Etikettarkiv: Ekonomi

Bästsäljande mellanbokslut för vänsterrealister

Den 29-åriga holländska historikern Rutger Bregmans bok Utopia for Realists blev i fjol något av en överraskande bästsäljare i Storbritannien, även om dess genomslagskraft inte riktigt nått fram till Norden på samma sätt som till exempel Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet eller Naomi Kleins Det här förändrar allt. Jag nämner de här böckerna delvis därför att Bregmans alster känns som en avkomma i rakt nedstigande led – en gravskrift över nyliberalismen och en välargumenterad pamflett för en framtid i vänstertecken.

Det bästa med Utopia for Realists är att boken är glimrande välskriven och backar upp sina påståenden med historiska exempel, grafer och vetenskapliga fakta. Det som är lite tråkigt är kanske att den inte riktigt kommer med något nytt. Och när jag skriver ”tråkigt”, så handlar det kanske främst om en viss uppgivenhet över att de idéer och tankar Bregman för fram är såpass etablerade inom vänsterkretsarna att de redan borde ha omsatts i praktiken. I korthet handlar det om en radikal omdefiniering av arbetsliv och resursfördelning, ett samhälle baserat på socialistiska principer för jämlik fördelning av resurser, där heltidsjobb inte längre är det allena saliggörande i livet. Bregman argumenterar för allmän basinkomst, kortare arbetsvecka och öppnare gränser.

Mycket av bokens innehåll är bekant från till exempel Ha-Joon Changs nyliberalismkritik eller David Graebers så kallade ”bullshit jobs”. Övertygande målar Bregman upp bilden av det kapitalistiska samhället som har gått i stå, och där vi i dag släpar oss fram på lånad tid genom att skapa onödiga jobb för att producera onödiga produkter och tjänster – inte för att de är nödvändiga för vår eller världens överlevnad, utan för att de är nödvändiga för det nyliberala systemets överlevnad.

Problemet, menar Bregman, är att vänstern i dag saknar en enhetlig vision, en utopi för framtiden. Men det här stämmer strikt taget inte riktigt längre. Den globala vänstern börjar i allt högre grad enas bakom tanken på en rörelse bort från fokus på heltidsjobb för alla och mot en modell som på ett sätt eller annat bygger på en radikalt ny modell för omfördelning av resurser, av typen basinkomst. Det här är frågor som vi skrivit om i Ny Tid i årtionden.

Det är hoppingivande att böcker av den här typen allt oftare syns på internationella bästsäljarlistor, och att raden av kapitalismkritiska och vänsterutopistiska (unga) skribenter ständigt får nya tillskott. Det som har efterlysts i högre grad i de här böckerna är klara och tydliga ekonomiska modeller för hur de utopiska samhällena ska finansieras, till exempel var pengarna till en basinkomst ska komma ifrån. Det är naturligtvis oerhört svårt att göra allmängiltiga teoretiska modeller för detta, helt enkelt därför att det är mer eller mindre okänt territorium, och de ekonomiska effekterna av en basinkomst måste ju vara omöjliga att på ett detaljerat sätt förutspå. Hur mycket pengar sparar staten till exempel i social- och hälsovårdskostnader då medborgarnas livskvalitet blir bättre? Hur påverkas det småskaliga egenföretagandet då man inte blir av med stöd och bidrag så fort man har en inkomst? Och så vidare. Det som jag själv kanske saknar är böckerna som förklarar hur vi ska komma från punkt A till punkt B. Visioner i all ära, men om de här idéerna inte får större genomslagskraft än vänsterns knappa tio procents valunderlag är de svåra att genomföra. Men kanske – förhoppningsvis – är det så att dessa idéer nöts in tills de blir mainstream, och om Utopia for Realists kan vara ytterligare en droppe som urholkar berget, så försvarar boken väl sin existens. 

Janne Wass

Rutger Bregman: Utopia for Realists.
Bloomsbury, 2017.

Bitter men försiktigt hoppfull Bruun

Att Hufvudstadsbladet under så gott som hela 2000-talet befunnit sig i ett nästan permanent tillstånd av osäkerhet och kaos är knappast någon nyhet för den som följer med tidningen. Samma sak gäller kritiken som riktats mot ägarföretaget KSF Medias ledning, såväl av läsare som tidningens egna journalister – med Staffan Bruun bland de mest högljudda.

Det mest intressanta Bruuns bok Mitt liv på HBL har att erbjuda är således inte de bekanta klagomålen om ologiska prioriteringar, absurda kortlivade digitala satsningar och ledningens allmänna inkompetens. I stället ger boken en välkommen noggrannare inblick i exakt hur den massiva omvälvningen gick till, och, om än aningen indirekt, hur de destruktiva reformerna trots protester kunde fortsätta, eftersom inget alternativ egentligen fanns.

Med 36 år som journalist på HBL i bagaget kan Bruun tänkas vara ytterst kvalificerad för att uttala sig om ”en tid då tidningsbranschen förändrades totalt”, som det står på baksidan av boken. Det är ändå inte vad han i första hand utger sig för att göra. Papperstidningens globala nedgång är ett bekant fenomen, men Bruuns ambition med Mitt liv på HBL är att visa att skulden för de dåliga resultaten i HBL:s fall inte (åtminstone entydigt) kan skyllas på utomstående faktorer.

På uppdrag

De första tre fjärdedelarna av boken, som totalt innehåller 41 korta kapitel, består främst av fragmentariska historier från Bruuns karriär som reporter eller sammanfattningar av hur diverse skeenden på redaktionen gått till. En kompromisslös kärlek för såväl reporteryrket som HBL framkommer.

Innan 2000-talets svårigheter slår till är det frid och fröjd för den unga Staffan Bruun. Den ivriga reportern åker omkring världen på Tintin-aktiga äventyr, som han får ut mera av än bara själva nyheten – spännande eller rentav farliga upplevelser, intressanta möten, viktiga lärdomar och så vidare. Världen som skildras i dessa kapitel känns på ett lite mysigt sätt enklare än dagens värld, lättare att tyda. Boken är också väldigt grabbig – av de närmare 400 namn som vimlar förbi på bokens sidor är över 80 procent män.

Efter ett tiotal kapitel om Bruuns äventyr råder det ingen oklarhet om att denna romantiserade version av nyhetsreporterns yrke är idealet för honom. Till det hör också en rättfram och rätt så okomplicerad syn på journalistik – så gott som genast när Bruun får in foten i branschen i slutet på 70-talet reagerar han på de äldre journalisternas Sovjetkontakter och mediernas politiska självcensur, och vägrar följa deras oskrivna regler. Med åren resulterar det i färdiga reportage som nekas publicering. På 90-talet bekänner sig Bruun ännu entydigt till konsekvensneutralitetsprincipen, och förundrar sig över chefredaktör Erik Wahlströms policy att alla publiceringsbeslut måste föregås av en analys av vem som gynnas eller skadas av en artikel.

Bakom den brinnande kärleken för nyhetsjournalistiken verkar det nästan i lika hög grad finnas ett adrenalinberoende som någon uttalad övertygelse om journalistikens viktiga roll i samhället. Vem som får det största scoopet eller hinner fram till någon händelse först blir nästan till en tävling mellan reportrar på olika tidningar. Alltid ändå i god sportsmannaanda, eftersom det framför allt är roligt.

Och visst är det lätt att förstå Bruun. Som journalistikstuderande nu, 40 år efter Bruun, känns det nästan omöjligt att ens föreställa sig att någonsin få uppleva motsvarande spänning i tjänsten för någon framtida arbetsgivare, ännu mindre en finlandssvensk tidning. Bruun är onekligen privilegierad, åtminstone för att han tillhör den generationen som hade de bästa förutsättningarna för att jobba som reporter.

På redaktionen

Efter en kort period som redaktionschef återgår Bruun 1997 till sin naturliga miljö som reporter, och efterträds på posten av Barbro Teir. Då blir det andra bullar på redaktionen, och den bruunska idyllen börjar sakta men säkert nedmonteras. Till en början smakar kritiken lite ”allt var bättre förr”, då Bruun verkar motsätta sig all utveckling som sker under den nya ledningen, från layoutreformer till prioritering av kultur och lokalreportage i tidningen. Det är inget fel på dem i sig, men resurserna tas från nyhetsbevakningen.

Så småningom börjar man som läsare ändå bli mer och mer bekymrad. Bruun skildrar en tidning som med ett oberäkneligt beteende genomför reform efter reform i desperata försök att stå i spetsen för utvecklingen. En ny företagskultur får fotfäste på Mannerheimvägen 18, vilket leder till att HBL blir en mera osäker och hierarkisk arbetsplats än någonsin tidigare, med en ledning som sparkar och anställer personal impulsivt och utan hänsyn till kollektivavtal eller fackets protester.

Ännu mera bekymrande blir det då den värsta digitaliseringshybrisen slår till. Konsultföretag efter konsultföretag får fria händer och miljonarvoden av ledningen, vilket resulterar i hopplösa försök att tvångskläcka idéer och innovationer som magiskt ska fixa ekonomin. Under några år tvingas redaktionen regelbundet utstå framtidsverkstäder, flummiga seminarier och övningar i mindfulness. Resultatet: en mängd dödfödda digitala satsningar och appar som inte inbringar ens en bråkdel av vad de kostat att utveckla.

Medan allt detta pågår är det fortfarande papperstidningen som står för omkring 90 procent av inkomsterna, trots den ständigt minskande upplagan. Svante Wahlbäck, som hinner vara vd för KSF Media i åtta månader (och lyfta vd-lön i ytterligare ett år), lyckas 2017 halvera koncernens årliga förlust från 8,6 miljoner till 4,2 miljoner genom att göra sig av med konsulterna. I dag är HBL tillbaka där man var 2014, med bara papperstidning, e-tidning och webb.

Huvudansvaret för den misslyckade driften av HBL lägger Bruun på styrelseordförande Christoffer Taxells axlar. Taxell utnämnde Kaj-Gustaf Bergh till vd 2006, och har under varje katastrofal reform låtit bli att ingripa trots att han har haft makten att göra det. Bruun glömmer dock inte att nämna alla de övriga personer han anser vara delansvariga, med tillhörande utförliga redogörelser över vederbörandes brister, såväl personliga som professionella. Att Bruun verkligen utnyttjar den ärlighet han har råd med känns rimligt och är dessutom ganska underhållande, men läsaren påminns om att Bruuns upplevelse av händelserna kan skilja sig från någon annans, vilket han också själv påpekar.

Särskilt Bergh får en minst sagt osmickrande behandling. För Bruun symboliserar han kärnan i hela nedgången – personer utan någon kunskap eller erfarenhet från tidningsbranschen som kommer in och bestämmer hur allting ska skötas. Missnöjet med ledningen understryks av att Bruun alltid kommer ihåg att nämna chefernas löner, som oftast uppgår till fullständigt orimliga summor med tanke på arbetsinsatsen. Det implicita lösningsförslaget här verkar vara någon slags mera demokratisk arbetsplats, ett intressant spår som Bruun tyvärr inte går vidare på.

Blicken både framåt och bakåt

Bokens starkaste argument blir till sist nostalgin, och den är naturligtvis förvrängd. Att HBL under sin storhetstid hade råd med att vara en riktig rikstidning och skicka ut reportrar till alla världens hörn var ett privilegium möjliggjort av marknadsegenheter specifika för just det ögonblicket i historien. HBL var inte samma tidning som nu med bättre resurser och bättre ledning, utan något helt annat – en produkt av sin tids ekonomiska, teknologiska och samhälleliga omständigheter.

Det torde inte behöva sägas att tidens gång inte kommer att vända sig bakåt. Till skillnad från Bruun verkar åtminstone Taxell, Bergh, Teir, med flera, redan för länge sedan ha kommit till den rätt så självklara slutsatsen att business as usual inte längre är ett alternativ. Att de åtgärder som sedan gjordes ledde till mera skada än nytta har Bruun rätt i att påpeka, men den annars berättigade kritiken tappar sin udd i den täta dimma av melankolisk nostalgi som präglar hela boken.

Å andra sidan kan det också tänkas att nostalgin tvärtom är väldigt medvetet placerad för att i stället stärka kritiken. Ju mera man saknar det forntida HBL, vilket jag är säker på att en stor del av Bruuns läsare gör, desto mera förödande kommer ledningens missar att framstå som. Med Mitt liv på HBL verkar Bruuns mål vara att konvertera dessa starka känslor till konkreta insatser för att rädda tidningen, vars undergång han är genuint orolig för.

En fördel med Bruuns diagnos är att det är relativt lätt att hålla kvar hoppet. Om svårigheterna bara beror på en inkompetent ledning, kan väl en ny, bättre ledning vända på riktningen? På den tonen avslutas boken. Taxell och Bergh lämnar skeppet, och hur morgondagens tidning ser ut återstår att se. N

Text: Elis Karell
Foto: Niklas Sandström

Staffan Bruun: Mitt liv på HBL. Förlaget, 2018

Vad vi kan lära oss av Peter Thiel, högerintellektuell och riskinvesterare

Mikael Brunila
Mikael Brunila.
”Positivt definierad, är en kommun den största möjliga grupp av människor som du kan övertyga om en plan för att bygga en bättre framtid”.

Jag läser citatet högt under en solig sommardag för några kamrater någonstans i Hangö skärgård. Mottagandet är entusiastiskt: träffsäker och klatschig definition! Kommunen – i Pariskommunens, inte den administrativa finska kommunens anda – har under de senaste åren återigen börjat namnge begäret för en kämpande och etisk vardagskommunism, här och nu. Därför är även efterfrågan för en koncis definition stor bland många av mina vänner.

Men citatet handlar egentligen inte om kommunen, utan om startupföretaget, och jag läser inte upp det från den senaste boken av något vänsterförlag, utan med små modifikationer från boken Zero to One (2014) av Peter Thiel, riskinvesterare och högerintellektuell.

”Positivt definierat, är ett startupföretag den största möjliga grupp av människor som du kan övertyga om en plan för att bygga en bättre framtid”, skriver Thiel.

Thiel är en av grundarna av betaltjänsten PayPal, den första stora investeraren i Facebook, en av de största delägarna i Tesla samt en uttalad och mycket tidig stöttare av Donald Trump. Med andra ord är Thiel en person som både kunnat styra och vinna på trender och händelser som andra haft svårt att ens förutspå. I Zero to One, som är baserad på hans föreläsningar på Stanford University år 2012, presenterar Thiel sin vision över de allmänna principer som ett framgångsrikt startupföretag bör följa. Boken är i det stora hela mycket läsvärd även för den breda vänstern.

Thiel inleder genom att måla upp en kontrast mellan utveckling genom globalisering och utveckling genom teknologisk innovation. Jämförelsen ger en första antydan på vad Thiel menar med titeln till sin bok, från noll till ett. Globalisering innebär enligt Thiel att man implementerar lösningar som fungerat på en plats på andra ställen, det vill säga mera av det samma – en upprepning från 1 till n (det vill säga endast en kvantitativ ökning). Teknologi, däremot, innebär att man skapar något singulärt och kvalitativt nytt – att man går från 0 till 1. Thiel definierar teknologi brett som praktiken att göra något bättre än förut, men lokaliserar sedan epicentrum av denna slags praktik i företagsvärlden och speciellt startupföretaget. Därifrån följer frågan: hur bygger man ett framgångsrikt startupföretag? Och följaktligen: Hur förändrar man världen?

Till skillnad från den nyliberala högern menar Thiel att konkurrens inte föder framgångsrika företag. Tvärtom är det omöjligt att göra vinster på en marknad med kraftig konkurrens. Därför bör företag sträva till att etablera monopol.

Som ett exempel nämner Thiel Facebook, företaget vars framgångar gjort honom till en av de superrika i världen. Facebook startade litet, som en ny slags webbtjänst på ett enda campus, Harvard. Företaget tog sedan över den marknaden totalt och utnyttjade sålunda så kallade nätverkseffekter: en ny konkurrent hade haft det väldigt svårt att stiga in på marknaden och utmana det faktum att alla Harvardstudenter redan var sammankopplade genom Facebook. Samtidigt var Facebook som plattform konstruerad så att tjänsten var lätt att skala upp.

Det samma gäller Amazon. Nätjätten började med att erövra bokmarknaden och expanderade sedan så småningom till allt fler marknader. I dag är Amazon västvärldens varuhus, utan märkbar konkurrens. Både Facebook och Amazon skapade något kvalitativt nytt. De försökte inte ”störa” (disrupt) genom att jämföra sig med en existerande tjänst, utan deras produkt var genuint ny.

Thiels analys förlitar sig inte bara på en gedigen erfarenhet inom företagsvärlden, utan även på ett teoretiskt engagemang med den konservativa tradition som representeras av bland andra Leo Strauss och Carl Schmitt. I en essä publicerad 2004, i samband med ett akademiskt symposium kring samhällsvetaren René Girards memetiska teorier, målar Thiel upp en dyster framtid. Upplysningstänkare som John Locke marginaliserade frågor och konflikter om det goda livet och lycka till förmån för en friktionsfri och naiv världsåskådning. Thiel – som för övrigt var Girards elev under sina juridikstudier på Stanford – ser terrorattackerna den 11 september som dödstöten för denna världsåskådning men menar samtidigt att Väst har svårt att anpassa sig till den existentiella nivån i konflikten med islam, eftersom själva förnekandet av denna konflikt är vad som utgjort kärnan i vad som menas med ”Väst”. 

Kanske det är just Thiels intresse för Carl Schmitt som förklarar varför han känns så förförisk för mig. Vänstern har alltid haft en problematisk men produktiv relation till Schmitt, vars teorier om det politiska beslutet, statsmakten och nödvändigheten att grunda all politik på distinktionen mellan vän och fiende är ovanligt nyktra och pragmatiska. Vad Thiel presenterar i sin text om Girard är en högerkonservativ tolkning av det som vänsterförfattarna Michael Hardt och Antonio Negri kallat för Imperiet, den globala liberala världsordning som gick att urskilja speciellt tydligt under 1990-talet då historien påståddes ha nått sitt slut. I Zero to One angriper Thiel mera indirekt liberalismens mest naiva sidor från höger, men inte genom en negativ kritik utan en positiv affirmation av en verksamhetsform – startupföretaget. Det är här Thiel lokaliserar förmågan att omstöpa hela samhället – att skrida från noll till ett.

Sålunda är Thiels bok – speciellt läst mot bakgrund av hans mera teoretiska text – ett slags messiansk self-help som placerar ett speciellt historiskt aktörskap hos företaget. Thiel lyckas presentera en form av klarsynt strategiskt tänkande som omfattar både en grupps interna dynamik och dess externa roll i samhället. Hur ofta kan vi säga det om en författare? Har någon skrivit så om kommunen?

Mikael Brunila
jobbar som datavetare på ett finskt startupföretag och gör sin avhandling i geografi på McGill University.
Foto: JD Lasica/CC

EDIT 19.9.2018: Korrigerat parentesens placering i femte stycket, tagit bort skribentens specifika arbetsplats från byline.

Ny Tid får 30 000 euro för aktualitetsbevakning

Ny Tids utgivare Tigern rf har beviljats 30 000 euro för utveckling av tidskriftens nyhets- och aktualitetsbevakning på webben. Stödet är en del av det presstöd för minoritetsspråk i Finland som delas ut av Undervisnings- och kulturministeriet. Statsrådet fattade fattade beslut i frågan på torsdagen.

Totalt betalar ministeriet ut 500 000 euro i presstöd för nyhetsproduktion på minoritetsspråk. Av den kakan får Svensk Presstjänst 400 000 euro, Åbo Underrättelser 50 000 euro, Ny Tid 30 000 euro och Nya Östis 20 000 euro. Enaresamiska Anarâškielâ servis ansökan förkastades med hänvisning till att webbtidningen inte ännu var grundad då ansökningstiden för stödet löpte ut. Statsrådet konstaterade att stödet inte kan delas ut till icke-existerande medier. Sametinget uppger ändå att webbtidningen borde betraktas som existerande, eftersom dess första nummer utom i slutet av maj, det vill säga efter att ansökningstiden löpte ut, men i god tid före något beslut i frågan fattades.

Kriteriet för stödet för webbpublikationer är att minst tre nyhetsartiklar bör publiceras per vecka. För tryckta publikationer gäller att mediets upplaga inte får överstiga 15 000 exemplar. Stöd ges också till nyhetsbyråer av typen SPT. Ny Tids chefredaktör Janne Wass skrev 9.11.2017 att det är ett skevt beslut att bevilja SPT det minoritetsspråkstöd som tidigare beviljats FNB, eftersom SPT i sin nuvarande form i praktiken är en förlängning av KSF Media och HSS Media, båda utgivare med upplagor över 15 000.

För Ny Tids del betyder beslutet att Tigern rf och redaktionen under hösten börjar utveckla en strategi för intensifiering av aktualitetsbevakningen på nytid.fi.

Red

Konservbaronens uppgång och fall

Berättelsen om Gheorghe Olarus liv är som en spegelbild av Moldaviens närhistoria. Den lilla pojken som växte upp i ett koncentrationsläger i Sibirien blomstrade inom den Sovjetdrivna moldaviska industrin som fabriks-vd och akademiker, bara för att förlora allt under den postsovjetiska rovkapitalismen.

Det är en kall och grå decemberdag och små vattendroppar faller från himlen. Låtsasregnet håller folk inomhus, gatorna i Moldaviens huvudstad Chisinau är tomma i dag. Jag kör nordväst längs huvudgatan Stefan cel Mare Boulevard. Vägen är en kaotisk blandning av nylagd asfalt och partier som inte reparerats på 50 år, men landskapet är vackert: vi passerar Ghidighicisjön, en Sovjetrelik byggd som rekreationscenter för stadens arbetare, i dag mer eller mindre övergiven. En bit av vägen har nyligen restaurerats med bidrag från USA, vilket görs mer än tydligt av de massiva skyltar som basunerar ut den amerikanska goodwillen. Det är med ett visst vemod jag svänger av den jämna amerikanska vägen då jag anländer till byn Roscani, och återigen finner mig bland sorgligt försummad Sovjetinfrastruktur.

Det här lapptäcket av gammalt och nytt, förfall blandat med lyx, modernitet och Sovjetnostalgi är beskrivande för mitt intervjuobjekt Gheorghe Olaru. Liksom republiken Moldavien har Gheorghe slungats från välstånd till avgrund, arbetat upp sig på grön kvist bara för att falla offer för omständigheterna igen. Som den eviga optimist han är, arbetar han i dag, efter nyss fyllda 70, på nästa projekt för att förbättra sitt och sin familjs liv.

Inga gatunamn

Gheorghe ger mig instruktioner över telefon: förbi Heliga Treenighetens monument, andra korsningen, fortsätt mot Kristus av Nasaret-korset, sedan vänster mot metallikonen Heliga modern och sonen, och så tredje huset till höger.

Jag undrar om det inte vore enklare om jag fick gatunamn och -nummer.

– Här finns inga gatunamn! Vi är för fattiga för det.

Slutligen hittar jag fram till Gheorghes hus, där han tar emot mig med leende blå ögon och öppna armar. Det lilla nedgångna blå huset är byggt av lersten och kronas av ett tak av korrugerad plåt. Alltid har han inte bott så här trångt – för bara några år sedan kunde han skryta med att han bodde i en av Chisinaus förnämsta paradbyggnader, ett pråligt ryskt Empire-hus från 1800-talet med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern i centrum av staden. I dag visar han mig hålet i marken utanför deras lilla kyffe, som snart ska bli en inomhustoalett.

– Det är det sista som ännu krävs för att huset ska bli helt beboeligt, förklarar han optimistiskt. Han klagar lite på orken, men sprudlar fortfarande av idéer och överlevnadsstrategier. Hans hustru Maria tillbringar hellre tiden med att överse gårdens prydliga trädgårdsland.

Sju år i Sibirien

Gheorghes släkthistoria är en förunderlig berättelse, från morfar Stefan med ”det magiska pappret” utfärdat av Lenin, som gav honom och hans familj fri lejd i allt samröre med kommunisterna, till pappa Nicolae som skadades i andra världskriget och blev krögare under smeknamnet ”Den glada krymplingen”, och Gheorghes föräldrars öden under kriget.

När Gheorghe föddes 1947 rådde brutal hungersnöd i Bessarabien, som omfattar större delen av dagens Moldavien, inklämt mellan Ukraina och Rumänien. Sovjetunionen annekterade Bessarabien 1940, och inledde omedelbart en utsvältnings- och deportationskampanj för att göra rum för ryska nyinflyttare. 1949, då Gheorghe var knappt två år gammal, utfärdades den sovjetiska politbyråns order nummer 1290-467cc, enligt vilken 11 239 familjer skulle tvångsförflyttas till Sibirien, som kulaker (storbönder) eller nazistiska medlöpare. En av dem var familjen Olaru, i vars hem två sovjetiska soldater bröt sig in en ovanligt mörk, månlös natt. Nu fanns ingen Stefan på plats med sitt magiska papper. Familjen blev förd till tågstationen, där de packades in i ett godståg tillsammans med hundratals andra personer.

”Passagerarna” serverades inget annat än saltig, torkad fisk, då och då en bit bröd och en hink vatten som skulle räcka till 50 personer under ett helt dygn. Tåget kunde stå stilla i flera dagar för att så många som möjligt skulle dö av törst eller syrebrist. Efter tre månader av tortyr anlände de till sin destination, ett litet improviserat läger mitt ute i skogen i Tyumen Oblast nära gränsen till Kazakstan, 300 kilometer från närmaste större bosättning, byn Berdjuzje. Vintern hade kommit, och ett tunt lager snö täckte redan den mark de var dömda att bo på resten av sina liv.

Deras ”hem” var ett gammalt stall på 10 gånger 15 meter, där 50 familjer skulle trängas i ”rum” som bestod av draperier hängda från stålvajrar i taket. Genom de gallerförsedda fönstren var de ständigt under uppsikt av sovjetiska soldater.

Ett av Gheorghes första tydliga minnen är då han en morgon vaknade på stallets jordgolv, tätt hopkurad med resten av familjen, och upptäckte att det hade bildats is ovanpå deras tunna filt.

Hem på soptippen

Kutymen var att varje månad skriva brev till Stalin och be om benådning, och likväl var kutymen att svaret varje månad var nekande. Tills en dag då en överraskande ynnest uppenbarade sig, och familjen Olaru fick tillåtelse att bosätta sig i ett nedgånget hus i en övergiven by i närheten. Huset var omgivet av en liten odlingsmark som de gavs tillstånd att kultivera för eget bruk. De sibiriska omständigheterna gjordes inte lättare av de månatliga ”inspektionerna” av sovjetiska soldater, som för det mesta utmynnade i att kuddar höggs sönder med knivar, möbler förstördes och invånarna terroriserades.

Räddaren i nöden var Ranca, en tjockpälsad bergsko med långa, spetsiga horn, som familjen fick av en lokal kazakstam i utbyte mot en moldavisk matta. Gheorghe blir fortfarande tårögd då han talar om Ranca, och minns hur barnen brukade smyga ut bröd från middagsbordet till henne, och hur hon slickade deras händer med sin sträva tunga för att visa sin tacksamhet.

1953 blev det slut på brevskrivandet till Stalin, då diktatorn dog. I kölvattnet efter Stalins död fick Olarus och sju andra moldaviska familjer till sin stora förvåning tillstånd att bosätta sig i Berdjuzje. Tomten de tilldelats var en avstjälpningsplats, men tillsammans lyckades de röja bråtet, och bodde där i tre år, tills de helt utan förvarning meddelades att de kunde återvända till Moldavien om de så ville. Och visst ville de det. Så efter sju år i Sibirien var de tillbaka hemma i Donduseni, där morfar Stefan, han med det magiska pappret, mötte dem i sin hästdragna kärra med ett par saftiga vattenmeloner under var arm.

Konservkung

Gheorghe flyttade till Chisinau 1967 och började studera oenologi, eller vintillverkning, på polytekniska universitetet. Här träffade han också Maria, och paret gifte sig 1969, då Gheorghe fick arbete på en fruktkonserveringsfabrik. Han steg snabbt inom fruktkonserveringens hierarkier, och fann sig 1973 som chefsingenjör på Sovjetunionens största fabrik för inlagd frukt – bland annat ansvarade han för utvecklingen av livsmedelskonservering för rymdfärder.

1980 blev han invald i Chisinaus vetenskapsakademi som forskare i livsmedelsteknologi, och 1984 valdes han både till chef för sin avdelning i akademin och till vd för konservfabriken han arbetade på. Han disputerade i Moskva och kunde titulera sig ”doktor Gheorghe Olaru”. Livet log, och familjen flyttade nu in i sin flotta Empire-lägenhet på Mihai Eminescu-gatan, den med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern. Inte illa för en liten pojke som 35 år tidigare vaknat under en isig filt i ett sibiriskt stall.

Barnbarnet Alexei och en ung Gheorghe.

Första kraschen

Men så kom 1991, Sovjetunionens fall och Moldaviens självständighetsförklaring. Och med Sovjet föll också Sovjetindustrin. Nästan över en natt förvandlades det moldaviska Orhei-distriktet från en av Sovjets industrigiganter till en rosthög som slumpades bort bit för bit till den som kunde betala de högsta mutorna. Utvecklingen var densamma som i de flesta länder som abrupt övergick från kommunism till fri marknadskapitalism.

Det var inte bara ekonomin som förändrades, utan även de sociala värdena. Det här var inte längre Gheorghes värld, och han kunde bara med fasa iaktta utvecklingen från sitt skrivbord vid akademin. Fabriken han hade gett 14 år av sitt liv gick i konkurs, och hans forskarbudget imploderade. Det var dags för stora beslut.

Familjen sålde en bostad de ägde i Chisinau, samt den restaurang i staden som Maria drev. Med pengarna köpte de ett gammalt tobakstorkeri i Sipoteni, nordväst om Chisinau, där de grundade ”Gheorghe Olarus traditionella gård”. I de gamla fabrikshallarna och på den omkringliggande marken byggdes en ny familjeindustri, där de odlade, torkade och lade in frukt och grönsaker. Snart blomstrade kommersen, med körsbärsmarmelad som exporterades till Ryssland som flaggskeppsprodukt. Gheorghe Olaru hade än en gång lyckats klättra upp för karriärstegen. Men återigen väntade ett katastrofalt bakslag bakom hörnet.

Andra kraschen

I april 2009 skakades Moldavien av blodiga protester i samband med parlamentsvalet, då landets styrande kommunistiska parti anklagades för valfusk. Den ”kommunistiska” presidenten Vladimir Voronin tvingades avgå, och landet störtades i politiskt kaos. Kapitalism var det som de unga demonstranterna skanderade för utanför parlamentsbyggnaden, och kapitalism var vad de fick: den ryska formen av oligarki-kapitalism. En extremform av kapitalism som mer liknade vilda västern än en modern ekonomi.

Gheorghe Olaru kände inte till reglerna för detta nya spel med cowboys och banditer, och föll i en av de finansfällor som var så vanliga under de här åren. 2012 nåddes Gheorghe av ett kreditlånserbjudande av en aktör som kallade sig CFR, eller ”Finanskorporationen för landsbygden”. CFR erbjöd kreditgarantier för små lantbruk för att expandera sin verksamhet. Gheorghe var naiv nog att falla för frestelsen, och hade stora drömmar om en moderniserad gård att lämna över till en familj som genom åren hade fått tillskott av sex barnbarn. Som garanti för kreditprogrammet skrev han över så gott som allt han ägde och hade: gård, fabrik, hus, bil, maskiner.

Och allt gick som smort fram till sommaren 2013 – det enda som saknades var en stor ångtank för sterilisering av glasburkar, som var nödvändig för tillverkning av höstens plommonsylt, och den planerade expanderingen av verksamheten. Tanken skulle köpas från Italien. Men då deadline för betalning kom och gick, hade Gheorghe inte fått några pengar från CFR. Varken e-post eller telefonsamtal till organisationen fick heller några svar, det var som om hela firman hade gått upp i rök. Långsamt gick det upp för Gheorghe att han blivit offer för ett listigt bedrägeri.

Utan pengar kunde Gheorghe inte köpa sin ångtank, och på hösten ruttnade plommonen på sina grenar. När vintern kom, var gården skuldsatt, och då plötsligt dök ”Finanskorporationen för landsbygden” igen upp som gubben ur lådan. Genom ett domstolsbeslut övergick Gheorghes gård, fabrik och resten av hans garanti i CFR:s ägo. CFR sålde sedan rubbet på en sluten auktion för en tiondel av dess värde.

Ett bedraget folk

Det här var livet i Moldavien efter protesterna 2009. 1,65 miljarder amerikanska dollar försvann mystiskt från Moldaviens statliga bank, organiserade i så kallade mikrokrediter på tiotals miljoner dollar var, som kanaliserades till en och samma bank i Vilnius. Samma bank hade tidigare använts för att kanalisera flera miljarder i ”mikrokrediter” från Ryssland, vars slutdestination var samma skatteparadis dit de moldaviska lånen slutligen hamnade. Moldavien, ett utfattigt land vars BNP ligger på plats 150 globalt, och där universitetsprofessorernas lön är 200 euro i månaden.

Men i sitt lilla hus av lertegel och korrugerad plåt bortom den amerikanska asfaltvägen låter Gheorghe Olaru sig inte nedslås. Med sin digra bakgrund i livsmedelsteknologi arbetar han som bäst på att uppfinna en helt ny sorts ångtank, som endast kräver en tredjedel av den energi som den italienska som han i tiderna försökte köpa. Om allt går väl, kan den bli det arv som han lämnar efter sig till sina barnbarn.

Innan jag lämnar Gheorghe och hans familj plockar Maria ihop en påse med godsaker åt mig. I den finns bland annat några burkar inlagd rödbeta enligt ett recept från hennes hemregion Gaugazien. Burkarnas metallock är tillslutna med den enda maskin som de lyckades rädda från den ekonomiska katastrofen 2013. En liten påminnelse om den optimism som vägrar att ge upp, och får en att resa sig igen mot alla odds. N

text & foto Octavian Balea
översättning & bearbetning Janne Wass