Etikettarkiv: Ekonomi

”Återta  diskussionen om frihet!”

Nyliberalismen har inget med frihet att göra,  säger Teivo Teivainen, professor i världspolitik och en av Finlands få ”public intellectuals”. I sin kapitalismkritik får han medhåll av själve Milton Friedman.

Sommaren 2012 blev Finland indraget i kalabaliken kring den ryska performancegruppen Pussy Riot, vars medlemmar Nadezjda Tolokonnikova och Maria Aljochina satt fängslade i Moskva i efter deras Putinkritiska punkprotest vid Kristus Frälsarens katedral. Samtidigt ordnade professor Teivo Teivainen i samarbete med Kiasma en så kallad Världspolitisk stadsvandring, där han tog med deltagarna till olika centrala platser i Helsingfors och höll en kort föreläsning om deras historiska betydelse i ljuset av diverse aktuella världspolitiska fenomen, ofta kombinerat med någon form av performance. Utanför Uspenskijkatedralen talade han om människorättssituationen i Ryssland, och hade bjudit in två finländska konstnärer som iklädda färggranna skidluvor ropade ”Free Pussy Riot!”

Döm om Teivainens förvåning då han plötsligt fick läsa i ryska medier om hur han uppviglat aktivister att klä sig nakna, trängt in sig i katedralen, kastat en hink urin på altaret och på andra sätt skändat kristendomen. Vidare visste medierna att berätta att han blivit åtalad för flertalet brott, bland annat hädelse (som visserligen fortfarande är en brottsrubricering i Finland, men en som knappast åberopats under ganska många årtionden). På en webbsida kunde han läsa att han de facto för tillfället befann sig i häktet. Inget av detta hade naturligtvis hänt. Det som hade hänt var Johan Bäckman, den infamösa Putinkramaren som så ofta förser ryska medier med vilseledande information om Finland. Bäckman hade tillsammans med en handfull andra Kreml-propagandister, inklusive Jon Hellevig och Juha Molari, undertecknat en grovt överdriven beskrivning av aktionen, där de krävde att Helsingfors universitet skulle avskeda Teivainen.

– Inte var jag egentligen överraskad över hur den här lilla incidenten förvrängdes i ryska medier, men visst kändes det en aning absurt, säger Teivainen själv då vi träffas strax efter nyår på hans arbetsrum i statsvetenskapliga fakultetens byggnad i Kronohagen.

Några större olägenheter orsakade svartmålningen inte Teivainen, speciellt som universitetet genast tog honom i försvar, och gick ut med en rättelse där man redde ut de felaktigheter som förekommit i de ryska medierna. Dessutom förvånades han över hur återhållsamma de finländska medierna var i sin rapportering.

– Från flera medier meddelade man mig att det fanns redaktionella beslut på att inte ge ”en viss finländare med Rysslandskopplingar” onödigt spaltutrymme.

Läs: Johan Bäckman, Helsingforsdocenten som så ofta anlitas som Finlandsexpert i ryska medier, och ofta går ut med osanningar som stöder Vladimir Putins och Kremls propaganda.

Ställningstaganden

Incidenten kring Pussy Riot-performansen återberättar Teivainen i sin nya bok Maailmanpoliittinen kansalliskävely (Världspolitisk nationalpromenad), i vilken han utvidgar de teman som han behandlade på sina promenader 2012. Han påpekar i den att Ryssland inte hör till hans primära forskningsområden. Teivainen har utfört stora delar av sitt yrkesvärv i Nord- och Sydamerika, med fokus på Latinamerika, där han tillbringat flera år. Han har också gjort forskning kring globala rörelser och skrivit uttömmande om kapitalismanalys.

Teivainen har under årens lopp gärna uttalat sig om en mängd ämnen i offentligheten, och har ofta kommit med överraskande infallsvinklar och belyst alternativ och aspekter som inte alltid varit populära. I dag framstår han lätt som en av Finlands få så kallade ”public intellectuals”, experter som uttalar sig i egenskap av sakkunniga, men inte heller drar sig för att ge sig in i aktuella debatter och föra fram sina egna ståndpunkter.

– Det här har gett mig ett rykte som ”den ställningstagande akademikern”, framför allt i medierna. Men faktum är att jag ganska sällan ”tar ställning” för eller emot saker och ting, utan jag lyfter fram frågor. Låt vara att frågorna ibland är lite ledande och klumpigt framförda.

Ryssland är vår spegelbild

Vi håller oss till Rysslandstemat, även om Teivainen vidhåller att han inte är någon expert på ämnet.

– Det som jag däremot är väldigt intresserad av är hur vi diskuterar Ryssland i Väst. En av de mest utbredda myterna är tanken om Rysslands oligarkisering, det vill säga hur de som sitter på olje- och gaspengarna styr politiken och samhället.

Teivainen förnekar inte att Ryssland skulle vara oligarkiserat, men tanken om att just Ryssland styrs av kapitalet till skillnad från ”Väst” kan man däremot enligt honom betrakta som en myt.

– I och med att vi återskapar bilden av den ryska oligarkin ”andrafierar”vi också Ryssland. Men om vi ser på hur kapitalismen fungerar i västländerna, är situationen verkligen så väldigt annorlunda?

Man behöver inte ha speciellt kraftigt färgade vänsterglasögon på sig för att konstatera att vi också i det så kallade väst lever i samhällen där bolag och pengastark lobby kontrollerar mycket av politiken. I Finland är den pågående privatiseringen av sjuk- och hälsovårdssektorn ett uppenbart exempel, och vi har bland annat sett nära kopplingar mellan de stora hälsovårdsföretagen och Samlingspartiet. Banksektorn har i praktiken dragit upp många av de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken och från Nokias storhetstid minns vi hur det politiska etablissemanget stod med darrande byxbuntar då vd:n Jorma Ollila höjde rösten. USA är naturligtvis ett fall helt i sin egen klass, där storbolag på regelbunden basis köper beslut som gynnar dem själva.

– Vi är vana vid att tala om Ryssland som ett varnande exempel på hur våra länder kan se ut om vi missköter oss, men är det inte snarare så att Ryssland är det uppenbara typexemplet för hur våra kapitalistiska samhällen ser ut idag?

Fast i Sovjet

Via Ryssland kryper samtalet in på en av Teivainens käpphästar, nämligen kapitalismanalys. Teivainen har beklagat den historiska bristen på kritisk kapitalismanalys i Finland.

– Situationen har blivit betydligt bättre, men framför allt på 80- och början av 90-talet var kapitalismanalysen nästan obefintlig i Finland.

Denna avsaknad av kapitalismanalys kan ses som en orsak till att Finland var ett av de länder som allra snabbast slog in på socialdemokratins tredje väg och anammade den så kallade nyliberalistiska doktrinen.

– En av orsakerna till kapitalismkritikens svaga ställning i Finland på 1980-talet var att de finländska socialisterna till så stor del varit inriktade på Sovjetkommunismen. När det blev tydligt att Sovjetsystemet inte skulle hålla, hade man väldigt lite diskussion och forskning att falla tillbaka på i Finland. Såtillvida var situationen väldigt annorlunda än till exempel i Sydeuropa, där det sedan länge fanns starka socialistiska strömmar som inte baserade sig på Sovjetkommunismen, om det då sedan var socialliberalism, anarkosyndikalism eller nån form av gramsciism.

– I dag finns en yngre generation i Finland som inte är invuxna i Sovjetkommunismen, både inom de akademiska kretsarna och politiken.

Speciellt inom vänsterkretsar som vuxit upp kring Vänsterunga och andra medborgarorganisationer ser Teivainen en stark kapitalismkritisk eller -analytisk ådra. Man kan kanske notera att kapitalismanalysen har en stark ställning också inom den akademiska grenen världspolitik – Teivainens kollega i arbetsrummet mittemot är professor Heikki Patomäki, före detta vänsterpolitiker och författare till flertalet ekonomiska böcker.

Nyliberalismens förtryck

Ordet ”nyliberalism” är ett av Teivo Teivainens stora hatobjekt.

– Överhuvudtaget har ju ordet liberalism en intressant historia – från början var det vänsterpolitiker som kallade sig liberala, medan begreppet sedan vandrat högerut. Men när jag tänker på liberalism, så talar jag om ordets ursprungliga betydelse som frihet. Friheten för alla människor att göra det som de vill i sina liv och förverkliga sig själva. Men ser man på det som i dag avses med nyliberalism, så har det ju inget med den här friheten att göra, tvärtom skapar dagens kapitalistiska system förtryck som kringsskär människors frihet. Att de som förespråkar den här typen av förtryckande marknadskapitalism gärna använder ord som som börjar med ”liber-” kan man ju förstå, men jag begriper inte varför systemets kritiker envisas med att sammankoppla marknadskapitalismen med frihetsbegrepp.

Teivainen själv skulle gärna se att den så kallade nyliberalismens företrädare allt mer skulle utmanas i fråga om just frihetsbegreppet. Här anser han att vänstern kunde göra ett betydligt bättre jobb med att försöka påtala just hur marknadskapitalismen de facto fråntar människor deras frihet och motverkar deras möjlighet att bestämma över sina egna liv. Jag påpekar att det här en en fråga som i allt högre grad börjat diskuteras också inom vänstern – det vill säga återtagandet av frihetsbegreppet från högern – och att bland annat Vänsterförbundets ordförande Li Andersson hör till dem som på sistone talat allt mer om frihet.

– Jag vill påpeka att jag inte är medlem i något parti och inte vill stöda det ena eller det andra dito, men här igen kan man ju konstatera att det är just Vänsterunga och dylika kretsar som är bland de få där de här tankarna har fotfäste i Finland.

Företagsansvaret är en början

Trots att det kan kännas tröstlöst för en motståndare av privatiseringar och marknadskapitalistiskt övervåld då man ser på den sittande finländska regeringens förehavanden, ser Teivainen ändå positiva signaler. En sådan är att företagsansvar i dag är ett vedertaget begrepp som de flesta företag uppger sig ta i beaktande.

– Här har det faktiskt skett en stor förändring. Att nästan företag som företag säger sig bära sitt ansvar för miljö, hållbarhet och rättvisa skulle för några årtionden sedan ha varit otänkbart.

Enligt Teivainen har företagsansvarets genombrott en större betydelse än vad man vid första anblick kunde tänka sig, eftersom det bryter ned den klassiska dogmen om att företagens första – och enda – uppgift är att göra vinst.

– Tidigare var det här en sköld som företagen kunde gömma sig bakom – vår uppgift är att skapa vinst för våra ägare, och det är inte vår sak att befatta oss med världens orättvisor. Nu har man avsagt sig det oberoendet.

Och när man gett lillfingret är det svårt att inte tvingas ge hela handen. Teivainen säger att han hittat stöd för sin teori från ett lite överraskande håll – från nyliberalismens gudfader Milton Friedman.

– Det är helt sant! Milton Friedman uppmanade företagsledare att inte ens med en pinne röra i frågan om företagsansvar; ”det är en subversiv doktrin”, menade han.

Enligt Friedman öppnar ens den minsta eftergift till företagsansvar dörren till en politisering av marknadskapitalismen, och då företagen en gång avsagt sitt samhälleliga oberoende, så går det inte att sätta anden tillbaka i flaskan.

– Därifrån är det sedan bara nedförsbacke för nyliberalismen, menade Friedman. N

Text & foto: Janne Wass

Pengar har inget värde

–människan är värdefull

Johannes Kananen skriver om hur två dominerande ekonomiska teorier skapat en slags antites till progressiv, framåtsträvande välfärdspolitik. Artikeln, som även skissar upp utvägar till en ny välfärdspolitik, utkommer senare på engelska i publikationen ”Future of the Welfare State in the Baltic Sea Region” som ges ut av Friedrich Ebert Stiftungs kontor i Warszawa och av International Centre for Research and Analysis i Polen.

Under välfärdsstatens gyllene år (det vill säga årtiondena efter andra världskriget) var socialpolitiska idéer kompatibla med rådande ekonomiska idéer. De senare präglades genom hela Europa av den keynesianska doktrinen om makroekonomi samt reglering av efterfrågan och marknader. Experter i socialpolitik kunde planera mekanismer som omfördelade resurser i form av sociala försäkringar eftersom de var legitima även sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Den offentliga sektorn växte i storlek och staten garanterade breda medborgarrättigheter, såsom rätten till utbildning, hälsa och social omsorg.

Ända sedan förändringarna i den rådande ekonomiska doktrinen och keynesianismens nedgång, har den socialpolitiska gemenskapen, inklusive forskare och experter inom ämnet, haft problem med att hitta en konstruktiv roll i de internationella och nationella debatterna kring reformer av socialpolitik och statsförvaltning. För att skapa relevanta förslag för framtida reformer av välfärdsstaten hävdar jag att den socialpolitiska gemenskapen måste dekonstruera de två hegemoniska idéerna som styrt den offentliga sektorns reformer sedan 1980- och 1990-talen. Ofta löst förknippade med termen ’nyliberalism’, består dessa idéer av:

1) Teorin om arbetsmarknadernas jämvikt (först formulerad av Milton Friedman år 1968)

Enligt denna teori söker sig arbetsmarknaderna automatiskt till jämvikt. En central del av denna jämvikt är den icke-accelererande inflationsgraden av arbetslöshet (eng. Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment, NAIRU), eller ”den strukturella arbetslösheten”. Enligt teorin kan regeringar inte öka på den totala efterfrågan genom ett budgetunderskott då arbetslösheten är under den strukturella nivån. I annat fall skulle inflationen öka. NAIRU, i sin tur, bestäms av nivån och täckningen av arbetslöshetsunderstödet, systemet för kollektiva löneavtal, regler för avlöning och uppsägning, beskattningen, kostnader för socialförsäkringen samt aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En regering kan endast hjälpa ekonomin att växa genom att öka på utbudet av arbetskraft genom att skära ner på arbetslöshetsunderstödet, sänka skatterna, införa individuella löneförhandlingar, mildra regleringen gällande uppsägningar och genom att införa tuffa sanktioner för arbetssökande som vägrar samarbeta med arbetskraftsbyråerna.

2) Teorin om effektiva finansmarknader (först formulerad av Eugen Fama år 1970)

Denna teori påstår att oreglerade finansmarknader förmedlar finansiering till företag med den största potentialen att lyckas. Teorin är förknippad med idén om att besparingar skapar lån. Banker samlar in besparingar och förmedlar dem som lån till företag och privatpersoner. Teorin påstår också att räntenivån avspeglar jämvikten av utbud och efterfrågan på kredit. Marknaderna har också förmågan att bestämma priset på egendom och aktiekurserna avspeglar marknadernas förväntningar av kommande avkastning.

Även om båda teorier är omdebatterade fungerar de fortfarande som en grund för europeiska regeringar när det gäller reformer av offentlig förvaltning. Fastän organisationer som OECD på senare tid har hävdat att inkomstklyftor är ett problem, utgör dessa två teorier ändå bakgrundslogiken i rekommendationer till enskilda länder som utges regelbundet av EU, OECD, Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Alternativa paradigm, såsom paradigmet om sociala investeringar och humankapital har förblivit marginella.

Konsekvenserna av de två teorierna

Viktigare än frågan ifall dessa två teorier är sanna eller osanna ur en semantisk synvinkel är frågan vad deras verkliga konsekvenser har varit efter att de – med effektiv hjälp av näringslivets intresseorganisationer – har påverkat reformer av offentlig förvaltning under snart fyra årtionden. Konsekvenserna kan sammanfattas på följande sätt:

  • Arbetsmarknader med allt starkare hierarkier och mer prekära arbetsförhållanden
  • Finansialisering av ekononmin
  • Ökade inkomstklyftor
  • Samhällelig oro och spänningar mellan olika grupper av människor, mest anmärkningsvärt mellan olika etniska grupper
  • En så kallad ”post-truth-tidsålder” förknippad med framfarten av extrem högerpopulism
  • Företagsmakt och en koncentration av förmögenhet och politisk makt

Alltså är de två teorierna närmast antitesen till progressiv, framåtsträvande välfärdspolitik.

Mot en ny välfärdspolitik

Hittills har administrationen av sociala och ekonomiska risker skötts separat inom statsförvaltningen. Socialförvaltningen har jobbat med sociala risker, såsom risken att förlora sin utkomst, ålderdom och så vidare. Arbetskraftsförvaltningen (och näringslivsförvaltningen) har på central och lokal nivå jobbat med företagarrisken, såsom de risker som är förknippade med att starta ett eget företag och risken som hör ihop med skapandet av nya produkter med hjälp av teknologiska innovationer.

I framtiden kan man inte längre begreppsliggöra dessa två risker skilt ifrån varandra. I själva verket finns det ett behov av att helt omvärdera begreppet risk både eftersom finansmarknaderna fungerar dysfunktionellt och eftersom den nuvarande socialförsäkringen inte längre fungerar bra ihop med arbetsmarknadernas verklighet. Förutom begreppet risk, måste också begreppen pengar, kredit och kapital omvärderas – som en del av processen där man dekonstruerar de två hegemoniska teorierna.

Det huvudsakliga problemet i teorin om arbetsmarknadernas jämvikt är att den fokuserar på att styra det externa beteendet, såsom verksamheten då man söker jobb. Teorin känner inte igen människors individuella kapacitet att skapa ny ekonomisk verksamhet och nya affärsidéer för sig själva och för sin omgivning. Ändå är det så, att ifall en människa kan jobba utgående från en idé som har uppkommit kreativt ur det inre, kommer hon eller han med stor sannolikhet att förbli frisk och välmående. Därför är förståelsen för den mänskliga förmågan att komma med idéer och skapa meningsfull verksamhet helt central för en framtida, mer hållbar ekonomisk- och välfärdspolitik.

När regeringar börjar tänka på begreppet risk mer helhetsmässigt, kommer de att märka att deras uppgift är att skapa strukturer för människor som gör det lättare för dem att förverkliga sina idéer – strukturer som förmildrar risker och avlägsnar hinder. För tillfället är förvaltningen av risk mera förknippad med en spekulativ finansekonomi som är inriktad att ackumulera kapital istället för att förverkliga det som människor strävar efter. Ur ett sådant perspektiv kunde regeringar fundera på sätt att bära en större andel av företagarrisken – mot en förpliktelse att jobba för allmänna och gemensamma intressen, till exempel. En ovillkorlig medborgarlön kunde lindra risken att förlora sin utkomst.

På lika sätt borde man omvärdera begreppet pengar. Nu uppfattas pengar i regel som en vara, som föremål för ägo och begär. Människor har och utgår från ett begär att äga mera och mera pengar, vilket leder till ett socialt ohållbart liv. Ändå borde pengar och kapital förstås som medel att förverkliga de idéer som människor kan ha för sitt eget liv och för ekonomisk verksamhet i framtiden. Ur ett sådant perspektiv har pengar inte något värde i sig. Istället är det varje människas förmågor och kapacitet som är den allra värdefullaste ekonomiska tillgången. Därför borde regeringar fokusera på flödet av (låne)pengar och försäkra att det finns finansiering tillgänglig under rimliga villkor för att förverkliga idéer. Detta skulle naturligtvis förutsätta att vi omvärderar syftet med affärsverksamhet så att det uppstår ur själva verksamheten (till exempel produktionen av varor som folk verkligen behöver) – istället för att tänka på ekonomisk produktion som ett medel att öka på någons personliga förmögenhet.

Den socialpolitiska gemenskapen borde slå sig samman med sådana nya uppfattningar av pengar och risk för att skapa en ny slags socialförsäkring och en ny struktur för offentlig service som skulle stöda de nya uppfattningarna. Nya uppfattningar av pengar och risk har nått exempelvis Engelska centralbanken (Bank of England Quarterly Bulletin 2014 Q1) och den Europeiska centralbanken – och en del medborgarinitiativ (Europa 2019, Vollgeld, Ekonomisk demokrati, tidsbanker). N

Johannes Kananen
är forskare i socialpolitik vid Helsinfors universitetet

Läs mer om  medborgarinitiativet Europa 2019,  Vollgeld och ekonomisk demokrati och tidsbanker.

Moberg, Beckert och tiden

Nora Hämäläinen
Nora Hämäläinen.
Den som har läst Vilhelm Mobergs Utvandrarna minns kanske inte att boken börjar med ett brott mot tidsordningen. I ”årtusenden” hade människorna brukat sin jord i ett naturligt kretslopp:

”Stugorna hukade låga och gråa, men de var timrade för seklerna, och under samma tak av torv och björknäver levde människorna sitt liv från födelsen till döden. … Livet levdes stilla, medan bondens år fullbordade sin ring.”

Men så ”vid mitten av nittonde århundradet efter Kristi födelse skakades oföränderlighetens ordning i sin grund. … Jordklotets delar fördes närmare varandra. Och till nya släkten som blivit delaktiga av läsningens konst, kom det tryckta ordet med bud från ett land långt borta, som trädde fram ur sagans töcken och antog verklighetens klarnade och frestande bild.”

Det är Världen och Tiden som kommer till Ljuder socken, Konga härad, Småland. Och inte bara dit, förstås, utan till hela detta ”de små stugornas och stora barnkullarnas land” som skulle komma att upplåta över en miljon av sin befolkning till det nya landet.

Även om Karl-Oskars och Kristinas äventyr gärna konstrueras som en form av urberättelse, en diktad förhistoria till det moderna Välfärdssverige, är det inget mindre än just moderniteten som kommer till Ljuder. Strängt taget måste man säga att den kommer ganska sent: sent i förhållande till hur vi räknar när vi talar om den moderna filosofin (1500-talet och framåt), men också sent när man ser på utvecklingen av livsbetingelserna i Norden. Den kraftiga befolkningsökning som föregår de stora emigrationsvågorna var nämligen också ett definitivt brott mot den cykliska tidsordning i gråa stugor som Moberg diktar om.

Jag fastnade vid tidsskildringen i början Utvandrarna eftersom jag tidigare i höst läste den parallellt med den tyske sociologen Jens Beckerts bok Imagined Futures: Fictional Expactations and Capitalist Dynamics som kom ut 2016 och som i stort sett upprepar Mobergs modernitetsmyt. Beckerts syfte är att beskriva den grundläggande framtidsorientering som präglar vår kapitalistiska världsbild. Han menar att det som kännetecknar vår ekonomiska och tidsliga ordning är att den bygger på fiktiva framtidsprojektioner.

Såväl kredit och penningekonomi, investeringar, innovationer och konsumtion bygger på gemensamma, konstruerade bilder och berättelser om en nära eller mer avlägsen framtid. Pengar förutsätter en viss stabilitet i livsbetingelserna, tanken om en framtid där deras värde består. Kredit och investeringar förutsätter en idé om att det vi har för handen i framtiden blir mer, genom vårt eget eller någon annans arbete. Innovationer har sin plats i en framåtskridande värld, en värld där man måste vara ny för att klara sig, men där man också genom att göra det nya som faktiskt slår igenom kan vinna oanade mängder av både pengar och makt.

Bokens titel anspelar på Benedict Andersons Imagined Communities (1983), där Anderson beskriver rollen av gemensamma projektioner i byggandet av nationer. Men som Beckert noterar, fokuserar Anderson mer på projektioner av det förflutna än av framtiden. För att förstå kapitalismen menar Beckert att vi måste titta på de sätt vi berättar framtiden för oss själva och varandra. Framtiden är föreställd (imagined), men han upprepar också gärna att den är fiktiv. Med det vill han betona framtidens karaktär av icke-verklighet, som ofta döljs bakom den fond av objektivitet som ekonomiska prognoser och teorier poserar mot.

Ekonomer sitter inte med någon kristallkula som de kan spå framtiden i. I själva verket misslyckas de ofta med att förutse betydande ekonomiska kriser. Men snarare än kunskap om en faktisk framtid erbjuder de i själva verket något annat: berättelser som hjälper olika ekonomiska aktörer att samordna sina verksamheter och formulera gemensamma mål i en okänd framtid. Hur de, och vi, berättar framtiden, har alltså avgörande betydelse för vad vi gör och därmed för hur det blir.

Att få upp ögonen för den berättandets politik som pågår under ekonomiska förtecken kan vara en viktig motor för kritiskt motstånd. Men om vi vill förstå vår samtid måste vi förhålla oss avvaktande till tanken om en specifikt kapitalistisk tid.

Liksom Moberg använder Beckert sig av idén om en övergång från en uråldrig cirkulär tidsuppfattning till en modern lineär. Moberg placerar den dramatiskt vid 1850, till förmån för sin saga. Beckert i sin tur talar om födelsen av kapitalismens tidsliga ordning, där företag, entreprenörer, investerare, anställda och konsumenter orienterar sina verksamheter mot en öppen framtid som förväntas vara annorlunda än nuet.

Mobergs uppenbara myt kan kanske hjälpa oss att problematisera tanken om en specifikt modern tidsuppfattning även hos Beckert. Det är sant att kapitalismen, moderniteten, vetenskapens och teknologins utveckling, medier och kommunikationer har förändrat människans förhållande till tid. Tiden gnager kanske långsammare på våra kroppar än någonsin, men den slukar våra saker, sammanhang och föreställningar med en tidigare oförutsedd fart.

Likväl är tiden inte en utan många. De små stugornas folk hade också den lineära tiden: ett arbete som sträckte sig längre än till följande år och gud som hade dött för deras synder. Och vi har den cirkulära tiden i många former, med dess visshet om återkomst: vid jul eller midsommar, dop och begravning, i hushållets dagliga upprepning av matlagning och städning. Vi kan ställa oss ute en augustikväll, höra tystnaden som har lagt sig över skogen, och tänka: åter.

Nora Hämäläinen
är filosof

Ytterligare ett slag mot kulturtidskrifterna

Undervisnings- och kulturministeriet har beslutat att inte bevilja biblioteken inköpsstöd för kulturtidskrifter 2018. Enligt ministeriet beror det på att stödsystemet utvärderas under nästa års tid. Beslutet är kortsiktigt och äventyrar medborgarnas regionala jämställdhet, anser Kultur-, opinions-, och vetenskapstidskrifternas förbund Kultti ry. Ännu 2017 tilldelades biblioteken 183 900 euro för att beställa in kulturtidskrifter.

“2018 kommer stödet plötsligt att sänkas till noll”, säger Kultti ry:s ordförande Juha Säijälä enligt ett pressmeddelande. “Kulturtidskrifterna har inte informerats om saken på förhand. Slopandet av bibliotekens inköpsstöd påverkar direkt de små tidskrifternas spridning och synlighet. Det här väcker frågan om det finns en politisk linjedragning bakom beslutet, att försvåra verksamheten för små tidskrifter som sprider information som ibland kan vara otrevlig för regeringspartierna”, uppger Säijälä vidare.

Genom inköpsstödet har undervisnings- och kulturministeriet stött bibliotekens prenumerationer på kulturtidskrifter så att deras besökare ska få tillgång till dem. Enligt ministeriet pågår som bäst en helhetsutredning om stödet, och under processens gång kommer inget stöd alls att betalas ut.

Också Rauha Maarno från Finlands biblioteksförening är orolig över följderna av beslutet. I pressmeddelandet uttrycker Maarno förståelse för att myndigheterna följer upp och utvärderar sina stödformer.
“Men varför väljer man att under utredningens gång helt och hållet lägga på hyllan ett stöd som är jämförelsevis litet ur ett helhetsperspektiv, men som är oerhört viktigt för de små tidskrifterna?”

Inköpsstödet är avsett att stärka den kulturella mångfalden, mångsidigheten i informationsförmedlingen och pluralismen i samhället.

Kultti anser att inköpsstödet är en utmärkt stödform eftersom den breddar medborgarnas tillgång till kulturstidskrifter avgiftsfritt, men på samma gång förstärker tidskrifternas verksamhetsmöjligheter genom att biblioteken betalar prenumerationsavgifter. Vidare är det en stödform som kanaliseras ovanligt väl, eftersom dess användning avgörs av biblioteksproffs utgående från låntagarnas önskemål.

“Den objektiva informationsspridningen och pluralismen står i dag inför allvarligare hot än på långa tider. Inköpsstödet för kulturtidskrifter bör omedelbart återinföras, eftersom slopandet av det samma endast förstärker den pågående utvecklingen, och i värsta fall försvagar medborgarsamhället och medborgarnas jämlika tillgång till opartisk information”, säger Säijälä.

Kultur-, opinions-, och vetenskapstidskrifternas förbund Kultti ry fungerar som takorganisation för kring 200 finländska tidskrifter. Ny Tid är medlem i Kultti. 

Red

Paradiset – än en gång

I september släpptes en forskningsrapport av en arbetsgrupp ledd av nationalekonomen Gabriel Zucman, som uppskattade att 7,8 biljoner, eller 7 800 miljarder, amerikanska dollar i dag ligger på konton eller på olika sätt är investerade i internationella skatteparadis. För att sätta det i perspektiv: det är ungefär en tiondel av den globala bruttonationalprodukten. Eller för att uttrycka det i andra termer: det är den sammanräknade bruttonationalprodukten för två av världens största ekonomier, Tysklands och Japans. Detta är något som tål att tänkas på i eftersvallet från den senaste skatteparadisläckan, de så kallade Paradispappren.

Denna läcka offentliggjordes av samma internationella journalistkonsortium som för bara ett år sedan släppte bomben som var Panamapappren. I fråga om Paradispappren blev medieuppmärksamheten också stor, men inte ens närapå lika dominerande som förra gången. Nu har de flesta internationella medier främst sysslat med att göra upp listor på vilka som nämns i pappren.

Det här utpekandet av personer och aktörer har en god sida: även om de inte gör något olagligt, faller det ofrånkomligen en mörk skugga över personer som väljer att placera sina pengar i skatteparadis. Ju aggressivare medierna och allmänheten angriper och pekar ut dem, desto mindre blir lockelsen för de rika att i framtiden anlita skatteparadisens tjänster. Å andra sidan: några hundra miljoner på kontot är säkerligen ganska effektiva som plåster på såren.

I en webbledare i Ny Tid 8.4.2016 kommenterade Lasse Garoff Panamapappren så här: ”Det handlar inte om att peka finger mot enskilda aktörer, eftersom problemet är större än så. […] Så länge som skattesmitning är enkelt och riskfritt kommer företag och privatpersoner att utnyttja dem, och vad värre är, så kommer de företag och privatpersoner som väljer att handla i enlighet inte bara med lagen utan också med sina samhälleliga plikter, att bestraffas för det. Det enda sättet att åtgärda saken är att ta bort incitamentet. Tillfället gör tjuven.”

webbtidningen Dagens Arena säger Gabriel Zucman att den ekonomiska och politiska kris som pågår i USA är en direkt följd av de skattelättnader som Ronald Reagan införde på 1980-talet. Han varnar för att Europa går samma öde till mötes inom en snar framtid om vi inte vidtar åtgärder mot skattesmitningen. Lösningar finns och har framlagts, men stöter på motstånd från en nyliberal politisk elit som går marknadens ärenden.

Tax Justice Network har framfört tre relativt enkla åtgärder för att komma åt skattesmitningen: 1. Automatiskt informationsutbyte länder emellan. 2. Avskaffandet av möjligheten att gömma aktiers och kontons verkliga innehavare. 3. Införandet av krav på precisering av landsvisa ekonomiska resultat för multinationella bolag. Som jag skrev för 18 månader sedan: ”Det vore i teorin inte speciellt svårt att sätta press på skatteparadis om världens länder enades om grundläggande minimiregler angående skatteförfarande och informationsutbyte – och det är helt och hållet beroende av den politiska viljan.”

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör