Etikettarkiv: Palestina

Fängslande ord i Palestinas sociala medier

Närmare 500 personer i Israel och Palestina har blivit fängslade bara för att de uppdaterat sin status på sociala medier. Om det berättade utställningen Facebook Arrests som kunde ses i Helsingfors i sam-band med festivalen Världen i byn.

25 år gammal, journalist, aktivist, palestinier. Det är några gemensamma nämnare mellan Ahmad Al-Bazz och Faiz Abu Rmeleh som växte upp på olika sidor av Västbanksmuren. Sedan ett par år är båda aktiva inom kollektivet Activestills. När de ställer ut är det kollektivets namn som pryder bilderna. Delvis för att skydda fotograferna och delvis för att budskapet är viktigare än kreditering.

– Det finns egentligen inte något annat initiativ som gör det vi gör, säger Al-Bazz. Ofta handlar sådana om att skapa dialog, eller så uppmuntrar de till att försöka leva i fridfull samexistens, vilket jag inte helt kan godkänna. Det känns som att normalisera förtryck om man stöder ett sådant initiativ där palestinier måste gå med på att erkänna att de bär en del av skulden. Det är inte så en ockupation funkar. Under apartheidtiden i Sydafrika var det ju inte så att en lösning nåddes då båda sidorna plötsligt gick med på att sluta slåss, utan först när den ena sidan slutade förtrycka den andra tog förtrycket slut, säger han.

Geografiska utmaningar

Inte ens tonåringar skonas från övervakningen på sociala medier. I ett inlägg på Facebook skrev en 16-årig palestinsk tjej ”förlåt mig”. Budskapet var riktat till en jämnårig vän, men övervakarna såg det som ett incitament till våld. Hon blev arresterad och fick ett sociala medier-förbud. Det är ett av många exempel på fall där palestiniernas sociala media-flöden övervakas och tolkas av israeliska myndigheter. Men även israeler övervakas och döms baserat på tveksamma grunder. Al-Bazz berättar också att Activestills har både palestinska och israeliska medlemmar.

– Det viktiga är inte medlemmarnas bakgrund, utan att vi delar samma vision.

Gruppens mångfald kan emellertid också ställa till problem. När medlemmar inte får röra sig fritt i Israel och Palestina gäller det att hitta platser där de flesta kan samlas. För Activestills har mötesplatsen blivit staden Ramallah på Västbanken. Kollektivet har möten var tredje månad och de som inte kan vara på plats deltar via Skype.

Faiz Abu Rmeleh kommer från Östra Jerusalem och har därför ett israeliskt resedokument. För Ahmad Al-Bazz är verkligheten en annan: han får inte ens komma in i Jerusalem. Al-Bazz och Rmeleh hoppas att fler ska få upp ögonen för hur verkligheten i området ser ut.

Har själv blivit arresterad

Även om det är andras fall som står i utställningens fokus har fotograferna också upplevt sin beskärda del av trubbel.

– Jag blev senast arresterad 2015, säger Rmeleh. Jag fotograferade en demonstration i gamla staden i Jerusalem, och blev tillsagd att jag inte fick göra det. Efter att jag blivit gripen förbjöds jag från att vistas i gamla staden i 20 dagar. Problemet var ju att jag var den enda medlemmen av Activestills som var på plats som kunde dokumentera händelserna. Ja, och så bodde jag ju i gamla staden också, så det var ett annat problem. Det är skrämmande och farligt men jag har vant mig.

– Israeler med maskingevär får synas på Instagram men inte stenkastande palestinier, tillägger Al-Bazz.

Activestills 14 medlemmar arbetar oavlönat och på egen tid. Utöver frivilligarbetet är både Al-Bazz och Rmeleh journalister till yrket och får sin inkomst genom traditionellt nyhetsarbete.

Johannes Jauhiainen har arbetat som frivillig människorättsobservatör på Västbanken genom EAPPI:s verksamhet och han är en av hjärnorna bakom initiativet att inbjuda Activestills till Helsingfors.

De frivilliga i programmet tillbringar tre månader på Västbanken i taget och rapporterar brott mot mänskliga rättigheter till bland annat Unicef och FN. Programmet är finansierat och koordinerat av Kyrkans utlandshjälp.

– Egentligen har alla som varit där på plats deltagit i någon utsträckning i ordnandet av utställningen. Det är väldigt tajta nätverk man bildar då man tillsammans får uppleva så mycket under de tre månaderna man är där, så det är lätt att upprätthålla kontakten även efteråt.

Jauhiainen delar fotografernas förhoppningar om att också personer som inte så ofta tänker på konflikten ska få upp ögonen för den i och med utställningen.

– Min erfarenhet som frivillig är att det ofta blir så att ett seminarium eller en workshop ofta bara lockar till sig folk som redan är insatta och delar vår åsikt eller så folk av helt annan åsikt som bara kommit dit för att få säga någon syrlig kommentar på slutet. Därför har vi ordnat den här utställningen på ett sätt där även sådana som inte är så väl insatta eller tidigare särskilt intresserade kan stöta på den.

text & foto Felix Fortelius & Marcus Carlsten

Köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018 för att ta del av Activestills bilder. En lista på återförsäljare finns här

“70 år av apartheid fick sin kulmination”

Janne Wass
Janne Wass.
”Dessa är segerns dagar för premiärminister Benjamin Netanyahu, för högern och för ett nationalistiskt Israel. Dessa är segerns dagar för deras utstakade väg, en våldets väg, och för deras tro, en tro på ett utvalt folk som kan göra vadhelst de vill.

Iran har blivit offentligt förlöjligat, palestinierna har krossats, och på måndag kommer de att bli nedtrampade med pompa och ståt då USA:s ambassad i Jerusalem invigs. Gaza är belägrat, Israel jublar. På söndagen, Jerusalemdagen, kan mycket väl oskyldiga människor komma att dödas i Gaza och i Jerusalem.

Den 14 maj, dagen då ambassaden flyttar, kommer oskyldiga människor med all säkerhet att dödas i Gaza och på Västbanken; under nästa dag, Nakba-dagen, kommer många fler att dödas.”

Så här skrev den israeliska journalisten och författaren Gideon Levy på lördagen den 13 maj i den israeliska dagstidningen Haaretz, och förutspådde, föga överraskande, den massaker som ägde rum på måndagen i Gazaremsan. Minst 58 palestinier dödades av israelisk militär under stora protester, i samband med vilka palestinska demonstranter försökte storma gränsmuren mellan Israel och de palestinska områdena.

Symboliken som omgav dagen så gott som garanterade våldsamheter. Dagen markerade 70-årsjubileet för staten Israel, som under FN:s diktat inrättades 1948. På andra sidan staketet symboliserade dagen 70 år av exil, etnisk rensning och apartheid – 750 000 palestinier drevs med våld från sina hem 1948 för att göra plats för israeliska bosättningar, och kring 300 000 tvingades fly brutalt våld under och efter Sexdagarskriget 1967. Av kring 12 miljoner palestinier lever i dag nästan 5 miljoner i Gaza och på Västbanken, medan knappt 2 miljoner lever som andra klassens medborgare i Israel. Merparten av alla palestinier i världen är i dag registrerade som flyktingar eller lever som invandrare i andra länder.

Det som blev droppen som fick bägaren att rinna över var USA:s president Donald Trumps meddelande i fjol om att USA flyttar sin ambassad i Israel från landets administrativa huvudstad Tel Aviv till den symboliska dito, det omstridda Jerusalem. Flytten saknar praktisk betydelse, och har av omvärlden tolkats som ett amerikanskt stöd till den israeliska högerregeringens nationalistiska politik. Att Jerusalem, som både palestinier och israeler gör anspråk på som sin huvudstad, hittills varit åtminstone till pappers neutralt, har hållit vid liv ens en gnista av hopp för en aldrig så gäckande tvåstatslösning. USA utförde under Barack Obamas tid en skicklig lindans i Palestinafrågan, och den tidigare presidenten tog till och med till brösttoner mot Netanyahu, och lyckades på så sätt hålla hoppet levande. Men Donald Trump har nu på basis av internationella opinionstexter helt och hållit stampat ut gnistan. Trump har sänkt sig som en räddande ängel över ett Israel som under Obama-eran hotade att bli så gott som helt isolerat av omvärlden – symboliskt, om än inte praktiskt; det amerikanska militära och ekonomiska stödet till Israel vacklade aldrig ens under Obamas mest svidande kritik mot Netanyahu.

I nästa nummer av Ny Tid recenserar vi Michael Wolfs omstridda bok Fire and Fury om Trumps presidentskap. I boken framgår att ambassadflytten var en av de åtgärder som Trumps spin doctor och chefsstrateg Steve Bannon satte på agendan redan under sin första dag i Vita huset, medan resten av Trumps illa anpassade stab sprattlade som fiskar på torra land då de mot alla odds plötsligt blev tvungna att ta itu med verkliga politiska strategier. Enligt Wolf hade Bannon föga intresse av var ambassaden låg, och lika föga intresse för Israel. Det han däremot visste var att en ambassadflytt till Israel var något som ansågs fullständigt otänkbart inom den ”liberala eliten”, ett drag som skulle alienera USA från merparten av dess europeiska allierade och skapa ytterligare kaos i Mellanöstern. Bannon var fullt medveten om att en ambassadflytt innebar dödsstöten för hoppet om fredsförhandlingar, och därför något som men helt enkelt inte gjorde, oberoende på vems sida man stod på i konflikten. Och just därför var ambassadflytten en av Bannons centrala åtgärder. Steve Bannons metod för att göra USA ”great again” var att rasera visa att USA kan göra precis vad Vita huset vill, och på samma gång reta gallfeber på vad Bannon såg som den ”liberala eliten”.

För Donald Trumps del, menar Wolf, är flytten av ambassaden helt enkelt ett ego-projekt. Trumps drivkraft är att bli omtyckt och få bekräftelse. I en situation där så gott som hela den västerländska opinionen är vänd mot Trump, och han har misslyckats i nästan alla sina uppsåt, är ambassadflytten en av hans få segrar: ett konkret resultat och hyllningar från Netanyahu och ytterhögern. Exakt vad Trumps goodwill-ambassadör, dottern Ivanka, och svågern Jared Kushner, vars uppgift det är att ”skapa fred i Mellanöstern”, tänkte då de stod i centrum för blodbadet och log sina breda leenden är svårt att avgöra.

Måndagen var den blodigaste dagen i Israel-Palestinakonflikten sedan kriget blossade upp på nytt år 2014. Men det var ändå bara en fortsättning på det asymmetriska våld som Israel utövat mot palestinierna i 70 år. Israel försvarar som vanligt sitt dödliga våld med att medlemmar av militanta Hamas kastade brandbomber, avfyrade granater och sköt över muren. Trots detta har sedan demonstrationerna började den 20 mars endast en israelisk soldat sårats: under måndagen fick en soldat lindriga skador av granatsplitter. I jämförelse dödades på måndagen hela 58 palestinier, och antalet sårade uppgår till mellan 1 200 och 2 700 personer, beroende på källan. Enligt ögonvittnen har Israel placerat prickskyttar längs gränsstaketet, och använder sig av höghastighetsgevär ämnade för krigsförhållanden.

Greg Shupak skriver i vänstertidskriften Jacobin Magazine att Israels agerande under de gångna sju decennierna är i linje med det som kolonialstater traditionellt utövat. Regering och militär strävar till att kväsa allt motstånd mot etnostaten i sin linda genom groteskt överdrivet gensvar. Vidare lever palestinierna under ständigt förtryck, såväl militärt och juridiskt som ekonomiskt. Människorättsorganisationer har under de senaste åren varnat för att läget på Gazaremsan fyller kriterierna för en humanitär katastrof, och att området snart är helt obeboeligt på grund av brist på vatten, föda och infrastruktur.

När USA flyttade sin ambassad till Jerusalem och Ivanka Trump och Jared Kushner stod och solade sig i den israeliska högerns lovord, raserade de i palestiniernas ögon all sin kvarvarande trovärdighet som neutral medlare i konflikten – en trovärdighet som trots Hillary Clintons och John Kerrys idoga arbete redan tidigare varit allvarligt ifrågasatt. Den palestinska chefsförhandlaren Saeb Erekat säger att ”USA inte längre är en partner för fred”. Gideon Levy skriver att Donald Trump nu har hjälpt till att krona den israeliska högerns slutliga seger. USA:s utträde ur kärnkraftsavtalet med Iran, samt ambassadflytten har besannat två av Netanyahus våtaste drömmar, och bidragit till ökad instabilitet i Mellanöstern: ”Dessa resultat är korrumperade. De bevisar för Israel att våld lönar sig, att man inte behöver ta den andra parten i beaktande, att internationell lag inte gäller här.”

Amnesty International och övriga människorättsorganisationer ser tydliga tecken på att Israel genom sitt agerande på måndagen gjort sig skyldigt till brott mot mänskligheten. Men anklagelser om krigsbrott och människorättsbrott är inget nytt för Israel, och så länge USA fortsätter att blockera oberoende utredningar, sanktioner och resolutioner i FN:s generalförsamling med sitt veto, behöver Netanyahu & Co inte oroa sig. Det som finns kvar är unilaterala aktioner, och aktioner som kan utföras av EU. För Finlands del gäller kanske i första hand att avsluta vapenhandeln med Israel, något som bland annat Vänsterförbundet har krävt. Partiordförande Li Andersson har på sin blogg uppmanat Finlands utrikesminister Timo Soini och EU:s övriga utrikesministrar att sätta press på Israel, bland annat genom att förbjuda import och försäljning av produkter som är producerade i de olagliga bosättningarna. Andersson kräver också att Finland erkänner staten Palestina.

För palestinierna återstår inte många alternativ om inga åtgärder tas för att förbättra deras situation. Internationella medier rapporterar om demonstranter vid gränsstaketet som uttrycker hopplöshet inför situationen: Gazaremsan är i praktiken belägrad av USA, Israel och Egypten och levnadsförhållandena är snarast katastrofartade. ”Vi kan inte bara tyna bort här i tysthet”, säger en ung demonstrant enligt nyhetsbyrån AP. När förhandlingsvägen nu också enligt många palestinier slutgiltigt har stängts i och med USA:s agerande, finns inte många andra alternativ kvar än för Gazaremsans invånare att följa militanta Hamas ledning och kasta sina kroppar mot de israeliska kulorna. En väpnad seger mot Israels överlägsna krigsmaskineri är utesluten. Frågan är nu hur illa situationen hinner bli innan USA, med eller utan Trump, återtar ambassadens flyttbeslut. Om Iran och Hezbollah dras in i en väpnad kris med Israel vid sidan av Hamas, är det inte svårt att föreställa sig ett blodbad som närmar sig samma kaliber som i Syrien. Än är vi inte där, dock.

Text Janne Wass
Foto Israels utrikesministerium

Drabbande naiva brev i fiktionens gränsland

Det är fint med författare som hela tiden förmår förnya sig, testa nya grepp och former, beröra nya ämnen. En sådan är Fredrik Lång som, trots att han gett ut ett trettiotal verk under sin fyrtioåriga författarbana, sällan eller aldrig placerar sig på en bekvämlighetens upptrampade stig genom att följa sina egna fotspår. Med Basim, min kära prövar Lång brevromanen som form, denna anrika genre med rötter från 1600-talet och som bland annat inhyser berömdheter som Goethes Den unge Werthers lidanden.

Men är detta verkligen ett skönlitterärt verk, en roman? Får man tro förlagets baksidestext är svaret ja: ”Basim min kära (jo, man har missat kommatecknet i titeln) är en politiskt färgad kärleks- och brevroman skriven med en sällsynt språklig glöd.”

I slutet av boken inryms emellertid ett ”Efterord”, där den som för pennan påstår att det hela handlar om verkligt existerande brev som denne fått till sitt förfogande, och sedermera översatt från engelska till svenska och härmed publicerat: ”Sally hade fotograferat alla de brev hon skrev till Basim med sin mobilkamera. Det är de kopiorna som nu befinner sig i min dator och som jag efter bästa förmåga översatt. Men jag är ingen översättare och tycker inte att jag alla gånger hittat den rätta tonen i hennes, vad ska jag kalla det, ’spontanistiska’ stil.”

Efterordet är inte undertecknat, och det är inte gott att veta om det är verklighetens Fredrik Lång som där för ordet, och huruvida boken verkligen består av reellt existerande brev, författade av en reellt existerande ”Sally”, eller om det är en fiktiv författare som berättar den fiktiva bokens fiktiva tillkomsthistoria. I så fall är det inte första gången Lång skapar ett intrikat spel mellan fiktion och verklighet; exempelvis rör sig hans autofiktiva roman Den stora historien (2014) även den i dess gränstrakter.

Men är det då så viktigt att försöka utröna vad som är fiktion, vad dokumentärt? Text som text, non? Det är ju ett evigt spörsmål som vidhängt litteraturen så längde den existerat. Redan Aristoteles lade pannan i djupa veck inför detta; i Om diktkonsten (här i Jan Stolpes översättning) slår han förvisso först fast att ”diktarens uppgift inte är att skildra det som har hänt, utan sådant som skulle kunna hända”, men garderar sig strax efteråt: ”Och även om han skulle dikta om något som faktiskt har inträffat, skulle han icke desto mindre vara diktare, ty ingenting hindrar ju att somt av det som faktiskt har hänt är av sådan art att det också är sannolikt (och därigenom också möjligt) att det skulle kunna hända.”

Okej, Lång är alltså diktare i vilket fall, och det spelar ingen större roll om brevsamlingen är verklig eller uppdiktad, varför fastnar recensenten i det här om det inte är viktigt – gå vidare och kom till saken! uppmanar vän av ordning. Jo, strax, men jag vill hävda att resonemanget är nödvändigt för att rättvist kunna bedöma verket i fråga: står jag inför att recensera en verkligt existerande brevsamling, skriven av en ung brittiska och i förstone riktad enkom till hennes försvunne pojkvän Basim, sedermera halvdant översatt (inte jag som sa det först) och utgiven av Fredrik Lång, eller en ny roman, ett konstnärligt verk av samme Lång, med oss, den litterärt intresserade allmänheten, som adressat? Det vore förmätet att ge sig i kast med att bedöma litterariteten i en stackars brevskrivares personliga brev, så jag litar alltså till baksidestexten och läser boken som ett fiktivt verk. Den går, och kommer högst antagligen också att läsas på andra sätt – till exempel jämföras med Långs näst senaste publikation, Flykten från Mosul. Omars berättelse (publicerad på YLE), vilken helt uppenbart inte är en fiktiv skapelse.

I Basim, min kära försvinner titelpersonen, en palestinsk matematiker och forskare vid Oxford, under en resa till släkt och vänner i Libanon och Jordanien. Troligen har han tillfångatagits av israeliska säkerhetsstyrkor efter att olovligen ha passerat gränsen till Israel/Palestina. Hans flickvän är utom sig av oro, och börjar skriva brev till Basim. Hon får reda på att han troligtvis (ingen vet säkert) är fängslad i Jerusalem. Hon reser dit för att försöka få reda på vad som hänt, och fortsätter skriva brev, varje dag, som hon för till polisstationen i hopp om att de ska nå Basim.

Till en början präglas breven av saknad och hopp, men ju längre tiden går utan svar och utan besked om vad som hänt och väntar Basim, uttrycker de en allt större misstro, ilska och desperation. Det är inte bara Basims situation som tynger; under sina dagliga promenader i Jerusalem upplever Sally våldet, de skriande orättvisorna, palestiniernas utsatthet och den israeliska statsmaktens brutalitet på nära håll. Tonen i breven fylls efterhand av oförsonligt hat gentemot ockupationsmakten, och en förklaring till det starka ställningstagandet kan kanske, vid sidan av vad hon bevittnar, hittas i Sallys egen bakgrund. Hon är nämligen inte engelska, som det felaktigt påstås i baksidestexten (inte många rätt där), utan irländska: ”Varje lands historia kantas av heroism och hjältedåd. För oss är James Connolly en nationalhjälte. För engelsmännen en terrorist.”

Brevromanens form fungerar väl för det författaren vill gestalta. Språket i breven är skickligt konstruerat, det är ungdomligt lidelsefullt och andas uppriktig förtvivlan, och de förekommande slarvfelen bidrar till känslan av autenticitet (för inte har man väl slarvat med korrekturläsningen?), likaså de W.G. Sebaldskt infogade fotografierna i ett brev. Inledningsvis stör jag mig förvisso på brevskrivarens smått patetiskt naiva förhållningssätt och förekommande plattityder: ”Jerusalem. Ständigt närvarande här – och i historien. Jag försöker komma på varför jag tycker så bra om den här staden, om de här människorna, och så illa om dess politik. Jag får det inte att gå ihop.” Varför då, det är väl inget konstigt med det? Jag tycker mycket om Helsingfors, men illa om den förda statspolitiken. Bara ett exempel, det kan naturligtvis mångfaldigas.

Men efterhand får jag svårare att värja mig. Jag inser att jag kanske gått och blivit cynisk, blasé. Sally är ju ung, och i den naiva hoppfullheten, i tron på att finna lösningar på till synes evigt olösbara konflikter, i det oförsonliga raseriet mot orättvisorna, i det lidelsefulla svärmeriet, ja, i all den ungdomliga, progressiva kraften bor en drabbande påminnelse om vikten av att släppa garden, att inte låta sig förstelnas.

Tomi Riitamaa

Fredrik Lång: Basim, min kära.
Förlaget, 2018.

Ambassadflytten hårt slag mot fredsprocessen

Trumps utlåtande om att USA:s ambassad i Israel ska flyttas från Tel Aviv till Jerusalem visar Washingtons äkta lynne.  Flyttbeskedet kom plötsligt men inte oväntat. De närmaste dagarna blir avgörande för den framtida fredsprocessen i Mellanöstern, men oberoende av vad som händer kommer ockupationen att bli allt mer hänsynslös, skriver Johannes Jauhiainen.

År 2017 utmärker inte bara hundra år av självständighet för Finland, utan även hundra år sedan Balfourdeklarationen och 60 år sedan Israel återerövrade Västbanken och inledde dess militära ockupation. Sedan grundandet av staten Israel har flera hundratusen palestinier ryckts upp med rötter och tvingats fly. De flesta av dessa har sedermera inte kunnat återvända.

Borde man då vara överraskad av det amerikanska utspelet om ambassadflytten? Inte egentligen, men ändå lite.

Donald Trump lovade redan under sin presidentvalskampanj att flytta ambassaden från Tel Aviv. I och med att hans övriga politiska framgångar lyser med sin frånvaro är detta en lätt manöver som skulle behaga både den Steve Bannon-sympatiserande delen av hans väljare, evangeliskt kristna samt en del av det judiska samfundet. I bakgrunden finns även kongressens lag från 1995 enligt vilken USA bör flytta ambassaden, ett beslut som skjutits upp av varje president i över tjugo år. Flytten kan även tänkas avleda en del av uppmärksamheten från den otäcka utredningen om Rysslands inflytande på presidentvalet.

I sitt utlåtande försökte Trump både äta kakan och ha den kvar genom att understryka att flytten inte utesluter en tvåstatslösning eller att Jerusalem i framtiden även kunde vara huvudstad för Palestina.

USA blir härmed det enda landet utanför Israel som erkänner Jerusalem som israelisk mark. Det internationella samfundet, inklusive alla USA:s västliga bundsförvanter, ser fortsättningsvis östra Jerusalem som olagligt annekterat och under ockupation. Därmed välsignar Trump inte bara annekteringen och ockupationen av Jerusalem, utan också förtrycket av den palestinska befolkningen, muslimer som kristna, i östra Jerusalem.  

Överraskningen består snarast i att så många inflytelserika parter misslyckats med att övertala Trump om att låta saken bero. Till dessa hör bland annat Jordaniens kung Abdullah, Turkiets president Erdoğan, samt tungviktare både inom EU och den amerikanska förvaltningen. Theresa May gav en gnutta hopp om att Trump skulle ändra sig då hon bara ett par timmar före deklarationen, lovade att försöka få Trump på andra tankar.

Abdullah, som har ansetts haft speciellt goda relationer med Trump, har även sin egen heder på spel. I egenskap av Jordaniens kung och ledare för Hashim-familjen, agerar han väktare för de islamska helgedomarna i Jerusalem, som till exempel Al-Aqsamoskén, därifrån profeten Mohammed enligt sägnen steg till himmelen.

Vad kan man då vänta sig inom de närmaste dygnen?

I Tel Aviv har tiotusentals demonstranter uttryckt sitt  missnöje med Benjamin Netanyahus regering. Kommer de att agera i frågan? Då jag ringer upp min Israeliska vän som bor i Galileen säger hon att något nog kommer att ske, men att hon inte känner till planerna i Tel Aviv.

För en fingertoppskänsla gällande palestiniernas reaktion under de kommande dagarna behöver man bara gå tillbaka till förra sommaren, då Palestinierna demonstrerade mot metalldetektorerna som installerats vid muslimernas ingångar till Tempelberget i Jerusalem.

Den palestinska auktoriteten har deklarerat en tre dagars generalstrejk. Demonstrationer kommer högst antagligen att bryta ut utanför Jerusalem i städer som Betlehem, Ramallah, Hebron och Nablus.  

I skrivande stund har den Israeliska militären ryckt in även i Hebrons H1-område och avfyrat tårgas och gummikulor. Även i Betlehem har miliären ryckt in, trots att både Ramallah och Betlehem hör till “A-området” där Israel varken har rätt att idka militär eller civil kontroll.

Detta betyder att invånare i H2-området kommer att försättas under utegångsförbud. Folk kommer att gripas och fängslas. Misstänks någon för att kasta sten, kan Israel  tillämpa kollektiva straff, till exempel genom att upphäva en hel familjs arbetsvisum. 

Något som dock tillfälligt kan lugna demonstrationerna är att enligt väderprognosen kommer att regna på flera ställen i Västbanken under de kommande dagarna.

På längre sikt kan beslutet även leda till ett nytt folkuppror eller intifada, som Hannu Juusola, professor vid Helsingfors Universitet, förutspådde i en intervju för Helsingin Sanomat.  

Människor i Hebron, Västbankens största stad. Foto: Alberto Conti/Oxfam/CC.

Vad palestinierna rent konkret skall ta sig till är en annan fråga i och med att de saknar en ledare som kunde ena folket. Marouan Baroghouti sitter fängslad, som så många andra politiska aktivister, och Mahmoud Abbas har sedan länge förlorat sitt breda folkliga stöd. Därav är Trumps manöver ytterligare ett hårt slag mot hoppet om ett slut på ockupationen och om att palestinierna kunde få leva ett någorlunda normalt och suvevärnt liv. Två generationer har vuxit upp under militär ockupation på Västbanken. De har aldrig kunnat besöka Medelhavet, som inte ligger mycket längre än ett stenkast bort. 

Hamas och den libanesiska hybridorganisationen Hezbollah kommer högst antagligen att hålla sig till verbala påhopp.

Hezbollah har fullt upp med kriget i Syrien medan Hamas möjligtvis kommer att avfyra en raket eller två, vars militära förmåga kan jämföras med att strida med tändstickor mot stridsvagnar.  Något som dock kommer att sätta press på Hezbollah att reagera är att de i sin propaganda sedan länge betonat Jerusalems heliga roll för alla muslimer. Men jag tror ändå Nasrallah kommer att nöja sig med att observera hur situationen utvecklar sig innan han gör sitt egna drag.

USA kommer däremot att bli allt mer ensamt. Hur storskalig och bestående bristen på förtroende gentemot Washington blir återstår se och den kommer antagligen bero på hur länge Trump sitter kvar i Vita huset. Washingtons inkonsekvens är ändå alarmerande. För så sent som i december 2016 bekräftade USA Västbankens och östra Jerusalems status genom en resolution i FN:s säkerhetsråd. Varför skulle en aktör inom internationell politik nu ha någon tillit för att göra avtal med USA då de kan brytas ett år senare?

För Israel innebär det hela ett orubbat stöd från Washington, vilket i sin tur driver landet allt längre bort från förhandlingsbordet. Varför förhandla då de istället kan fortsätta bygga olagliga bosättningar, fängsla palestinier under administrativt häkte och kanske bomba Gazaremsan en till omgång nästa sommar. 

Trots att hopp om fred, jämlikhet och samlevnad just nu, verkar tvina,  kan det även handla om en tillfällig nedförsbacke och oro. För att citera en god vän i Hebron, eller Al-Khalil som det heter på arabiska:

”De trodde att de kunde begrava oss, men de visste inte att vi är frön”.*

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Haim Zach/GPO/Israels utrikesministerium/CC

Det här är Aishi Zidan, Jerusalem

Ny Tid träffade Aishi Zidan, som under hösten 2017 jobbar som Yles korrespondent i Jerusalem, för ett samtal om krigsjournalistik, säkerhet och jämställdhet på nyhetsredaktioner.

En soldränkt dag i början av juli sitter journalisten Aishi Zidan i ett pansarfordon i Irak. Hon har vaknat under småtimmarna i Erbil, irakiska Kurdistans huvudstad, för att bege sig till Mosul med den irakiska armén som följeslagare. Efter långa stridigheter har ISIS förlorat staden men till ett högt pris: byggnader, basarer och huvudgator har förvandlats till grus och ruiner.

Politkovskaja tände gnistan

Vi förflyttar oss ändå för en stund från Mosul till Helsingfors och bakåt i tiden, mer specifikt till början av 2000-talet då Zidan gick i skolan och var fascinerad av journalistik.

– Det måste ha varit antingen på sista årskursen i grundskolan eller första året i gymnasiet under en kurs i livsåskådning, då vi med ryska skolan fick gå på en av Anna Politkovskajas föreläsningar. Amnesty International hade organiserat hennes besök till Finland och då hon berättade om sin rapportering från Tjetjenien var jag alldeles begeistrad. Jag kände att det hon gör är typ världens viktigaste, och att det skulle vara fint att få göra något liknande, säger Zidan.

Via studier på Helsingfors universitet och Sanomas journalistskola kom Zidan att bli utrikesjournalist, vilket har fört henne på uppdrag till bland annat Tunisien, Gazaremsan, Lesbos i samband med flyktingkrisen och nu senast till Irak.

Hur väl beaktar redaktionerna i Finland sina arbetstagares psykiska välmående?

– Jag kan uppriktigt berömma mina arbetsgivare och jag har aldrig upplevt att jag skulle bli tvingad att ta emot ett uppdrag som jag inte känner mig bekväm med. De finländska mediehusen har på det stora hela ett rykte om sig av att ta det säkra före det osäkra gällande arbete i krigszoner, säger Zidan.

Trots att det funnits stunder på fältet då hon varit rädd, upplever Zidan att det i sig inte är något konstigt. Tvärtom: det är hälsosamt att reflektera över sina känslor.

– Ibland är det så att stressen eller ångesten bryter ut först efter att man kommit tillbaka hem från en konfliktzon. Så gick det efter att jag återvänt från Gazaremsan i och med konflikten år 2014. Det som hjälpt mig genom dessa år är det stöd jag fått av mina jämngamla kvinnliga kolleger. De har gjort mig till en bättre journalist.

Könsroller och krig

Krig och konflikter kopplas ofta till uppfattningar om manliga könsroller och enligt Marte Høiby från högskolan i Oslo, kan patriarkala strukturer förstärkas under till exempel krig och konflikt. Det påverkar också journalister som arbetar på fältet. Enligt Høiby finns det i konfliktzoner en tendens att nonchalera kvinnors åsikter i säkerhetsbedömningar. Høiby lyfter även fram att män ofta får uppdrag i krigzoner just för att de är män, inte på grund av deras meriter. I sin forskning har Høiby intervjuat journalister från sju länder och fyra kontinenter tillsammans med professor Rune Ottossen.

– I Finland upplever jag att redaktionerna i allmänhet är rätt jämställda. Vi har mycket kvinnor på höga positioner. Kanske könsrollerna framkommer mer på gräsrotsnivån, i och med att kvinnor i branschen fortsättningsvis måste tåla mer ovett av arga läsare än män, och därtill får man som kvinnlig journalist fortsättningsvis sin dos av mansplaining. Till exempel var det en äldre manlig kollega som, efter att jag blivit utnämnd som korrespondent till Jerusalem, berättade om hur givande det kan vara att tala med aktörer i civilsamhället. Alltså, hallå? Jag kan faktiskt det här och har hållit på med det ganska länge, skrattar Zidan.

Trots att det länge främst varit män som rapporterat från konfliktzoner upplever Zidan inte att det varit en nackdel att genomföra arbetsuppdrag i Mellanöstern som kvinna – tvärtom.

– I vissa situationer har det till och med varit en fördel att jag är kvinna. Till exempel då vi passerade militärens kontrollstationer i Irak väckte jag antagligen ingen rädsla bland soldaterna. Sedan har jag haft tillgång till utrymmen som varit segregerade för antingen kvinnor eller män i mer konservativa sällskap. I allmänhet har jag upplevt att jag ofta blir behandlad som ganska könlös som västerlänning i Mellanöstern.

Starka reaktioner

Aishi Zidan

Yle har inte tidigare haft en bestående korrespondent i Jerusalem, men etablerar nu en kortvarig tjänst på grund av världsläget. Yle har tidigare haft likadana kortvariga korrespondenttjänster i exempelvis Libanon, Ukraina och Brasilien.

– Mellanöstern står på många sätt inför stora förändringar och därför är regionen speciellt aktuell. Israel och de palestinska områdena har i internationell rapportering ändå blivit i skuggan av de länder som berörts av arabvåren, konstaterar Zidan.

Att rapportera från det heliga landet innebär alldeles speciella utmaningar. För till och med så långt norrut som i Finland, finns det många läsare som har ett känsloladdat förhållande till vad som händer på den relativt lilla nyckelformade landplätten mellan Medelhavet och Jordanfloden.

– Religion är en orsak till varför så många i Finland förhåller sig så starkt till rapporteringen. Vissa vill även se konflikten som i grund och botten religiös, vilket inte motsvarar verkligheten. Jag efterlyser att folk skulle se konflikten som en del av en större helhet och försöka förstå de olika parternas perspektiv.

Zidan har noterat att läsare ofta med avsikt missförstår, inte bara artikelns innehåll, utan även journalistens roll.

– Det kan tidvis kännas som om folk inte ens har ett intresse av att se saker som en del av en större helhet.

En annan utmaning, som inte bara berör rapportering från Jerusalem utan Mellanöstern i allmänhet är den frodiga grogrunden för konspirationsteorier. Läget underlättas inte av att teorierna får gigantiska proportioner via djungeltrumman och situationen i dagens samhälle där faktiska sakförhållanden väger lätt.

– För att filtrera sanningen genom informationsflödet i Mellanöstern gäller det att känna igen vissa av de ofta förekommande narrativen. Journalistens traditionella tumregler om att dubbelkolla fakta och använda en så stor mångfald av källor som  möjligt är till stor hjälp, säger Zidan.

Under de senaste åren har vi som läsare och följare av utrikesnyheter översköljts av nyheter om Mellanöstern men också om massmediernas kris, den senare har även lämnat tydliga spår i utrikesjournalistiken.

Vore det inte logiskt att läsare i en globaliserad värld allt mer skulle uppskatta kvalitativ rapportering från världens alla hörn?

– Finland är ingen isolerad ö, och därför är det viktigare än någonsin förr att få kvalitativ och mångsidig utrikesjournalistik. I många mediehus har det skurits ned på antalet korrespondenter, som tur är upprätthåller exempelvis Yle fortsättningsvis ett brett nätverk av korrespondenter. N

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Saana Sarpo