Etikettarkiv: Ekonomi

Jordin e ruko, o den håll’ int’

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
En affärsman som reser mycket i USA berättade för mig att industrierna där sköter sina maskiner illa. Det gäller också familjer och deras hushållapparater.

Man ser också många rostiga bilar.

Ordet ”maintenance” har blivit gammalmodigt.

Annat är det i Tyskland, Schweiz och Holland. Där sköter man sina mojänger och tvättar och blankar sin bilar.

Det finns rentav ett amerikanskt talesätt om saken. ”If it ain’t broken, don’t fix it”.

När jag körde från Washington till Florida såg jag trakter fulla av förfallna hus, nyliberalismens ruinmonument. Överbelånade fastigheter som bankerna inte hade löst in. Det är en litet annan sak. Men enligt marknadsekonomins lagar borde de husen ha hittat sitt rätta pris, och blivit reparerade.

På finlandssvensk bygdedialekt finns ett liknande uttryck: ”När rukot börjar ti o håll’ så håller de längi”. När jag skulle skriva denna kolumn inledde mitt tangentbord dövsstumsskola med min PC – tji communication. Inga asssistentprogram rådde på problemet. Min son råkade komma på besök, så jag bad som vanligt honom fixa saken. Efter att ha mixtrat en stund gav han upp.

– Köp ett nytt tangentbord. Du får det för 10 euro.

”Even if it’s broken, don´t fix it. Buy a new one”.

När jag var liten lärde mig mamma att stoppa strumpor. Det gör jag aldrig.

Men när mina gamla innesockor fick ett hål tog jag fram ett garnnystan från hennes syförråd och stoppade dem, för att hedra henne på morsdag.

Hon hade själv stickat sockorna, under sina sista år. Hon stickade också konstfärdigt några fina ylletröjor, kanske för att bli ihågkommmen.

Det blev hon.

För 50 år sedan köpte jag i Skottland en polotröja av ett syntetiskt material. Jag använder den fortfarande. Skottarna hade inte hunnit importera uttrycket ”built-in obsolescence”(det vill säga att producenten planerat in att varan blir funktionsoduglig efter en bestämd tid) från Amerika.

När marknaden inte sköter om att det finns tillräcklig efterfrågan hjälper företagskonsulterna den på traven. Nu har också den affärsstrategin blivit föråldrad. Man behöver inte längre se till att varor blir obsoleta. Den tekniska utvecklingen har blivit så snabb att man hela tiden måste köpa nya manicker för att de tidigare har blivit teknologiskt föråldrade. Börja inte babbla om reservdelar! Så jag köpte ett nytt tangentbord. Och ökade mängden plastavfall. Det som så småningom bidrar till att ta kål på Östersjön.

Och så kommer vi till jorden.

”Låt bli att fixa den om den inte är sönder.” Det stämmer inte. Marknadsekonomins största problem är att den inte sätter ett tillräckligt högt pris på naturen. Den är varken en fast eller rörlig kostnad i täckningsbidragskalkylen. På så sätt bygger man hela tiden in en ny ”obsolescence”. Men det finns inget snabbt ökande utbud på natur. Man kan inte köpa en ny jord när den gamla klappar ihop. Den behöver ”maintenance” – i god tid.

Jordin e ruko, o den håll’ int längi till.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

Den stora omställningen och basinkomsten

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson.
Den omställning som krävs för att dämpa den globala uppvärmningen borde vara nummer ett på den politiska dagordningen. Vi har bara några decennier på oss att fasa ut den produktion och konsumtion som späder på växthusgaserna i atmosfären. Ju senare vi  påbörjar en radikal samhällsomvandling, desto större blir de katastrofer som väntar våra barn och barnbarn. Att det är så, fick jag ytterligare bekräftat, efter att ha läst Staffan Laestadius nya bok, Klimatet och omställningen.
Laestadius behärskar alla de historiska samband som ledde fram till ”den stora accelerationen”, som under de senaste 50 åren förändrade mänsklighetens relation till naturen på ett sätt som inte tidigare skådats. Denna acceleration har medfört att vi nu står inför en global klimatkatastrof. Han redogör utförligt för vad som krävs av oss för att åstadkomma ”den stora omställningen” på bara några decennier. Han skriver på ett  sällsynt gripbart sätt om de åtgärder som borde genomföras nu för att i tid upprätta ett hållbart postfossilt samhälle.
Även om åtgärderna är specifikt anpassade till förhållandena i Sverige, är likheterna med Finland så betydande, att bokens andra del borde vara obligatorisk läsning för åtminstone alla våra politiker. Det är fråga om en omställning som kräver att statsmakten används för att långsiktigt växla om från ett ohållbart utvecklingspår till ett hållbart.

Jag ska inte här gå in på det radikala reformpaket som Laestadius tar upp. I stället ska jag fråga mig om och hur min egen käpphäst – basinkomsten – passar in i den laestadiuska omställningsstrategin.
Vid första påseende passar den inte alls. Vi borde ju först koncentrera oss på att genomföra alla de politiskt mycket svåra reformer som krävs för en avfossilisering. Att samtidigt genomföra en omtvistad reform av rättigheterna till inkomst, kan innebära att det politiska systemet överbelastas och att den livsnödvändiga omställningen fördröjs.
Man kan också hävda att om övergången till en full basinkomst innebär att de fattigas köpkraft stiger på bekostnad av de rikas, så är det sannolikt att totalkonsumtionen ökar på bekostnad av sparandet, vilket ur en ekologisk synvinkel knappast är önskvärt. Det här uppvägs emellertid av att de rikas konsumtionsvanor i regel är mer fossilbränslekrävande än de fattigas. De flyger och far betydligt oftare, och kanske de också bor och äter på ett sätt som kräver mer energi och resurser i proportion till vad som är normalt.
Motståndarna till en basinkomstreform är övertygade om att alltför många kommer att lata sig och minska sitt utbud av arbetskraft, vilket är illa eftersom allas arbetsinsatser behövs i samband med en krävande omställning. Visst är det möjligt att utbudet av lönearbete för vissa uppgifter minskar om inte lönestrukturen förändras, men som helhet borde en tryggad basinkomst leda till att människorna är mer benägna att bidra till en omvandling, i synnerhet om den upplevs som meningsfull. Och det är just det som Laestadius berättelse om ”den stora omställningen” går ut på. Vi behöver återfå tron på framtiden för att kunna aktivera oss på rätt sätt.
Den stora omställningen kräver en snabb förändring av produktions- och konsumtionsmönstren. För att det ska vara möjligt måste staten se till att de relativa priserna gradvis ändras så att ”svarta”, (klimatförsämrande) verksamheter fördyras, medan ”gröna” (hållbara) blir billigare. Många kommer att drabbas av prisförändringarna, då deras inkomster beskärs eller då de förlorar sina jobb. Omställningen är beroende av att en massa människor låter sig omskolas och omflyttas. En basinkomst ger en automatisk minimitrygghet, vilket underlättar situationen för dem som drabbas.

I Laestadius reformpaket ingår en sänkning av arbetskraftskostnaderna. Arbete – en bra sak – borde inte beskattas så hårt, medan fossilt baserad konsumtion borde beskattas betydligt hårdare. När betydande delar av konsumtionen, som även låg- och medelinkomsttagare nu är beroende av, fördyras, verkar en allmän grundinkomst som en kompensation för förlorad köpkraft.  Ett säreget exempel på en sådan kompensation bjuder Iran på. När man beslöt att trappa ner subventionerna på bränsle och mat, kom man till att man måste införa ett bidrag som tillföll alla familjer – inte bara de fattigaste, som man först tänkte sig. Det visade sig vara för svårt att fastställa vilka som var tillräckligt fattiga för att få rätt till bidraget.

Omställningen från ”svart” till ”grön” produktion och konsumtion, innebär att allt fler kommer att sysselsätta sig med småskalig tjänsteproduktion. För dem är ett socialskydd, som är uppbyggt för att passa heltidsarbetande industri- och kontorsarbetare, mindre lämpligt än en ovillkorlig basinkomst. För egenföretagare eller tillfälligt anställda är det nuvarande systemet oskäligt. Det är alltför invecklat med en alltför stor marginaleffekt. En basinkomst – även i form av en negativ inkomstskatt – möjliggör mindre  byråkrati och tydliggör vilken nettoeffekten av en förtjänstökning blir.
En snabb avfasning av en ekonomiskt förmånlig energikälla sänker snarare än höjer inkomsterna och inkomstskatterna. Därför är en full basinkomst, som täcker alla levnadskostnader, inte realiserbar. Jag har i olika sammanhang föreslagit en kombination av en partiell basinkomst – som jag kallat ”medborgarinkomst” – och en delaktighetsinkomst – kallad ”medborgarlön”, som man kan få för verksamheter som är bra för samhället och miljön, men som inte ger en inkomst på den normala arbetsmarknaden: studier, omvårdnad av anhöriga, föreningsarbete, konst- och idrottsutövning m.m.
Jag tror att en sådan kombination (av en låg ovillkorlig basinkomst och en prestationsanknuten aktivitetspeng) skulle passa in i den stora omställningen från en fossilberoende ohållbar tillväxtekonomi till en avfosilliserad, måttfull kretsloppsekonomi. Det är visserligen fråga om två stora reformpaket, men de kan stöda varandra. Tillsammans kan de utgöra det narrativ och politiska projekt, som återskapar den framtidstro som, på grund av robotiseringsspöket och klimatångesten, för närvarande gått förlorad.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi

Claes Andersson: ojämlikheten är en tidsinställd bomb

Claes Andersson
Claes Andersson.
Den rödgröna oppositionens häftiga kritik mot högerregeringens politik i vårt land grundas främst på anklagelserna att Juha Sipiläs regering konsekvent och medvetet bedrivit en politik som fördjupar inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Det har skett genom att gynna samhällets välbeställda på bekostnad av dem som är ekonomiskt, socialt eller kulturellt missgynnade, dem som har för låga löner, för små inkomster, som är sjuka, utfrysta eller marginaliserade, som är arbetslösa eller har osäkra och tillfälliga arbetsförhållanden.

Genom skatte- och tariffpolitiken har regeringen konsekvent gynnat de välsituerade. De olika företagsstöden – vilkas nyttighet starkt ifrågasatts – har regeringen inte vågat röra ens med pincett samtidigt som stora och skadliga nedskärningar gjorts inom undervisning, utbildning och forskning.

Det här är faktiskt mera upprörande och illa varslande än man kanske först tänker – speciellt med avseende på vår, och främst barnens och de ungas, framtida möjligheter.

Cirka tio procent av vår befolkning lever under fattigdomsgränsen. Allt flera ungdomar, det gäller speciellt pojkar, är marginaliserade eller hotas av marginalisering. För några år sedan framkom det att cirka tvåhundra tusen unga män var ”försvunna” – det vill säga de fanns inte bokförda någonstans, varken som anställda, studerande eller praktikanter. De befann sig i ett slags ingenmansland.

Det är naivt att vänta sig lojalitet och uppoffringar av unga mänskor som upplever att de inte är välkomna eller respekterade i vårt samhälle.

Oppositionens kritik av regeringen har negligerats eller ogiltigförklarats med argumentet att inkomst-och löneskillnaderna i vårt land ändå är på en blygsam nivå i jämförelse med många europeiska länder, och alldeles särskilt i jämförelse med USA.

Det verkar som om Sipiläs regering inte till fullo har insett vilken tidsinställd bomb den snabbt fördjupade ojämlikheten och de ökade klasskillnaderna medför för hela vår framtid och inom snart sagt alla samhällsområden.

I USA fördjupas den ekonomiska och sociala ojämlikheten i rasande takt. Den kända och erkända ekonomisten Thomas Pikettys forskningsresultat från USA har av honom själv betecknats som ”enastående katastrofala”. Han syftar främst på den snabbt växande ekonomiska och sociala ojämlikheten.

Enligt Pikettys rapport har den rikaste hundradedelen av befolkningen i USA ökat sina årsinkomster med över tvåhundra procent sedan år 1980, och en tusendedel av de rikaste med sexhundra procent. Samtidigt har inkomsterna helt slutat växa för över hundra miljoner amerikaner.

Fastän förmögenhetsklyftorna har vuxit överallt i världen skiljer sig USA från alla andra västländer genom sin överlägset snabbaste fördjupning av ojämlikheten. Som en följd av det här saknar stora delar av befolkningen möjlighet till högskoleutbildning, till sjukvård eller till social mobilitet.

De brittiska samhällsvetarna Kate Picket och Richard Wilkinson har övertygande påvisat vilka enorma hälsoproblem och sociala konflikter som förorsakas av den ökade ojämlikheten. Mentalhälsoproblemen, drogberoendet, fetman, de ökande fängelsestraffen och barnens illamående tilltar alla i samhällen där ojämlikheten ökar.

Risken att insjukna i schizofreni och depressioner är större i sådana länder där inkomstskillnaderna är stora.

Picket och Wilkinson påpekar också, att problemen som uppstår inte enbart rör samhällets fattiga. Ojämlikheten skadar den sociala vävnaden i hela samhället. Otryggheten och våldet växer exponentiellt. Dagens terrordåd är troligen bara ett förebud av vad vi har att vänta om utvecklingen får fortsätta i samma spår.

Sipilä och Orpo, våra två konservativa moguler, saknar förmåga (eller vilja) att se framåt och gestalta samhällets helhet. De är sannerligen inga visionärer men riskerar att mura grunden till en dystopisk samhällsutveckling som de knappast har förutsett, ännu mindre önskat sig. De har motiverat sina nedskärningar och sparåtgärder från samhällets lågavlönade med tvånget att snabbt minska samhällets skuldbörda. Ändå ligger Finlands statsskuld klart under medeltalet för EU:s medlemsländer.

Genom att försämra villkoren och möjligheterna för de lågavlönade och socialt trängda mänskorna och samtidigt gynna höginkomsttagarna och de kapitalstarka har de satt igång en negativ utvecklingsspiral som kan vara svår att stoppa.

Den olycksaliga vård- och landskapsreformen kommer – om den någonsin förverkligas – att ytterligare bidra till klyvnaden och ojämlikheten av vårt samhälle. Vårdreformen, om den genomförs så som den planeras och trots nästan samtliga sakkunnigas varningar, skulle innebära att cirka tre miljarder skattepengar skyfflas över till de stora internationella hälsodrakarna. Dessa betalar som känt inte skatt till Finland, utan (om de alls gör det) till de länder där de är registrerade.

Medan jag skriver den här kolumnen droppar en färsk Nya Argus in genom brevluckan. Där läser jag en av de bäst skrivna, omutligaste och mest skrämmande artiklar jag läst på mycket länge. Den svenska humanekologen och professorn Alf Hornborg lyckas effektivt och skoningslöst skrota våra eventuella illusioner om att vi, i vårt bulimiska frossarsamhälle, skulle kunna ställa oss utanför den globala vandalism och miljöförstörelse som vi, åtminstone teoretiskt, säger oss motarbeta.

Vi är alla lika goda kålsupare, vad vi än vill tro och hur vi än vill begränsa vårt köttätande, våra charterresor till de billiga fattiga paradisöarna, hur vi än sorterar vårt (generösa) avfall, hur vi än säljer den ena bilen och köper två el-cyklar i stället.

Men för att inte falla ner i hopplöshetens bottenlösa hål citerar jag ännu Alf Hornborgs epikris: ”Om medelklassvänstern skall behålla sin trovärdighet som förkämpe för global rättvisa och hållbarhet måste den göra upp med sin tilltro till pengar och teknik. Annars förblir den kapitalismens skugga och dåliga samvete. Vi måste inte hata, vare sig flyktingar, populister eller moralister. Vi måste förstå.”

Claes Andersson
är författare

Dags att spola medelklassen?

Tack vare de tidigare Ny Tid-chefredaktörerna Fredrik Sonck och Nora Hämäläinen har den borgerliga draken Hufvudstadsbladets kultursidor blivit ett av Svenskfinlands intressantaste forum för klassdiskussion. Hbl har flera gånger lyft fram klassfrågan, ofta insiktsfullt, och bidragit till ett välkommet samtal kring klassens betydelse i Finland och det moderna västerländska samhället. En eloge ska också gå till forskargruppen vid Åbo Akademi som för tillfället arbetar med forskningsprojektet Klasskamp på svenska i Finland.

Det som slagit mig då jag tagit del av dessa och andra diskussioner om klass och arbete är hur sällan vi i dag hör någon tala om ”arbetarklass”, än mindre själva identifiera sig som arbetarklass. ”Prekariatet” är i stället ett ord som används som identitetsmarkör. Det är ett på många sätt bra och användbart nyord, som beskriver verkligheten för en växande del av arbetskraften.

Prekariatet är också ett behändigt ord därför att det beskriver en omständighet snarare än en tillhörighet. Det går bra att höra till prekariatet utan att beskriva sig själv som arbetarklass. ”Behändigt”, därför att det i dag finns en avoghet mot ordet arbetarklass. Det luktar kommunism och dogmatism, det smakar klasskamp och revolution i ett avseende som många arbetstagare i dag ställer sig främmande till. Mycket hellre tillhör en medelklassen. ”We’re all middle-class now”, sa Labour-veteranen John Prescott 1997, under Tony Blairs, Bill Clintons och Paavo Lipponens era, en tid då gränsen mellan socialdemokratin och nyliberalismen var så eterisk att den hotade att helt upplösas om en så mycket som blåste på den. ”Arbetarklass”, ”socialism” och ”marxism” var begrepp som städades bort ur den socialdemokratiska vokabulären som anakronistiska och lite pinsamma.

Sonck har gjort ett tappert försök att ringa in den moderna arbetarklassen genom att binda den till kapital: den som sitter på besparingar på över hundratusen euro kunde enligt Sonck räkna sig till medelklassen, medan de som ligger under den gränsen skulle tillhöra arbetarklassen. Det är en pragmatisk, men knappast särdeles hjälpsam indelning, eftersom den undviker de strukturella klassificeringarna.

Medelklassen är egentligen något av en nyliberal konstruktion som effektivt har styrt bort en ansenlig andel av befolkningen från det politiska deltagandet, om vi med politik avser grundläggande förändringar i samhället, snarare än åtgärdande av specifika frågor. Medelklass signalerar en viss bekvämlighet, ett tillstånd av uppnått välstånd och en viss sofistikering och civilisation, i kontrast till en nidbild av en mindre bildad arbetarklass. Ur ett marxistiskt perspektiv är den här utvecklingen problematisk, eftersom det är svårt att få till stånd en samhällsomvälvning ur en självpåtagen tillfredsställdhetsnorm.

På samma sätt som ekologisk konsumtionskultur står i vägen för politiska lösningar på klimatproblemet, blir begreppet medelklass ett hinder för en arbetande befolkning att förbättra sina liv. Kanske vore det bättre att spola hela begreppet medelklass?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Vilken plats har konstnärsdrivna gallerier i konststaden Helsingfors?

Helsingfors är en härlig konststad. Här kan man ströva från ett ambitiöst non-profit galleri till ett annat en hel dag. En ständigt föränderlig dukning av ny, proffsig, och mångsidig nutidskonst helt gratis och allt på gångavstånd från varandra. Det är ingen självklarhet. I Finland har det uppstått ett helt eget, och rätt märkvärdigt, ekosystem av konstaktörer och -understöd. Galleriet tar ofta hyra av konstnärerna, pengar som denna, i bästa fall, får tillbaka som stipendium från en privat eller statlig stiftelse. Det gör det möjligt att driva galleri utan stort startkapital eller försäljningsinkomster. Istället hopar sig de ekonomiska riskerna på konstnärerna.

Men allt detta kan komma att förändras snart nog. Utställningshyrorna kritiseras och debatteras hett. Nyligen meddelade Centret för konstfrämjande att de framöver inte stöder konstgallerier som uppbär ”oskäligt hög” hyra av sina konstnärer och inte heller i samma utsträckning som tidigare ger projektstipendier åt konstnärer för att täcka gallerihyror. När Busholmens tre konstnärsdrivna gallerier, Huuto, SIC och Rankka, dessutom strax blir hemlösa efter Helsingfors stads beslut att tömma och renovera fastigheten, hopar sig de mörka molnen. Frågan är huruvida förändringarna ger plats för ett rättvisare system för konstnärer eller bara färre möjligheter.

Är det överhuvudtaget befogat att betrakta konstnärsdrivna non-profit gallerier som en förutsättning för en levande konststad? Jag ställde frågan till tre konstnärer som också driver galleri.

Friheten och oket av att vara pank

Galleri Lapinlahti har verkat sedan 2016 i Lappvikens före detta mentalsjukhus. Hela området befinner sig i en sprudlande parentes av frivilligarbete och kulturaktivitet, medan Helsingfors stad söker en ny funktion för fastigheten. Galleriet drivs av kollektivet Kunst, som består av sex konstnärer med bakgrund inom fotografi, av vilka fem ansvarar för galleriet.

– Nu när vi själva har galleriverksamhet, inser man vilket värde de konstnärsdrivna utrymmena har. De är en konkret kanal för att föra fram konst och konstnärer i samhället, säger Julia Weckman som jag träffar en måndag förmiddag på Lappvikens café.

– En väldigt rolig överraskning är att vi haft så mycket besökare. Många kommer för att de är nyfikna på Lappviken som ställe, och så hittar de oss avmisstag. Det ger mervärde, att nya människor kommer i kontakt med nutidskonsten genom oss.

Tanken var att utrymmet skulle vara gratis för konstnärerna, men ännu har det inte varit möjligt.

– Vi har än så länge inte fått något understöd. Hyran konstnärerna betalar går direkt till vår hyra. Det finns en märklig frihet i en nollbudget. Man är inte ansvarig för någon, har ingen byråkrati, och det är otroligt hur mycket man kan få gjort utan pengar. Men givetvis är det ohållbart i längden, att arbeta gratis och utan buffert. Vi ser galleriet lite som en intervention, ett konstprojekt. Det håller på så länge det är möjligt.

Kollektivet har också fått märka hur mycket snuttmentaliteten undergräver verksamheten. De skulle gärna ordna mer pedagogisk verksamhet och samarbeta med aktörer utanför konstfältet, men sådant kräver långsiktig planering.

Det måste finnas alternativ

På Oksasenkatu 11, i Tölö, har galleriverksamheten pågått i över 20 år, först under Leena Kuumola, sedan under Bildkonstakademin, och år 2008 tog en grupp studerande över. En bärande princip är att aldrig ta betalt av konstnärerna. Fastigheten ägs av Reitz stiftelse, som uppbär en symbolisk hyra. När inga understöd fås, betalar gänget hyran själv.

Av den grupp som tog över år 2008 är Erika Erre den sista medlemmen som är kvar. Hon har utöver sin egen konstnärliga verksamhet och brödjobb i tio år satsat tid och pengar på galleriet. Stöder galleriverksamheten på något vis det egna konstnärsskapet?

– Nej, säger Erre.

– Det är rena rama välgörenheten. Och kanske en tvångsfixering. Jag tycker bara att det är väldigt viktigt att det finns alternativ. Att allting inte handlar om pengar – pengar skall inte få vara ett hinder för att göra och visa konst.

Trots att galleriet funnits länge, ligger det fortfarande i gallerivärldens utkanter. Antalet besökare beror mycket på konstnären som ställer ut; ibland är det rusning och somliga dagar kommer ingen alls. I dag är just besökarantalet en flitigt använd mätare för kulturens värde. Hur definierar man då värdet i en utställning som nästan ingen ser?

– För många konstnärer som ställer ut här, är det gallerirummet med sin speciella karaktär som föder verken, verk som annars inte skulle göras. Dessutom kan det ha stor betydelse för konstnären att göra utställningen: Man konkretiserar sina idéer och kommer vidare i sin process. Jag ser också att Oksasenkatu fyller en funktion redan som exempel för nya konstnärer, på att all konst inte behöver sälja eller vara stora spektakel.

Framtiden för Oksasenkatu 11 är öppen. Gruppen aktiva har krympt till två, Erika Erre och Hanna Marno. I år samarbetar de med curatorgruppen Praxis 14, som organiserar merparten av utställningarna. I övrigt har det långsiktiga arbetet burit frukt: galleriet har finansiering för tre år tack vare stipendium från Kone stiftelsen, och hyresvärden är pålitlig. Det är så det borde fungera, säger Erre.

– När man satsar tid, energi och egna pengar, visar det att man menar allvar. Då är det lättare för andra att tro på verksamheten.

Mycket potential

På galleriet Myymälä2, som verkat på Nylandsgatan sedan 2003, har generationsskiftet precis genomförts. Ny vid rodret är Timo Tuhkanen, som samlat ihop gruppen konstnärer som tog över galleriet förra hösten. Utrymmet är privat ägt och hyran är därefter. Aktiviteten finansieras genom den hyras som tas ut för utställningarna och för arbetsrummen bakom galleriet, men också med hjälp av inkomsterna från en liten butik och ett café samt via evenemang med inträde.

– Jag har alltid organiserat saker – utställningar, evenemang, varit aktiv på olika håll. Så det kändes naturligt att testa att driva galleri.

De involverade konstnärerna är utlänningar verksamma i Helsingfors, så perspektivet är lite annorlunda än tidigare. Också Timo är född och uppvuxen utomlands.

– Till exempel i USA är normen att om en grupp konstnärer har galleri, är det för att själva ha utställningar där. För köparna är det praktiskt, då de vet var de hittar sina konstnärer.

Timo Tuhkanen påpekar att den här sortens öppna, icke-kommersiella, konstnärsdrivna gallerier överhuvudtaget är ett marginellt fenomen utanför Finland. Helsingfors skulle ha potential att bli en konststad av kaliber. Den springande punkten är pengar – och attityd.

– Föreställ dig vad som kunde hända ifall Helsingfors stad – istället för att hålla gallerier på existensminimum – överlät utrymmen som Busholmens magasin på lång sikt åt olika konstnärsorganisationer. Vilken energi det skulle ge åt hela området, hela staden!

Vem för konstnärernas talan?

Julia Weckman, Erika Erre och Timo Tuhkanen håller alla med om att en alldeles central faktor för nonprofit galleriernas överlevnad är lokaler med låg hyra – och att Helsingfors stad kunde göra mycket mer på den fronten. En annan springande punkt är samarbete. Mycket görs på gräsrotsnivå, men det växer sig sällan större när aktörerna inte kommunicerar sinsemellan. Det skulle behövas konstlobbare, någon som förmedlar tydliga budskap utåt och uppåt.

Så vem är det som bäst för konstnärernas talan? Med en mängd frivilligarbetande konstnärsgrupper och organisationer med minimal budget är det förståeligt att tiden inte vill räcka till för koordinerande. Konstnärsförbunden – målarna, grafikerna, skulptörerna, fotograferna och MUU – gör tappra försök, men tyngs ner av gammalt groll och kampen för den egna överlevnaden.

Timo Tuhkanen lyfter upp galleristerna och curatorerna som en möjlighet.

– Om det i Finland skulle finnas ett fungerande skikt av curators, konstteoretiker och gallerister kunde de också arbeta för fältet som helhet. Det är någonting som stör mig mycket i den pågående debatten, att galleristerna undervärderas fullständigt. Som om de inte skulle ha någon plats i ekvationen överhuvudtaget. N

Text & foto: Emma Rönnholm