa motiveras med att producenterna måste ta betalt för att kunna utveckla nya och bättre produkter – om ingen betalar för musik finns inga proffsmusiker, läkemedelsindustrin behöver ta betalt för sina produkter för att kunna utveckla bättre mediciner. Därmed accepterar vi att kapitalismens formidabla resurser kanaliseras i att skapa fattigdom och brist i ett tillstånd av överflöd.

Allt åt alla, är givetvis det revolutionära svaret, och utveckla istället en ny mekanik för att upprätthålla en rationell produktion. Och det är detta samhälle av överflöd som redan finns inom räckhåll för oss, som behöver en ny form av redovisning, och det är mot denna som Anders Sandströms handbok pekar fram emot.

Lasse Garoff

Anders Sandström: Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi. Eget förlag, 2016.