Etikettarkiv: Sverige

Brev från en framtid vi inte vill ha

Efter två tidigare nomineringar har Johannes Anyuru vunnit Augustpriset för sin tredje roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. I romanen ställs en författare inför ett etiskt problem som utvecklas till ett existentiellt problem med inslag av övernaturlighet och parallella tidslinjer. Anyuru behandlar kopplingen mellan terrorism och muslimhat från ett muslimskt troende perspektiv, och utnyttjar föredömligt en av romanformens främsta egenskaper: möjligheten att berätta och resonera samtidigt. Även om det inte artikuleras några banbrytande tankegångar så väver Anyuru på ett kraftfullt sätt in aktuella frågeställningar om bland annat skuld och ansvar i berättelsen. Debattfrågor och -fraser omvandlas till element i de enskilda livsödenas poesi.

Första scenen är som en triller. Tre unga terrorister, en kvinna och två män, tar gisslan inne i en seriebutik på Kungsgatan i centrala Göteborg. I verklighetens Göteborg är det Science Fiction-bokhandeln som man hittar på Kungsgatan, men romanens terrordåd äger rum i den fiktiva affären Hondos där ett publiksamtal pågår med tecknaren Göran Loberg, känd för sina muhammedkarikatyrer. Det hela skildras från den kvinnliga terroristens perspektiv. Hennes medvetandeström består av en blandning av inlärda propagandrafraser, hallucinationer och en ihållande känsla av deja vu. Plötsligt minns hon att hon har sett allt som sker förut.

Intrigen som följer påminner om inledningen till science fiction-filmen Twelve Monkeys, där en mentalsjukhuspatient spelad av Bruce Willis försöker övertyga en psykiatriker om att han kommer från en postapokalyptisk framtid och har ett viktigt uppdrag. I Anyurus roman påstår den kvinnliga terroristen, som överlever dådet, att hon kommer från en dystopisk framtid där Sverige har utvecklats till en fasciststat med interneringsläger för muslimer. Hon spärras in på den rättspsykiatriska kliniken Tundra. Två år senare kontaktas en muslimsk författare som bär många likheter med Anyuru själv. Terroristen har läst hans böcker och vill träffa honom. Inledningsvis är han tveksam inför mötet, och beskriver henne som ”En mördare som hade spillt blod i min religions namn. En demon som stulit mitt ansikte”. Men det är något som inte stämmer. Flickan på Tundra borde vara från Belgien men pratar som ”en vanlig tonårstjej från en av Göteborgs förorter”. Hon har skrivit ner en självbiografisk berättelse om livet i framtiden, och den är specifikt riktad till författaren: ”Jag skriver till dig som ännu har ord för det som händer, och vars hela värld alltså ligger innesluten i min”.

Tundraflickans texter är framförallt en gripande berättelse om uppväxt och vänskap, men också ett skrämmande scenario för ett lands gradvisa dehumanisering av en del av sin befolkning. Med hjälp av den övernaturliga intrigen leker Anyuru med tanken på hur Sverige kunde se ut som en antimuslimsk apartheidstat och vad som kunde få Sverige att bli det. Hur skulle befolkningen kunna tillåta det? Författaren i romanen svarar: ”För att människor är rädda, och för att de till slut kommer att göra vadsomhelst för att slippa vara det”.

Framtidsskildringen innehåller dock också en del fåniga inslag, som till exempel när en museichef i gråa dreads tvingar internerade muslimer att teckna rasistiska karikatyrer för att få behålla sin säkerhetsklassificering. Som ett inslag i ett fascistiskt Sverige känns det inte trovärdigt och som ett  samtidssatiriskt misstänkliggörande av yttranderfrihetsivrare är det för slött.

Romanen har tre olika berättare. Författaren, Tundraflickan och en berättare som i tredje person skildrar terroristernas förflutna och deras dåd. Friktionen mellan de olika berättarnas verkligheter är den mest eggande konflikten i romanen. Anyuru bjuder själv på en möjlig tolkning av denna friktion när han hänvisar till teoretikern Donna Haraways beskrivning av science fiction som ”en förhandling mellan världar”. Det är inte uppenbart vad Haraway eller Anyuru menar med att förhandla mellan världar, men det låter fint och är kanske en passande beskrivning av förhållandet mellan romanens fiktionsnivåer. Hos Anyuru ges dock det övernaturliga ingen förment vetenskaplig förklaring, och därför är nog mirakelfiktion en bättre benämning än science fiction.

I Anyurus första roman Skulle jag dö under dessa himlar dominerar bildspråket över berättandet. Intrigen är trivial och berättandet fragmentariskt. I den andra, En storm kom från paradiset, har proportionerna förskjutits mot berättandet men prosan är fortfarande något bildtung. I De kommer att drunka i sina mödrars tårar är intrigen avancerad och prosan berättelsedrivande och rakt på sak. Även de mera lyriskt förtätade passagerna med avhuggna meningar och rader bidrar till berättelsens intensitet. Trots små skavanker, som inslag av banal satir, är denna religiöst och politiskt reflekterande och stilistiskt utsökta bladvändare en värdig vinnare av Augustpriset 2017.

Fredrik Österblom

Johannes Anyuru:
De kommer att drunka i
sina mödrars tårar.
Norstedts, 2017.

Presidentval eller kungafjäsk

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
Det finska presidentvalet var inte direkt någon kioskvältare för svenska medier. Visst rapporterades det en del om valet i vårt grannland, men det var ofta mer pliktskyldigt än initierat. Det har nog sina förklaringar, valet var ju inte direkt en rysare med osäker utgång. Den finska politiska debatten framstår dessutom ofta som lågmäld och en smula formell för en svensk. Ibland har vi nog svårt att uppfatta nyansskillnaderna när olika kandidater uttalar sig om exempelvis Nato. Till det kommer många svenskars trista brist på kunskap om Finland, i stor kontrast till alla de finländare som noga följer vad som sker i Sverige.

Ändå var jag och många svenskar avundsjuka på det finska valet. Ni får faktiskt välja er statschef. Det är en självklarhet för finländare att de får välja den person som är landets främsta företrädare. Man kan ha olika åsikter om Halonen eller Niinistö, men det har faktiskt en betydelse vad folk tycker. Det är de som väljer.

I Sverige kan vi ha våra åsikter om kungen och kronprinsessan, men vi kan inte välja dem. Egentligen är kungahuset en bisarr gammal kvarleva från en fördemokratisk tid. Man kan förstås med rätta invända att kungens makt är liten idag, och det är helt riktigt, och nog bra för oss på många vis. Men vi borde rimligen ha rätt att välja vår statschef i en demokrati. Om kungen skulle vilja kandidera får han göra det som alla andra.

Monarkin påverkar samhällsklimatet. Kungafjäsket är utbrett, kungahuset granskas inte som andra samhällsinstitutioner. Det ska liksom stå över oss andra, det är ju själva idén med monarkin. Inställsamheten mot de kungliga blir rätt skruvad och otidsenlig i ett modernt samhälle.

Denna lätt underdåniga hållning påverkar också synen på den svenska historien. Kungahuset har ofta spelat en reaktionär roll i vår historia. Kungahuset har som regel varit stadigt förankrad i överklassens och militarismens tänkande. Men när man samtidigt ska idealisera monarkin så uteblir ibland debatten. Lojaliteten med kungahuset har inte direkt använts för progressiva mål. Tänk så många meningslösa krig som svenskar har släpats ut i genom vår historia.

Kungen öppnar varje år den svenska riksdagen under högtidliga former. Ledamöterna står upp i sina bänkar och sjunger kungssången. Som vänsterpartist sjunger jag inte med, jag står tyst och i mitt inre brukar jag istället nynna på internationalen. Den passar mig bättre, och en dag ska även svenskar få välja sin president.

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet i Sverige

I diplomatins ormbo

Vid Finlands ambassad i Stockholm finns en etablerad strategi för att få ut de gäster som inte förstår att avlägsna sig ens när baren har stängt. Beskickningens personal ställer sig i en ring och vänder ryggen åt de kvar- släntrande.

Då förstår även den törstigaste riksdagsman att att bege sig till hotellet, där han kan trösta sig med televisionens ”nudeleffor”. Värdarna tar en sista grogg och summerar kvällen.

Utrikesministeriet har som ämbetsverk tillämpat samma strategi. Det  har varit den slutnaste av organisationer. Därför har det bakom dess förnäma fasad kunnat frodas en kultur av ”förtryckets vrånghet, övermodets hån,  närgången ämbetshögfärd och de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten”.

De böcker som skrivits om utrikesministeriet har oftast varit självglorifierande diplomatmemoarer. De flesta träiga, men några intelligenta och underhållande, som Ilkka Pastinens Yläkerran ylhäisyys: ”Diplomatins gyllene regel är att ambassadören föraktar sin företrädare  och avskyr kandidaten till efterträdare”.

En paj i ministeriets sminkade ansikte blev därför Tapani Suominens Virastomestarin talvi (Litorale 2017). Den har nyligen kommit ut i Tuva Korsströms översättning med titeln Sista vintern på ambassaden.

Suominen har själv varit kulturråd vid Finlands ambassad i Stockholm. Han har  relativt färsk erfarenhet av beskickningen, dock inte av den senaste skandalen som  gav en föraning om #metoo-kampanjen och ledde till ambassadörens förflyttning.

Suominen har valt att klä sina avslöjanden i en satirisk romanform, ett slags autofiktion. Det geniala med boken är att han i motsats till  gängse diplomatmemoarer väljer ett underifrånperspektiv och låter vaktmästaren  Topi Kalliokoski agera berättare, på tröskeln till sin pensionering.

Greppet är lyckat. Ambassadernas vaktmästare och chaufförer får se och  höra mycket som skulle höja skvaller- och kvällstidningars upplagor om de fick nys  om skandalerna. Stockholmsambassadens legendariska vaktmästare Konstantin Wagello hyllades 1968 av sin ambassadör Ralph Enckell i ett griftetal med lovord för lojalitet och pliktkänsla som han aldrig skulle ha unnat någon  kollega. Wagello kunde ha stått som förebild till pensionerade UM-vaktmästaren Aalto i Benedict Zilliacus sextiotalspjäs Åttan, som man hela inkommande vår kan se på Fallåkers teater.

När jag läste Suominens bok fick jag lust att kolla upp den mot mina egna omkring tjugo år äldre erfarenheter från samma ambassad.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att min mera hovsamma beskrivning i Mitt livs reportage (Söderströms 2007) nästan på pricken motsvarar Suominens observationer: ”Jag var på väg in i en helt annan organisationskultur  än jag hade vant mig vid, från förtroende till kontroll, från tillit till misstänksamhet, från lojalitet till rivalitet”.

Orsaken till att denna byråkratiska parodi har kunnat överleva så länge är gissningsvis att ämbetsmännen rekryterats direkt från högskolorna, utan erfarenhet av andra organisationer. Olaterna har gått i arv, samtidigt som företagsdemokrati och modernt ledarskap har fått fotfäste utanför UM:s fasader.

Ilkka Pastinen berättar i sin bok att han i början av 50-talet var den första aspiranten  efter kriget som uppfyllde minsteriets officiella krav. Min goda vän Ola Johansson avslöjade att han vid sin anställningsintervju bedömts som ”pitkä ja komea, erittäin sopiva”. Det sades att diplomater rekryterades genom att på Esplanaden spana efter någon välklädd ung man som   genast erbjöds tjänst vid Riddaregatan. En av följderna var att UM senare tvingades till rekrytering utifrån.

Den ”aktiva utrikespolitik” som ledde till säkerhetskonferensen 1975 skapades av diplomater som kommit utifrån. ”Doktorskopplet” eller ”överstejuntan” – Max Jakobson, Keijo Korhonen, Risto Hyvärinen – stöddes ändå av några ”briljanta” UM:are som Aarno Karhilo och Ilkka Pastinen. De sågs inte med blida ögon av omkörda karriärdiplomater.

Till detta kom socialdemokraternas krav på poster som dominerades av forna elever från samlingspartiets plantskola SYK och finska eller svenska Norsen, senare av kepuiter som hade en bakdörr in i ”presidentens ministerium”. Den enda CV som behövdes blev partiboken. Rekryteringen har numera reformerats.

Detta ormbo beskriver Tapio Suominen med grov satir, ibland rena invektiv, med fiktiva eller lätt identifierbara karaktärer. Fackföreningen UHVY uppstod sent sent, efter konvulsioner med chefer som enligt Suominen ansåg att det var ofosterländskt att kräva ersättning för övertidsarbete. En ambassadör kunde skicka en vaktmästare efter dagstidningar på hans lediga lördag trots att Pressbyrån låg på promenadavstånd. En del av exemplen skulle man inte tro att är sanna, som när en ambassadörsfru tar en festblåsa ”på prov” från NK och efter att ha returnerat den i en damtidning blir avslöjad för att ha burit den. Men så var det.

Skälmromanen får en nödtorftig intrig när vaktmästaren Topis antagonist från barndomen, Lauri Stolt, dyker upp som ny ambassadör. Efter en absurd vinter med honom går Topi i pension, avböjer en floskulös avskedsceremoni och ber i stället att få sin prenika på posten. Västernhjälten fäller sin sheriffstjärna i sanden och rider bort i solnedgången.

Per-Erik Lönnfors

Tapani Suominen: Sista vintern på ambassaden.
Översättning: Tuva Korsström.  Litorale 2017.

Jämlikhetsideal i ojämlika miljöer

Otso Harju
Otso Harju.
För en rejäl månad sedan höll jag en föreläsning om feministiskt fältarbete vid mitt gamla universitet i Sverige. Mitt eget forskningsprojekt kring familjekonflikter i Delhi innehåller en mängd etiska problem kring identitetspolitik, representation och erkännande. Då jag just var på väg till Indien för mina intervjuer, kändes det bra att ställas till svars inför en ny grupp kritiska åhörare. Ironiskt nog blev tiden för knapp för att ordentligt hinna tala om den andra, mindre omtalade delen av etiska problem i universitetsvärlden.

Det finns nämligen en tragikomisk aspekt speciellt inom samhällsvetenskaplig forskning. Variationer av det samma kan sägas gälla för alla som jobbar med kritisk textproduktion. Idealet är att (om inte göra världen bättre så åtminstone) inte göra någon illa. Maktanalys och konstant rannsakan av ens egen strukturella position i relation till dem man intervjuar, beskriver och analyserar är grundläggande förutsättningar för ens arbete. Teori, metodologi och etik har inte på årtionden kunnat skiljas åt. Man gör allt man kan för att försöka motarbeta maktobalanserna mellan forskaren och forskningssubjekten, och den som inte kan garantera att det yttersta gjorts för att de intervjuades röster och viljor går före forskarens får gärna lägga av.
Detta är självklart som sig bör, och fortfarande krävs enorma mängder vidare arbete för att förhindra att forskare kör över dem vars röster de lever av. Vad som är underligt är att samma krav på kritik, transparens och reflektion som vi förväntas ha ”på fältet” inte ställs på oss när vi är ”hemma”. Forskning handlar egentligen bara till en liten del om att träffa människor ute i världen, men ändå ignoreras eller avpolitiseras de miljöer där man de facto tillbringar största delen av sin tid: universiteten, organisationerna, konferenserna och de akademiska tidskrifterna. Vad som sker i dessa världar uppfattas oftast inte vara relevanta för ens forskning; få talar om intra-akademiska maktförhållanden. Ärligast vore att säga att de helt enkelt är för pinsamma eller skrämmande för att behandlas.

Det hela är vridet och suspekt nyliberalt. Den enskilda forskaren antas vara oändligt självreflexiv och kritisk; ansvaret för jämlik, icke-våldsam forskning ligger helt på individen. Hur det här skulle kunna förverkligas i miljöer som direkt motsätter sig jämlikhet på åtminstone två nivåer är ett mysterium.
För för det första är själva universitetsstrukturerna extremt hierarkiska. Det handlar inte bara om administrationernas egenvälde, utan även om universitetens behov att porträttera sig som ”toppskolor”. Det är ironiskt att poststrukturalistiska, postkoloniala och anti-elitistiska tankeströmmar globalt dominerar samhällsforskningen samtidigt som man gör allt för att marknadsföra sig som intellektuell elit. 
Ett annat problem är vurmen för författarskap. Feministisk forskningsetik säger att vetenskaplig produktion alltid är samarbete – mellan dig och dem du intervjuar, mellan dig och dem du läst och utbytt idéer med. Dina tankar är aldrig bara dina; ingen äger en berättelse. Under ens fältarbete gör man allt man kan för att ge dem man jobbat med högsta möjliga erkännande, men strukturerna för examen, publikationer och jobb gör att det i sista hand aldrig är möjligt att vara jämlik: på min doktorsavhandling får endast mitt namn stå, och det enda som spelar en roll för mina framtida arbetsmöjligheter är hur många artiklar jag är first author för. Du uppmuntras göra ett fält till ditt, sätta staket runt det och panta på informationen så att ingen annan bara stjäl ditt scoop.
Denna individualism förlöjligar den jämlikhetskamp forskarna bedrivit på fältet. Frågar du mig hjälper det inte mycket att du behandlade människorna du intervjuade väl om du använder det du skrivit enbart för att främja din egen karriär. Utan att nedmontera det enskilda författarskapet kan ingen på riktigt radikal forskning finnas.

Den andra nivån är själva människorna på universiteten. Oberoende av land och institution florerar nepotism och uppblåsta egon. Ofta återspeglar universiteten världen utanför: mäktiga vita mäns sexism och rasism tolereras på fakulteterna så som i samhället i stort. I många andra fall skapar universitetens tävlingsvurm sina egna monster.

Att människor är osolidariska även inom så kallade kritiska discipliner är fruktansvärt pinsamt, men att du är en känd feminist eller marxist betyder tyvärr inte att du inte kan vara en horribel människa. Många vänstersinnade akademiker är ökänt obehagliga.
God forskningsetik säger att vi bör studera vår egen makt och dem som har mera makt än vi. Man lär de studerande att ”på fältet” skriva ned allt de kan för att sedan skriva in det i sina avhandlingar, men få säger åt oss att även studera våra egna hemknutar. Denna kultur av tystnad följer sedan med genom hela ens karriär.

Medan en forskare kan göra mycket för att motarbeta sin egen maktposition, går det inte att ensam kämpa mot strukturell toxicitiet. För att kunna närma oss verkligt icke-våldsam forskning behöver vi en kollektivisering av det moraliska ansvaret för och en kritik av våra egna institutioner. Just nu är saker skrämmande slumpmässiga: råkar du få en bra, radikal chef kan du kämpa emot, belysa och försöka nedmontera hierarkier, men det räcker med bara en makthungrig eller negativt inställd professor för att göra livet surt.

Otso Harju
är doktorand i genusvetenskap

Foto: ILRI/CC

Klickonomins framfart och debattens polarisering

Klickhysteri, verklighetsfilter och sociala medierbubblor. I författaren och på senare år podcast-profilen Johannes Nilssons bok Tyckonom reds det hela ut med en personligt färgad samtidshistorik över medie- och kulturklimatet.

Tyckonom är det en central tes som fungerar som hållpunkt genom boken, vilken lyder: i och med de sociala mediernas genombrott har strategin ”skriv om det folk vill läsa om” ersatts av ”skriv om det folk vill diskutera”. Denna lilla förskjutning har förändrat väldigt mycket.

Tidningarnas kultursidor som tidigare snarast utgjort ett alibi för att kunna sälja nyheter om våld, kändisar och sport blev nu istället navet i den nyuppkomna klickonomin då ett nytt beteende kunde skönjas – hatdelandet på sociala medier. Benke Ohlssons och Maria Svelands ordväxling på DN Kultur i början av 2012 menar Nilsson utgjorde paradigmskiftet. De två tyckarnas artiklar om kulturvänstern och näthögern delades och kommenterades entusiastiskt av respektive sidors motståndare, vilket genererade klick tillbaka till Dagens Nyheter och gav ett förment objektivt mått på ”bra” journalistik. Därefter skulle så kallade ”kulturdebatter” ständigt följa samma mönster. Vid sidan av Facebook formerade sig Twitter som dominerades av vänsterliberaler, och den gamla alternativbastionen Flashback som tagits över av en hätsk höger. Känsloladdade ämnen som det är lätt att ha en åsikt om, och som det är lätt att irritera sig på, som feminism, HBTQ och invandringspolitik, blev klickmagneter och kom därför att dominera nätets diskussioner.

Uppsvinget för vad författaren kallar ”den intersektionella vänstern” som skedde vid denna tid var helt och hållet en effekt av den klickonomiska logiken. Och någon egentlig kritik av kapitalismen hade denna vänster sällan att komma med. De konkreta kraven på kapitalismen sträckte sig sällan bortom fler konsumtionsvaror: hudfärgade plåster för rasifierade, veganska alternativ på skolbespisningen, tv-serier med transpersoner i huvudrollerna och så vidare. Få är egentligen särskilt intresserade av frågor om pronomen eller könsneutrala toaletter, men det är något det är lätt att ha en åsikt om och därmed något som lätt leder till delningar och diskussioner på sociala medier. Vilket leder till klick och ett evinnerligt käbbel sinsemellan, inte sällan inför öppen ridå på Twitter och Facebook.

Vänstern hade redan före de intersektionellas intåg en relativ dominans inom kultursfären, något som paradoxalt nog vuxit fram i takt med att den marknadsliberala högern mer och mer dominerade de flesta andra aspekterna av samhället. Som det heter i en ganska träffsäker formulering: För den liberala högern utgör vänstern ett slags blandning av hovnarr och lagerkranshållare, som under triumftåget ska påminna sin herre om dennes dödlighet. Men nu kunde istället den radikala högern – inte utan viss rätt – använda denna ”kulturelit” som slagträ genom att hävda att ”vänstern” var de egentliga makthavarna, och de började ta över stora delar av den kritik som tidigare förknippats med vänstern, som EU-motståndet, globaliseringen, i viss mån även välfärdsfrågorna, och inte minst mediekritiken. I marginalerna växte nämligen det som av anhängarna kallades ”alternativmedier” och av motståndarna ”hatsajter”, vilka ständigt sökte folklig legitimitet genom att spela på sin underdogposition. Avsaknaden av en svensk motsvarighet till Daily Mail eller Jyllands-Posten lämnade ett tomrum som kunde fyllas av i varierande grad xenofobiska och rasistiska hemsidor, som i takt med de etablerade mediernas fördömanden växte sig till en stark och inflytelserik motoffentlighet.

Många är nog fortfarande mentalt kvar i föreställningen om ”pk-media” och ”hatsajter”, men Johannes Nilsson menar att den tiden redan är förbi. Sedan 2015 stormar nämligen högern fram på alla fronter och det är nu personer som moderatpolitikern Hanif Bali och Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi som i Sverige dominerar Twitter och Facebook med sitt raljerande.

Högern har också framgångsrikt tagit över metoden att skapa drev och idag är Sverigedemokraterna Sveriges mest politiskt korrekta parti, något som inte alls är ologiskt då politiskt korrekthet inte i sig har något politiskt innehåll utan snarare handlar om småborgerliga vett- och etikettsregler.

Tyckonom är underhållande skriven och – som alltid när det gäller Johannes Nilsson – med en punkig fuck-off attityd, ständigt balanserande på gränsen till det anständiga. På de drygt 100 sidorna ryms också väldigt mycket, avhandlat kort och koncist, som borde ge material till vidare diskussioner. Bland annat psykologin bakom Flashbacks konspiracister och hur denna i allra högsta grad postmoderna ideologi passar in i de sociala mediernas verklighetsbubblor, den prekära tillvaron som frilansare, och, inte minst, det underhållande avsnittet om den ökända Facebook-gruppen Hatklubben och ålänningen Daniel Lampinen, ”den öppna rasisten”, och hans ständigt misslyckade försök till provokationer och uppmärksamhet.

Den rappa genomgången gör att man ibland kan tycka att det saknas något i själva analysen. De svepande jämförelserna mellan Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna hör till sådant. Men som en personlig berättelse är det en både tänkvärd och rolig läsupplevelse.

Kaj Landberg

Johannes Nilsson: Tyckonom.
Lystring förlag, 2017.