Förra sommaren tillbringade jag några dagar på ett visionsläger utanför Vingåker några mil väster om Stockholm. Lägret, som anordnades av projektet Scenario 2030, syftade till att stötta unga vuxna i att utveckla alternativa och hållbara ekonomiska modeller, och via min sambo (som arbetade i projektet) hade jag blivit inbjuden för att hålla en gästföreläsning på temat kapitalism och kritik.
Dagen efter föreläsningen skulle deltagarna presentera modellerna som de arbetat fram under veckans workshops. En grupp introducerade ”Cirkonomin” där resursfördelningen bygger på demokratisk planering, en annan beskrev livet i ”Hippienomin” där medborgarnas önskemål samlas in och tillgodoses genom med hjälp av ett slags folkvalda kommunikatörer. Det var häftigt att ta del av modellerna. Framför allt eftersom det var tydligt hur de unga deltagarna uppmuntrats att tänka bortom det som i dag känns realistiskt.
Det utopiska behöver förvisso inte inbegripa att fantisera fram helt främmande arter, men det handlar om att tänka bortom det som för tillfället känns politiskt genomförbart.
Att påstå att dagens vänster skulle vara bra på att utforma konkreta alternativ till kapitalismen vore en grov överdrift. Inom den kritiska samhällsvetenskapen är forskare duktiga på att påvisa kapitalistiska samhällens olika baksidor, men frågan gällande hur samhället i stället skulle kunna organiseras begränsas ofta till några ospecifika utläggningar om ”demokrati” och ”hållbarhet” i ett pliktskyldigt avslutningskapitel.
Ett undantag utgörs av den numera bortgångne sociologen Erik Olin Wright, som i kölvattnet av Sovjetunionens kollaps lanserade ett antal forskningsprojekt som sedermera kulminerade i boken Envisioning Real Utopias (2010).
I boken spårar Wright vänsterns bristande visionsförmåga till den tidiga marxismen, som utgick ifrån ett deterministiskt antagande om att kapitalismens inre motsättningar ofrånkomligen skulle leda till införandet av mer demokratiska institutioner. Det visionsarbete som skulle ha kunnat ta ny fart när denna utveckling inte visade sig nå längre än välfärdsstaten underlättades därmed inte av att Marx själv enbart gav vaga beskrivningar av hur socialistiska institutioner skulle kunna se ut. Dagens idétorka kan även förstås mot bakgrund av den postmoderna vågen som aktivt ifrågasatt värdet av stora berättelser, vilket gjort att även stora delar av vänstern börjat förhålla sig cyniskt till att konstruera mer omvälvande samhällsmodeller. Erfarenhet av de ”socialistiska” experimenten under 1900-talet har knappast heller varit till hjälp, inte minst i takt med att ”kommunistkortet” blivit ett accepterat retoriskt drag för att skjuta ner mer ambitiösa vänsterargument i den politiska debatten.
Titeln på Wrights bok fångar in de två dimensioner som han anser att ett framgångsrikt visionsarbete bör röra sig mellan: det verklighetsförankrade (Real) och det fantasifulla (Utopias). Den första betonar vikten av att utveckla konkreta förslag som tar avstamp i de förhållanden som i dag präglar våra samhällen. Ett populärt tillvägagångssätt är att peka på hur dagens kapitalistiska samhällen redan innehåller många inslag som skulle kunna definieras som socialistiska. Den danska vänsterpolitikern Pelle Dragstedts bok Nordisk Socialism (se intervju i Ny Tid 12/22), som betonar de socialistiska principer som präglar offentlig sektor och stora kooperativa företag, utgör ett aktuellt exempel. Snarare än att utforma radikalt nya modeller fokuserar denna strategi på frågan hur den redan existerande socialismen ska tillåtas expandera för att stegvis förändra systemet i grunden.
Styrkan med detta visionsarbete är att det gör det antikapitalistiska projektet mindre abstrakt och, förmodligen, mindre skrämmande. Men frågan är om gödandet av redan existerande inslag är tillräckligt. Kapitalismen har ju, trots dess återkommande kriser, visat sig vara imponerande resilient, och mer än kapabel till att mildra sina inneboende spänningar genom att hålla det socialistiska inflytandet inom tydliga gränser. För att parafrasera Wright, som i en annan av sina böcker använder sig av en sjös ekosystem som metafor för samhället, så är det tveksamt om vårdandet av de ”godartade” arter som redan bor i sjön räcker för att dess ekosystem ska förändras i grunden. För att det nuvarande systemet stegvis ska eroderas krävs det troligtvis även att helt nya arter introduceras.
Det är här som det utopiska visionsarbetet kommer in i bilden. Det utopiska behöver förvisso inte inbegripa att fantisera fram helt främmande arter, men det handlar om att tänka bortom det som för tillfället känns politiskt genomförbart. Att tänka utopiskt är därmed inte detsamma som att tänka verklighetsfrånvänt, utan det utgör en process för att utforma idéer och modeller som i ett framtida scenario plötsligt kan framstå som högst realistiska. Nyliberalismens framgång utgör ett tydligt exempel. När de nyliberala idéerna om relationen mellan stat och marknad växte fram under 1940-talet förlöjligades många av dess förespråkare – blott några decennium (och några näringslivsfinansierade kampanjer) senare hade det nyliberala synsättet blivit naturaliserat som sunt förnuft. Inte undra på att Milton Friedman, en av nyliberalismens intellektuella förgrundsfigurer, hävdade att den förändring som sker i samband med större samhällskriser alltid utgår från ”de idéer som finns tillgängliga”.
Det utopiska tänkandet kan dessutom tjäna ett kommunikativt syfte genom att rama in konkreta policyförslag i en större berättelse. De realistiska utopierna kan vara en källa till hopp, men även till frustration och sorg eftersom den som ägnar sig åt utopiskt visionsarbete tvingas förhålla sig till hur avlägset ens framtida scenarion kan kännas.
Mot bakgrund av den akuta klimatkris vi befinner oss i vore det därmed välkommet med nya strukturer (utbildningar, projekt, plattformar) som kunde underlätta ett kreativt utforskande där människor vågar arbeta fram alternativa samhällsmodeller utan att känna sig naiva. Vi kommer förmodligen aldrig leva i Cirkonomin eller Hippienomin, men båda kan ge oss en inspirerande och engagerande riktning att röra oss mot.
