Etikettarkiv: Martin Heidegger

Hud utan närhet

I en elegant lounge med ljusbeige inredning möts två läkarpar för första gången på sex år. Karin (Minttu Mustakallio) och Martin (Niklas Åkerfelt) har arbetat som biståndsarbetare i ett onämnt afrikanskt land, som dras både med en lågintensiv krigsföring som hotar att eskalera i inbördeskrig, och en allvarlig epidemi av aids och andra smittsamma infektioner. Deras gamla vänner Frank (Kristofer Möller) och Liz (Cecilia Paul) har byggt upp ett konventionellt äktenskap där en borgerlig fasad täcker över en avgrund av främlingskap mellan makarna. Kvällen är dömd till katastrof. I denna småborgerliga mardröm glider karaktärerna av och an över gränsen till ett upplösningstillstånd orsakat av posttraumatisk stress och nödtorftigt kvävda relationsspänningar. Berättandet svävar mellan karaktärernas inre tankevärldar och fantasier och skär sig mot en obekväm realism.

Samvaron präglas av det som Martin Heidegger kallar för en inautentisk tillvaro, ett slags desperat, ytligt småprat i konventionernas våld. Inom denna ram är det omöjligt för Karin och Martin att beskriva kaoset och nöden som de ställts inför som biståndsarbetare. Men föreställningen i Anna-Mari Karvonens regi trancenderar från första stund den rimligt traditionella utgångspunkten om Den Pinsamma Middagsbjudningen kontrasterad mot Tredje Världens Verkliga Nöd. Iscensättningen tillför en ogenerad, rentav munter och grotesk kroppslighet till föreställningen där kroppsvätskor från tårar till var till avföring flödar okontrollerbart från föreställningens första ögonblick. Också de medicinskt utbildade proffsen finner sig hjälplöst utlämnade åt sina kroppsfunktioner och känslosvall. Skådespelarna utstrålar  en sällsynt styrka i sina gestaltningar av dessa barbariska omständigheter.

Den här påträngande kroppsligheten görs även närvarande även i Jaakko Pietiläinens kongenialt köttiga scenografi, som om hela inredningen var gjord av levande människohud. Denna kroppslighet utan intimitet, närgången och invasiv, tenderar att överrösta också de postkoloniala tankegångarna och det ömmande världssamvetet. Inför dessa kroppsliga faktum framstår också konfrontationen med utvecklingsländernas nöd som en inautentisk hållning som en överutbildad och självupptagen medelklass hänger sig åt som ett slags tidsfördriv eller habitus.

I detta verkar föreställningen göra det potentiellt hädiska påståendet att inget av det här faktiskt spelar någon roll. Ett försvunnet barn i krigszonen spelar lika liten roll som ett olyckligt äktenskap eller själviska små förfall i otrohet, eftersom vi alla i slutänden är lika utelämnade åt ödets kast som den som i mitten av en middagsbjudning drabbas av en våldsam magkramp och okontrollerat bajsar ner sig inför alla andra. Skammen är outhärdlig, men middagen får inte avbrytas utan de med-lidande hjälper till att putsa av honom, och omöjligt som det verkar klär de ändå på sig maskerna igen och återgår till sin invanda fasad, helt enkelt för att det inte finns något annat att göra.

Vem är då Peggy Pickit? En fantastisk gummidocka, som agerar ett slags stand-in för Liz och Franks frånvarande dotter. Genom Liz fantasi verkar hon vara den enda som kan kommunicera med den afrikanska träskulpturen – denna läckra exotiserande detalj i iscensättningen som kommer att symbolisera ett obegripligt Andra och som utgör fonden mot vilken dessa personligheter i upplösning tillfälligt kan konstruera något som liknar fasta konturer.

Text: Lasse Garoff
Foto: Cata Portin

Peggy Pickit ser Guds ansikte av Roland Schimmelpfennig. Regi Anna-Mari Karvonen. Scenografi, ljus och kostym Jaakko Pietiläinen. Ljuddesign Hanna Mikander. I rollerna: Cecilia Paul, Minttu Mustakallio, Kristofer Möller, Niklas Åkerfelt. Spelar på Svenska teatern till och med den 22 april 2017.

Med Heidegger mot Heidegger

Foto: Fredrik Österblom
Foto: Fredrik Österblom

Fredrik Westerlund har disputerat med en doktorsavhandling om Martin Heideggers filosofi vid Helsingfors universitet. Ny Tid har träffat honom för ett samtal om filosofins betydelse, etikens roll inom tänkandet och den alltid brännande frågan om Heideggers nazism.

Det har länge funnits två förhärskande sätt att förhålla sig till Martin Heideggers filosofi, ett vördnadsfullt där Heidegger i första hand parafraseras och utläggs utan självständigt filosoferande, och ett där det riktas häftig kritik mot honom utan omsorg om att försöka förstå honom.

Fortsätt läsa Med Heidegger mot Heidegger

Mänskligt, alltför mänskligt?

 

Är humanismen en död hund? David Brolin skriver om antihumanism och vänsterintellektuella, om posthumanister och reduktiv materialism.

Idéhistorien rymmer många omstridda och mångtydiga begrepp. Frågan är om inte ”humanism” är bland de mest svårtydda. Humanist – är inte det en snäll och omtänksam figur? Vid sidan av denna vardagliga förståelse av humanismen finns också en mer precis filosofisk och historisk definition. Humanism kan vara både en livshållning och en bildningsfilosofi. Själva kärnan i humanismbegreppet är föreställningen om människans värde och värdighet. Tanken finns formulerad redan i antiken hos den romerske stoikern Seneca, vars humanism uttrycks i meningen Homo homini sacra (”människan är för människan något heligt”).

Fortsätt läsa Mänskligt, alltför mänskligt?

TÄNKANDETS HANTVERK

Martin Heideggers (1889-1976) filosofiska huvudverk Sein und Zeit (SZ) från 1927 intar en särställning i 1900-talets filosofiska litteratur. Det kan ju alltså tyckas vara på tiden att den nu översatts också till finskan. I svensk version har den existerat sedan 1981 tack vare Heidegger-entusiasten Richard Matz’ tolkning (Varat och Tiden, Lund 1981).

Matz tycks ha gått mot strömmen i svensk filosofi, vilken generellt försökt ignorera Heidegger det bästa den kunnat. I en av de senaste svenska filosofihistorieböckerna (Svante Nordin: Filosofins Historia) ges Heidegger och hans “lärjungar” (Gadamer, Löwith, Strauss, Arendt) dock relativt stort utrymme. Matz brukade i sina artiklar betona att Heideggers filosofi i grund och botten är enkel och rättfram, men ändå vållar Sein und Zeit översättarna stora problem genom Heideggers egenartade tyska ordkonstruktioner och idiom (Matz hade knappast SZ i tankarna när han underströk det enkla hos Heidegger).

Fortsätt läsa TÄNKANDETS HANTVERK