Etikettarkiv: Sverige

Det är på teatern som Ingmar Bergman lever vidare

Tomas Jansson besöker Stockholms internationella Bergmanfestival, ser allt från rasande tysk teater till en icke-vit duo göra en Persona-version, och funderar på vad som får både unga och äldre teatermänskor att fortfarande hylla Bergmans texter.

Jag landar i Stockholm mitt under pågående valkampanj, och märker

hur kulturbegreppet gärna erövras av populismen. ”Stäng P3, vänsterliberal skitkanal”, utbrister Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i en intervju (i P3!), samtidigt som SD-politiker ute i regionerna inte sticker under stol med att man gärna bestämmer över framtidens svenska litteratur och teater. Men det finns också motkrafter. Flera kända folkmusiker har i ett upprop protesterat mot populismen, också teaterförbundet har uttalat sig mot SD:s kultursyn.

Själv ser jag också Dramatens Bergmanfestival som en motkraft. Här ger man plats för gästspel med en helromsk ensemble (Roma armee av Berlins Gorki-teater) som berättar egna historier, eller producerar en Persona-version med en icke-vit ensemble regisserad av den kaxiga dramatikern Dimen Abdulla.

Mera om det senare, först försöker jag få ett grepp om vad det är som gör Bergman så relevant idag att han är värd en jättelik festival.

Regissören är död, leve författaren

Då jag själv växte in i kulturvärlden på 1980-talet, var det regissören Ingmar Bergman det handlade om. Hans filmer var en viktig del av biohistorien, och som teaterregissör var han ohotad svensk kung. Men idag betyder de rollerna inte längre mycket. Det är författaren Bergman som lever vidare, och då uttryckligen på teaterscener runtom i världen.

Kanske var det för att Bergman under sin livstid gärna förhindrade uppsättningar av hans verk som det efter hans död uppstod en boom av teater baserade på hans filmer, för att det fanns något exklusivt över det. Men alla trodde det skulle gå över på några år, till och med Bergmanstiftelsens VD Jan Holmberg räknade med att boomen skulle mattas av. Istället är Bergman idag Sveriges största teaterexport, med 50–60 nya produktioner världen över varje år.

– Och det som är intressant, konstaterar Holmberg, är att när de första pjäserna efter Bergmans manuskript kom, var man alltid noga med att i marknadsföringen säga ”efter Bergmans film eller tv-serie”.

Men idag har originalet förskjutits till att vara manuskriptet. Ingen talar om filmerna längre.

– Lägg till att man med Bergman får hela den skandinaviska teatertraditionen i ett och samma paket, Ibsen och Strindberg och Bergman. Och teatervärlden är inte mindre kommersiell än att det kan vara en anledning till att han spelas utomlands. Men när det är sagt måste man tillägga att hans texter är oerhört starka berättelser om mänskligt liv, från lust och glädje till djupaste lidande och förtvivlan, allt finns där. Och Bergmans rykte till trots är han inte alls så svårbegriplig eller intellektuell. Ta bara Scener ur ett äktenskap, det är ett allmängiltigt verk som ingen kan gå oberörd från.’

Liv Ullman och Ingmar Bergman.

 

Suverän dialog

Då jag under de två senaste Bergmanfestivalerna har intervjuat teaterpersonligheter för att få ett grepp om vad det är som gör att hans texter lever vidare, har svaren alltid handlat om den fina dialogen. Plus att han fokuserat på tidlösa teman, relationer och svartsjuka och kärlek och ångest och återvändsgränder.

Enligt holländska regissören Ivo van Hove är Bergmans styrka att inte bry sig om det samhälleliga utan enbart skriva om människor som man känner, som Tjechov, och gräva så djupt det bara går.

Eller skådespelaren Stina Ekblad: ”Vi längtar efter det där borrandet i märgen som han ägnade sig åt.”

Samtidigt är det intressant att han verkar vara mycket större internationellt än i Norden, framför allt större än i Finland där teatrarna knappt alls uppmärksammat jubelåret. Inte ens ett finländskt gästspel under årets festival blev av, även om jag fått vinkar om ett sådant under festivalen för två år sedan.

Dramatenchefen Eirik Stubø beskriver det med hur utländska teatrar brukar förhålla sig till samarbetsprojekt.

– Det är först när man nämner det här med International Bergman Theatre Festival som det händer saker, för det är något som de vill vara en del av. Det finns en hel säck av saker som folk vill förknippas med i namnet Ingmar Bergman. Jag har svårt att analysera vad det handlar om, men jag märker det tydligt.

Också den kända belgiska gruppen TG Stans Frank Vercruyssen lyfter fram den magnifika dialogen, som fått gruppen att under de senaste åren producera en hel rad Bergman-texter.

– Då vi väljer det som vi vill jobba med handlar det ofta om att man hittar nånting som får en att reagera, ibland kan det räcka med några repliker som man känner att man bara måste få säga på scenen. Och i Bergmans manuskript finns det mycket sådant, för han är ju framför allt en suverän författare. Och han lyckas prata om allvarliga tunga plågsamma saker, på ett sätt som kan få en att skratta. Det är inte många som lyckas med det.

Teater som extremt ”här och nu”

I år gästade TG Stan festivalen med Infidèles Otrohet), berättelsen om en kärleksaffär som leder till skilsmässa och vårdnadstvist om ett barn. Men den storyn kombinerar man med bitar ur Bergmans självbiografiska Laterna Magica, och så bygger man upp en helhet där Bergman går i dialog med både skådespelarna och textens passionerade och bittra triangeldrama.

Den belgiska gruppen bjuder på en spännande blandning av modernt uttryck och ett högst traditionellt textdrivet spel. Allt görs inför öppen ridå, klädbyten och uppvärmning och scenbyten. Föreställningen inleds med att skådespelarna liksom funderar på vad man är på väg att spela, hur rollerna ska gestaltas, som om de steg in i rummet och skapade i stunden. Här suddas gränserna mellan skådespelare och rollfigur ut, och så skapas ett slags vardaglighet över hela situationen.

Tanken är att ett här och nu skall genomsyra föreställningen. Men så är gruppens arbetsprocess också speciell. Istället för att repetera för man långa diskussioner runt arbetsbordet, egentligen är det först under premiären som man på riktigt gör pjäsen på golvet, det är först med publik i salongen som man börjar spela.

Hotel Strindberg

Fem timmar Strindberg

Hotel Strindberg (också Strindberg ges plats under festivalen, självklart eftersom Strindberg var en startpunkt för Bergman) är den unga Schweizbaserade succéregissören Simon Stones projekt. Han sysslar med att skriva om klassiska stycken, men så att handlingen och dramaturgin finns kvar, det är dialogernas formuleringar som är nya. Eller så gör han som här, kokar ihop en bunt pjäser och gör ett slags koncentrat av ett författarskap. Den magnifika scenbilden består av sex hotellrum staplade på och bredvid varandra, och så leds man som åskådare via korta scener från rum till rum, från pjäs till pjäs.

Det är nästan fem timmar rasande tysk teater där man som åskådare förflyttas mellan hotellrummen, ständigt med en livemusikmatta som sällskap. Det är vansinnigt snyggt, och det är svårt att inte imponeras av den där tyska exaktheten i spelet som kan få ett femton minuter långt fyllegräl mellan ett vuxet par att bara bli så vansinnigt underhållande.

Sverige omfamnar dagens samtida tyska teater, det som i Finland sker på små fria scener gör man här på stora institutioner. Förutom Simon Stone har man bjudit in Falk Richter, som tillsammans med Dramaten-ensemblen skapar verket Safe baserat på Richters upplevelser av en bunt Bergman-filmer, och dagens Sverige.

Men jag ser också hur man bjuder på högst traditionell borgerlig teater, men även hur man på ett respektfyllt sätt gör Bergman på nya sätt.

På Strindbergs Intima Teater presenterar chefen Anna Pettersson en feministisk läsning av Bergmantexter, och på Dramaten ser jag det som i Finland är så ovanligt; icke-vita skådespelare som konfronterar sin situation och historia med Bergmanska tankar, signerat dramatikern Dimen Abdulla.

– Det som kan kännas föråldrat hos Bergman är hur den etablerade mannens blick är ständigt närvarande, konstaterar hon. Man kan tänka ”en gammal gubbe”, men jag kan också känna att det är en person som faktiskt förstått nånting. Och det vill jag äta en bit av, säger Abdulla.

Det gör hon med Persona, persona, persona, där hon utgår från den 52 år gamla Persona-filmens relation mellan den berömda skådespelerskan Elisabet som klappar ihop och bestämmer sig för att sluta prata, och hennes sköterska. Men här bygger pjästexten på samtal mellan Abdulla och skådespelarna Nanna Blondell och Bahar Pars. Och nu är Elisabet inte alls tyst. Den 50 minuter korta föreställningen fylls av hennes inre monologer.

Persona.

Motpolen är Dramaten-chefen Eirik Stubøs uppsättning av Bergman-skådisen Erland Josephsons En natt i den svenska sommaren, som bygger på upplevelser från inspelningarna av den ryska filmgiganten Andrej Tarkovskijs sista film Offret. Medan man otåligt väntar på att Tarkovskij ska hitta rätt ljus och miljö och stämning, samtalar man om livet och konsten, kärlek och ångest. Det är en i högsta grad musikalisk uppsättning, fulländad i sin rytm – lite i Bergmansk anda känns det som. Dessutom har man i Thomas Hanzon hittat ett ansikte som är skrämmande likt Josephson.

Då den elva dagar långa festivalen är över, sammanfattar Svenska Dagbladets Lars Ring med en glädje över det internationella möte som uppstått, hur festivalen ”sänder ringar på vattnet genom den svenska teatersfären … Den som tydliggör en tradition sår också ett frö till att förändra den”.

Och visst är det något som jag saknar i Finland. Hur förhåller vi oss till traditionerna? Och till de internationella mötena? Visst fungerar Tammerfors teatersommar som ett sådant, men sällan med de riktigt stora namnen, stilbildarna. Där har Dramaten hittat något som också Teatersverige saknat – en plats där världen samlas, och där den nationella teatern på riktigt möter och skaver mot stora internationella trender.

Så som världen ser ut idag, är en sådan plats ovärderlig. N

Text Tomas Jansson
Foto Sören Vilks, Reinhard Maximilian Werner, Therese Öhrvall

Här får kvinnorna vara normen

En festival helt utan män. Det är konceptet för den kanske mest omtalade – och kritiserade – festivalen i Sveriges historia. Festivalen Statement, som ägde rum sista helgen i augusti i Göteborg, blev en högljudd hyllning till systerskapet och en hård spark mot patriarkatet, skriver Tove Lillsund.

Allt började med ett tweet. Den svenska komikern Emma Knyckare hade precis sett en nyhetssändning där det rapporterades om allt fler våldtäkter och övergrepp på festivaler i Sverige när hon skrev på Twitter: ”Vad tror ni om att vi styr ihop en asfet festival dit bara icke män är välkomna som vi kör tills ALLA män har lärt sig hur en beter sig?”
Ett år senare besöker jag det som kom att bli Sveriges första festival endast för kvinnor, transpersoner och ickebinära.

Kön ringlar lång utanför Bananpiren i Göteborg, en kö helt utan män. Folk är glada och uppsluppna, men framför allt förväntansfulla. Känslan av att vara med om något unikt, snudd på historiskt, är påtaglig. Förutom ett fåtal bandmedlemmar kommer endast kvinnor att stå på scen, och inte heller bland väktarna och den övriga personalen kommer det att finnas några män. Med 5 000 besökare rör det sig om ett könsseparatistiskt rum i stor skala. Ett unikt evenemang som fått stor medial uppmärksamhet både i Sverige och internationellt.

Inne på området träffar jag Matilda Samson Löfving, Linnea Samson och Ida Lingegård som gärna tar en paus i sitt samtal för att prata om festivalen. De berättar att de köpte biljetter redan innan artisterna var bokade.

– Det känns bra att vara här och stötta initiativet, säger Samson.

Alla tre lyfter fram den goda stämningen och trygghetskänslan som de största skillnaderna jämfört med en vanlig festival.

– Man slipper oroa sig, helt enkelt, säger Lingegård.

– Och så är det ingen som bufflar sig fram i publiken, tillägger Matilda Samson Löfving.

Två andra som också köpte biljetter så fort de släpptes är vännerna Ingrid Sandstedt och Mimmi Fasth.

– Här finns en gemenskap och en trygghetskänsla. Det känns mycket bekvämare än en vanlig festival, säger Sandstedt.

– Att vara här är som att träffa alla tjejer man någonsin pratat med i en toakö, säger Fasth och skrattar.

Behövs det verkligen en separatistisk festival som Statement?

– Ja, festivalen är viktig för att belysa strukturella problem kring manlighet. Den debatten behövs och måste uppmärksammas, säger Fasth.

Ett hektiskt år

När festivalens grundare Emma Knyckare kliver upp på scenen för att inviga festivalen går det en våg av jubel genom publiken som aldrig vill ebba ut. En banderoll med texten Patriarkatet får inte dansa med oss hänger på väggen bakom henne och framför henne applåderar tusentals händer. Det är uppenbart att många av festivalens besökare inte i första hand är här för musiken utan för att vara del av ett ställningstagande, ett feministiskt Statement.

– Det känns helt fantastisk här i dag. Jag får rysningar från fötterna och upp till skalpen, säger Knyckare när jag senare lyckas få en pratstund henne.

Hon har haft ett hektiskt år. Förutom allt arbete bakom kulisserna har hon varit festivalens ansikte utåt och gjort fler intervjuer än hon kan minnas. Nu skriver hon dessutom på en bok om festivalen som kommer att släppas nästa vår. Det är ändå en förvånansvärt avslappnad person som sitter mittemot mig i presstältet.

När du skrev inlägget på Twitter för ett år sedan, kunde du då föreställa dig vilket genomslag det skulle få?

– Absolut inte, då tänkte jag mig inte ens att det skulle bli en festival. Det var mer en tanke jag hade, att om man gjorde en festival på det här sättet skulle man bli av med nästan allt sexuellt våld eftersom det är män som står för nästan alla övergrepp. Sedan blev det en festival på grund av den enorma responsen jag fick. Många hörde av sig och ville hjälpa till.

Förra året anmäldes 150 sexualbrott på festivaler i Sverige, inklusive 20 våldtäkter eller våldtäktsförsök, enligt en sammanställning gjort av tidningen Metro. Händelserna blev startskottet för Statement. Knyckare är noga med att poängtera att Statement inte är någon lösning, utan en reaktion på problemet.

– Lösningen ligger på så mycket högre nivå. Det vi vill uppnå är att visa att enough is enough. Och det är alltid roligare att protestera med glädje och fest!

Kritik från dag ett

Festivalen har fått en hel del kritik under året. Bland annat har det diskuterats om festivalen är diskriminerande mot män eftersom de nekas tillträde. För tillfället pågår en utredning hos Diskrimineringsombudsmannen om festivalen rentav bryter mot lagen.

– Jag tycker det är roligare att prata om vilka festivalen är till för och varför istället för att prata om vilka den inte är till för, säger Knyckare och fortsätter:

– Män har ju alltid annars tillgång till samhällets alla ytor 24 timmar om dygnet, så det kanske är bra för dem att känna på hur det är att inte ha det.

Många har även lyft frågan om separatism är rätt väg att gå för att nå målet med ett mer jämställt samhälle. Vill vi inte snarare ha fler gemensamma ytor? Enligt Knyckare kan separatistiska rum fylla en viktig funktion. Under Statementfestivalen handlar det om att kvinnor, transpersoner och ickebinära ska få en trygg festivalupplevelse, men hon lyfter också fram exemplet med killmiddagar som blivit ett fenomen i Sverige.

– Jag tror att det är jättebra för killar att prata med andra killar om till exempel sexuellt våld, utan att behöva känna sig ansvariga eller utpekade av kvinnor i rummet.

Har du någon hälsning till alla i Finland som arbetar för att motverka sexuellt våld?

– Det går bra att höra av sig om ni vill hitta på något liknande. En festival som den här kan vara väldigt uppfriskande, säger Knyckare och skrattar.

”Lyrisk stämning”

Ute på festivalområdet höjs stämningen i takt med att luften blir allt mer syrefattig framför scenerna i de gamla lagerlokalerna. Loreen får till en rungande allsång av Eurovisionslåten ”Euphoria” och dj-duon Rebecca & Fiona skapar något som kan beskrivas som ett glädjebubblande danskaos i publikhavet. Följande dag tar Frida Hyvönen över stafettpinnen och slår nästan sönder pianot när hon under en timme ger utlopp för så gott som hela känslospektret. Hiphopartisten Maxida Märak blandar rap med jojk med en nästintill ilsken energi och nya stjärnskottet Shirin fyller rummet med en röst som för tankarna till Adele och Amy Winehouse.

Artisterna möts av en generös publik som inte snålar med applåderna och snabbt förlåter bortglömda textrader och teknikstrul. Hela festivalen präglas av en vänlig stämning där främlingar kramas spontant och drinkar kan lämnas obevakade.

Matilda Ersson som kommit från Umeå för att besöka festivalen beskriver känslan:

– Det är lyriskt och mäktigt. För en gångs skull behöver man överhuvudtaget inte anpassa sig efter männen.

Hennes kompis Ann Högberg tillägger:

– Såklart hoppas att jag att festivalen inte ska behövas i framtiden under de här premisserna, utan att den ska kunna öppna upp för alla. I och med allt som hänt efter #metoo är jag hoppfull. N

Text & foto: Tove Lillsund

Rapport från ett kommunalt folkbibliotek

Ylva Larsdotter
Ylva Larsdotter.
Har du hört talas om Valfrid Palmgren? Kvinnorättskämpe. Bibliotekspionjär. Folkbildare. Ibland tänker jag på henne när jag jobbar i informationsdisken eller när jag sätter upp böcker på mitt jobb. En del av arbetet som en kollega beskrev som den bästa fortbildningen för då kan hen läsa på baksidor och åtminstone början på böcker. Nej vi som jobbar på bibliotek hinner på långa vägar inte läsa så mycket som vi skulle vilja.

När Valfrid Palmgren var verksam i början av förra århundradet hette det strängt ”tjänstgöring vid lånedisk” och öppna hyllor i biblioteket var inte en självklarhet. Inte heller var biblioteket för alla och envar. Då: höga trösklar och lågt i tak. Nu: en av de få offentliga platserna som faktiskt fortfarande är öppna och tillgängliga för alla. I Sverige går bibliotekslagen inte att missförstå. 6 § Varje kommun ska ha folkbibliotek. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till användarnas behov.

En vanlig dag på ett kommunalt folkbibliotek kan se ut så här: hjälpa låntagare att förstå ett byråkratiskt skrivet utlåtande från myndighet, reservera körkortsboken på arabiska, tipsa om bästa böckerna som handlar om Kalifornien, hjälpa en äldre herre att scanna sitt grekiska pass, sagostund på finska, förortspoesi och småprat med den lilla flickan som så gott som varje eftermiddag sitter på biblioteket, hälsa en känd författare välkommen, se till att det finns tysta studieplatser, dricka kaffe med kollegor – ja allt som är levande livet och mer därtill. Jag älskar verkligen mitt jobb. På biblioteket möter jag hela spektret av människor från jordens alla vrår och platser som av olika anledningar hamnat i just den här kommunen. Här talas det finlandssvenska, sorani, urdu, engelska, ryska, persiska och, ja, svenska såklart. Här finns filmer, böcker, tidningar, datorer, musik. Här finns möten och bokdamm.

Biblioteket är både ett fokuserat, noga indelat rum – klassificerat och ordnat – och samtidigt ett extremt spretigt rum. Det är precis så det ska vara. Jag tänker på Palmgren som beskrev folkbiblioteken som en ljushärd.

När du läser det här har vi ett valresultat i Sverige. Högervridningen i den politiska debatten kan inte ha undgått någon. Normaliseringen av människofientlig och rent rasistisk politik skrämmer mig och många med mig. De språkliga och politiska förskjutningarna har länge varit svåra att ignorera, men under valrörelsen har de intensifierats. Som ökad hets och jakt på personer utan rätt papper, en åtstramad asylpolitik. Med nuvarande opinionssiffror kan Sverigedemokraterna få ett omfattande inflytande över svensk kulturpolitik – både nationellt och inte minst kommunalt. Det oroar mig djupt. Att SD politiskt vill styra folkbibliotekens innehåll och användning är ingen hemlighet. Bland annat har de lagt fram förslaget att bibliotekens tjänster ska kopplas till medborgarskap, vilket strider mot FN-organet Unescos Folkbiblioteksmanifest: ”Folkbiblioteket är till för alla, oberoende av ålder, ras, kön, religion, nationalitet, språk eller samhällsklass.” Om det blir en realitet så skulle det i förlängningen innebära att biblioteken inte längre är just demokratiska mötesplatser öppna för alla, utan går mörkerpersonernas ärenden. Vad blir då vi som jobbar på bibliotek? Väktare och kontrollanter?

Just biblioteken kan fungera som fredade platser för papperslösa och hemlösa. Där kan personer sköta ärenden, studera, mötas, vara utan risk att bli röjda för myndigheter. Till exempel kan alla skaffa lånekort och låna datorer utan en registrerad, folkbokförd adress. Jag möter dessa personer så gott som dagligen. Oron och tröttheten i deras ansikten och kroppar. Biblioteket som en fristad. En lugn plats. Det ska inte tas för något självklart och efter valet måste vi som jobbar på bibliotek i allt högre utsträckning kämpa för att biblioteken fortsättningsvis ska vara öppna för alla och envar.

Vi har Valfrid Palmgren att tacka för mycket då det gäller de allmänna bibliotekens struktur. Hon är en viktig del av den nordiska biblioteksutvecklingen och på många sätt var hon exceptionell och banbrytande. 1905 blev hon anställd på Kungliga Biblioteket som första kvinnliga bibliotekarie. Bara en sån sak.

På foton ser hon säker och glad ut. Varm utstrålning. Strama höghalsade blusar i kombination med ett vänligt leende. Modig och frivolt. Säker på sin sak. Hon gjorde studieresor till Amerika. Jag ser framför mig hur hon tar sig an New York. Går rask på gatorna mot New York Public Library. Äventyr och bildning. Pärlhalsband och folklig kultur. Valfrid Palmgren fascinerar.

Jag tror hon både skulle känna sig stolt och inte så lite förvirrad om hon för – låt oss säga – en vecka skulle gästspela i dagens kommunala biblioteksverklighet. Jag leker med tanken. I min fantasi läxar hon upp politiker som vill inskränka och förminska och rensa bland hyllorna och förbjuda exempelvis regnbågsflaggor och flerspråkighet.

Dagen går mot sitt slut i den kommunala biblioteksverkligheten. Jag ber några ungdomar som hängt i soffan plocka med sig de tomma energidrycksburkarna när de går. ”Vi ses imorron” säger de innan de släntrar iväg. En dam ber om att få göra en sista utskrift och en annan vill bara låna om sina talböcker. Folkbiblioteket är för alla och envar, redan betalt med hjälp av skattemedel. Mer folkligt kan det knappast bli. Så använd dig av ditt folkbibliotek, sköt om det men låt inte biblioteken bli en arena för odemokratiska och främlingsfientliga krafter och politiska utspel. Palmgren kallade bibliotek för ”det vackraste uttrycket för sann demokrati som tänkas kan” och i den andan vill jag som bibliotekarie arbeta.

Ylva Larsdotter
är bibliotekarie på ett kommunalt bibliotek i Sverige.

SD går inte bort då vi blundar

Det svenska riksdagsvalet ligger nu i backspegeln för er läsare. För undertecknad som skriver denna ledare är det däremot tre dagar kvar tills svenskarna går till urnorna, och såtillvida är det svårt att kommentera valets utgång. Men jag ska trots det försöka mig på ett litet vågspel.

Om allt gått enligt opinionsundersökningarna har Socialdemokraterna (S) tagit hem segern med en liten marginal till Moderaterna (M), eller möjligen med Sverigedemokraterna (SD) som tvåa. Då är det upplagt för en minoritetsregering med Miljöpartiet (MP) och Vänsterpartiet (V) som regeringspartners, det vill säga en fortsättning på status quo.

Intressantare är det om SD ryckt iväg under valdagen och faktiskt lyckas med det som så många befarat, nämligen knipa valsegern. Läget inför valet var att S hade ett stöd på kring 24 procent och M kring 18 procent, så jag har svårt att tro att Moderaterna skulle ha haft styrka nog att köra förbi sossarna, speciellt som partiets opinionskurva visat en stadig nedgång under hela året. SD:s opinionssiffror har också gått jämnt nedåt sedan sommaren, men å andra sidan har protestpartier en tendens att överraska på valdagen.

Om statsministerkandidaten nu mot förmodan heter Jimmie Åkesson, så är Sverige i en position som inte setts i Europa sedan andra världskriget. Och även om SD inte når ända fram, och landar på andra eller tredje plats i valet, betyder det att den svenska politiken går in i en ny fas, en fas som redan nått länder som Finland, Norge, Frankrike, Österrike och Holland. Fram tills nu har Sveriges politiker kunnat blunda för SD och föreställa sig att partiet varit ett spöke som skulle försvinna efter valet. Precis som vi i Finland varit tvungna att befatta oss med Sannfinländarna efter deras ”jytky”, måste Sverige nu inse att SD inte är en övergående mardröm.

Vad det i praktiken innebär är en kvistig fråga. Om S tagit hem valsegern är frågan något lättare att handskas med på kort sikt, eftersom S klarar av att bilda regering utan SD. Om SD tagit hem valsegern, står M inför ett svårt beslut. M har under valrörelsen tydligt närmat sig SD. Det här har ur Moderaternas synvinkel varit en pragmatisk utveckling, eftersom det låga helhetsstödet för det borgerliga blocket utan SD skulle ha gjort det mycket svårt att bilda en trovärdig minoritetsregering.  En regering ledd av Moderaterna med SD som bisittarparti kunde M ha svalt, men frågan är om M skulle kunna gå med i en regering med Jimmie Åkesson som potentiell statsminister.

Men också om det är S som bildar regering, är SD med sin valframgång nu ett av de tre stora partierna i den svenska riksdagen, med ordentlig rygg till närmaste utmanare, och det ger dem en helt ny tyngd i samhällsdebatten. Under den kommande regeringsperioden är det alltså på sin plats med ett seriöst samtal om vad SD:s popularitet beror på, och hur de liberala, demokratiska och solidariska krafterna i samhället bör svara på de tendenser som får svenskarna att ge sin röst till ett ytterhögerparti.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Svenskar delar mest skräpnyheter i Europa

Den främlingsfientliga och högerextrema propagandan på nätet kan ha haft stor inverkan på det svenska valresultatet och det faktum att Sverigedemokraterna fick över 17 procent av alla röster. Det kan man sluta sig till utgående från forskning som gjorts vid Oxfords universitet. Enligt en kartläggning som letts av Fabian Sinvert från Oxfords universitet och Freja Hedman vid Lunds universitet, var hela 22 procent av det politiska medieinnehåll som delades på sociala medier inför valet så kallad “junk news” eller skräpnyheter. Siffran är anmärkningsvärd eftersom den är “betydligt högre” än den i andra europeiska länder. Enligt studien delade svenska nätanvändare mycket mer skräpnyheter än vad britter, fransmän och tyskar delade inför val i deras länder. Av de länder som granskats är det endast i USA som det delats mer skräpnyheter i förhållande till legitima nyheter inför val.

Studien fann alltså att 22 procent av de länkar som delades med politiska hashtaggar på sociala medier var från så kallad skräpmedia. Om man bara räknar med länkar med nyhetsinnehåll, är andelen ännu större, uppger Fabian Sinvert, enligt ett pressmeddelande:

“Både i USA och i Sverige är förhållandet mellan delningar från de stora nyhetskanalerna och skräpnyheter kring 2 mot 1. Dessutom försöker de tre stora skräpnyhetssidorna i Sverige att efterapa de stora nyhetssidornas utseende och ton. Det här gör det svårare för okritiska läsare att identifiera dem som skräpnyheter.”

I Tyskland var förhållandet mellan legitima nyhetskällor och  skräpnyhetssidor 4:1, i Storbritannien 5:1 och i Frankrike 7:1.

I USA talades det i samband med fjolårets presidentval mycket om propaganda och “fake news” från ryska sajter. Det som överraskade forskarna var att andelen rysk propaganda som spreds inför det svenska valet var så litet som 0,2 procent av alla skräpnyheter. Den överväldigande majoriteten kom från svenska sidor.

86 procent av alla delade skräpnyheter kom från de tre skräpnyhetssidor som Sinvert nämner ovan: Fria Tider, Samhällsnytt och Nyheter Idag. Studien tar inte ställning till sidornas ideologiska innehåll, men alla tre är ökända för sitt rasistiska och högerextrema innehåll. Fria Tider ligger enligt Expo ideologiskt längre ut på extremhögerkanten än Sverigedemokraterna, närmare partiets ungdomsförbund SDU. Samhällsnytt hette tidigare Avpixlat, och grundades av Sverigedemokraterna. Den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Kent Ekeroth, känd för den så kallade järnrörsincidenten, var den person som registrerade domännamnet och varumärket, och som ännu som riksdagsledamot kanaliserade pengar till saften. Domännamnet till Nyheter Idag är också registrerat av Ekeroth, även om sajtens förhållande till SD är mer flytande än de andra två webbsidornas. Nyheter Idag vilar främst på en libertariansk värdegrund, men har flera dokumenterade kopplingar till SD, och inordnas av bland annat Expo och Resumé i samma högerpopulistiska och muslimfientliga diskussionsklimat.

Studien tar inte ställning till i vilken grad skräpnyheterna påverkade valresultatet, men upphovspersonerna uppger att det finns ett behov av vidare forskning på det området.

Enligt tidningen Journalisten har också mängden felaktiga påståenden om Sverige i utländska medier ökat, framför allt gällande den svenska invandringspolitiken och integrationen. I augusti lanserade den svenska regeringen ett nytt projekt för att bekämpa desinformation och näthat.

Pressmeddelandet från universitetet i Oxford finns här, och hela utredningen går att ladda ner här.

Janne Wass