Etikettarkiv: Demokrati

Rapport från ett kommunalt folkbibliotek

Ylva Larsdotter
Ylva Larsdotter.
Har du hört talas om Valfrid Palmgren? Kvinnorättskämpe. Bibliotekspionjär. Folkbildare. Ibland tänker jag på henne när jag jobbar i informationsdisken eller när jag sätter upp böcker på mitt jobb. En del av arbetet som en kollega beskrev som den bästa fortbildningen för då kan hen läsa på baksidor och åtminstone början på böcker. Nej vi som jobbar på bibliotek hinner på långa vägar inte läsa så mycket som vi skulle vilja.

När Valfrid Palmgren var verksam i början av förra århundradet hette det strängt ”tjänstgöring vid lånedisk” och öppna hyllor i biblioteket var inte en självklarhet. Inte heller var biblioteket för alla och envar. Då: höga trösklar och lågt i tak. Nu: en av de få offentliga platserna som faktiskt fortfarande är öppna och tillgängliga för alla. I Sverige går bibliotekslagen inte att missförstå. 6 § Varje kommun ska ha folkbibliotek. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till användarnas behov.

En vanlig dag på ett kommunalt folkbibliotek kan se ut så här: hjälpa låntagare att förstå ett byråkratiskt skrivet utlåtande från myndighet, reservera körkortsboken på arabiska, tipsa om bästa böckerna som handlar om Kalifornien, hjälpa en äldre herre att scanna sitt grekiska pass, sagostund på finska, förortspoesi och småprat med den lilla flickan som så gott som varje eftermiddag sitter på biblioteket, hälsa en känd författare välkommen, se till att det finns tysta studieplatser, dricka kaffe med kollegor – ja allt som är levande livet och mer därtill. Jag älskar verkligen mitt jobb. På biblioteket möter jag hela spektret av människor från jordens alla vrår och platser som av olika anledningar hamnat i just den här kommunen. Här talas det finlandssvenska, sorani, urdu, engelska, ryska, persiska och, ja, svenska såklart. Här finns filmer, böcker, tidningar, datorer, musik. Här finns möten och bokdamm.

Biblioteket är både ett fokuserat, noga indelat rum – klassificerat och ordnat – och samtidigt ett extremt spretigt rum. Det är precis så det ska vara. Jag tänker på Palmgren som beskrev folkbiblioteken som en ljushärd.

När du läser det här har vi ett valresultat i Sverige. Högervridningen i den politiska debatten kan inte ha undgått någon. Normaliseringen av människofientlig och rent rasistisk politik skrämmer mig och många med mig. De språkliga och politiska förskjutningarna har länge varit svåra att ignorera, men under valrörelsen har de intensifierats. Som ökad hets och jakt på personer utan rätt papper, en åtstramad asylpolitik. Med nuvarande opinionssiffror kan Sverigedemokraterna få ett omfattande inflytande över svensk kulturpolitik – både nationellt och inte minst kommunalt. Det oroar mig djupt. Att SD politiskt vill styra folkbibliotekens innehåll och användning är ingen hemlighet. Bland annat har de lagt fram förslaget att bibliotekens tjänster ska kopplas till medborgarskap, vilket strider mot FN-organet Unescos Folkbiblioteksmanifest: ”Folkbiblioteket är till för alla, oberoende av ålder, ras, kön, religion, nationalitet, språk eller samhällsklass.” Om det blir en realitet så skulle det i förlängningen innebära att biblioteken inte längre är just demokratiska mötesplatser öppna för alla, utan går mörkerpersonernas ärenden. Vad blir då vi som jobbar på bibliotek? Väktare och kontrollanter?

Just biblioteken kan fungera som fredade platser för papperslösa och hemlösa. Där kan personer sköta ärenden, studera, mötas, vara utan risk att bli röjda för myndigheter. Till exempel kan alla skaffa lånekort och låna datorer utan en registrerad, folkbokförd adress. Jag möter dessa personer så gott som dagligen. Oron och tröttheten i deras ansikten och kroppar. Biblioteket som en fristad. En lugn plats. Det ska inte tas för något självklart och efter valet måste vi som jobbar på bibliotek i allt högre utsträckning kämpa för att biblioteken fortsättningsvis ska vara öppna för alla och envar.

Vi har Valfrid Palmgren att tacka för mycket då det gäller de allmänna bibliotekens struktur. Hon är en viktig del av den nordiska biblioteksutvecklingen och på många sätt var hon exceptionell och banbrytande. 1905 blev hon anställd på Kungliga Biblioteket som första kvinnliga bibliotekarie. Bara en sån sak.

På foton ser hon säker och glad ut. Varm utstrålning. Strama höghalsade blusar i kombination med ett vänligt leende. Modig och frivolt. Säker på sin sak. Hon gjorde studieresor till Amerika. Jag ser framför mig hur hon tar sig an New York. Går rask på gatorna mot New York Public Library. Äventyr och bildning. Pärlhalsband och folklig kultur. Valfrid Palmgren fascinerar.

Jag tror hon både skulle känna sig stolt och inte så lite förvirrad om hon för – låt oss säga – en vecka skulle gästspela i dagens kommunala biblioteksverklighet. Jag leker med tanken. I min fantasi läxar hon upp politiker som vill inskränka och förminska och rensa bland hyllorna och förbjuda exempelvis regnbågsflaggor och flerspråkighet.

Dagen går mot sitt slut i den kommunala biblioteksverkligheten. Jag ber några ungdomar som hängt i soffan plocka med sig de tomma energidrycksburkarna när de går. ”Vi ses imorron” säger de innan de släntrar iväg. En dam ber om att få göra en sista utskrift och en annan vill bara låna om sina talböcker. Folkbiblioteket är för alla och envar, redan betalt med hjälp av skattemedel. Mer folkligt kan det knappast bli. Så använd dig av ditt folkbibliotek, sköt om det men låt inte biblioteken bli en arena för odemokratiska och främlingsfientliga krafter och politiska utspel. Palmgren kallade bibliotek för ”det vackraste uttrycket för sann demokrati som tänkas kan” och i den andan vill jag som bibliotekarie arbeta.

Ylva Larsdotter
är bibliotekarie på ett kommunalt bibliotek i Sverige.

Exporterar Ungern illiberalism?

Håller den klassiska demokratin på att tunnas ut i Europa och ersättas av den så kallade illiberala demokratin, ofta ett hårdhänt enmansvälde av turkiskt snitt? Inom EU representeras den tendensen tydligast av Ungern, där premiärminister Viktor Orbán uttryckligen gått in för den illiberala demokratin och gärna ser den spridas i Europa.

– Vi har ersatt den liberala demokratin, som lidit skeppsbrott, med en kristlig demokrati för 2000-talet som garanterar folkets frihet och säkerhet. Den stöder den traditionella familjemodellen med en man och en kvinna, håller antisemitismen borta och ger möjlighet för tillväxt, deklarerade han i parlamentet i Budapest den nästsista maj när han installerades som premiärminister för fjärde gången.

Hänvisningen till antisemitismen var skenhelig, eftersom Orbáns parti Fidesz drev sin valkampanj under temat ”Stoppa Soros” och hävdade att den ungerskfödde judiska investeraren George Soros verkar för att fylla Europa med muslimer. Det stämmer att den nu 87-årige Soros skrivit mycket om flyktingarnas situation, men tanken på att han skulle ha underblåst krigen i Främre orienten för att jaga muslimer på flykt till Europa är absurd. Ändå lyckades Orbán och Fidesz vinna parlamentsvalet i stor stil genom att göra flyktingfrågan till det helt avgörande ämnet.

Detta trots att Ungern har mycket få flyktingar och mycket få muslimer.

Det öppna samhället

”Huvudfienden” i valet var alltså George Soros, som figurerade på mängder av valplakat som en spindel i ett farligt nät och mannen bakom oppositionspolitikerna. I verkligheten ser Orbán nog honom som en motståndare, men det handlar inte om flyktingar utan om demokratin. Soros har finansierat olika institutioner som verkat för klassisk demokrati och mänskliga rättigheter i Ungern, bland annat Central European University.

Soros främsta inspiration är den österrikiske filosofen Karl Popper som han studerade för i London i slutet av 1940-talet. Poppers huvudverk är The Open Society and Its Enemies och Soros blev så inspirerad av hans försvar för klassisk demokrati mot nazism och bolsjevism, som han båda upplevt under sin barndom i Budapest, att han senare i sitt liv – efter att ha tjänat miljarder på valutaspekulation – tog Open Society som ledord för sina organisationer för att försvara demokratin, speciellt i Östeuropa.

Nu har alltså Orbán i Soros personifierat den liberala demokrati som han gör motstånd mot och avgett det första lagpaketet för att stoppa papperslösa invandrare. Varje organisation eller privatperson som hjälper en sådan kan dömas till kännbara straff. FN:s flyktingorganisation UNHCR är djupt oroad över människorättsjuristers och till exempel Helsingforskommitténs framtida möjligheter att verka i Ungern.

Den illiberala demokratin

Viktor Orbán är i likhet med Turkiets Erdoğan en skicklig och effektiv politiker. Han har formulerat sitt ideal i ett tal 2014 där han citerade ett uttryck som ursprungligen myntades av den amerikanska journalisten och författaren Fareed Zakaria 1997. Denne slog då larm mot tendensen att demokratiskt valda regeringar inte höll sig inom de begränsningar som grundlagen hade bestämt utan inkräktade på medborgarnas rättigheter.

Orbán vände sedan på steken och såg 2014 den illiberala demokratin som något eftersträvansvärt: ”En demokrati är inte nödvändigtvis liberal. Fast något inte är liberalt kan det vara demokratiskt.” För att nå internationell konkurrenskraft ”måste vi överge liberala metoder och principer för att organisera ett samhälle”.

”Stjärnor i dagens internationella bedömningar är Singapore, Kina, Indien, Ryssland, Turkiet. (…) Vi strävar efter att finna, avvikande från i Västeuropa godkända normer och ideal (…) en ny ungersk stat som är kapabel att göra vår gemenskap konkurrenskraftig för årtionden framåt”.

Redan i november 2010 hade Orbán och Fidesz lanserat en ”öppning österut”. Orbán förklarade då att Ungern seglade i ett västligt skepp, men att det var östliga vindar som blåste i världshandeln. Därefter gjorde utrikeshandelsminister Péter Szijjártó 34 officiella besök i 28 länder. Parlamentets vicetalman förklarade att öppningen österut visade att Ungern inte glömt sina asiatiska rötter.

Budskapet sprids

Efter Orbáns tal har begreppet illiberal demokrati blivit populärt speciellt i östra Centraleuropa, där den liberala demokratin aldrig slagit rot. Polen följde exemplet snabbast och de båda länderna har allierat sig inom EU. Men också i de två andra Visegrád-länderna Tjeckien och Slovakien sprids liknande tankesätt.

Nu har kretsen kring Orbán gjort en satsning på de forna jugoslaviska republikerna Slovenien och Makedonien. Vänner till honom har startat en rad mediaföretag speciellt i Slovenien, som stödde högerpolitikern Janez Jansa inför valet i juni. Ett av dem var skvallertidningen Skandal24, som spred tvivelaktiga uppgifter om en del av Jansas konkurrenter. Men Orbán deltog själv i valkampanjen och förklarade att valet handlade om ”den slovenska nationens överlevande”. När Jansa segrade hoppas Orbán nu få en allierad inom EU.

I Makedonien har kretsen kring Orbán tagit kontrollen över en TV-station nära lierad med förre premiärministern Nikola Grujevski.

En av Orbáns närmaste rådgivare mötte i fjol president Trumps förre chefsstrateg Stephen Bannon för att diskutera startandet av en filial av nyhetsorganisationen Breitbart News i Östeuropa. Bannon har nu börjat arbeta i Europa för att befrämja kontakterna mellan extremhögern här och i USA. Fareed Zakaria mötte honom i Rom där han var entusiastisk över det kaos som det italienska valet skapat och de nya möjligheter för högerpopulism som uppstått i Europa. USA:s nye ambassadör i Berlin, Richard Grenell framförde i en intervju för Breitbart vikten av ett nära samarbete mellan konservativa krafter i USA och Europa i så starka ordalag att det framkallade protester i Tyskland. Motstånd mot invandring är ett av Grenells teman.

Styrning av historien

En bakgrundsteckning till utvecklingen mot illiberalism ger statsvetaren och historikern Heino Nyyssönen i sin bok Tasavallan loppu? Unkarin demokratian romahdus. Han har bott i Ungern, talar ungerska och är insatt i den speciella ungerska historiemedvetenheten. Ungrarna har levat i mitten av Europa i tusen år med sitt eget språk som kanske skyddat dem från att integreras av sina germanska, slaviska och romanska grannar.

Språkets bakgrund ger fortfarande i vår tid upphov till politiska konflikter. När ungrarna kom till sitt nuvarande område lite före år 900 kom de österifrån.  Man har antagit att de tillsammans med finnarna sökte sig västerut, tills deras väg skildes och finnarna drog sig mot norr. Men den fennougriska gemenskapen är omtvistad och det finns en teori om gemensamt ursprung med hunnerna, antagligen bottnande i att dessa var ett mäktigare folk än finnarna.

Nyyssönen skildrar ungrarnas starka historiemedvetenhet, som inte alltid böjer sig för historiska fakta. Tusenårsminnet firades förstås stort 1896, då regeringen antog en minneslag där man tackade för Guds försyn och för kejsar Franz Josefs konstruktiva regim. Det är symptomatiskt att man skapar lagar för att styra uppfattningen av historien, liksom man skapar monumentala platser i Budapest för nationens hjältar.

Man har också i 2012 års grundlag stiftat om den riktiga historieuppfattningen och bestämt att Ungerns socialistiska arbetarparti, som var i regeringsställning ännu på 80-talet, var en brottslig organisation och instiftade en kommitté för det nationella minnet.

När Ungern 1988 ansökte om medlemskap i EU framhöll man att Ungern i tusen år stått i nära kontakt med västliga kulturer och värden, därför är en anslutning till EU en historisk nödvändighet. Nu är kontakterna mellan Budapest och Bryssel dock kyliga och förhoppningarna ställs på USA – Orbán välkomnade valet av Donald Trump som lyckligt för Ungern och Europa. N

Peter Lodenius

Heino Nyyssönen: Tasavallan loppu? Unkarin demokratian romahdus. Atena, 2017.

Kan EU ännu räddas?

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson.
Kan EU ännu räddas? Den frågan ställs allt oftare. En följdfråga, som inte ställs lika ofta, är: vad göra om EU bryter samman. Har vi – det vill säga Vänstern – en plan B?

När det begav sig var jag en uttalad motståndare till att Finland skulle ansluta sig till EU. Huvudargumentet var att den så kallade enhetsmarknaden (Single Market) och valutaunionen (Economic and Monetary Union, EMU) bara kunde fungera tillfredsställande inom ramen för en förbundsstat, men att en sådan inte skulle accepteras av medlemsländerna, som avundsjukt på olika sätt skulle försöka bevara sin ”suveränitet” även när de hade överlämnat centrala delar av den till ”marknaden”. Jag känner mig fortfarande tillfreds med de artiklar som jag då skrev inför folkomröstningen. Ett föredrag inför en brittisk konferens 1993, kallatEuropean integration and Finland: An alternative view, satte jag ut på Academia.edu-sajten i artikelform. Artikeln hör ännu till dem som ofta läses av folk från vitt skilda håll i världen.

Men nu är Finland en ”gammal” medlem av EU – en av ”de 15”, i motsats till de 13 som blivit medlemmar först på 2000-talet. Min uppgift är därför inte att uppmana till en finländsk exit, utan att i första hand propagera för en nyordning som skulle kunna rädda EU. Min övertygelse är att utan rätt radikala reformer kommer EU:s kriser att fördjupas, ända till den punkt där hela projektet bryter samman. Då står Europa och Finland inför en helt nytt läge, och plan B borde träda i kraft.

EU:s kris är trefaldig. Den första krisen och konflikten mellan Nord och Syd härrör från den felkonstruerade valutaunionen och från Tysklands fasthållande vid en för Syd helt främmande ordoliberal ordning. Den andra krisen, den mellan Öst och Väst, gäller inte så mycket den ekonomiska politiken, utan framför allt uppfattningarna av vad som krävs av en demokrati och vad som är normala mänskliga rättigheter. Den tredje konflikten berör samtliga länder i unionen. Den gemensamma marknaden, med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbete, förstärkt av en svårkontrollerad invandring, innebär ökad osäkerhet, större inkomstskillnader, svagare regeringar och allt stöddigare högerpopulism. När varken den egna staten eller unionen förmår trygga levnadsvillkoren, skyller nationella politiker på EU, regionala politiker på regeringarna och folk i allmänhet på politikerna. Det är olyckligt inte bara för EU, utan för demokratin på alla nivåer.

En av de mest sakkunniga kritikerna av hur olika EU-projekt – som valutaunionen och det gränsfria Schengenområdet – förverkligats är nationalekonomen Paul de Grauwe. Hans kolumner i mediasajten Social Europe och hans böcker om valutaunionen, makroekonomi och marknadens gränser visar med all tydlighet att det inte går att beröva nationalstaterna deras centrala funktioner, utan att ge unionen tillräckliga medel för att bedriva en koordinerad skatte-, social- och konjunkturpolitik och en enhetlig kontroll av unionens yttre gränser. För att garantera olika friheter och upprätthålla en tillfredsställande stabilitet krävs det helt enkelt en central statsmakt, som inte styrs av en ”polsk riksdag”, vilket är fallet idag när varje medlemsland har vetorätt beträffande helt avgörande institutionella lösningar.

I motsats till de allt högljuddare högernationalistiska EU-motståndarna finns det inom Vänstern EU-kritiska – isynnerhet EMU-kritiska – personer, som försöker frammana en vision av hur unionen kunde räddas från sitt nuvarande dödläge. Till mina gelikar hör den engelska ekonomen Malcolm Sawyer, som författat en nyttig handbok kallad Can the Euro be Saved? (Kan euron räddas?). Ett annat exempel är nätverket EuroMeMo group, som i flera års tid gett ut en rapport om det socioekonomiska läget i unionen. Jag brukar att, tillsammans med ett hundratal andra så kallade alternativa ekonomer, understöda rapporten. Den senaste, EuroMemorandum 2018, bär typiskt nog titeln Can the EU still be saved? The implications of a multi-speed Europe. (Kan EU ännu räddas? Följderna av ett Europa i flera takter)

Mest känd som EU-reformivrare på vänsterkanten är säkert Yanis Varoufakis, finansministern som avgick när Grekland inte lyckades pressa fram en hyfsad lösning på skuldkrisen. Han lanserade ett paneuropeiskt parti kallat DiEM25 (Democracy in Europe Movement 2025). Det försöker samla EU-kritiska vänsterpartier inför kommande EU-parlamentsval. Nationella partier som ställt sig bakom Varoufakis är Alternativet i Danmark, Piratpartiet i Tjeckien, Razem (Tillsammans) i Polen och Génération.s, ett nyskapat parti lett av socialisternas presidentkandidat Benoît Hamon i Frankrike. DiEM25-partiets viktigaste uppgift är att avfatta en ny konstitution för EU. I stället för en teknokratisk styrning vill Varoufakis, och de andra framträdande vänsteraktivisterna som stöder agendan, genomdriva en radikal demokratisering av unionen.

Inom vänstern i Europa finns också partier som gett upp hoppet beträffande EU och Eurozonen. Spanska Podemos, franska La France Insoumise, tyska Die Linke och det portugisiskaVänsterblocket har gått in för att försöka formulera en plan B. Visst stöder de i princip försöken att föra fram olika reformer, men de har uppgett den gnutta av optimism som ännu finns bland aktörerna kring EuroMeMo och DiEM25.

EuroMemorandum 2018 innehåller en mycket lång rad med reformförslag. De berör för det första den makroekonomiska politiken; en medveten konjunkturpolitik på EU-nivå, en långsiktig investeringspolitik för sociala och ekologiska behov, en förstärkning av löntagarnas ställning, en skatte- och socialpolitik för att utjämna inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, effektiva åtgärder mot skattekonkurrens och skattesmitning. Flera av förslagen berör Europeiska centralbanken och valutaunionen, bland annat bättre möjligheter för medlemsstaterna att få direkt finansiering via ECB. En lång lista på förslag som berör den så kallade sociala pelaren förs också fram. En princip som genomsyrar förslagen vill jag citera i sin helhet:

The welfare of all people in all member states must be placed at the centre of public policy and not subordinated to the primacy of market-driven growth or, worse, budgetary consolidation. (Alla människors välfärd i alla medlemsstater måste ställas i centrum för politiken och inte underordnas en marknadsledd tillväxt eller, än värre, en konsolidering av statsbudgeterna.)

Medborgarna borde ha rätt att ställa staterna till juridiskt ansvar om de inte uppfyller de överenskomna sociala rättigheterna.

Dokumentet innehåller ett kapitel om alternativa visioner för en socio-ekologisk omvandling. Man jämför ”en grön tillväxt”, ”en grön New Deal”, ”välfärd utan tillväxt” och ”samfällighetsinspirerade” scenarier. Det man till slut stannar för är en strategi i tre steg, framförd av den engelska samhällsforskaren Ian Gough. Först grön tillväxt, framdriven av en snabb avkarbonisering och förbättring av ekoeffektiviteten; sedan en betydligt hållbarare konsumtion och större jämlikhet; som tredje steg etableringen av en steady-state världsekonomi, det vill säga en ekonomi som utvecklas utan ekonomisk tillväxt. I memorandumet räknar man upp en rad åtgärder som borde genomföras i snabb takt för att inte miljön och den sociala tryggheten skall försämras ytterligare.

När man försöker göra reda för alla de dokument och rörelser som inom den europeiska vänstern försöker ”rädda EU”, slås man av hur många idéer och konkreta förslag som hänger i luften, men som ändå inte tycks rymmas med på den politiska agendan. De dagsaktuella problemen – från brexit till den tyska regeringskrisen, från Putin till Trump, från asylsökarna till islamisterna – överskuggar alla långsiktiga och grundläggande diskussioner om EU:s framtid. Vänsterns försök att lyfta fram vikten av en förnyelse av EU-projektet sker därför utan att folk i allmänhet bryr sig om eller förstår vad det är fråga om. ”Marknaden” får fortsätta att styra som den vill, och skrupellösa politiker får fortsätta att skrämma upp väljarna, så att det enda de kan föreställa sig är mera övervakning, mera upprustning och mera rivalitet på alla plan.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i ekonomi

Gör presidenten till hovnarr

Presidentvalet i Finland gick helt enligt manuskriptet: med en förkrossande majoritet på över 62 procent av rösterna återvaldes den sittande regenten Sauli Niinistö för en andra period i valets första omgång. Detta markerar första gången sedan valreformen 1988 som en finländsk president valts genom folkomröstning direkt i valets första omgång. Sedan den mytomspunne Urho Kekkonens tid har ingen president i Finland ridit på såpass höga opinionssiffror att de börjar närma sig de röstetal som vi är vana att se i auktoritära stater som Turkiet och Ryssland.

Att en presidentkandidat i valets första omgång får över 60 procent av rösterna är ytterst ovanligt i ett demokratiskt, transparent samhälle. Hur valresultatet tolkats har hängt mycket på om den som gjort tolkningen själv röstade på Niinistö eller inte. I Svenska Yles valvaka hittade samlingspartisten Linda Karhinen inte ord för att uttrycka sin entusiasm, och det blev under kvällen mer än tydligt att det var en glädjens dag inte bara för Finland, utan kanske till och med hela mänskligheten. Den motsatta tolkningen har varit att den finländska demokratin nu officiellt är död och begraven och att vi nu borde byta landets namn till Sauliarabien. Båda tolkningarna slirar avsevärt.

Problemet med det Putin-aktiga röstetalet för Niinistö är inte i första hand att det var Niinistö som blev vald, oberoende av vad man anser om honom som politiker, president eller människa. Problemet är att i ett så politiskt splittrat land som Finland är i dag, bygger den demokratiska processen på ett knuffande och dragande mellan politiska läger. Med denna dragkampsprocess följer också en samhällelig diskussion där viktiga frågor genomlyses, utreds och granskas från olika synvinklar. Idealet är också att politiker lyssnar på expertutlåtanden och tar till sig vetenskaplig analys. Olika röster i samhället företräder olika intressegrupper, har olika mål och olika ideologiska infallsvinklar. Få frågor med, säg åtta olika svarsalternativ, som ett presidentval, får 60 procent av folket enat bakom ett och samma alternativ. När detta sker, bör varningsklockor ringa för att något inte står rätt till med demokratin. I det här fallet kan vi ändå kanske trösta oss med att valet av presidenten har blivit en nästan helt icke-politisk fråga.

Presidenten har blivit en symbolisk galjonsfigur, och kan således locka anhängare över de ideologiska gränserna. I sin kolumn på sidan 58 i detta nummer hoppas svenska Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt på att Sverige en dag också ska kunna välja sin president. Frågan är ändå om inte Sverige helt borde hoppa över presidentskedet då det avskaffar kungahuset, och i stället satsa på ett helt parlamentariskt styre. HBL:s kulturchef Fredrik Sonck kallade i en krönika 16.1 presidenten för ”en blindtarm i Finlands demokrati”, och det ligger nära till hands att fråga sig på vilket sätt Finland gynnas av att sätta sin tilltro till en skenpolitisk aktör av den typ som Finlands president i dag är. Kungen är åtminstone ärligt rikets stora hovnarr. Kanske Finland i stället borde införa monarki?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

”Hoten mot journalister är ett demokratiproblem”

Årets bokmässa i Göteborg fick som bekant sällskap av många alternativa mässor och evenemang. Författarbojkotten av bokmässan och kritiken mot mässan födde bland annat evenemanget Scener och samtal. Ett av samtalen förs i en liten lagerbyggnad i Göteborgs litteraturhus.

Bredvid scenen står de tre deltagarna. De ska tala om näthat och de hot som många journalister tvingas ta emot när de utövar sitt jobb och inte minst om strategier för att stötta journalister. De tre är Rebecka Bohlin, författare till boken Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig, Helle Klein, chefredaktör på Dagens Arbete och Martin Klepke, politisk redaktör på den fackliga tidningen Arbetet.

Det visar sig genast att både Klein och Klepke har blivit utsatta för hot och hatiska meddelanden. Det har gått så långt att Klein för första gången under en bokmässehelg anlitat en personlig säkerhetsvakt.

Klepke berättar att han under sina många år som ledarskribent får ta emot en hel massa hatiska meddelanden. Och då handlar ledartexterna inte alls alltid om exempelvis migration eller religion, frågor som ofta triggar igång näthat. Klepke läser upp några mail, ibland skrivna av anonyma personer, men ibland med namn och titel fullt synliga. Nyligen kom ett hatdrypande brev angående något så pass odramatiskt som en regeringsproposition om vinster i väldfärden.

– Avsändaren var en jurist.

Det värsta Klepke varit med om var när han för knappt sex år sedan fann en bomb i sin trädgård. Polisen kunde senare konstatera att den inte var apterad, alltså inte i teknisk mening avsedd att sprängas där och då. Ändå var bomben ett direkt hot mot en journalist.

– Att tvingas ta emot allt detta hat och ibland direkta hot, är personligt. Det går inte att värja sig mot. Hånet och hatet är dessutom farligt för hela samhället och därför så allvarligt.

Självcensur ett hot

Både den som blir måltavla för hoten och kollegerna på redaktionen blir påverkade, påpekar Martin Klepke.

– Det här kan i många fall leda till självcensur eller till att man helt enkelt undviker att skriva om vissa ämnen.

Också Helle Klein lyfter upp den aspekten.

– Det finns i Sverige idag en väldigt negativ och uppiskad stämning mot journalistiken. Hoten, det malande upprepade hatet strävar efter att avhumanisera och trötta ut den som mottar hoten. Från politiskt håll och polisen har man inte tagit hoten mot journalister på tillräckligt stort allvar, men nu äntligen börjar det hända – i år har det vänt. I framtiden hoppas jag att straffvärdet för att hota journalister höjs. Det funkar så inom polisen att man ägnar sig åt det som ger höga straff. De här brotten måste prioriteras högre.

I slutet av september offentliggjorde Göteborgs universitet en undersökning enligt vilken var fjärde svensk journalist utsatts för hot eller trakasserier förra året. Enligt undersökningen kunde 84 procent av hoten kopplas ihop med att avsändaren hade en negativ uppfattning om hudfärg, etnicitet eller religion.

– Nu har polisen äntligen inrättat särskilda hatbrottsavdelningar där man tar hat och hot mot journalistik som ett demokratiproblem, säger Klein.

Mera samhälleligt stöd behövs

Rebecka Bohlin, som intervjuat hotade journalister i Tackla hatet, säger så här:

– Det är viktigt att journalister turas om när det gäller att skriva om ämnen som är känsliga och som kan generera hot. Tidningen får aldrig backa, men jag tycker att vi kan turas om att så att säga stå i frontlinjen.

Bohlin understryker ändå att de allra flesta journalisterna fortsätter med sitt granskande jobb. Trots att de själva eller deras kolleger tvingats ta emot personliga hot. Förutom att hoten är ett demokratiproblem så är de också ett arbetsmiljöproblem.

– Alla som blivit hotade behöver ett psykosocialt stöd från arbetsgivaren och från sin vänkrets.

Bohlin säger att det verkligen är dags för samhället att ge ett starkare stöd till personer som lever under hot på grund av jobbet.

– Ingen av de journalister jag intervjuat i boken är nöjda med det stöd de fått efter att de vänt sig till polisen. Här måste polisen ge ett bättre stöd till journalister. Det ska inte vara en privat utgift för ett medieföretag att utreda hur farliga hoten är och hur man ska skydda sig. De utgifterna ska samhället stå för.

Journalistik mot hatet

I den fullsatta salen i Göteborgs litteraturhus lyfter Bohlin även fram att journalister ibland genom sitt hantverk kan agera mot hatet.

– Genom att använda journalistiken som verktyg så kan vi journalister granska och visa att vi är kapabla att avslöja vem som står bakom hoten.

De allra flesta som skickar hot och hatmeddelanden gör det anonymt, berättar Bohlin, till vardags nyhetschef på dagstidningen Dagens ETC.

– När Nordiska Motståndsrörelesens register hade läckt ut så samkörde vi nyligen på Dagens ETC detta register och bearbetade det. Vi kunde avslöja vilka folkvalda som hade sympatier för nazismen och vilka som hade stött NMR. Då fick vi fram en före detta vänsterpartist, några moderater och en kristdemokrat. De allra flesta som vi kunde avslöja var sverigedemokrater.

Rebecka Bohlin säger att de på Dagens ETC var inställda på att de efter publiceringen skulle bli utsatta för drev och hatkampanjer.

– Men så blev det inte, det var helt tyst.

Text & foro Marcus Floman