Etikettarkiv: Sverige

Jakten på de försvunna estlandssvenskarna

100 år har gått sedan Estland utropade sin självständighet för första gången. Friheten har kostat. Seklet har kantats av krig, ockupation och flykt. Estland har gått igenom många förändringar sedan år 1918. Då hade drygt en procent av befolkningen svenska som modersmål. De flesta har flytt västerut. Men än i dag kan man höra svenska även efter att båten lagt till. Det gäller bara att leta på rätt ställe.  

Aibolands museum i Hapsal. Det är en het torsdag i maj. Trägolvet knarrar och i nyrenoverade lokaler blandas det friskt mellan estniska och svenska. Några damer möts här en gång i veckan för att umgås och hantverka.

Torsdagstanterna kallar de sig och de har samlats kring ett stort bord i den gula museibyggnaden. I en tresitssoffa sitter två damer avslappnat, men händerna jobbar flitigt. På stolar kring samma bord sitter ytterligare tre kvinnor. De har alla estlandssvensk bakgrund men deras relation till det svenska språket varierar. Under ockupationstiden undervisade man inte på svenska i skolorna och många estlandssvenskar tappade därför sitt modersmål.

Vid bordets ena kortsida sitter Silvi-Astrid Mickelin, 82. Gruppen pekar ut henne som den mest svenskspråkiga. Mickelin ler försiktigt. Hennes svenska börjar lite avvaktande men snart kommer hon igång.

– I mitt barndomshem pratade vi bara estniska men min far var svenskspråkig, säger hon.

Mickelin växte upp på Ormsö, en ö strax utanför fastlandets Hapsal. Ön hade flera tusen svenskspråkiga invånare när hon föddes och där talades ormsömål. De hade egna ord och uttal, exempelvis uttalas långt ö som ett e.

– Jag talade också ormsömål när jag var en liten flicka. Jag kommer ihåg en sång. I den sjöng vi att potatis och kött är godaste maten… Eller tufflar och kett som det hette där, säger hon.

Silvi-Astrid Mickelin ler och verkar drömma sig tillbaka. När Mickelin sjöng visan som barn kunde hon knappast ha föreställt sig det öde som väntade många i hennes omgivning. När majoriteten av estlandssvenskarna lämnade ön, fanns det inte längre många att prata svenska med. Språket föll i glömska.

Numera är hennes barndomshem obebott och har i stället blivit ett museum. Ormsö hembygdsmuseum i Sviby. Eller Svibi som Mickelin uttalar det. Ett annat drag för svenskan på Ormsö är också att y uttalas i, vilket verkar hänga kvar. Mickelin fortsätter:

– Det är vackert på Ormsö. Du kan träffa Jonne Berggren där. Han kan svenska och kanske Oskar Friberg… Han har varit sjuk men går kanske i sin trädgård ändå, säger hon.

Jonne Berggren är övakt på Ormsö. Hans namn dyker ofta upp i estlandssvenska sammanhang men kanske inte lika ofta som Oskar Fribergs, den äldsta estlandssvensken på Ormsö.

Att Mickelins hem förvandlats till museum verkar ligga rätt i tiden. Intresset för estlandssvenskarnas historia har ökat och många reser numera tillbaka, för att komma närmare sina rötter.

Medan Mickelin berättar om sin hemö, låter de övriga torsdagstanterna händerna arbeta. De lyssnar och ibland nickar någon instämmande. Då och då byter de några ord på estniska. Det är lugnt i rummet. Men stämningen ändras snabbt när en nytillkommen karaktär slår sig ner i tresitssoffan som därmed är fullsatt. Hon talar till en början estniska med torsdagstanterna, som skrattar åt hennes anekdoter.

Inga Nylander

Både söderböna och est

Plötsligt hörs i stället en utpräglad stockholmska från damen i mitten. Inga Nylander är född i Hapsal. Nylander skiljer sig från de övriga vid bordet, eftersom hon som 12-åring flydde till Sverige. Nylander är nu 86 år men sprudlar av energi och är märkbart lycklig över att ha återvänt. Det är det första återtåget på tre år, fast innan dess blev det många glada stunder med torsdagstanterna.

– På 90-talet blev jag pensionär och då fick vi tillbaka husen. Jag orkade inte med det, så jag skrev över det till min son. Men i huset fanns flera lägenheter, så jag bodde sommarhalvåret under 12-13 år här i Hapsal. Då jobbade jag också som torsdagstant, ja, det heter ju faktiskt så, säger Nylander.

I början hade hon svårt att hitta ett meningsfullt sammanhang i sitt nygamla land. Men när hennes son blev tillsammans med en tjej vars mor var torsdagstant vände allt.

– Jag blev presenterad för tanterna här och då var lyckan total. Det blev en väldigt rolig tid, säger Nylander.

När Nylander i slutet av 90-talet åter befann sig i Hapsal fick hon lära sig estniska på nytt. Språket fanns någonstans långt bak i huvudet. När hon skojar på estniska är det svårt att tro att hon en gång hade tappat estniskan.

– När jag kom till Sverige slutade jag prata estniska. Pappa talade också svenska, men inte mamma. Så han fick översätta för henne, säger hon.

Längtade tillbaka men mamma satte stopp

Inga Nylander växte upp i Sverige och bildade familj. Fast längtan efter att återse sitt Estland var stark. Landet var då ockuperat av Sovjetunionen och hennes mamma ville inte att hon skulle resa tillbaka.

– Mamma blev tokig när jag sa att det skulle vara roligt att besöka Estland igen. Hon vägrade att låta mig åka, säger hon.

Det var först efter att hennes mor dog, som Inga Nylander beslutade sig för att ta med sin äldsta dotter och göra resan. Då var det inte möjligt att åka till Hapsal utan guide och destinationen blev därför Tallinn. Det var i början av 1980-talet och minnesbilden stämde inte överens med den hon hade från barndomen. Att inte få röra sig fritt var påfrestande.

Nylander hade efter sin första resa tillbaka ingen aning om att hon snart skulle återvända till ett självständigt Estland. Eller att hon skulle bo i landet igen och prata estniska helt obehindrat.

Och ungefär samtidigt som Inga Nylander lärde sig estniska på nytt i vuxen ålder, lärde sig Silvi-Astrid Mickelin svenska igen.

– Det hjälpte mig att hålla kontakt med släkten i Sverige, säger Mickelin.

Damerna runt bordet börjar packa ihop och en efter en reser de sig. De har kommit långt med sina hantverk och nu är dagens insats gjord. I vanliga fall hade det dröjt till nästa torsdag innan de träffats igen. Men nu ser de alla fram emot färsk fisk på lördag, när museet anordnar Näbbgäddans dag.

Museichefen Ülo Kalm kommer förbi och tackar damerna för den här gången. När den sista damen gått ut genom dörren, berättar han stolt om museets renovering.

– Under vintern, var det också vinter här inne. Det fanns ingen värme i huset, säger Kalm.

Ingen torsdagstant behöver frysa när isolering och värme är fixat. Bakom den nya värmeanläggningen leder en något dold trappa upp till några gästrum. Efter några knarrande fotsteg ler han och blickar ut genom ett fönster mot havet.

– Här kan gäster sitta med sitt morgonkaffe, säger Kalm och visar den soldränkta terrassen som har utsikt över Hapsalviken.

Vattnet är lugnt och det finns helt klart sämre utsikter. Halvön Nuckö skymtar på andra sidan viken. Det är där Ülo Kalm har sina rötter.

– Där bodde 3 000 svenskspråkiga vilket var lika många som på Ormsö, säger Kalm.

Ülo Kalm var tidigare Nuckös kommundirektör. Då var han drivande vad gäller både svensk språkundervisning och landreform. De är båda projekt som gett frukt.

Ülo Kalm.

Ville få de yngre intresserade av svenskan

Svenskundervisningen på Nuckö började under sovjettiden, närmare bestämt år 1989. Då bjöd skolledningen in en estlandssvensk från Sverige. Manfred Stenberg var pensionär och blev först med att lära ut svenska på Nuckö skola. Starten var svår då det inte fanns några svenska läroböcker. Stenberg fick vara kreativ.

– Han hade med sig gitarr och elpiano från Sverige. Många lektioner fick hållas ute i naturen. Han sjöng, spelade instrument och visade blommor och växter, säger Kalm.

Jord- och egendomreformen drevs igenom år 1993 på Nuckö. Då kunde estlandssvenskar skicka in ansökningar om att få tillbaka hus och mark. Det gjordes till en av kommunens prioriteter.

Numera ägs drygt 20 procent av marken i Nuckö kommun av estlandssvenskar och deras ättlingar. På Nuckö gymnasium startade svenskundervisningen år 1990 och än i dag får elever lära sig svenska där. Både gymnasiet och Aibolands museum har svenskspråkiga bibliotek.

– I Estlands senaste folkräkning från 2011 uppgav 375 personer svenska som sitt modersmål. Men samtidigt finns det 11 500 som kan tala svenska i Estland och eleverna på Nuckö gymnasium kommer från hela landet. När eleverna åker hem gör de också reklam för det estlandssvenska, säger Kalm.

Ett initiativ där man kan språkbada på svenska i Hapsal hoppas Kalm ska ge resultat och göra fler unga intresserade av kulturen. Han nämner att den finlandssvenska journalisten och Aibolandsvännen Mikael Sjövall varit med och startat projektet.

Runt museet är det tomt och fridfullt den här torsdagseftermiddagen. Men om två dagar blir det folkfest, när en av museets fiskedagar går av stapeln. Då ska Ülo Kalm ta på sig sitt förkläde och röka ofantliga mängder näbbgädda, till toner av dragspelsmusik och fiskkonässörers förväntansfulla sorl.

Bland myggor och höns på Ormsö

Det är lätt hänt att man romantiserar sitt barndomshem. Visst doftade barndomens syrenträd lite bättre? Visst var havet lite varmare och var det inte så att fiskmåsarna höll sig på ett behagligare avstånd?

Silvi-Astrid Mickelin och hennes gäng älskar Ormsö. När färjan lägger till är det lätt att förstå varför. Solens strålar skiner på fälten och på bländande vita ben. Många ben försvinner emellertid snabbt in i bilar och kör i väg.

Men en promenad på sex kilometer kan ju bli riktigt trevligt i sommarsolen. Ett härligt samtalsämne när nya estlandssvenska bekantskaper ska stiftas. Fast, när vägen till Oskar Friberg sticker av igenom ett tätt skogsparti är det lätt att inse varför ingen annan traskar längs landsvägarna. Gårdarna var fler förr. Självaste Silvi-Astrid Mickelin kanske skuttade fram här och sjöng om tufflar och kett.

Men nu finns bara myggor som girigt tar för sig av blottade vader. Efter att ha tappat vad som känns som, om än något överdrivet, flera liter blod ser jag ljuset i tunneln. En svenskregistrerad bil uppenbarar sig, vars ägare känner till ön väldigt väl.

– Jag har aldrig sett så många myggor här. Det är nog det tidiga sommarvädret som gjort att det exploderat så, säger han och smäller en mygga. Och sedan en till… Och en till.

Även denna karl känner Oskar Friberg och bjuder dessutom på skjuts den sista biten dit. Utanför huset går ett par höns. Det är oklart om de kacklar på estniska eller på ormsömål.

Den omtalade herr Friberg visar sig inte vara hemma. Han ligger nämligen på sjukhus. Den vänliga chauffören visar sig känna Jonne Berggren och förvarnar honom att Ny Tid är på väg.

Övakten som blev kvar

Jonne Berggren föddes på ön år 1953. Här har han tillbringat större delen av sitt liv. Men militärtjänsten tog två år och den gjorde han i Kaliningrad. Det blev också en avstickare till svenska Norrtälje under några månader i början av 90-talet.

Hans pappa var från ön medan mamma var från fastlandet. Strax efter kriget, år 1946, träffades föräldrarna på Ormsö. Under kriget hade Berggrens pappa skadats och skickats till Armenien. När fadern återvände hem var Ormsö en ödslig plats. De flesta han kände hade flytt. I hans hus hade nya människor flyttat in. Men han fick tillbaka huset och familjen stannade på ön. De var grannar med Oskar Friberg och hans familj och släkterna har kontakt än i dag.

– Pappa var yrkesfiskare och jobbade i fiskekolchosen. Allt vatten var under sovjetisk militärkontroll så han fick informera dem om när han skulle åka och återvända, säger Berggren.

Numera är det Jonne Berggren och inte militären som övervakar ön. Eftersom han jobbat 18 år inom kustbevakningen, är jobbet som övakt som klippt och skuret för honom.

– Folk hör av sig om de behöver hjälp. Det kan gälla miljön eller att få kontakt med polisen. Man kan säga att jag är öns kontaktperson, säger Berggren.

Skyltat på svenska.

Svenskan har återvänt till honom – och skyltarna

Att han lärde sig sin fars modersmål gjorde att han kände sig närmare honom. Det svenska språket hänger också kvar i släkten, eftersom Berggren också har en son som talar svenska. Men det har blivit ett slags bonusspråk som de inte talar så ofta med varandra.

Språket har ändå hjälpt honom på ön. Jonne Berggren kommunicerar ofta med hemvändare och turister som inte kan estniska. Ortnamnen på ön har också fått tillbaka sina svenska namn, något som försvann efter de svenskspråkigas flykt från ön.

– Man kan inte säga att Ormsö är väldigt tvåspråkigt ändå. De svenskspråkiga som fick tillbaka mark och byggde sommarstugor har blivit gamla. Bara några orkar komma hit och många har sålt. Min kusin i Sverige byggde hus här men sålde nyss. Hans barn är inte intresserade av underhållet och de lever ju sina liv i Sverige. Kommer de hit så hyr de istället, säger Berggren.

Berggren menar ändå att intresset för Ormsö ökat och att man hör mer svenska på ön nu än förr.

– Vi har fler turister här nu och många har faktiskt ingen koppling till ön, mer än att de gillar den, säger Berggren.

I Jonne Berggrens barndomshem kom svenskan oftare från hans fars radio än mun. Radion stod på varje dag. Annars talade familjen estniska hemma.

– Vi läste inte heller svenska i skolan, så jag kunde bara några ord. År 1988 började jag på svenskkurs här på Ormsö. Det var svårt till en början men jag hade ju hört språket i bakgrunden hela mitt liv så det kom tillbaka, säger han.

Studierna fortsatte under hans tid i Sverige. Hans kusin försökte få honom att göra flytten permanent. Men 6 månader i Norrtälje fick räcka. Ormsös dragningskraft var för stark.

– Sverige är ju inte mitt hemland, säger han och ler stort.

Näbbgäddor röks.

Aiboland festar för framtiden

När nästa dag gryr över fastlandet kan man känna doften av nyrökt fisk ifrån Aibolands museum. Näbbgäddans dag är kommen. Festen sker på museets bakgård och torsdagstanterna har tagit på sig somriga kläder. Dragspelsmusik ljuder ut över folkmassan. De hälsar glatt med ena handen i luften och varm, nyrökt fisk i vita plastpåsar i den andra. En av tanterna som tidigare inte sagt något på svenska utbrister ”färsk fisk!”, och pekar på sin plastpåse.

Estniska är språket som hörs mest men nyfikna svenskspråkiga söker sig också till varandra. Vid museibryggan guppar traditionella estlandssvenska båtar. Musikerduon sjunger om Roslagen fast på estniska. Flera bekanta ansikten skymtar, bland annat Ülo Kalm som joggar mellan rökstugan och besökarna.

Estlandssvenskarna fick en egen flagga långt efter att de flesta flytt. Den ser ut som en estnisk flagga fast med gult i stället för vitt. Precis som näbbgäddans dag var den ett initiativ för att hålla kulturen vid liv och för att känna samhörighet.

Ülo Kalms dröm är en strandpromenad hela vägen till museet. Då skulle ännu fler komma förbi och intressera sig för historien. För han vill att estlandssvenskarnas kultur inte bara lever i det förgångna. Den ska också fortsätta att utvecklas. N

Text & foto Marcus Carlsten

Att simma mot strömmen

Jonas SjöstedtDet är alltid lättare att flyta med strömmen. Men om man själv vill styra vart man ska så är det en dålig idé. Nu när det svenska valet snabbt närmar sig kan det visa sig att vi i vänstern blir vinnare just för att vi inte har gjort som alla andra och inte talat om det som de flesta andra talar om.

De svenska väljarna har olika verklighetsbilder och tycker att helt olika frågor är de viktigaste inför valet. Bland Sverigedemokraternas (SD) och högerns väljare är det frågor om migration och kriminalitet som dominerar. Bilden som målas av Sverige är mörk, hotfull och dyster, det trots att många saker faktisk utvecklas till det bättre. Vänsterväljarna däremot bryr sig främst om frågor som sjukvård, skola, jämlikhet och klimat.

De stora mediaredaktionerna har till stor del svalt världsbilden från högern och rasisterna. Antalet debatter om brott och straff eller om problemen med integration har varit oändligt många. Antalet debatter om den ökande ojämlikheten i det svenska samhället har varit försvinnande få. Det har gett mycket medialt utrymme åt Sverigedemokraterna och lite plats för Vänsterpartiet.

Många har anpassat sig till det nya politiska klimatet. Socialdemokraterna har tävlat med SD och de borgerliga om förslag om tuffa tag. Migrationspolitiken har stegvis blivit allt hårdare. Genom anpassningen har högerns och SD:s världsbild bekräftats och det självspelande pianot har fortsatt dominera den politiska debatten.

Vi i Vänsterpartiet har valt en annan väg. Visst talar vi också om kriminalitet och integration, men vi har vägrat dras med i alarmismen och istället fokuserat på lösningar. Istället har vi envist talat om jämlikhet och rättvisa. Om alla fina reformer som vi lyckats genomföra, om en politik för att bygga bort bostadsbristen, beskatta de rikaste och bygga ut välfärden. Ibland har det känts som om vi har varit helt utanför det offentliga politiska samtalet och de stora medierna. Men vi har envisats. Vi har byggt upp starka direkta kanaler till våra väljare via sociala medier och offentliga möten dit allt fler har kommit, ofta har det varit helt fullt med folk. Under de stora mediernas radar har vi byggt en rörelse. Vi har spridit hopp när andra har spridit hat. Vi har visat att det går att göra Sverige till världens mest jämlika land och att det hänger ihop med att ta feminism och klimat på allvar.

Nu, veckor före valet, så slår vi rekord i antalet partimedlemmar, vi har hundratals personer på våra möten och opinionssiffrorna går stadigt uppåt, när detta skrivs i slutet på juli passerar de tio procent. Jag möter våra nya väljare överallt. ”Man kan lita på er”, ”Ni svajar inte hit och dit”, ”Ni talar om de verkliga problemen”, ”Ni anpassar er inte till rasisterna” säger de till mig.

Man ska veta vad man gör och vart man ska när man simmar mot strömmen, men det finns många som respekterar de som gör det. Plötsligt kan valet som skulle bli rasisternas och högerns framgång istället bli vänsterns.

Jonas Sjöstedt
är Vänsterpartiets ordförande

Henrik Jansson: 20 svenska toppalbum

Som sommarläsning serverar vi er tjugo minnesvärda svenska skivor från 1960-talsslutet fram till idag – och urvalet är givetvis hämningslöst subjektivt! Men de här klassikerna ska åtminstone kunna ge goda lyssningstips och infallsvinklar till den svenska rockhistorien.

PUGH ROGEFELDT:
Ja dä ä dä (1969)

Efter att Torbjörn ”Pugh” Rogefeldt klampat in på scenen var ingenting längre sig likt i svenskt musikliv. Han täppte till käftarna på alla som påstått att svenskan inte var något rockspråk, och bevisade att modersmålet tvärtom gav betydligt större möjligheter än de engelska standardfraser som tidigare prioriterats. Och med stöd av Jojje Wadenius jazziga gitarrspel visade han också att man med munter kreativitet och fördomsfri attityd kunde tänja rejält på de popmusikaliska gränserna. Ja dä ä dä är en skiva som fortfarande känns lika omöjlig att kategorisera som när den var färsk, förutom att vi idag vet att det handlar om ett unikt alster i den svenska rockhistorien.

Pugh låg inne i militären då skivan skulle spelas in, och då befälet skrattade åt hans permissionsbegäran stack han bara iväg och återvände aldrig. Straffet avtjänades i Visby stadsfängelse, men då hade han redan fått en grammis för utgåvan.

CORNELIS VREESWIJK:
Poem, ballader och
lite blues (1970)

För dem som ville se Cornelis som humoristisk trubadur var hoppet till en allvarsam och reflekterande stil inte lätt att smälta, men det var så han som artist nådde sin fulla kapacitet. Här stiger poeten fram, samtidigt som också jazzen träder in i hans musikaliska universum.

Dubbelalbumet blev ett format i vilket han fick utrymme att både bejaka sina rötter och experimentera. Musikaliskt innebar skivan en vidgning, men det är ändå texterna som ger lyftet – dikter ur hans första samling En handfull gräs, samhällskritik, vackra balladstrofer och mer lekfulla fragment.

Som hyllning till upphovsmannen tolkades skivan 2007 på nytt (Återbesöket) av en yngre generation svenska artister, med Joakim Thåström i spetsen.

JOHN HOLM:
Sordin (1972)

”När det stora vemodet rullade in”, rubricerade svenska magasinet Sonic nyligen en tillbakablickande artikel om John Holm. Att det fortfarande skrivs stort om honom i musikpressen trots att han inte gett ut nytt material på otaliga år är talande. Mottagandet av debuten var visserligen lamt, men som han själv anspråkslöst sagt: ”Många har gillat den bättre med åren.”

Den drabbande vackra och sorgliga klassikern ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” ger avslutningstonerna till Sordin, en skiva Holm först erbjöd åt vänstermusikrörelsebolaget MNW som otroligt nog missade honom. Metronome nappade, men under inspelningarna blev grälen många då Holm envisades med att göra allt på sitt eget sätt. Till sist gav bossen Anders Burman upp och tog semester. ”Gör det själva då”, sa han, ”men när jag kommer tillbaka ska grunderna vara lagda och de ska vara bra.”

Och det var de.

PEPS PERSSON:
Hög standard (1975)

Titellåten är en spark i skrevet. ”Hög standard, vafan är hög standard”, sjunger Peps, ställer däremellan andra obehagliga frågor, och avslutar med hotelsen att vi snart ska förstå att vi blivit lurade.

Albumet markerar hans övergång från bluesen, som han börjat uppleva som begränsad, till en reggae med svensk schottis i botten. På föregående platta hade han dessutom bytt språk till en svenska (”ska de va’ så svårt att fatta / att det är falsk matematik / som gör den fattige så fattig / och den rike så förbannat rik”), som snabbt gled över mot riktigt klockren skånska.

Och så var Peps en av de få som under 1970-talet kunde ge ut samhällskritisk musik på ett ”kapitalistiskt” bolag utan att hamna på kollisionskurs med proggrävarna.

ABBA:
Arrival (1976)

Länge var ABBA för mig bara det gäng Nationalteatern gjort narr av i sin elaka ”Doing the omoralisk schlagerfästival”. Det var först när bandet avslutat karriären som jag kollade skivorna, och blev chockerad över hur fin pop fyrklövern gjort.

I historiens ljus är Arrival deras klarast framåtpekande album – det var då ABBA blev en angelägenhet för nästan hela världen. Och det var då som de naivistiska texterna för första gången fick sällskap av någon mörkare skilsmässotext.

Ser man till låtmaterialet handlar det nästan om en best of-platta, och man måste erkänna att Agnetha Fältskog och Ann-Frid Lyngstad sjunger med naturlig resning och att ljudbilden fortfarande håller. Tidlös popmusik av ett band i sin mest kreativa fas.

NATIONALTEATERN:
Barn av vår tid (1978)

Efterhand fick rocken en allt viktigare roll för det politiska teatergänget, och skivan Livet är en fest (1974) blev ett genombrott. Klimax nåddes på Barn av vår tid, vars titellåt fortfarande kan dundra i mitt huvud – och som motpol till den råa betongen gjordes också finstämda ballader själfullt tolkade av Totta Näslund. Hans röstdjup och Ulf Dagebys gitarriffande är nycklar till att den här skivan blivit en omistlig svensk klassiker.

Och texterna känns aktuella också idag, för samhällskritiken uttrycks inte i proklamerande plakatformuleringar utan via ett människonära berättande om livssituationer många kan känna igen.

EBBA GRÖN:
Kärlek och uppror (1981)

Punken är ett musikaliskt område där Finland kunnat uppvisa en större bredd än storebror i väst, men genrens nordiska spetsband kommer ändå från Sverige. Joakim Thåströms trio Ebba Grön var i motsats till de flesta punkgäng långtifrån några tonåringar när de debuterade med We’re Only In It for the Drugs, en revolutionerande skiva i ett svenskt rockliv där proggen börjat gå på tomgång.

Och så kom Kärlek och uppror, inspelad med större finess – samtidigt som punkenergin ändå finns kvar. Det är raseri, ångest och leda, men också väloljad rock’n’roll.

Thåström har sedermera vuxit till en av de största svenska artisterna, men Ebbas tid blev rätt kort. Tre klassiska fullängdare på fem år, det var den utmätta tiden för att bandets intensitet skulle kunna bevaras på en optimal nivå.

TANT STRUL:
Amason (1983)

Tant Struls andra album liknar i sin hypnotiska hedonism inte just något annat som vare sig förr eller senare gjorts i Sverige. Inspelad under några hektiska veckor sommaren 1982 blev musiken varken punk eller new wave, också om den ofta kategoriserats så. Det handlar snarare om en frigjord popsoul, och om hur Kajsa
Grytts
sensuella, nakna röst med stor emotionell utlevelse förmedlar budskap om lust, kvinnlig sexualitet och längtan.

På pärmen sitter fyra Tant Strulhäxor med vilda hår och trotsiga ansikten, och överlag kan den suggestiva musiken, dominerad av Malena Jönssons klaviaturer, leda tankarna till den tid då de häftigaste kvinnorna brändes som häxor av män som inte dög för dem.

ULF LUNDELL:
Den vassa eggen (1985)

När Lundells skilsmässodubbel utkom var ljudidealet något katten släpat in. Idag låter en stor del av musiken från den tiden som om producenterna för att förverkliga sina visioner skaffat fram en uppsättning billiga leksakssyntar.

Därför är det desto mer imponerande att låtarna på Den vassa eggen, i kraft av artistens totala satsning, överlever också det – man känner smärtan och desperationen genom alla fördunklande ljudväggar. Det är allvar till 110%, och man har senare i journalisten Håkan Lahgers bok om inspelningsprocessen kunnat läsa att Lundell under inspelningarna helt enkelt höll på att supa ihjäl sig.

Men tydligen visste han ändå att han först måste få den här skivan ur sig.

ELDKVARN:
Himmelska dagar (1987)

Det gick hårt för tidiga Eldkvarn ända fram till Ny klubb (1984), som bandades in med tiodubbel budget i förhållande till tidigare skivor – och floppade rejält. Revanschen kom efter att Plura Jonsson varvat ner genom att åka ut till ensamheten i naturen, och ägna sig åt fiske och sunt leverne – samt fokuserat låtskrivande. På Himmelska dagar visar han upp en känslig självbiografisk berättarådra, och bjuder lyssnaren på en episk livsresa.

Soulen kom in redan på Utanför lagen (1986), men här hittar han också det kreativa medvetandeflödet: i ”Alice” återvänder han via en lång associationsström till barndomslandskapen. En mer psykedelisk syskonlåt, ”27”, fick senare en viktig roll på bandets nästa revansch Limbo (1999) – då efter en del njugga 90-talsår.

Och så blev han mannen som via sitt exempel myntade termen ”göra en Plura”.

ROFFE WIKSTRÖM:
Det här är mitt liv (1988)

Blueshjälten Rolf Wikströms studioalbum har varit lite ojämna, så egentligen lyssnar jag helst på samlingen Som vattnet flyter i floden 72-92. Men det fungerar bra också med den här utgåvan, som innehåller den definitiva nyinspelningen av hans majestätiska klassiker ”Som vattnet flyter i floden” – med ett av den svenska rockhistoriens mest uttrycksfulla, gråtande gitarrsolon.

Och textmässigt har han alltid med samma pondus mixat ihop det politiska och privata, och aldrig gett avkall på solidariteten med de utsatta i samhället.

NOMADS:
Sonically Speaking (1991)

Jag har en speciell svaghet för det gitarrmanglande, sympatiska gänget The Nomads – delvis för att de under en obehagligt syntdominerad tid steg fram ur garaget och bevisade att fasförskjutet gitarroväsen är det vackraste som finns.

Småningom lyckades de få idolen Johnny Thunders att sätta något solo på ett av albumen (All Wrecked Up, 1989), vilket sångaren Nick Vahlberg stolt brukade berätta om då vi träffades. Det var alltid ett nöje att intervjua honom – vi drack bärs och tog det lugnt, och han hävdade att Nomads var mer fans än musiker.

Den helgjutna Sonically Speaking (titeln en hommage till amerikanska föregångarna The Sonics) är skivan där killarna för första gången inte bara distortionröjer, utan ibland också stannar upp och når ner till ett melodiskt djup. En traditionsmedveten, fin rock’n’roll, vuxnare garagerock, och det skulle inte ta slut där heller – nästa stora nytändning kom med albumet Solna, så sent som 2012.

WILMER X:
Mambo Feber (1991)

Efter att jag och min bror 1986 lyckats bidra till att få Wilmer X till Åbo åkte vi med i gängets turnébuss för att kolla in också Tavastiaspelningen. Efteråt tyckte killarna att ”Åbo var jävligt kul … Helsingfors kanske lite mindre kul”.

Det skulle dröja ännu några år, men singeln ”Vem får nu se alla tårar” från albumet Mambo Feber sprängde banken. Och plötsligt sålde det gamla, en gång så udda garagegänget sitt dubbelalbum i mer än 100.000 exemplar.

Processen hade kommit igång efter att Nisse Hellberg förälskat sig i Oscar Hijuelos roman Mambo Kings, och inspirerats att skriva i olika stilar – dansanta mamborockare, drypande poptryckare och ballader, och också en rakare rock’n’roll. Helheten blev rik och otyglad, och full av riktiga pärlor.

THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES:
Welcome to the
Infant Freebase (1996)

Sveriges bästa rockgrupp genom tiderna uppstod när Ebbot Lundberg & Björn Olsson tog steget från Union- Carbide Productions explosiva käftsmällar till en lika skönt taggad men mer melodisk musik inom The Soundtrack Of Our Lives, SOOL.

Killarna steg in på scenen med det storslaget vilda men också låtstarka albumet Welcome to the Infant Freebase i ett skede då en vek indiepop med bittra tonårsbetraktelser vuxit sig alltför dominerande inom det svenska musiklivet. I centrum stod den karismatiska Ebbot, och på flankerna huserade två gitarrer som slingrade sig kring varandra som ormar i parningsbestyr.

Här finns akustiskt smekande melodier, rullande Stones- och MC5-riffande, och vrålande gitarrfester – och så den psykedeliska nerv, som vid sidan av Ebbots frälsande predikantröst ger det slutliga lyftet.

THE BEAR QUARTET:
Moby Dick (1997)

Luleågruppen tog sitt namn efter jazzbandet i Klas Östergrens roman Gentlemen, och har som ledstjärna haft ambitionen att göra sin egen udda grej och aldrig försöka vara någon till lags.

Just Moby Dick är en rimlig inkörsport för var och en som inte redan snöat in på hela produktionen. Musiken drivs framåt av taggtrådsgitarrer och ett blås med frenetisk sväng, och stilmässigt spänner materialet över genrer som indie, garage, punk och jazz. Att Jari Haapalainen och hans gäng sedan också kan pricka in melodier av stor dignitet, på samma gång vackra och oförutsägbara, bevisas inte minst i den storslagna, åtta och en halv minuter långa klassikern ”If You Have A Heart”.

Texterna är politiska, på gränsen till upproriska, ifall man lyckas tyda dem under allt skönt rockskrammel. Och skivans titel är inte alls lånad från Herman Melvilles roman, utan anspelar på de alias Baader-Meinhof-ligan använde sig av under fängelsetiden.

KENT:
Isola (1997)

Kent gick en lång väg från rollen som underdogs i ett risigt postindustri-Eskilstuna till glamourösa stadionspektakel i Stockholm och andra huvudstäder. Från gigs för några bärs till Sveriges högsta gager. Från sunkiga demoinspelningar till miljontals sålda skivor.

Det var med sitt tredje album Isola som gruppen tog steget från indierock med referenser som My Bloody Valentine till en högoktanig powerpop med mördarrefränger. Här bjuds på ett paket starka och varierade låtar, energiskt och tätt framförda, iklädda en ljudbild som ännu inte blivit för sofistikerad. Det är mollstämda lägereldsballader, klassiska pophits som ”Om du var här” och så den hypnotiska ”747”.

Det blev för Kents del ytterligare ett album av samma storhetsgrad, Hagnästa Hill (1999) – fast visst, också på 2000-talsplattorna kan man hitta en hel del guldkorn.

EVA DAHLGREN:
Lai Lai (1999)

Det var kring ingången till 1990-talet som Eva Dahlgren blev riktigt stor, och utan vidare innehåller skivor som En blekt blondins hjärta odödliga låtar. Men i dagens läge känns den ljudbilden lite för utsmyckad och pompös, och för Eva själv blev framgången tung att bära – hon började aldrig känna sig bekväm med att ständigt stå i rampljuset på stora scener och som offentlig person.

Själv lyssnar jag hellre på den underskattade, finstämda helheten Lai Lai, där hon själv sköter hela den sparsmakade instrumenteringen med en akustisk gitarr som ljudbildens epicentrum. Så är alla överdrivna arrangemang bortblåsta, musiken naken, och texterna mer angelägna än någonsin. ”För att du är här” är med sin flämtande drömska melodi och ärliga sångpoesi för mig hennes vackraste låt.

THÅSTRÖM:
Den morronen (2015)

Under fyra decennier har Joakim Thåström kvarstått som en av Sveriges mest betydelsefulla artister. Då han efter Peace Love and Pitbulls-äventyret återvände hem och tog upp solokarriären välkomnades han som den förlorade sonen – och småningom blev det självbiografiska albumet Skebokvarnsv. 209 (2005) en vattendelare. Där skalade han för första gången bort alla yttre effekter, valde ett minimalistiskt uttryck och sjöng naknare än tidigare.

Den morronen präglas för sin del av en olycksbådande stämning, med Pelle Osslers hotfulla gitarr mullrande under ytan och Thåström själv som viskar och pratar fram sina texter med entonigt dov röst. Också den monotona upprepningen av enskilda fraser, det repetetiva, bidrar till den andlösa intensiteten.

Och om han med Imperiet kunde göra en låt med titeln ”Bibel”, väljer han här att avsluta skivan med den ödmjukare varianten ”Psalm”. Vilket är talande för den utveckling han genomgått som artist: från bombastisk predikan till besvärjande bön.

SÄKERT!:
Däggdjur (2017)

”Det finns så många man inte vill prata med / allt tråkigt dom säger förvandlar varje samkväm till ett helvete”. Så inleder Annika Norlin med sitt Säkert!-projekt fjolårsalbumet, och uppnår en fin kontrastverkan då de hårda orden framförs stillsamt, på Östersundsmål och med miminalt stöd av kompet.

Hennes styrka som sångerska är förmågan att skapa en känsla av direktkommunikation med lyssnaren, och så är hon en av Sveriges vassaste sånglyrikskribenter – med fingertoppskänsla för hur man ur vardagen kan lyfta fram små berättelser med både samhällsengagemang och absurda situationsbilder.

Och musikaliskt handlar det om en melodisk mix av indiefolk och balladpop, klädd i en ljudbild med klaviaturer och akustisk gitarr – udda och kantigt, men samtidigt oemotståndligt charmigt.

ANNA VON HAUSSWOLFF:
Dead Magic (2018)

I fråga om sin anspråksfulla attityd till skapandet är Anna von Hausswolff dotterdotter till 1970-talets progressiva rock. Sitt fjärde album har hon spelat in i Marmor Kirken i Köpenhamn, där hon byggt upp en rörlig ljudbild med den kraftfulla orgeln och sången i centrum. Hennes sopranröst är emellanåt klingande vacker, men däremellan satsar hon hela kroppen i ett uttryck som rör sig genom alla tänkbara mentala nivåer. Hon ylar, klagar och skriker ut känslor, och skapar en musik som verkligen skakar om lyssnaren.

Hon är lika hemma i dronemetallen som i det symfoniska och sakrala, och den som söker originalitet, spänning och genreöverskridande experimentlusta har här något att bita i. Anna von Hausswolff bjuder på ett sökande efter musikaliska dimensioner långt bortom intellektuella förklaringar eller mainstreamsurr, och går rakt in i det okända och visionära.

Ja, och så var de tjugo då, och många till hade jag gärna haft med – till exempel namn som Monica Zetterlund, Turid, Kebnekajse, KSMB, Dag Vag, Håkan Hellström och många andra. Men glömda är de inte! N

Henrik Jansson

Anyuru om klass, kapitalism och ett avgörande strömavbrott

Johannnes Anyuru skriver i förordet til sin nya essäistiska bok Strömavbrottets barn att den handlar om: ”skärningsytorna mellan konst och politik, mellan skrift och liv”. Det är texter kring Makode Lindes konstverk Painful cake, kring  ”We shall overcome” i Rinkeby, kring föreningen Pantrarna i Biskopsgården; nedslag från resor till New York och Granada, och om identitetens, religionens och skrivandets roll. Ja, det är hela tiden kring och från sådana platser och frågor Anyuru cirkulerar, med sin egen resoluta och skarpa röst. Och vilket ansvar bär denna röst, vilken position i förhållande till sin uppväxt och hudfärg talar den ifrån? Det är en position som också titeln på boken talar ifrån, de barn till generationen efter strömavbrottet på Manhattan 1977 som genom att stjäla DJ-utrustning spred hiphopens röst över världen. Från detta strömavbrott drar Anyuru kablar in i nutiden, till Sverigedemokraterna, till Nordiska motståndsrörelsen, till förra årets protester under Bok- och biblioteksmässan i Göteborg; kablar som lyser.

Det går inte att kalla Strömavbrottets barn för en essäsamling – även om den delvis bygger på tidigare publicerat material i tidskrifter och på kultursidor – för den är så mycket mer. Dels så finns här egna dikter, översatta dikter och kollektivtexter, och dels så ramar resorna till Amerika och Alhambra in boken likt ett romanbygge. Tematiskt är den till synes spretig, men faller ständigt tillbaka till den essentiella idén om identitet, den svarta erfarenheten och den svarta kroppen från arbetarklassen. Anyurus kritik mot kapitalets makt som är tätt förbunden med denna kropp är genomgående obönhörlig. Här tar han ett hårt fängsel kring de privilegierade klasserna och befäster också sin egen klassutsikt. Men Anyuru är också ambivalent i detta, medveten som han är om sin egen klassresa och sitt potentiellt parasiterande på underklassens arbetare och förortens barn. Han utmanar och ifrågasätter här också sina läsare i hög grad, som sannolikt består av till största delen medelklass. Men trots att Anyurus poetiska formuleringskonst stundtals riskerar att bli ideologiskt vag – ett sönderslitande samhälle behöver ett konkret redogörande språk – så finns det också en egen kraft i den ambivalenta poesin. En kraft som uttrycker allvar, motstånd och komplexitet.

Tidigare har jag ansett att Anyuru skriver och talar med en smått irriterande förnumstighet och rekorderlighet. Som att han hela tiden måste redogöra för sin person, rättfärdiga sitt språk. I Strömavbrottets barn är det inte så. Det levda livets erfarenheter som det distinkta allvaret i formuleringarna är tagna ur är oumbärliga och grundade. När Anyuru säger att det mångkulturella begreppet måste problematiseras, att integrationsberättelsen i Sverige måste skrivas om, att det är en medelklassens lyx att se identiteter som utbytbara, blir man som läsare tvingad att lyssna och ta ställning, så klarsynt och uppfordrande skriver han. När han talar om sin identitet som svart muslim lyssnar man, när han talar om sin upplevelse av att leva i en europeisk kris och en avhumaniseringens tid, så lyssnar man även om man inte alltid håller med. Jag lyssnar till slutet fast det stundtals innebär att lyssna till något som liknar plattityder (”Att skriva i en tid som vår är att skriva med ord som är fullständigt instrumentaliserade, som har använts för att rättfärdiga de mest omänskliga handlingar” – Jo, men så har det väl alltid varit?) och banala utsagor (”Jag undrade om det fanns för mycket historia eller för lite historia”). Jag lyssnar trots att Anyuru ibland tycks blind för den dubbla blicken: att inte kunna se att en kvinna med hijab kan vara både förtryckt och ha en fri vilja. Jag lyssnar trots en växande frustration genom läsningen: finns det verkligen inte något språk eller någon representation som kan gälla alla människor, är verkligen all representation processad genom olika klass-, etnicitets- och platsfilter? Är det så, eller läser jag Anyuru enögt här? Men jag fortsätter att lyssna för att det här är viktigt. Det här är texter att formulera sina egna tankar kring. Det är texter att stånga sig emot. Och med. För eftersom det är omöjligt att formulera sig och omöjligt att leva så måste vi formulera oss, vi måste fortsätta leva. Det säger Strömavbrottets barn.

Text Andreas Holmström
Foto Fredrik Österblom

Johannes Anyuru: Strömavbrottets barn. Texter om konst, våld och fred. Norstedts, 2018.

Namngivandet är vårt enda vapen mot maktfullkomliga män

Med otryggt arbete, ekonomisk osäkerhet och icke-existerande skyddsnät är det svårt för kvinnor att säga ifrån om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Det är här kvinnokampen blir klasskamp, och även om naming-and-shaming-förfarandet har sina baksidor, är det det enda som verkligen biter igenom patriarkatets skyddspansar, skriver den svenska författaren och journalisten Kajsa Ekis Ekman.

Kajsa Ekis Ekman.

Under hösten fick jag frågan, upprepade gånger, av utländska journalister men även av människor i min närhet: varför just nu? Varför berättar alla kvinnor om sexuellt våld just nu?

Mitt svar var alltid att vi berättat länge – ni kanske inte har lyssnat förrän nu.

Var var ni till exempel 2001?

Då kom den största studien någonsin om svenska kvinnors erfarenheter av våld – Uppsala universitets studie ”Slagen dam”. 10 000 kvinnor i olika åldrar över hela landet hade svarat på detaljerade frågor om sina erfarenheter av att ha blivit utsatta för våld, hot och kränkningar.  Resultatet visade att nästan varannan kvinna, 46 procent, hade utsatts för våld och att 56 procent av alla kvinnor hade trakasserats sexuellt. I förordet skrev Brita Bjelle, generaldirektör för Brottsoffermyndigheten: ”Tigandets tid tycks vara förbi. Kvinnor i olika åldrar kan och vill uttrycka sina upplevelser av hot och våld.”

Men få ville lyssna, tvärtom. En massiv kampanj sattes igång för att misskreditera Slagen dam och dess författare Eva Lundgren, Gun Heimer, Jenny Westerstrand och Anne–Marie Kalliokoski. Hanne Kjöller Dagens Nyheters ledarsida skrev att den var ”mager historia fylld av konstigheter”, ”förljugen” och att det var ”ingalunda några 46 procent” som blivit slagna – hur nu hon kunde veta det. Kriminologen Jerzy Sarnecki menade att ”resultatet – att varannan kvinna utsatts för våld eller hot – är ointressant” därför att män också är utsatta för våld. Våld, menade en upprörd kritikerkår, var ju sånt som alkoholiserade män på samhällets botten utövade och vad hade det med vanliga hot eller knuffar att göra?

Kvinnorna slutade tiga

Uppsala universitet dränktes av arga e-mail i Sveriges kanske allra första nätdrev, vilket ledde till att studien granskades av universitetet för vetenskaplig ohederlighet. Den friades, men en av författarna, Eva Lundgren, fick ändå lämna universitetet några år senare.

Makten ville inte höra kvinnors berättelser. Tigandets tid fortsatte. Att tala om tigande kanske verkar paradoxalt, då sex och våld ibland tycks vara kvällspressens enda nyhet, och våldtäktsdebatten gick under tiden igenom en mängd olika cykler, den ena bisarrare än den andra. Under 2006 var det kritiker av sexköpslagen som hävdade att antalet våldtäkter i Sverige var skyhöga eftersom svenska män inte fick köpa sex och därför kastade sig över vem som helst på stan. Under 2010 när Julian Assange misstänktes för att ha våldtagit och ofredat två kvinnor hette det att svenska kvinnor i själva verket var hysteriska och kallade vad som helst för våldtäkt, därför var siffrorna så höga. Under 2016 efter Köln-incidenterna när liknande berättelser kom fram i Sverige hette det att vi hade tagit emot för mycket invandrare, därför hade våldtäkterna ökat. Få tycktes vilja ta in förklaringen att antalet anmälda våldtäkter ökar därför att kvinnorna har slutat tiga.

#Metoo blev en upprättelse

Tills #metoo-upproret exploderade hösten 2017 och spred sig från bransch till bransch: skådespelare, jurister, restauranganställda, arkeologer, fackföreningsmedlemmar, till handikappade kvinnor som vittnade om övergrepp från färdtjänstpersonal, missbrukande kvinnor, kvinnor i nykterhetsrörelsen och kvinnor i prostitution. Över sextiotusen kvinnor vittnade just om det som Slagen dam försökt säga sjutton år tidigare: att det är så vanligt att bli utsatt, och att det finns ett samband mellan trakasserier, hot och våld. Här har vi också kvinnokampen i ett nötskal: det som förenar oss över klasser, åldrar och länder. Att vi delar liknande erfarenheter just därför att vi har samma kön. Kvinnokamp = klasskamp är därför en totalt idiotisk slogan. Kvinnokamp är inte per definition klasskamp! Kvinnor från alla klasser drabbas av sexuellt våld. Till och med kronprinsessor. Det är därför feminism är en egen sak.

#Metoo-rörelsen i Sverige kom att bli störst i Norden och kännetecknas av tre saker: 1) att den var arbetsplatsbaserad, 2) att kända kvinnors vittnesmål och namngivningar av enskilda män utgjorde draghjälp för alla de andra okända kvinnor som därmed fick mod att skriva under ett manifest, och 3) att den historiska tystnad som sexköpande män kunnat räkna med, prostituerade kvinnors tystnad, nu är bruten – till hälften. Män som köpt sex har vetat att vad de än gör mot kvinnor i prostitution så kommer ingen få veta. De kan slå, våldta, förnedra och sedan gå hem till sin fru. #Intedinhora har ändrat på detta. Nu kan ingen sexköpare gå säker – det han gör mot en sextonårig missbrukande tjej kan komma att hamna på instagram, eller i hennes självbiografi många år senare. Men än har inte kvinnor i prostitution börjat namnge sina förövare – när detta sker kommer det att bli en bomb.

Politiska beslut behövs

Mycket har sagts om problematiken i att ”hänga ut” förövare, och det är sant att vissa fall har slunkit med som inte alls hör hemma här. Men faktum är att när vi summerar det som hänt efter #metoo så är det i just de konkreta fall där män hängts ut, som förändring har skett. Vanligen att mannen har avskedats. Det är svårt att tänka sig skandalen som nu skakar Svenska Akademien och som lett till ett inställt Nobelpris, ifall det endast funnits ett allmänt upprop om ”problemet med sexuella trakasserier i kulturvärlden.” Alla uppropen om systematiska missförhållanden på arbetsplatser har hittills gett mycket magra politiska resultat. Regeringen har ställt krav på att nationalscenerna ska ha handlingsplaner och branschmöten – men sådant riskerar lätt att sluta i ritualer och ord. Vad vi behöver är ju verkliga, reella maktförskjutningar. Trygga anställningar till exempel! I arbetaryrken är det 50 procent större risk att en ung kvinna blir sexuellt trakasserad om hon har en visstidsanställning än om hon har en tillsvidareanställning. Eller att rätt till sjukpenning också borde gälla kvinnor! Vilket det i praktiken inte gör i Sverige. Som Vänsterpartiets Rossanna Dinamarca skrivit, så får dubbelt så många kvinnor som män avslag från Försäkringskassan, vilket gör oss extra utsatta när vi är sjuka och utan lön.

Något som skulle stärka kvinnor i prostitution är att återupprätta Mikamottagningen i Stockholm som nu avslutat sin behandlande verksamhet, samt att skapa liknande mottagningar i flera städer. Och varför inser inte samhället att varje krona de sparar in på stöd till missbrukande och hemlösa kvinnor innebär att den kvinnan kan ligga i en buske och bli våldtagen, eller sova över hos någon gubbe bara för att få värme? Varför har inte alla kvinnor någonstans att gå dit vi kunde sova utan att få några frågor? Tänk hur många våldtäkter som aldrig skulle ske! Varför görs det inget åt polisen och åklagarna och domarna som inte tagit kvinnors ord på allvar hur mycket vi än anmält? Och varför får inte vi som fött och uppfostrat barnen någon pension värd namnet? Fram för ett pensionssystem där kvinnor slipper vara beroende av våra män, och där vi kompenseras för att vi tagit det grundläggande ansvaret för mänsklighetens fortlevnad.

Kvinnokamp är (ibland) klasskamp

Och det är här som kvinnokampen blir klasskamp: för att den som inte har ett säkert arbete, en lön och en pension hon kan leva på, eller ett tak över huvudet, vågar inte säga ifrån i samma utsträckning som den som är mätt, trygg och mäktig. Vi lever i en värld där kvinnors chefer generellt är män, inte sällan maktfullkomliga män, och utan trygghet på arbetet blir vi utlämnade åt dem. Det är en mycket farlig situation – och vårt enda motvapen blir då namngivandet. N

Text: Kajsa Ekis Ekman
Illustration: Otto Donner