Etikettarkiv: Ekonomi

Vilken plats har konstnärsdrivna gallerier i konststaden Helsingfors?

Helsingfors är en härlig konststad. Här kan man ströva från ett ambitiöst non-profit galleri till ett annat en hel dag. En ständigt föränderlig dukning av ny, proffsig, och mångsidig nutidskonst helt gratis och allt på gångavstånd från varandra. Det är ingen självklarhet. I Finland har det uppstått ett helt eget, och rätt märkvärdigt, ekosystem av konstaktörer och -understöd. Galleriet tar ofta hyra av konstnärerna, pengar som denna, i bästa fall, får tillbaka som stipendium från en privat eller statlig stiftelse. Det gör det möjligt att driva galleri utan stort startkapital eller försäljningsinkomster. Istället hopar sig de ekonomiska riskerna på konstnärerna.

Men allt detta kan komma att förändras snart nog. Utställningshyrorna kritiseras och debatteras hett. Nyligen meddelade Centret för konstfrämjande att de framöver inte stöder konstgallerier som uppbär ”oskäligt hög” hyra av sina konstnärer och inte heller i samma utsträckning som tidigare ger projektstipendier åt konstnärer för att täcka gallerihyror. När Busholmens tre konstnärsdrivna gallerier, Huuto, SIC och Rankka, dessutom strax blir hemlösa efter Helsingfors stads beslut att tömma och renovera fastigheten, hopar sig de mörka molnen. Frågan är huruvida förändringarna ger plats för ett rättvisare system för konstnärer eller bara färre möjligheter.

Är det överhuvudtaget befogat att betrakta konstnärsdrivna non-profit gallerier som en förutsättning för en levande konststad? Jag ställde frågan till tre konstnärer som också driver galleri.

Friheten och oket av att vara pank

Galleri Lapinlahti har verkat sedan 2016 i Lappvikens före detta mentalsjukhus. Hela området befinner sig i en sprudlande parentes av frivilligarbete och kulturaktivitet, medan Helsingfors stad söker en ny funktion för fastigheten. Galleriet drivs av kollektivet Kunst, som består av sex konstnärer med bakgrund inom fotografi, av vilka fem ansvarar för galleriet.

– Nu när vi själva har galleriverksamhet, inser man vilket värde de konstnärsdrivna utrymmena har. De är en konkret kanal för att föra fram konst och konstnärer i samhället, säger Julia Weckman som jag träffar en måndag förmiddag på Lappvikens café.

– En väldigt rolig överraskning är att vi haft så mycket besökare. Många kommer för att de är nyfikna på Lappviken som ställe, och så hittar de oss avmisstag. Det ger mervärde, att nya människor kommer i kontakt med nutidskonsten genom oss.

Tanken var att utrymmet skulle vara gratis för konstnärerna, men ännu har det inte varit möjligt.

– Vi har än så länge inte fått något understöd. Hyran konstnärerna betalar går direkt till vår hyra. Det finns en märklig frihet i en nollbudget. Man är inte ansvarig för någon, har ingen byråkrati, och det är otroligt hur mycket man kan få gjort utan pengar. Men givetvis är det ohållbart i längden, att arbeta gratis och utan buffert. Vi ser galleriet lite som en intervention, ett konstprojekt. Det håller på så länge det är möjligt.

Kollektivet har också fått märka hur mycket snuttmentaliteten undergräver verksamheten. De skulle gärna ordna mer pedagogisk verksamhet och samarbeta med aktörer utanför konstfältet, men sådant kräver långsiktig planering.

Det måste finnas alternativ

På Oksasenkatu 11, i Tölö, har galleriverksamheten pågått i över 20 år, först under Leena Kuumola, sedan under Bildkonstakademin, och år 2008 tog en grupp studerande över. En bärande princip är att aldrig ta betalt av konstnärerna. Fastigheten ägs av Reitz stiftelse, som uppbär en symbolisk hyra. När inga understöd fås, betalar gänget hyran själv.

Av den grupp som tog över år 2008 är Erika Erre den sista medlemmen som är kvar. Hon har utöver sin egen konstnärliga verksamhet och brödjobb i tio år satsat tid och pengar på galleriet. Stöder galleriverksamheten på något vis det egna konstnärsskapet?

– Nej, säger Erre.

– Det är rena rama välgörenheten. Och kanske en tvångsfixering. Jag tycker bara att det är väldigt viktigt att det finns alternativ. Att allting inte handlar om pengar – pengar skall inte få vara ett hinder för att göra och visa konst.

Trots att galleriet funnits länge, ligger det fortfarande i gallerivärldens utkanter. Antalet besökare beror mycket på konstnären som ställer ut; ibland är det rusning och somliga dagar kommer ingen alls. I dag är just besökarantalet en flitigt använd mätare för kulturens värde. Hur definierar man då värdet i en utställning som nästan ingen ser?

– För många konstnärer som ställer ut här, är det gallerirummet med sin speciella karaktär som föder verken, verk som annars inte skulle göras. Dessutom kan det ha stor betydelse för konstnären att göra utställningen: Man konkretiserar sina idéer och kommer vidare i sin process. Jag ser också att Oksasenkatu fyller en funktion redan som exempel för nya konstnärer, på att all konst inte behöver sälja eller vara stora spektakel.

Framtiden för Oksasenkatu 11 är öppen. Gruppen aktiva har krympt till två, Erika Erre och Hanna Marno. I år samarbetar de med curatorgruppen Praxis 14, som organiserar merparten av utställningarna. I övrigt har det långsiktiga arbetet burit frukt: galleriet har finansiering för tre år tack vare stipendium från Kone stiftelsen, och hyresvärden är pålitlig. Det är så det borde fungera, säger Erre.

– När man satsar tid, energi och egna pengar, visar det att man menar allvar. Då är det lättare för andra att tro på verksamheten.

Mycket potential

På galleriet Myymälä2, som verkat på Nylandsgatan sedan 2003, har generationsskiftet precis genomförts. Ny vid rodret är Timo Tuhkanen, som samlat ihop gruppen konstnärer som tog över galleriet förra hösten. Utrymmet är privat ägt och hyran är därefter. Aktiviteten finansieras genom den hyras som tas ut för utställningarna och för arbetsrummen bakom galleriet, men också med hjälp av inkomsterna från en liten butik och ett café samt via evenemang med inträde.

– Jag har alltid organiserat saker – utställningar, evenemang, varit aktiv på olika håll. Så det kändes naturligt att testa att driva galleri.

De involverade konstnärerna är utlänningar verksamma i Helsingfors, så perspektivet är lite annorlunda än tidigare. Också Timo är född och uppvuxen utomlands.

– Till exempel i USA är normen att om en grupp konstnärer har galleri, är det för att själva ha utställningar där. För köparna är det praktiskt, då de vet var de hittar sina konstnärer.

Timo Tuhkanen påpekar att den här sortens öppna, icke-kommersiella, konstnärsdrivna gallerier överhuvudtaget är ett marginellt fenomen utanför Finland. Helsingfors skulle ha potential att bli en konststad av kaliber. Den springande punkten är pengar – och attityd.

– Föreställ dig vad som kunde hända ifall Helsingfors stad – istället för att hålla gallerier på existensminimum – överlät utrymmen som Busholmens magasin på lång sikt åt olika konstnärsorganisationer. Vilken energi det skulle ge åt hela området, hela staden!

Vem för konstnärernas talan?

Julia Weckman, Erika Erre och Timo Tuhkanen håller alla med om att en alldeles central faktor för nonprofit galleriernas överlevnad är lokaler med låg hyra – och att Helsingfors stad kunde göra mycket mer på den fronten. En annan springande punkt är samarbete. Mycket görs på gräsrotsnivå, men det växer sig sällan större när aktörerna inte kommunicerar sinsemellan. Det skulle behövas konstlobbare, någon som förmedlar tydliga budskap utåt och uppåt.

Så vem är det som bäst för konstnärernas talan? Med en mängd frivilligarbetande konstnärsgrupper och organisationer med minimal budget är det förståeligt att tiden inte vill räcka till för koordinerande. Konstnärsförbunden – målarna, grafikerna, skulptörerna, fotograferna och MUU – gör tappra försök, men tyngs ner av gammalt groll och kampen för den egna överlevnaden.

Timo Tuhkanen lyfter upp galleristerna och curatorerna som en möjlighet.

– Om det i Finland skulle finnas ett fungerande skikt av curators, konstteoretiker och gallerister kunde de också arbeta för fältet som helhet. Det är någonting som stör mig mycket i den pågående debatten, att galleristerna undervärderas fullständigt. Som om de inte skulle ha någon plats i ekvationen överhuvudtaget. N

Text & foto: Emma Rönnholm

Prekariatets nya fanbärare

Arbetsvägrarförbundet kräver mindre arbete och mera pengar åt alla. Varför väcker det så starka motreaktioner?

Två händelser i slutet av år 2017 ledde till grundandet av Arbetsvägrarförbundet.

I oktober gav författaren Ossi Nyman upphov till massiv offentlig indignation, efter att han i en intervju med Helsingin Sanomat berättade att han undviker arbete och taktikerar till sig bidrag. TE-byrån inledde en utredning och hotade med att slopa Nymans bidrag.

Under samma tider drev regeringen igenom sin aktiveringsmodell, som möttes av stort motstånd och resulterade i ett medborgarinitiativ och en FFC-organiserad politisk strejk.

I början av året grundades Arbetsvägrarförbundet, som nu består av ett tjugotal personer. Förbundet ser FFC:s strävan efter full sysselsättning både som omöjlig och icke-önskvärd, och kräver istället minimering av lönearbete och slopandet av arbetslöshetsförmåners krav på motprestationer.

På sin webbsida delar förbundet bland annat med sig av tips på hur man kan undvika karens från arbetskraftsbyråerna, och varnar om arbetets skadeeffekter genom att göra parodi på förebyggande drogupplysning.

Att vägra arbeta är inte ett nytt fenomen. Arbetsvägran har spelat en central roll i samhällsutvecklingen under 1900-talet, bland annat i form av strejker. Redan i slutet av 1800-talet krävde den franska socialisten Paul Lafargue minimering av arbetstiden, och på 1930-talet uppskattade John Maynard Keynes att arbetsveckan kunde förkortas ner till 15 timmar inom hundra år tack vare högre levnadsstandard.

– Automatiseringen får gärna befria oss från arbete, men det förutsätter att det välstånd den producerar fördelas jämnt, säger Eetu Viren, aktiv i förbundet, under en diskussionskväll på Nya Studenthuset.

Sedan arbetarrörelsen för hundra år sedan drev igenom åttatimmarsdagen har produktiviteten ökat mångfaldigt, men arbetsdagens längd har inte minskat. Tvärtom förlängdes den i fjol med sex minuter för de offentligt anställda.

Samtidigt produceras en växande del av mervärdet utanför traditionella arbetsförhållanden. Dels skapas det av automatiserade processer som är under kapitalägarens fullständiga kontroll, dels i vardaglig interaktion mellan människor, vilket storföretag som till exempel Facebook och Google bygger sin affärsmodell på.

– Ny teknologi kommer inte ensam att befria oss från arbete, utan även aktivt vägrande krävs, säger Viren.

Som svar på frågan om hur den basinkomst på 1 400 euro som förbundet kräver ska finansieras, föreslår förbundet på sin webbsida en 99,9 procents skatt på vinster skapade av automatisering, till en början.

Trots det estetiska nytänket låter många teman i Arbetsvägrarförbundets målsättningar bekanta.

För ungefär tio år sedan väckte den så kallade prekariatrörelsen diskussion om arbetslivets förändring och växande osäkerhet. Rörelsen krävde att det mervärde som produceras under allt mer obestämda former skulle fördelas jämnt, och att arbetarna skulle befrias från så kallade ”skitjobb”.

Delar av fackrörelsen och den traditionella vänstern rusade till försvar av lönearbetet, och menade att det inte finns något skitjobb, bara dåliga arbetsvillkor.

– Våra målsättningar är väldigt liknande, men till exempel miljöfrågor är mycket mera centrala nu än för tio år sedan, vilket vi tar i beaktande, säger Johannes Ekholm, aktiv i förbundet.

Minskning av arbete bör tas med som en del av den internationella strategin för att bekämpa klimatförändringen, skriver förbundet i sin programförklaring.

– Jag ser också vår politisering av begreppet arbete som en tydligt feministisk fråga, säger Mia Haglund, aktiv i förbundet.

– Tidigare har det funnits skilda diskussioner, men vi vill föra dem samman.

Många av de teman som prekariatrörelsen lyfte upp i diskussionen har sedermera förts in på partipolitisk nivå, till exempel diskussionen om basinkomst. Enligt Arbetsvägrarförbundet drivs dessa frågor nu väldigt starkt av högern.

– Det som prekariatrörelsen menade med basinkomst har urvattnats totalt och istället blivit en teknokratisk fråga. Det vi gör nu är att på ett nytt sätt bli ägare över diskussionen. Basinkomst för oss handlar om frigörelse från lönearbete, om att ha tid till annat och verktyg att använda mot arbetsgivaren, säger Haglund.

För att skapa nya öppningar till diskussion använder sig förbundet av humor och satir, utan att ändå förlöjliga själva saken.

Exempelvis besökte förbundets ”konsultföretag” TKL Consulting i februari Kampens TE-byrå i Helsingfors utrustade med våfflor, ballonger och blädderblock. I en presentation (som kan ses på Youtube) rekommenderar de svartklädda konsulterna att skuldbeläggning och moraliserandet av arbetslösa bör upphöra omedelbart.

– Vi talar tillbaka till institutioner på samma sätt som de talar till oss för att synliggöra att det inte handlar om några oföränderliga system. Att vi exempelvis hotar med karens mot arbetsgivare är en slags parodi på hur absurt det vi blir utsatta för är, säger Ekholm.

Besöket hos TE-byrån resulterade i stor mediesynlighet, som kulminerade i Ekholms uppträdande i MTV3-programmet Huomenta Suomi.

– Skapar ni med samma någon sedelpress som möjliggör allt detta? frågar programledaren Nina Rahkola  genast i början av diskussionen.

– Det där är på sätt och vis en dum fråga. Det finns nog jättemycket pengar i världen (…) frågan är hur de fördelas, svarar Ekholm.

Så gott som varje fråga som ställs till Ekholm under resten av diskussionen handlar ändå om samma sak: varifrån pengarna kommer.

Finns det en risk att förbundets målsättningar är för svårtillgängliga, att de hamnar i skymundan bakom den polemiska retoriken?

– Nästan alla feedback vi har fått via mejl har varit positiv, och den kommer just från de som är utsatta för aktiveringspolitiken, säger Ekholm.

– Jag trodde inte själv att vi skulle få så mycket uppmärksamhet, men samtidigt tyder det på att det finns behov för det vi gör, säger Haglund.

– Det nuvarande politiska systemet tvingar oss att tävla mot varandra. Vi vill bryta ner motsättningen mellan arbetare och arbetslösa, och skapa gemensamt utrymme, säger Haglund.

TEXT & FOTO Elis Karell

Arvet och moralen

Axel Vikström
Axel Vikström.
Arvs- och gåvoskatten är åter uppe på tapeten i Finland efter att ett medborgarinitiativ för att slopa skatten samlat in över 50 000 underskrifter. I motiveringen skriver initiativtagaren Christian Pundars att avskaffandet av skatten är en moralisk fråga eftersom staten straffar den sörjande genom att kräva skatt på den döde släktingens egendom. Under 2000-talet har Sverige och Norge båda gjort sig av med arvsskatten, och Pundars flaggar för att om Finland inte följer i grannländernas fotspår finns det risk att allt fler flyttar utomlands för att undvika skatten.

Pundars har rätt i att arvsskatten är en moralisk fråga. I slutändan handlar alla skatter på arbete och tillgångar om omfördelning av resurser utifrån moraliska principer. De svenska ekonomerna Magnus Henrekson och Daniel Waldenström har i en studie av arvskattens framväxt i Sverige argumenterat för att drivkraften bakom skatten var ideologisk. När Socialdemokraterna 1948 höjde skatten till 60 procent motiverades detta inte i fösta hand med att täcka upp för utgifter under krigsåren. Snarare representerade beslutet en tidsanda där ekonomisk ojämlikhet sågs som ett allvarligt hinder för skapandet av ett rättvist samhälle. Talande för detta är att inte ens de borgerliga regeringarna 1976–82 gjorde något åt arvskatten.

Ett av den svenska borgerlighetens favoritargument är att peka på att det ju faktiskt var Socialdemokraterna som 2004 avskaffade arvsskatten. Avskaffandet exemplifierar nyliberalismens största bedrift: med hjälp av näringslivet lyckades högerregeringarna under Thatcher, Reagan och Bildt vrida den ekonomiska debatten så långt till höger att de efterföljande vänsterregeringarna under Blair, Clinton och Persson anpassade sin politik efter den nya spelplanen. ”Den enda vägens politik” har skapat ett apatiskt politiskt läge där de ekonomiska klyftorna fortsätter att växa oberoende av vilka partier som sitter vid makten.

När borgerligheten lobbar för sänkta skatter är det regel att lyfta fram hur skatterna försvårar generationsskiftet i mindre familjeföretag. När man väljer att inte tala om storkapitalägarna – som i reella tal gynnas mest av sänkningarna – skapas en illusion om att slopade skatter är något som gynnar hela befolkningen i samma utsträckning. Den nuvarande avdragsrätten på 20 000 euro ser redan till att de minsta arven förblir obeskattade. Därför är det beklämmande att de rikaste finländarna, vars accelererande tillgångar är den största drivkraften bakom den växande ekonomiska ojämlikheten, sällan nämns i debatten (utöver hoten om skatteflykt).

Det är bra att arvsskatten diskuteras ur ett moraliskt perspektiv. Men om målet är ett mer jämlikt samhälle bör fokus riktas mot de super-rika. Frågorna vi bör ställa är enkla men effektiva: Är det försvarbart att enorma tillgångar som kunde göra fantastisk skillnad för ett jämlikare samhälle tillåts stanna inom en krympande andel av befolkningen? Hur mycket ska det vara accepterat att äga samtidigt som allt fler finländare lever i fattigdom? Där har vi vår tids verkliga moraliska frågor.

Axel Vikström
är frilansjournalist bosatt i Malmö

 

När Grekland tvingades på knä

Susanne Björkholm
Susanne Björkholm.
Om du hör till dem som njuter av Kafkas roman Processen eller Orwells 1984, så kan jag varmt rekommendera Adults in the Room av Yanis Varoufakis.

Den grekiska ekonomen berättar där om sin korta men intensiva tid som Greklands finansminister under den ödesdigra våren 2015.

Grekland var sedan 2010 bankrutt. Trots europeiska centralbankens egna stadgar, som klart förbjuder det, påtvingades det betalningsoförmögna landet nya lån – de största i historien. Dessa grävde den grekiska graven än djupare, då de kom med politiska villkor som störtade landet i en depression vars like inte skådats efter andra världskriget. Allt medan den korrupta oligarkin fick fortsätta som förut. Samma process, alltså, som lanserats av Internationella valutafonden IMF, och som hindrar så många fattiga länder att ta sig ur sin misär medan de agerar som billiga råvarukällor åt de rika.

Alla parter visste förstås att Grekland aldrig skulle kunna betala sina skulder, men nu hade man landet där man ville ha det: i ett neoliberalistiskt strypgrepp.

Angela Merkel hade tidigare framfört den schwabiska hemmafruns hushållsekonomi som rollmodell åt Grekland. Hennes Tyskland tillsammans med den ökända trojkan, det vill säga EU-kommisionen, centralbanken och IMF, tvingade nu den peloponnesiska hemmafrun att klara sina överstora skulder med snabblån av det predatoriska slaget, och dessutom med villkoret att hon skulle spara genom att inte mata barnen eller låta dem gå i skola.

Varoufakis tog posten som finansminister med ett enda mål i sikte: att förhindra ett tredje ”stödpaket” med dess ekonomiskt och humanitärt destruktiva villkor, för att i stället förhandla fram en omstrukturering av Greklands skulder.

Bokens beskrivning av händelseförloppet är inte smickrande för EU. Varoufakis spelade in möten och samtal på sin mobil, så boken har ordagranna skildringar av flera diskussioner. Då Varoufakis presenterade sin nyvalda regerings förslag till omstrukturering av lånen, sammanfattade den tyska finansministern Wolfgang Schäuble EU:s förhållande till demokrati nästan aforistiskt: ”Vi kan inte låta valresultat påverka den ekonomiska politiken”.

Europeiska centralbanken utbasunerar sin självständighet och sitt oberoende i alla lägen. Men det gäller endast bankens ansvar. Bankens handlingar är genompolitiserade. Den straffar regeringar som inte underkastar sig den tyska viljan och ser mellan fingrarna annars, oberoende av vad dess eget regelverk stipulerar. Centralbankens ordförande Mario Draghi sa det i klartext: om inte Grekland går med på alla krav och tar emot lånet, stänger ECB Greklands banker.

Boken innehåller så mycket anekdoter om fula och ännu fulare intriger av såväl centralbankschefer som kommissarier, finansministrar och ämbetsmän, att den kunde fungera som manuskript till två hela säsonger sydamerikansk telenovela. Man kunde nästan bli underhållen av de sluga och småaktiga tricken, om inte det vore för att det är på riktigt och handlar om att rasera hela nationer. Och dessutom i vårt fridfulla Europa.

Susanne Björkholm
är vetenskaps-journalist

Foto: Marc Lozano

Kapitalet sitter på miljönycklarna

Juha Aromaa
Juha Aromaa.
Trots vinterkylan i februari kan vi hålla i minnet att ingen som är född efter 1978 någonsin har erfarit ett år som globalt skulle ha varit kallare än medeltemperaturen mellan åren 1901 och 2000. Temperaturen på norra halvklotet har de senaste årtiondena varit de varmaste under åtminstone de senaste 1 400 åren. Den globala medeltemperaturen i fjol var omkring 1,1 grader högre än i förindustriell tid. Endast för tio år sedan var den siffran 0,7–0,8 grader.

Man skulle kunna tro att vi inte har något hopp längre. Om vi fortsätter med att ständigt skrämma folk med alla möjliga katastrofer som är sannolika i framtiden kommer de att sluta lyssna.

Nu är det dags att kämpa för att undvika katastrofen. Och det håller man på att göra på många olika sätt. Efter det kolossala misslyckandet på klimatmötet i Köpenhamn 2009 har också Greenpeace varit tvungen att ännu mer än tidigare försöka påverka storkapitalet direkt – antingen investerare – som de stora pensionsfonderna – eller multinationella företag som till exempel Shell.

Vi har redan intressanta exempel på hur det går att få kapitalet att styra utveckligen åt rätt håll. I november gav den norska riksbanken rekommendationer om att norska oljefonden – världens största enskilda fond – ska sluta investera i gas och olja. I december meddelade Världsbanken att den slutar finansiera gas och olja redan efter 2019.

Alldeles nyligen fattades i New York ett beslut om att staden som första stora stad i USA ska sluta investera i fossil energi. Dessutom kommer de att stämma fossilbolagen för de klimatskador de har drabbats av. Det är fullt förståeligt om vi tänker på att Manhattan är en låg ö mitt i en flod som utan tvivel kommer att hotas av översvämningar om klimatförändringen fortsätter.

dagens värld tycks det hela tiden bli tydligare att det är mer effektivt att få företagen att påverka politikerna än tvärtom. Ur demokratins synvinkel är det förskräckligt. Ur klimatkampens synvinkel är det ett faktum som man ska dra nytta av.

Det är ju ganska paradoxalt att USA:s (åtminstone nästan) folkvalda president Donald Trump inte har  några verktyg för att få sådana storföretag som Google eller Facebook att återvända till fossila bränslen för sin elförsörjning.

Lyckligtvis har det skett en förändring i maktbalansen. Världens största företag är inte längre oljebolag och biltillverkare. På Forbes lista har vi numera flera banker och Apple bland de nio största företagen. Och de har inget intresse av att stöda eller investera i en industri som lyckligtvis redan är på väg till historien.

Vilken är då medborgarnas och miljörörelsens roll om förändringen redan är i gång? Svaret är enkelt. Vi har inte tid på oss. Vi ska slåss för att få fart på förändringen.

Som bonus har vi en unik möjlighet att slutligen ta makten från storindustrin i egna händer. Uppfinningar som till exempel jordvärme eller elbilar kombinerade med effektiva solpaneler på hustaket kan ge oss självständighet som vi inte kunde ens drömma om för ett årtionde sedan.

Juha Aromaa
är informationschef för Greenpeace Norden i Finland